Mr. President

Har precis skypat med Lover darling. Vi båda tycker at det känns som att vi inte träffats på en månad och det har inte ens gått två veckor. Det verkar tom som att vi inte har så mycket tid att tänka på varandra eftersom vi båda är ockuperade med allt vad som pågår i våra liv nu. På skilda håll. Det är lite odd att helt plötsligt inte dela vardagen, att dela känslor, dela förståelse. Han kämpar med att starta eget och jobbar dubbelt för att kunna säga upp sig denna månad och jag, ja, jag är ju här och vimlar runt på nya marker vilket är fantastiskt och tidvis utmattande. Att vi saknar varandra är milt uttryckt, men livet har tagit en ny vändning. En vändning som inte kunde ha skett om vi ständigt umgås dag som natt. När jag kommer hem i maj ska vi flytta ihop. Eller det är mer som att jag flyttar in hos honom permanent tills vi kommer på ännu bättre tankar :) Jag har redan sagt upp min lägenhet så jag är fri från och med sista maj. Det känns skitbra rent ut sagt!

I onsdags morse följde jag med mormor på hennes svenskakurs. Jag hade sovit dåligt, ätit för lite frukost och gick ut i 15 minusgrader som faktskt höll på att ta livet av mig. Jag trodde hjärtat skulle stanna. Men mormor sprang energiskt på gata upp och gata ner utan verka berörd av kylan.
Kursen bestod av ett antal krutdamer och en man i 30-årsåldern. Läraren drog snart in mig i undervisningen och jag fick hjälpa till med uttal och förklara saker som de inte förstod. Kändes som jag skulle kunna ha min egen lilla svenskakurs. De tyckte att det var viktigt att jag var där så att de fick höra riktigt svenska uttal för läraren har ganska mycket brytning. Så jag ska följa med någon mer gång.

Igår var en ganska spännande dag. Jag var på redaktionen och gjorde mig äntligen bekväm på mitt skrivbord. Det är skönt att ha arbetskamrater. Jag fick tag på chefred. och presenterade veckans research och de idéer jag har och vill skriva om. Han är lite rolig den där Prit. Han lyssnade nog och kommenterade eventuella ingångar. Han gillade mina idéer vilket kändes som en lättnad och på måndag ska vi slutgiltigt bestämma vilket format de ska få så att jag kan börja skriva. Vill jobba jobba jobba!

På eftermiddagen träffade jag min gamla barndomsvän Pirjo på ett jättemysigt fik som heter Chokolateri. Hon kan mest basic engelska så vi tragglade oss igenom samtalsämnena på alla möjliga språk. Hon tvingade mig att prata estiska vilket var bra för då känner jag att jag kommer igång med språket. Det är så himla lätt att ta till engelskan.
Pirjo är så himla gullig. Energin sprudlar ur ögonen på henne och hon är mycket känslosam. Hon hade köpt en tulpan och choklad till mig. Jag hade inte köpt någonting till henne och kände mig jättedum. Det var känslosamt att träffa henne igår. Allt blir så annorlunda nu och på riktigt när vi är vuxna människor som umgås utan våra föräldrar. När vi satt och pratade avbröt helt plötsligt en dam på caféet som satt nära oss och började rätta Pirjos engelska uttal. Så jävla rude på nåt sätt. Det var ju inte som att hon hade anledning att lägga sig i. Imorgon hoppas jag att hon och hennes pojkvän följer med på fest hos Michael.

Igår var jag på filmpremiär igen. Årets största estniska film "Jan Uusföld läheb Tartusse" visades första gången. Jag skulle träffa släkten femton minuter innan filmen, men blev lite sen eftersom träffen med Pirjo drog ut på tiden så jag sprang till biografen med andan i halsen. Fipplae med mobilen om det var så att jag inte skulle hitta dem bland allt folk, men Siim vinkade åt mig så jag hittade dem på en gång. Där var även Siims flickvän, moster och hennes man, ytterligare en man och en kvinna. Jag visste ju inte vilka de var så jag sneglade bara på dem och plockade vidare med mobilen. Då hintar moster att det är Estlands president som står i deras sällskap. Oops, tänker jag, släpper diskret ner mobilen, sträcker lite extra på mig och sträcker fram handen och hälsar. Det var minsann en stor och redig karl den där Mr. President :) Han hade en liten roll i filmen så det var förmodligen därför han var där.
Det var stort mediauppbåd och vi gled in på röda mattan och fotograferna knuffades vid entrén. Jag trodde faktiskt inte att det var på riktigt. Det är svårt att förstå nivåerna på det hela när man befinner sig i ett annat land och inte känner igen en enda människa. En liten orkester spelade innan filmen började. Fotografer och filmare sprang även omkring i salongen och plåtade kändisar ända inpå att filmen skulle börja. Filmen var säkert rolig men jag har liksom inte kommit förbi språkbarriären så jag förståd kanske 30 % av allt. Lite jobbigt, men spännande med allt som hände.

Efteråt var det afterparty på Von Krahl. Siim och Laura skulle dit och mingla, men moster och man viskade att de skulle på middag med Mr. President. Jag kan ju inte låta bli att tycka att det är lite coolt. Jag kan vänja mig vid det här ;)

Fina härliga människor

Fram tills igår har jag haft några riktigt lugna och ovissa dagar. Spenderat ganska mycket tid hemma och blivit lite galen. Det känns lite frustrerande ibland att fortsätta med all denna research trots att det är ett fett måste. Tanken är att jag nu i dagarna ska presentera min idéer för chefredaktören, men det ligger fortfarande lite i lä för de är inte precis de som tjatar. Jag är van vid att folk puschar lite mer, att man vet var, när, hur. Det är liksom lite coolare här och mycket på eget initiativ och takt. Imorgon ska jag träffa Steve, chefred. på Baltic Times för en intervju om Fat Margarets crowd mm. Han har inte hört av sig än men jag håller tummarna.

Igår skulle jag och Michael gått ut och käkat på Hell hunt fram tills att Laura och Laura tyckte att vi skulle åka pulka och fira Vastla..hmm..vad heter det nu igen? Lite som semmeldagen fast med mer mening i. En slag version av semlor hör till denna dag i alla fall. Jag ringde Zanna och hörde om hon ville följa med och hon lät väldigt positiv fram tills vi träffades och hon insåg att hon missuppfattat mig. Hon visste inte vad "sledge" är och verkade tro att vi skulle på självmordsutflykt.

Det var verkligen svinkallt ute, liksom idag, och de hittade inte till backen vi skulle åka i så vi hittade en liten kulle i gamla staden som fick duga för det väldigt symboliska ändamålet :) Jag hade åtminstone brallor på mig, men Laura bara kjol, högklackat och strumpbyxor. Jag vet vilken del av henne som frös mest ;)

Efter många frusna celler bjöds vi upp till M´s lägenhet där L & L lagade mat till allihop. M´s smet iväg och köpte rödvin. "The Godfathers of red wine" som han sa. Gillar ju inte rödvin, men det var myket drickbart. Sen kom även Raili och henne portugisiska vän och frilansskribent Schou förbi med lite snack. L. sa att han man kan likna hans namn vid Joe, men verkligen inte när jag fick höra honom uttala det själv. Det lär komplicerat franskt.

Både jag, Michael, Zanna fyller år i början av mars och Laura i slutet på februari. Vi har nu bestämt att vi ska ha stor gemensam fest med förhoppningvis kusinvitamin som Dj. Det kommer att bli jättekul!

Jag är fortfarande lika förvånad och lika lycklig över hur lätt det är att hitta nya vänner här. För de känns verkligen som vänner även om jag bara träffat dem ett fåtal gånger så är känslan denna. Människor här (kanske inte i allmänhet, men..) verkar ha en helt annan inställning till att nya människor än hemma. Hemma hemma är inget bra exempel att jämföra med eller är det det? Det finns liksom ingen nyfikenhet inför nya saker eller människor. Vardagslunket dominerar totalt varenda rörelse.
När Zanna och jag gick igår fick vi en kram av alla på återseende. Det var gött.

Idag har jag varit och tränat för andra gången. Pilates. Det var ungefär som att dansa balett fast liggandes :) Jag har köpt medlemsskap på Kalev Spa och i måndags tränade jag BodyBalance. Jag blir inledningsvis rätt förvirrad av allt nytt, bla att säkerhetssystemet på Spat. I receptionen fick jag ett gult plastarmband men sensor på som man blippade sig igenom anläggningen med. Lite Minority Report över det hela. Receptionisten förklarade inte vad jag skulle göra med armbandet så förvirringen kvarstod tills en snäll instruktör guidade mig genom hela byggnaden.

Daniel och en kompis till honom bastar nu samtidigt som semlorna står i ugnen och väntar på att bli slukade.

Bravader

Roligheterna har satt sina spår. Idag har jag befunnit mig i ett gäspande zombie mode och gråtit både en och tre gånger. Inte för att jag är ledsen utan för att min hjärna är överbelastad och trött. Själen är fullkomligt överväldigad av alla fina människor som säger och visar hur mycket de tycker om mig och finns där för mig. Kärlek is the best you can get.

Förresten så flyter engelskan på så bra att jag tom börjat inbilla mig att jag låter som en högljudd amerikan. Michael tycker inte att jag har så mycket brytning, medan jag funderar på att skaffa mig en brytning för att bara kunna babbla på. Det är liksom mer ok att säga fel om det låter som att brytningen berättigar det ;) Well. Det är helt klart jobbigt att hela dagarna prata engelska, svenska och estniska om vartannat. Hjärnan kan slå knut på sig själv. Imorse kom jag på mig själv att tänka på engelska och när jag skypade med mom var det nära att det slank in ett och annat ord där också. Underhållande och förvirrande.

I torsdags följde jag som sagt med Siim på kortfilmen "Nuga". Det var premiär och inbjudna var press, recensenter, skådisar, skådisars anhöriga mm. Ganska intimt så. Filmen var helt ok. Väldigt dramatisk och svart, men bildkvaliteten riktigt dålig emellanåt. Efteråt var det mingel med dryck och mat och alla som är någon pratade med andra som kanske ville vara någon osv. Kände mig inte så minglig så jag satt mest och pratade med fotografen och observerade det trevliga, men kanske också lite fjäskiga samspelet. Mot slutet presenterar Siim mig för en snubbe som gör filmmusik och som själv inte verkar kunna ett ord engelska. Det är liksom inte mandarin vi pratar om utan engelska. Känns som en språk alla vuxna moderna människor bör kunna hantera någorlunda.

Igår blev det ännu mer film. Jag och Michael gick för att se filmstudenters examinationsprojekt. Jag var skitimponerad över hur duktiga de är. Återigen lite svårt att förstå språket, men bildkomposition, handling, kostymer med mera var sjukt konstnärligt. Michael spelade bandit i en av filmerna och han sa att jag inte skulle bli förvånad om han gick ut och gömde sig när filmen visades. Han var faktiskt duktig.

Efteråt den två och en halv timmar långa visningen hade jag funderingar att gå hem och ta det lugnt, men lockades med av scenografen respektive fotografen Laura och Laura till en arty restaurang som man var tvungen att ha speciellt kort till för att komma in. Träffade tjejerna för första gången och de var så pratglada och nyfikna. Det är så jäkla lätt att lära känna supertrevliga människor här! Tydligen så är Siim en populär dj i Tallinn och när jag berättade att jag gärna skulle gå till Von Krahl för att han ordnade fest där så nästan gapade Laura att hon ääälskade Siim och att han var den bästa dj:n hon visste. Det var riktigt roligt att höra.

Restaurangen var mysig som allt här är. Jag beställde något som de översatte till "burned chicken" vilket visade sig vara kycklingfile med hårdfräst lök ovanpå. Michael beställde nåt kött med otroligt god plommonsås. Vi hann med att diskutera många intressanta saker under den måltiden. Allt ifrån Fi, varför Fröken Sverige-tävligen lagts ned till hur fattiga vi framtida kulturrbetare kommer att vara.

Michael tyckte att det var på tiden att vi söp till lite så vi gick hem till honom och drack några drinkar. Jag kände hur lugnet och salongsberusningen satte in redan efter bara några klunkar. Det var en ganska skön och välkommen känsla. Tanken var från början att vi skulle gå och hälsa på en av Michaels kompisar och säga grattias på Kohvik Moskva, men han valde att gå dit i förväg medan tjejfesten stannade kvar i lägenheten och vi dansade oss svettiga. De gillade tydligen spegelgarderober som man kan goofa sig framför. Det var väldigt kul. Laura uprepade några gånger att hon varit så moody den senaste veckan vilket berodde på en viss kille. Jag tror att vi lyckades peppa henne till att stå på sig. M. kom inte tillbaka till lägenheten så vi gick själva till Von Krahl. Det var fullsmockat, grymma lokaler, bra musik och jag dansade så mycket att mina fötter höll på att brinna upp i kängorna. Stabil kväll!

Idag har jag och mormor varit på KUMU (konstmuseum) och tittat på en herrejävlars massa tavlor och skulpturer. Museet är ganska nytt och firade denna helg ett år. Sen gick vi hem till lägenheten och pratade litteratur över en kopp te och några baconTucs :) Det är himla känsloladdat att liksom lära känna henne på riktigt nu när jag är här. Det finns så mycket att prata om.

Ingen panik, allt på en gång!

Tiden fortsätter att springa iväg med hög fart för det händer så mycket hela tiden. Jag har iofs bara varit här 2½ dagar, men det känns som tre veckor. Det är verkligen grymt kallt här och jag har inga långkalsonger. Det var förmodligen pga kylan som jag hade ont i smalbenen igår kväll. Det kändes lite som växtvärk. Har jag väl vågat mig ut en gång under dagen ser jag till att vara ute så länge som möjligt för att gå ut igen känns inte så lockande.

Det var roligt att överraska den ledsna flickan igår. Inte för att jag träffade henne eftersom vi psyköverföll hennes dörr, men ändå :) När Daniel riggat presenten, skickade han ett sms att hon skulle komma ner och titta på sin ytterdörr medan vi sprang och gömde oss bakom en bil på parkringen mitt emot. Busfabrikus.

Sedan gick vi halkandes på kullersten, hem genom upplysta gamla staden. Det är verkligen hur vackert som helst. Det är nästan så jag inte tror att det är sant.

Idag har också varit en heldag. Först var jag på veckans stora möte på tidiningen. Alla var där. Dock insåg jag snart att jag inte förstod hälften av vad de sa vilket fick mig att börja skissa på en egen krönika för att fördriva tiden. Känns så dumt att jag inte förstår eftersom det är svårt att haka på idéer. Iaf. Det var en av reportrarna som hade läst om en man som skulle ta självmord och snittade sig själv i armarna, men dog inte för det. Han tyckte att Ekspress skulle ha en självmordsguide i kommande nummer för dem som vill göra det på riktigt. Jag misstänker att det räknas som ett dåligt förslag :)

Sen stannade jag kvar på redaktionen och fick lösenord, min alldeles egen mail på Ekspress och en del massa jobb av en AD som jag inte visste om jag skulle ta på allvar eller inte. Jag menar, han vet ju inte vad jag är där för att göra eller om jag öht har tid att ta jobb från honom. Men en viss svensk/estnisk författare ska jag iaf researcha kring och se om jag kan få nåt spännande på kroken.

Efter det träffade jag och Daniel och hans kompis Michael på lunch på "Kaheksa" (åtta). M. är född i Sydkorea, uppvuxen i Kalifornien och har bott, rest och jobbat typ överallt i världen. Han är advokat. Mycket trevlig och harmonisk kille som jag f ö ska följa med på kortfilmspremiär morgon. Han har en av banditrollerna. Haha!

Författarens bok som jag ska läsa skulle möjligtvis finnas på Nationalbiblioteket så jag traskade dit. Måste bara säga att det känns guld guld guld och frihet att hitta runt så mycket själv!

Moster jobbar på Nationalbiblioteket och blev en hel del förvånad när jag ringde henne från entrén. Hon sprang genast ner och mötte mig och hälpte mig att hitta boken jag behövde. Egentligen får man inte låna hem den boken, men med kontakter klarar man sig långt ;) Vi småpratade lite på hennes kontor om livet i Tallinn, boende, kommande riksdagsvalet som min morbror och hans parti ställer upp i. De vill ta tillbaka makten :) Och hon har förberett så fint i gästrummet för att jag ska kunna bo där. Det blir senare.

Nu har Daniel åkt till Nederländerna och jag har lägenhetenör mig själv. Det känns...rätt skönt eftersom mitt huvud behöver vila, men också ganska tomt. Om det blir för ensamt flyr jag till närmaste släkting.

Om en timme kommer kusinvitamin med fotograf och hämtar upp mig. Vi ska gå på kortfilmspremiär även ikväll och se "Nuga" de ska göra ett slag mingel av viktiga personer till första uppslaget till nästa nummer av Eesti Ekspress. Aight! Den här branschen är inte fy skam att vara i.

Tervist!

Cool byggnad i Tallinn.

Tanken är att även jag ska sitta där i soffan och titta på Saw III tillsammans med Daniel och Zana. Har inte sett de andra två filmerna så jag tänkte att det förmodligen bara var ännu en av många pinsamma skräckisar. Men neeeej. Vad är det för psychon som gör såna här vidriga filmer!! Det hjälpte inte heller att vi käkade spagetti och köttfärssås till en mycket blodig inledningsscen. Känner mig som 10 år igen för jag kommer fan inte kunna sova om jag ska se den där. No way.

Igår landade jag i Tallinn. Trött och hungrig. Den faktiska flygtiden är ju bara 55 minuter, men med väntetider osv tar det minst 6 timmar. En halvtimma innan planet skulle lyfta var det bara jag och en man till på gaten. Började ana lite oråd trots att jag var på rätt plats. Tror inte att det var fler än 10 passagerare på hela planet.


Har märkt att jag generellt inte gillar avgångshallar och speciellt inte flygplatser. De är som stora, grå, futuristiska komplex med en konformitet och omyskänsla som ger mig rysningar. Kanske är det den egentliga avgången, dvs det man lämnar kvar på jorden som är det jobbiga. Jag tycker inte om hejdå. Jag tyckte speciellt inte om att säga hejdå till Lover. Han fick inte vinka av mig på spårvagnshållplatsen för då hade jag börjat gråta. Den nya Hanna är en boohoo.

Jag vet inte om jag ska bli löjligt detaljerad nu bara för att jag inte är hemma. Hmm.
Igår kom mormor och hämtade mig på flygplatsen. Nu när jag tänker efter så påminner hon mycket om mamma. Inte så konstigt kanske, men det kändes tryggt att ha henne där. Vi hoppade in i en taxi som inte rullade allt för fort eftersom det var total trafikstockning in till city. Mormor försökte konversera med chaffisen och konstaterade faktum att det blir dyrt att åka taxi när bilen står stilla så länge i köer. Han tog det personligt och sa nåt i stil med "Ja, jag vet men vad ska jag göra då..förvandla taxin till en helikopter...mummel mummel". Hehe!

Väl hos Daniel sprang jag bara upp med väskorna och sedan vidare och handla lite mat och frukost. Finns en butik precis i närheten som har öppet dygnet runt, vilket är mycket bra! Käkade och såg Fröken Sverige om f ö innehåller en viss Alexandra Dahlström som alltid spelar ung, rebellisk, missnöjd, rabiat, rättskämpe i identitetskris. Tröttsamt. Sen har jag heller inte så stor lust att identifiera mig med en fjortis så den gav inte så mycket. Been there...done...other things. Typ.

Idag blev en ganska hektisk dag om man bortser från att jag gick upp vid tio. Sov lite dåligt eftersom kylskåpet morrar emellanåt och jag sover i bäddsoffan som står granne med denne.
Sprang ner på stan och köpte mig ett nytt inhemskt mobilnummer, en väldigt grön tröja och en köttpirog to go. Jag orienterar mig ganska väl bland galleriorna, men gick lost i Kaubamaja. Gick en liten omväg och hittade snart ut. No worries.

Vid kl 15 vandrade jag mot Eesti Ekspress inför min första sightseeing på redaktionen. Siim visade mig Areen som är kulturredaktionen och vilken jag ska skriva för och sen gick vi runt på hela tidningen och hälsade på alla. Snart träffade vi chefred. för ett minimöte om vad jag ska skriva om. Det var ett mycket givande möte och jag ska börja min research på en gång. Denne research innebär kortfattat att jag ska känna in estnisk annanhet, skriva om udda estniska grejer som jag upplever det och lära känna utlänningar som har intressanta historier att berätta. Daniel är min källa nummer ett för dessa utlänningar. Det känns som en rolig utmaning.

Vill bara avsluta med att krama alla på Alla hjärtans dag och skicka speciellt en extra stor smooch till Lover. Det är även vår treårsdag idag! Skulle gärna ha honom inom kramavstånd. En annan dag.

Å Daniel ska göra en finfin sak för en liten ledsen flicka han känner. Hon känner sig asocial och vill inte träffas för att hon tycker att det är jobbigt med alla hjärtans dag. Jag ska följa med honom och köpa choklad som han ska hänga på hennes dörr. Ååå, vad fint. Jag vill också ha. Lover!

Mitt första jobb på Ekspress!

Häromdagen fick jag mitt första jobb på Eesti Express och då har jag inte ens kommit på plats än! Shit vad taggad jag blev. Vill jobba, jobba, jobba! Jag skulle göra en intervju med sångerskan Kier Kirby i dans -och electronica bandet Deee Lite som -90 eller -91 hade en one hit wonder med Groove is in the heart. Videon är hysteriskt groovig :) Det var ungefär den låten de blev kända för och 1995 fanns Deee Lite inte längre. Men Miss Kier har nu återuppstått från de döda som singel artist och ska spela i Tallinn i slutet av februari. Hoppas att jag kan gå för tidningens räkning .

Tyvärr var detta ett asap-jobb och hela veckan har varit fullbokad. Främst i skolan. I helgen vill jag ha tid för familj, packning och annat praktiskt som måste göras innan tisdag då jag åker. Detta insåg min käre kusin tidigare än mig vilket var tur annars hade förmodligen mitt första jobb på Ekspress blivit ett ganska halvtaskigt första intryck. De får såna här "erbjudanden" hela tiden så det tuffar fler tåg för mig.

Jag har äntligen börjat fatta att jag har så mycket mer gemensamt med min släkt i Tallin än här. S är journalist, M är Dj och lever för musik. S. är minst lika musikfanatisk och de sänder radio flera gånger i veckan. Morfar var under 25 år direktör på Estniska Filminstitutet och satt bland annat en gång i veckan i tv och pratade om film. Det är är jag stolt över och känner gemenskap kring. Här är flertalet ekonomer och ingenjörer och absolut inget fel i det, men vi talar långt ifrån samma språk. Ofta är det få av dem som förstår poängen med att läsa en kultur-och medieutbildning. Pappa tycker att det är bäst att utbilda sig inom yrken där man behövs som sjuksyrra eller lärare. Det hade ju varit roligt att vara bitter för resten av livet.

Ett skepp rövslickeri kommer lastat

Jag håller på och bli sinnessjuk pga mina hyresgäster. De betalar inte hyran, de går inte att nå på telefon, de ringer inte upp mig. Finns de överhuvudtaget? I flera dagar ringde jag dem förra veckan och tjatade på deras mobilsvar om obetaldhyra, men ingen respons. I lördags fick jag ett sms där tjejen skrev att pengarna var insatta och borde kommit in igår. Men. Inga pengar.

Det här är ingen kul situation att befinna sig i, speciellt eftersom jag åker till Tallinn på tisdag. Nu har de fått ett ultimatum. Betala innan torsdag, annars kick i butten ut på gatan. Jag misstänker att det blir en fet kick i butten. Kanske till och med så att jag måste våldgästa dem med hyresvärden och byta lås. Vidare måste jag hitta en ny hyresgäst och jag håller tummarna för att Linnéas kompis är intresserad. Vill inte få hjärtinfarkt innan jag fyllt 25.

Denna situation är lite ironisk på ett vis. Skrev ju för nåt inlägg sen att jag har upptäckt hos mig själv att jag har svårt att säga ifrån. Och som en blixt från klar himmel så ger mig ödet en riktigt saftig "säga ifrån"-uppgift att sätta tänderna i. Likadant var det på kårhuset häromdagen där det dök upp en konflikt för att en tjej ljög mig rakt upp i ansiktet för att framställa sig själv i bättre dager. Fy fan. Kårhuset är en jävla röra av människor som tror att de alla är gud för att de sitter i nån styrelse. Och maken till falskhet och rövslickeri i de proportionerna har jag aldrig tidgare skådat. Jag har ärligt talat inte ord för det obehag jag känner i sällskap med vissa av dem.

Det kallas muslek

Trailortrash

Jag förstår inte ungdomen idag. Kanske har jag lämnat er bakom mig. Jag förstår inte trailortrashmodet. Jag syftar på alla de tjejer som går omkring i mjukisbrallor, gympadojjor och en slags bombarjacka med fejkpäls. De enskilda delarna och jag har inga kommunikationssvårigheter, men delarna i kombination. Det är liksom de där mjukisbrallorna i bomull som alla fotbollskillar alltid gick omkring i på gymnasiet. De kunde åtminstone skylla på att de tränade dygnet runt. Mjukisbrallor som blir hängiga i röven. Gällivarehänget.

Vaknar tjejerna liksom upp var och varannan morgon, när de inte längre vill pressa ner äggstockarna i två storlekar för små jeans och tänker: " Idag skulle jag se bra ut som trailortrash på stan"? Nog för att det går omkring en massa bekväma människor runt Friskis halva dagarna, men det behöver ju inte bli mode.

Det som förundrar mig är kontrasten mellan en highfashiondag och en trailordag. Ena dagen ser folk ut som de kom direkt från en modevisning och andra dagen ser de ut som om livsgnistan dog så fort de lämnade sängen. Det sjuka är att det finns nivåer i trailortrashmodet. Det finns de som ser bättre ut och faktiskt stylade ut i denna utstyrsel och sen finns det de som ser sämre ut och inte riktigt fattat vilka dojjor man ska ha och hur mycket häng som lämpar sig för offentlig uppvisning. Det finns de som medvetet stylat sin hästsvans och de som missuppfattat hela skiten.

Att fråga chansen

Musikklassen som jag gick i från fyran till nian var verkligen bra. Jag kommer på mig själv att sakna sammanhållningen. Sammanhållningen inkluderade, vad jag kan minnas, alla. Nu går jag i en klass som, om man ser till åldern, förmodas bestå av vuxna människor. Men så är inte riktigt fallet. Det finns bara sammanhållning i alla de små gruppena som klassen är indelad i. Grupper som är som olja och vatten. Grupper som låtsas som att de aldrig sett varandra efter tre år i samma klass. Någonting säger mig att det inte är speciellt många regler man får bryta innan man slungas ut i ingenting. Ingenting är där man demonstrativt inte bjuds på en fest, där en grupp demonstrativt fnissar när det är din tur att redovisa, där en grupp går rakt igenom dig som om du vore luft. Såna är dom som går på vuxendagis.

Jag kommer även på mig själv att sakna körlektionerna (inte bilskolan). Inte de vanliga musiklektionerna för de kändes ofta som att spela rysk roulette innan jag visste upplägget för musiktimman. Jag hatade teori för jag spelade inget intrument. Jag tyckte om människorna för de var glada, snälla och kreativa. Jag tror att det var Gustaf som brukade spela och imitera Di Leva på rasterna. Om jag räknar rätt så är det nästa år 10 år sedan vi gick ut högstadiet. Nä, kan det stämma. Jag fick inga gener som kan räkna matte.

Well. Jag tror att Anna-Maria utsåg sig själv till kontaktperson inför klassåterträffen så det är på tiden att hon sätter igång och jobbar på den :)

Tyvärr är det inte många från den tiden som jag träffar längre. De flesta har säkerligen flyttat från Norrköping. Ryktet säger att två är homosexuella, en har gift sig, en annan blivit superreligiös, en marinbiolog, en helylletjen snörade på sig lackdojorna och trädde på sig nätsrumporna, en annan hade planer på att bli tennisproffs i Australien, en galenpanna har blivit helt otroligt utåtriktad och festar för att vad hon förmår, en spelade fotboll i Kanada en sväng, en annan hade hästar i Österrike och Gurra är sångare i Eskju Divine. Han läser musikproducentprogrammet på LiU och honom skymtade jag i veckan. Det är riktigt coolt att det gått så bra för honom. Eskju Divine är riktigt bra. Kul att se att alla år i musikskola svepte med en och annan musikfantast.

Om Eskju Divine skulle slå igenom stort och bli måltavla för skvallerpressen jag redan nu berätta vilken casanova Gustaf var på mellanstadiet ;) Zoran, en klasskamrat kom fram till mig på en rast och frågade för Gustafs räkning om jag ville bli tillsammans med honom. Gustaf var ju sötast i klassen, klart att jag sa ja. Efter två veckors ömsesidig blyghet, eller ska man kalla det att vi ignorerade varandra, meddelade Gustafs högra hand och förste medlare Zoran: "Gustaf gör slut med dig för ni har ju inte pratat med varandra på två veckor". Hahaha! Det kan man kalla kärlek. Jag minns inte hur jag kände efter att ha blivit dumpad, men förhoppningsvi började vi prata med varandra igen.

Where´s my balls?

Jag har upptäckt en sak hos mig själv och det är att jag inte kan säga åt folk på skarpen när jag är sur. Skälla lite, visa min besvikelse och säga stopp för fan, nu får det vara nog. Jag har till och med svårt för att säga nej (!). Detta är lite svårt att acceptera eftersom jag lätt kan säga ifrån och skälla på familj och en viss Lover. Men det är väl också det som är grejen, att de är just familj och skälla på varandra har vi gjort sedan urminnes tider.

Ett fall som jag verkligen snubblat handfallen inför är hela datortjafset. Jag fick tillbaka min laptop från reparation för en månad sen, men som sagt, de glömde att skicka tillbaka min laddare så jag har inte kunnat använda den på dito månad. Jag jobbar ju på den både för tidningen och skolan så man kan säga att jag drabbats av att inte ha tillgång till den och även tidvis bristen på internet. Varje vecka har jag ringt djäkla Acer för att få tillbaka min laddare och varje gång säger de att den ska komma veckan efter, men den göööör ALDRIG det. Och vad ska jag då göra från min lilla rumpa i Norrköping? Jag har beklagat mig hos mamma, pappa, Daniel, Lover och österrikaren som alla säger att jag måste "ta ton och kräva" tillbaka laddaren och säga att "jag går vidare med detta till media om jag inte får tillbaka den". Och ersättning för förlorad arbetsinkomst ska jag också kräva. Jag duckar för alla dessa krav eftersom jag tycker det är jobbigt att gorma åt en stackars (som fan inte är stackars!) servicekille i luren.

Igår fick jag faktiskt nog eftersom jag lovats laddaren till denna vecka, men den kom inte denna gång heller. Varför är jag förvånad?! Så jag peppade mig själv och tränade till och med på min suraste stämma innan jag slog numret till växeln för att få tala med någon ansvarig. Nu skulle det bli andra kullar. Men kvinnan i receptionen var mycket vidrig, småflinade åt mig och sa att mitt ärende fick jag faktiskt ta med supporten. "Men jag får ju ingen hjälp där". Det spelade ingen roll. Hennes småflin gjorde mig gråtfärdig och efter jag lagt på luren började jag grina för hur förbannad, förminskad och orespekterad jag kände mig.

Jag, gråta på grund av en växeltantskärringsbitch?

Sen ringde jag supporten och var på halvhulk hela samtalet. Det samtalet var en stor initierad gråt som bara väntade på att få flöda fritt. När blev jag sådan här? Killen i luren sa ännu en gång att laddaren ska komma nästa vecka. Det säger väl allt.

Potträning

Det spänner i käken, nacken och axlarna. Jag har sagt länge att jag måste gå och få en ordentlig massage, men i det här läget då allt känns lite upp och ner är jag rädd för vad en massage kan komma att resultera i. Förmodligen ingenting som dödar mig.

Är fortfarande datorlös eftersom mupparna som reparerade skärmen glömde att skicka tillbaka min laddare så den ligger livlös därhemma i väntan på bättre tiden. Men icke att förtrösta för den har sällskap av en jävligt snygg mus som jag fick av Henrik i julklapp.

Eftersom praktik i Tallinn är ett faktum håller jag på och styr med uthyrningen av lägenheten. IGEN. Jag har hittat ett ungt par som ska ha den tills de hittar ett förstahandskontrakt och minst hela praktikperioden. Eftersom det var ett mindre kaos med mina förra hyresgäster känner jag mig mer reserverad över vilka som flyttar in denna gång. Det är första gången jag ber om referenser vilket känns som ett personligt angrepp och väldigt institutionellt. Jag vet att det bara är praxis och jag känner inte personerna i fråga så det är väl inte mer än rätt.

Det är inte precis en skön känsla att inte riktigt kunna rota sig i sin lägenhet eftersom livet är så föränderligt. Det är mycket som händer nu de sista 1½ åren i skolan ( i världen!) så jag kommer förmodligen inte bo där speciellt länge till. Det finns en ett par fina saker jag skulle vilja köpa till lägenheten och till exempel ersätta den gamla vita byrån som jag haft sedan jag var tiny. Men det är ju ingen idé när jag flyttar in och ut hela tiden och dessutom hyr ut möblerna till andra. Jag har hittat en sååååå snygg designerbyrå för bara 8000 kr. Som hittat.

Well. Paret som ska bo i min lägenhet vill flytta in så snabbt som möjligt och jag ska försöka hinna flytta ut till på måndag. Det innebär att jag och Lover ska göra en Par på prov den kommande tiden då jag inte är i Tallinn. Det ska bli roligt. Eller hur roligt det blir i en etta får vi se ;) Det blir lite potträning iaf.

Itsy bitsy tiny winy

Exakt så här liten är världen.

Bonden Andreas Vestesson i Bonde söker fru brukar handla i min kusins ICA-butik ute på Vikbolandet. När han själv är på löpsedlarna brukar han stanna vid tidningsställen och skratta högt åt kvällspressen. Annat folk som handlar där blir helt paralyserade när de ser Andreas och stannar, vänder sig om och stirrar efter honom. Så liten är världen.

Min faster är arbetskamrat med bonden Mikael Larssons syster och har gått utbildningar tillsammans med Marita som Micke har gift sig med.

Så himla liten är världen. Eller så finns det bara väldigt många bönder i Norrköpingstrakten ;)

Som att någon sniffat på smutstvätten

Gamla staden i Tallinn är så vacker och hemskt genuint medeltid och mysig så jag blir helt tårögd av stolthet. Även många av de gamla Sovjetiska delarna är så mäktiga och kusliga att jag får ståpäls. Tallinn är fantastiskt!

Igår fastnade jag med snören från mina byxor i en rulltrappan. Henrik fick en nära döden upplevelse. En Hanna-nära-döden-upplevelse.

Idag är jag rädd för mänskligheten. Den har gett mig huvudvärk. Någon eller några har brutit sig in i alla källarförråd och grävt runt bland våra saker. Även om jag inte har mycket av värde samlat i alla kartonger så känns det ändå som att skurken gjort inbrott i min lägenhet och sniffat på min smutstvätt eller rivit huvudena av alla mina änglabokmärken. Man gör bara inte sånt.
Skurken har stulit just den påsen med ett tangentbord i som jag skulle hämta idag. Vad mer som fanns däri kommer jag inte minnas förrän jag behöver resten av sakerna. Har varit och studerat brottsplatsen med hyresvärden och även polis har slentriankikat på den. De tycker att jag ska anmäla det som saknas, men jag vet ju inte vad som saknas förutom tangentbordet. Jag blev livrädd att de stulit pappas super8bandare med tillhörande duk, men dem hittade jag. Vad jag dock inte hittat men som jag ber till högre makter om ska finnas i min lägenhet är alla super8filmer. Där på finns stora delar av min barndom dokumenterad. Lilla bäbishanna.

Livet är konstigt. Livet pendlar just nu mellan ångestsymptom och en trygg famn.

2007 ska jag tydligen bli ett fantastiskt år. Det fantastiska med att hoppas på det är att oavsett vad som händer så kommer hoppet om ett fantastiskt 2007 reflektera allt "vi" gör. Inbrott, lite ångest..äh..2007 ska ju bli ett fantastiskt år. Det tror jag på så goda återstående 362 dagar på er! Mitt främsta nyårslöfte är att agera ut alla mina känslor när jag känner dem. Jag är och har varit väldigt bra på att svälja min gråt som i slutändan alltid resulterar i en stor explosion när jag minst anar det. No more. Mer prat och gråt åt folket. Detta nyårslöfte då jag insett att jag är en väldigt känslofylld och känslig person.

FFF - Fri från fängsel

Har inte haft någon dator sedan i måndags. Mitt bästa sällskapsdjur har börjat flimra så ivägskickad för undersökning är den. Det är löjligt, men jag kände mig amputerad dagen då datorn försvann. Ungefär samtidigt infann sig ett lugn. Ett icke informationstörstigt lugn som bara vill krypa upp i soffan och läsa böcker. Har inte kommit så långt som till böckerna. Försöker avverka de sista två numrena av Bon.

Jag måste säga att en modifierad version av julkänsla ändå har infunnit sig i min kropp. Detta skedde i samma andetag jag skickade iväg slutversionen av uppsatsen. Fri från fängsel. Snö hade hjälpt mig ännu mer på vägen, men jag och Lover har trots att vi inte planerat det alls, gjort mycket juliga saker tillsammans. Bakat lussebullar, skickat gemensamma (!) julkort, varit på julfest hos Dennis, handlat julklappar och slagit in dem tillsammans.
Är ett förhållande seriöst när man får julkort adresserat till båda parterna? :D Somliga verkar tycka det för aldrig har jag fått så många hälsningar till både Lover och mig själv på en gång. Det är gött på nåt sätt. Till och med mamma och Lover byter julklappar. Det är riktigt tvärfamiljärt ;)

Sitter hemma hos familjen och daaaatar. Det står två fullproppade påsar med julklappar i hallen. Aldrig tycks handlandet ta slut. Folk beter sig som rovdjur på stan och konstigt ser det ut är vissa hyllor är helt utrensade. Barnvagnskollektivet beter sig värre än någonsin. Har man barnvagn tillskriver man sig själv visst rättigheten att agera funktionshindrad och kanske till och med lite förståndshandikappad. De stannar mitt i vägen i de trångaste utrymmen, velar mellan målmedeveten, apatisk och blind. Var är alla dagis när man behöver dem? Lämna barnen där tack.

Den bästaste Lover sitter på bussen hem till päronen. Han behöver samla krafter och där är ett bra ställe att göra det på. Jag har nästan lite dåligt samvete att jag inte följde med ner. Dålig samvete både inför mig själv och dem. Vill väldigt gärna träffa dem. Känns bara som att tiden är för knapp och jag orkar inte med mer stress. Vi får åka ner snart igen.

Från Itzahks Julevangelium: Om man närmar sig en kvinna precis som man tar sig ur en isvak då brukar det gå åt helvete.

Ensamma körsbärstomater

Har aldrig i hela mitt liv känt mig så fjortis som jag gjorde ikväll. Men det är skönt att veta att fjortisen kan knäcka den svårimponerade 24-åring som jag blivit. En slags scenskräck uppenbarade sig mellan lampsläckandet och tidsfördrivet på Galleri 21. Vem skulle upp på scenen? Inte jag utan Birro. Utan sin vetskap ingick han i ett projektarbete vars medlemmar förträngt innebörden i ordet soundcheck. Så. Birro blev sittande. Ensam under en spotlight som ett intervjuoffer. Vi uppmanades av enkätflickorna att gå fram och prata med honom. Lite som kompensation för bullret.

Jag blev nervös och det kändes lite som att jag stod i kö för att gå och bikta mig. Varför? Här går det ju inte att sitta. Och där kan ju inte han sitta utan att någon pratar med honom. Hur kan man komma hit och vara intresserad av att lyssna på hans ord, men inte själv ta initiativ när det inget blir av? Det är noll poäng. Nyhetsuppläsaren från tv4 öst tog första bikten och mentalt ställde jag mig på kö.

"Får jag slå mig ned" (får ja slå ner mig själv för att jag känner mig så töntig?)
"Ja visst. Vad konstigt det blev".
Minst sagt. Det är svårt att skriva om en person som man vet kan läsa detta. Hahahahaha! Jag har bjudit Birro och Jonna på fest. Hoppas de kommer :)

Fan vad central nervositeten blev. Jag blev så där nervös som jag blev på mellanstadiet när jag skulle redovisa om vithajen. Eller så nervös som man blev innan luciatågen eller hos tandläkaren. När jag väl kommit ur min psykos och var på väg till Ica blev kroppen så där skönt avslappnad så att den somnade på drottninggatan. Såg inte att det var Petter som kom och gick emot mig. Han hälsade och jag svarade. Nåt. Vet inte hur många varv runt grönsakdisken jag tog. En kvinna tittade muntert på mig. Det väckte lite obehagskänslor och jag gick till kryddhyllan för att gömma mig. Skulle inte ha några kryddor. Stod där mitt i mitt inre lugn som ett dräglande mähä och stirrade på mina körsbärstomater. Helt apatisk. De såg så tragiskt ensamma ut att jag ville ta upp dem i famnen och trösta dem.

Jag får Fear and loathing-vibbar av det här inlägget.

Nä fan. Skärpning. Dags att tillaga whatever jag nu betalade i kassan.

Äntligen, Fredrik!

Världens modernaste land - men världens osäkraste folk? Av och med Fredrik Lindström. Tack Fredrik! Äntligen kan svenskarna börja garva lite åt sig själva. Klockrent sa tandhygienisten innan hon såg ens svart katt som la nycklarna på bordet och köpte grisen i ån!

Aldrig det näst bästa

Så trött och orkeslös. Antar att jag inte blir arkebuserad för det 22.30. Loverboy och jag bakade lussebullar inatt. Tror aldrig jag bakat lussebullar så snabbt i hela mitt liv. Förutom att titta på att vackert ansikte framför mig som då och då fick spasmer över kletig deg så kändes det både mysigt avkopplande och stressigt på samma gång. Stress och glömska är visst temat för min del inför denna jul. Jag brukar alltid noggrant välja ut min julkort, pyssla om hemmet och uppmärksamma Lucia med mera. I år finns inget sånt för mig, vilket känns sorgligt och som en omställning. Jag hoppar nästan i taket av förvåning när folk säger att det är Lucia inatt/imorgon och julafton om 1½ vecka. Den informationen har inte lyckats penetrera min bubbla. Allt jag kan tänka på är uppsatsen, resan till Tallinn och praktikplanerna. Det börjar närma sig nu och jag är 99,9% säker att jag ska spendera tre månader på Eesti Ekspress. Det kommer att bli tre väldigt spännande månader både för jobbets skull och för att jag får upptäcka Estland på egen hand. Har redan börjat kolla upp alla museer, restauranger, spa, natur, kultur med mera. Mycket har hänt sedan jag besökte Tallinn för första gången för 24 år sedan.

Tallinn kom tillslut att bli en del av min dröm och ett delmål här i livet. Känner mig stolt över mina målsättningar och att jag inte tillåter mig själv att glömma bort dem eller göra det näst bästa.

Vadå jul liksom?

Ingen Sunes jul, ingen Grubblarkalender, men Kvarteret Skatan har julkalender i år! Skoj, skoj.

Vet inte varför jag önskar att jag hade lust att julpynta, när jag egentligen inte har det. För att jag ska kunna pynta måste jag köpa prylar för allt jag har är ett 40 cm högt ljus i form av en jättesöt snögubbe. Känns skapligt spartanskt. Har kollat runt lite, men allt ser så massproducerat och så helvetiskt plastigt och osmakligt ut. En stjärna i fönstret eller liknande vill jag nog iaf ha så julen inte helt och hållet passerar obemärkt. Känns också lite krystat och onödigt att pynta när jag ska fira större delen av juleftersmaken och nyår i Tallinn.

Egentligen skulle vi åkt till Tallinn 25:e, men SAS ställde in alla flygningar dit det datumet så vi åker 26:e. Lover kommer på eftersläppet några dagar senare och bang bom krash så är det nyår. Vi har inte gjort några egentliga planer för just nyår förutom att ha det jäkligt trevligt, kanske äta på Olde Hansa och se fyrverkerierna från Daniels tak som vi gjorde 2004. Den här gången utan ett gäng skottar i kilt. Fan vilka festprissar :D Fulla skottar förstår jag mig inte på. Språkligt alltså. Det var tider det :)

Funderar på att följa med Lover till Newbridge bara ett par dagar, dagen före jul och julafton men sen måste jag åka hem igen. Vi har iofs inte varit tillsammans i hundra år, men vi har aldrig firat jul ihop vilket skulle vara mysigt. Och sen vill ju Stiiiig att jag ska hälsa på. Bara en sån sak :) Det skulle vara riktigt trevligt att träffa dem alla om nu Lover kommit över tröskeln. Ett år ville han inte att jag skulle göra intrång på hans jul med familjen. Jag misstänker att han har ändrat sig för när jag sa att jag funderade på att följa med såg han nästan glad ut ;)

Hej då Panda, men kom gärna och hälsa på!

Don´t hate me becasue I´m a beautiful Panda ;)
Det började med att knäppa Lover tyckte att det varroligt att kalla mig för min studentmailadress handa. Handa utvecklades snart till Panda och blev otroligt nog NakenPanda efter att Lover sett mig i min frottéliknande tröja. Han har ett barns fantasi och tycker att jag ser ut som en nyrakad panda i den när jag har på mig luvan. Jag har iofs aldrig på mig luvan om inte han tvingar på mig den för att han vill ha lite roligt. Och ja, det är väldigt roligt för att det är så absurt och totally cute på en och samma gång. Men när han nu i ungefär ett år eller mer har kallat mig Panda och jag självklart reagerar på det och även på pandabilder och andra ting, så börjar det kännas tjatigt. Det blir ett tilltal till Panda och inte till Hanna. Känns som jag kan räkna gångerna han faktiskt sagt Hanna på en hand. Jag vill vara fina Hanna och inte fina Panda. Jag är ju både Panda och Hanna så jag ska inte klaga, men jag vill nog inte vara en seriefigur. Jag har vänligt men bestämt sagt åt Lover att han måste dra ner på pandandet och han har redan sagt fel flera gånger. Det är inte bara jag som är hjärntvättad :)

Jag var tvungen att gör den här bilden som ett litet minne och jag måste säga att jag har lite separationsångest. Buu huu. Vi får väl ta en dag i taget och se hur det går ;) Kanske kommer jag sakna Panda och kräva henne tillbaka. Vi får se.

Hej då Panda! Kom gärna och hälsa på! Mycket kärlek och tack för många stunder av gapskratt.

Förbannade jantelag!

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag och Jante står i konflikt med varandra. Jävla Jante! Förbannade jävla Jante! Var på F&S och skulle träna. Det bara ooooosade jantelag i lokalerna. Jag vet inte vad det handlar om, men varför stirrar folk på varandra som att precis alla är turnerande zoo? Vari ligger nöjet att stirra, stirra, stirra och stirra? Jag blir förtvivlad när folk stirrar på varandra som att de aldrig sprungit på en människa förut. Vi har bott på samma planet ganska länge nu. Get use to it!
Är jag paranoid eller vad handlar det om? Mitt favoritting att göra när jag kommer dit är att innan passet i ren protest, gräva ner mig i en tidning för att slippa möta andras blickar eller se när andra stirrar på varandra.

Folk stirrar ilsket när någon skrattar högt eller allmänt gör lite väsen av sig. Folk är mycket snabba att påpeka när någon gör fel, klär sig för utmanande, tycker för mycket, handlar konstiga saker, heter konstiga saker, glömmer att städa tvättstugan. ÅÅå, jag blir så trött. Kan inte bara alla sköta sig själva och skita i andra.

Att träna på pass på F&S är lite som att frivilligt gå in i en masspyskos. Ibland blir det för hurtigt nät man förväntas klappa händer i takt till musiken. Där går gränsen för mig. Det låter jag fet bli. Eftersom mitt knä är paj skiter jag även i att kuta runt som en buffel med alla andra i ring och står därför på sidan och skuttar så gott jag kan. Då börjar folk på en gång titta vem som står där och hoppar själv. Varför gör hon det? Vad är det för fel på henne? Det räcker inte att titta på mig första varvet utan även gärna tredje och fjärde, precis som att jag var ett turnerande zoo. Ikväll hade jag bara velat kickboxa ner allihop.

Å andra sidan är det ett par i min omgivning som så fort de får chansen måste skryta om någonting. Kanske inte så mycket skryta utan mer hävda sig, styra hela tiden och ta så mycket plats att jag får klaustrofobi. Och jag blir vansinnig hur den ena hela tiden sätter andra i beroendeposition, hela tiden drar (vita) lögner, men samtidigt ska vara bästis med alla. Nä, nog får fan vara nog.

Jans döda fru

På måndag är det tur för min krönika igen. Har inte hunnit titta på tv på hela veckan så det kändes skitkrystat, näst intill hopplöst att skriva den idag. Det var tills jag kom på att jag skulle se alla avsnitt av Arty. För övrigt väldigt bra program. Det blev riktigt läskigt när en man vid namn Jan Söderlind dök upp i tredje avsnittet. För den som minns mitt inlägg Rekreation så inleder jag med stycket:
En varm, lång dusch ger rekreation när du stannar kvar efter filmen och berättar för mig att du köpt biljetter till 19 föreställningar. När du vill berätta att du mest ser film för att få tiden att gå. För att din fru gick bort i våras.

Det är han! Samma man som kom fram till mig under filmfestivalen när jag var biografvärd och berättade ovanstående. I klippet i Arty rubriceras han som museibesökare och även där berättar han om sin nyligen bortgågna fru. Lääääskigt. Kolla gärna in klippet så fattar ni vad jag menar! Avsnittet finns i svt:s videoarkiv och heter "Det blir naket i veckans Arty...". Klippet med honom börjar efter 17 min 47 sek. I samma avsnitt finns även en jätterolig nakendans med en snopp som nästan flyger av vid 10 min 10 sek :)

Coca Rapmaskin®

Läser, läser och läser. Vi ska ha två teoridelar i uppsatsen så vi har mycket researcharbete att göra. Har idag lyckats ta mig igenom halva Media Power. Startade dagen med en två timmars promenad för att få ljus och frisk luft och ladda inför dagen. Igår satt jag inne hela dagen i sunkiga mysbrallor och pluggade. Fick ångest över höstmörkret som känns som en mur som omger min lägenhet. Genom ljuset ser jag horisonter, förgrunder, bakgrunder, färger och nyanskillnader. Genom mörkret ser jag ingenting. Den stänger in mig med sin tjocka, grumliga massa och gör det lite svårare att andas.

Vet inte om färgerna i mitt vardagsrum inverkar på lampbelysningen, men något fel är det. Även om jag har både golvlampan och taklampan tända så är ljuset gult och grumligt. Ögonen blir torra och knastriga. Jag skulle inte klaga över lite good old klassrumslysrör. Kanske måste investera i duktig lampa till.

Jag är inte den som dricker kaffe. Vatten inbillar jag mig har samma effekt. Tyvärr inte så här års, inte i mörkret och inte i det gula grumliga ljuset. Jag kan läsa, men får emellanåt svåra koncentrationsproblem så att man undrar hur det egentligen står till. Jag är helt enkelt en dålig läsare. Tankarna flyr och far, kors och tvärs. Tänkte pigga upp huvudet lite och knådade ihop en gigantisk havreboll. Hade varken pärlsocker, kokos eller neger hemma så det fick bli havre. Oavsett vad man har hemma så heter det INTE negerboll!
När man var liten var chokladbollar nästan något nyttigt med tanke på havren. Just nu inser jag att jag nästan klämt i mig 25 g smör, ½ dl socker osv onyttigt. Det ska vara roligt att bli vuxen.
Hittade konstigt nog en coca cola (läs: Coca Rapmskin) i kylen som jag tänkte kunde chocka mig lite. Det är inte på något sätt sofistikerat att dricka cola. Det är faktiskt mer sofistikerat att snorta det. Anyway. Det var så länge sen jag drack cola och läsk öht att jag glömt hur satans mycket kolsyra den innehåller. Kolsyran mobiliserar sig som en imploderad rap i magen och enda sättet att få ut den är att ta sats och springa med magen före rakt in i en vägg. Återigen. Det ska vara roligt att bli vuxen. Så här i efterdyningarna känns det som jag inte borde befinna mig på offentlig plats på minst två dagar. Rapen ligger latent så att säga.

Back to work eller vad säger ni grabbar? Diska kanske? Städa istället? Läsa vidare måntro? Frisyruppvisning, någon?

Den riktiga Åländskan existerar inte

I fredags var det alumnidag för alla ksm:are. Fd och framgångsrika ksm:are kommer och berättar om livet efter studierna. Allt i från toppar, dalar och framgångssagor. För det mesta är det framgångshistorierna vi får höra. Vore korkat av lärarna att bjuda in hem- och tandlösa ksm:are som funderar på självmord. Under och efter en sån här dag känner jag mig alltid så enad och samförstådd med alla andra ksm:are. Tidvis må vi vara en förvirrad skara människor, men alumnerna får oss att känna oss unika och världsbäst på precis allting inom media. Fast vi inte vet om det kan vi ju så sjukt mycket så tom den där gud får mindervärdeskomplex. Right at ya! Nåväl. Dessa dagar känner jag mig stolt och framgångsrik.

På kvällen var det fest för alla föredettingar och de fyra årskurserna. Tanken var att vi skulle mingla runt och ta del av varandras erfarenheter. Kanske tom påbörja att spinna några trådar i det sk kontaktnätet som är så bra att ha. Tanken var god, men för egen del blev det ett ganska krystat mingel eftersom syftet var att kontaknäta och samtalen blev ganska förutsägbara. Usch, är jag otacksam nu?

Gick till Trappan med Alex och Lover i halvtid för att träffa Dennis, Petter och GbgHanna och äta premiärpizza. Enligt menyn såg det ut att finnas pizza med antingen eller skinka, chorizo, kebab eller veggie. Kebaben verkade god, men när vi fick våra pizzor hade de exakt samma fyllning. Bestående av allting.

Alla utom Petter gick tillbaka till festen. Det var inte alls kul för jag kunde inte urskilja vilka som var ettor och vilka som var alumner. Tvingade i mig ett glas vitt i hopp om bättre tider och att komma ur mitt skal. Men nej. Det kändes ännu mer krystat tills vi skulle ta på oss jackorna och Bettina och Malte uppenbarar sig. Min rygg gjorde ont och magen likaså pga en stor pizza i väldigt tighta byxor så jag orkade ändå inte stanna. Synd det för de är väldigt treeefvliga.

I lördags kändes det lite gammalt att för andra kvällen i rad göra sig i ordning för fest. Av någon anledning kändes det som jag festat två veckor i rad och jag hade haft på mig samma kläder dygnet runt utan att duscha. Försökte med en uppiffning, drog på mig mina gamla, röda plyschbyxor som jag köpte på gymnasiet. Fick faktiskt två komplimanger för dem :)
Det var Johan och Maja som bjudit med oss till en studentkollektiv vid strömmen. Det var den snyggaste jäkla lägenheten jag sett på år och dagar. Man hör ju ofta att studenter är fattigfolk, men knappast när tre killar bor i en femma med utsikt mot strömmen, stukatur i taket, två gigantiska sällskapsrum varav ett var helt och hållet cirkulärt. Det var kvällens grand finale. Det märktes på gästerna att killarna var populära för sin lägenhet.

Jag vet inte om det bara var jag och Lover, men de var en ganska skrytig stämning bland alla som var studenter. Civilingenjörer hit och dit. Exjobb hit och dit. Alla med något slags behov att hävda sig, nästan sälja in sig. Det var en SKA-tjej som undrade vad Lovers t-shirt föreställde och han berättade att det var en japansk seriefigur. Hon bara antog att han varit i Japan och frågade hur det var där. Då berättade han att han köpt den i San Fran varpå hon kontrade med att hon hade varit på Irland ganska mycket och skulle dit under jul. Jaha? Även om vi träffade väldigt mycket trevliga människor så låg det ändå någon slags tävlingsinstinkt över hela stämningen.

Det var roligast att prata med två killar från Åland. Ja var helt säker på att man pratar finska på Åland, vilket också hördes på deras brytning som iofs lät mer som en dialekt. Jag frågade den ena om han pratade finska. Nej, det kunde han inte. Jag blev nästan lite besviken när han berättade att det är dialekten som är Åländskan och att de har en del ord som skiljer sig från svenskan. Typ macka heter semla :) Den andre killen överraskade mig positivt för han skulle upp till norr och jobba i isbaren på ishotellet i Jukkasjärvi. Dit har jag bestämt att Lover och jag ska åka i januari och jag ska ta ut en tidig 25-årspresent. För i mars när jag egentligen fyller är jag på praktik.

Kattinspektion med skräckfilmstema

Sandra undrade om inte jag ville följa med och titta på en katt i Klockaretorpet igår. (Ehm..nu när jag tänker på det låter det som att jag bor på landet med tanke på att jag bor i närheten av en plats vars namn innehåller ”torp”). Hon hade hittat denna katt och ägare på blocket. Utan något intresse av katter tänkte jag att det ändå kunde skildra tankarna från skolan så jag följde med.

Vi hittar fram till radhuset. Sandra trycker på dörrklockan som inte ger något ljud ifrån sig. Efter en lätt knackning öppnar en tjej i 16-årsåldern dörren. Hon säger ingenting. Inte hej, ingenting så Sandra frågar om det är Anna. Anna svarar jakande, lämnar oss på tröskeln och går in i vardagsrummet. Anna är ganska lång, smal och har långt rött hår i mittbena, uppsatt i en tofs i nacken. Hon ser nästan ut att gömma sig i håret och säger inte mycket. Hon bär en stor, svart och hårig katt som hon klappar intensivt.

När vi kliver in i hallen möts vi av en obeskrivlig urinstank. Vi måste skärpa oss för att inte uttrycka äcklande ord. Eftersom Anna själv inte ber oss att komma in, tar vi av oss och går genom den långa korridoren mot vardagsrummet. Jag behåller ytterkläderna på för jag tänker att här blir jag inte långrandig. Vardagsrummet är dunkelt. Persiennerna halvt nere och gardinerna fördragna. Undervåningen är oroväckande sparsamt möblerat och det springer omkring katter överallt och två hundvalpar är instängda i en tygbur.

Fötter kommer gående nerför trappan från övervåningen. När jag ser att det är en exakt kopia av Anna får jag rysningar i kroppen och skräckfilmstemat är ett faktum. Annas kopia kommer bärandes på den katt som Sandra skulle titta på. Det är så obehagligt tyst bland oss och från övervåningen hörs knuffar och slammer mot golvet. För att inte böra gapskratta på grund av den enormt filmiska stämningen börjar jag ställa en massa frågor som egentligen jag inte vill veta svaret på. Jag tänker att om tvillingsystrarna slår till och släpar upp oss på övervåningen och styckmördar oss så har jag levt ett bra liv.

Om inte jag eller Sandra hade ställt några frågor skulle det med all säkerhet ha varit knäpptyst från början till slut. Anna och hennes tvillingsyster klappar intensivt på sina katter och tittar blygt på oss med ögon som matchar den bleka hyn. Urinlukten tycks leta sig in under huden som skriker efter frisk luft.

För att efter bara några minuter runda av säger Sandra att hon ska fundera och frågar om det finns någon annan intressent. Anna svarar med bräcklig röst att det var en kvinna där igår, men som inte hört av sig. No shit! Är det möjligtvis hennes jämmer och elände vi hör från övervåningen när hon försöker ta sig ur fängslet tvillingarna tvingat in henne i, i väntan på dödsdomen?

Dagens special och goda humör

Dagens platta: James Morrison.
Orgasmiskt jäkla bra! Tack för att du finns.
Åå ibland, oftast när jag tränar, blir jag en sån jäkla sucker för högstadiediskotryckarlåtar. Sån där musik som spelas på den hemska radion. Om man är riktigt kulturell och musiknörd får man nästan inte lyssna på radio för radio är kommersiellt och fult. Ja, mycket av den musiken ger en ofrivilliga spasmer, men all radiomusik är faktiskt inte dålig. Men faktiskt så skäms jag lite för att jag mitt under ett träningspass, drypandes i svett och adrenalinstinn tänder på ballader á la pojkband. Hahaha! Det är något med min hjärna som kopplar på nirvanadrogen.

Dagens dryck: Drink Me Spiced Chai.
Drack en skitgod chailatte hos Troen för länge sedan. Den var i pulverform och blandades med skummad mjölk. När jag drack den trodde jag att jag kommit till himlen och himlen var god mot mig. Sen visade det sig att sånt inte gick att få tag på i Norrköping så jag drog till Los Angeles och köpte en burk i den lokala matvarubutiken. Mission completed.
Häromdagen köpte en helt ovetandes mamma en ny burk till mig. Lansering i Norrköping. Hipp & Hurray! Det var en lyxigare burk än L.A-varianten och kryddad med peppar och chili. Oh mama!

Dagens vidrigaste: Jag tvingades gå upp 06.30 för att jobba på hotellet. Inget klockslag innan kl 10 borde existera på lördagar. För det mesta kan man lugnt lämna pepparsprayen i omklädningsrummet. Men med vetskapen att det bott en man på ett rum är det nästan så man borde ha med sig åtminstone lite mental träning i bagaget. Det är toaletten som skräms mest för många män vet fan inte hur man beter sig på ett hotellrum i kombination med en toalett. Det är nästan så jag duckar och ställer mig försvarsställning innan jag lyfter på toalettlocket för att minimera risken att bli huggen i halsen av någon super kissochbajsbakterie som ju var så svår att spola ner innan man checkade ut.

Dagens älskling: Lover. Bo hoo hoo. Han är söt dygnet runt.

Kvällens fest: I Jonas nästan färdigrenoverad lägenhet. Ska bli skoj! Ja och sen är det ju inte helt fel med vin nu för tiden ;) Mer Affenthaler åt Pandan.

Häftigt med gruppdynamiska processer

Det här är en satellitbild över mitt köksbord som inte är ett köksbord för det står i vardagsrummet och fungerar som ett väldigt stökigt skrivbord. Stora delar av min lägenhet är i det här skicket och man kan tro att det är jag och tre småungar med damp som bor här. Hur blir det stökigt så fort? Imorgon ska jag prova på det här med städning.

Konstaterar att jag inte längre är en höst -och vintermänniska. Det känns brutalt fel att det börjar bli mörk redan vid kl 16. Jaha, tack för idag, tänker min kropp och går vilse på stan. Eftersom jag inte lyckats köpa nya cykellysen vågar jag bara cykla till skolan när det är ljust, men inte hem när det börjar bli mörkt. Hade jag en garanti för att inte polisen vara ute och rasta sina batoner så skulle jag såklart cykla. Men faktum är att var gång jag är ute och promenerar med min cykel så kör polis polis potatismos förbi. Jag har även vid ett flertal tillfällen cyklat omvägar för att slippa polistrafik. Skulle ju kunna köpa de där lysena.

Idag var jag, A och J på Swartz för att presentera vår P8 produktion. Vi har uppfostrats till att vara väl förberedda, välformulerade och tydliga i vår framläggning och var väl typisch det inför detta möte. När jag ringde ägaren lät hon så positiv till idén att det kändes som att jag fick insistera på ett möte där hon skulle få se och höra om våra tankar. Normalt sett kan man få ett ganska kräset och skeptiskt bemötande och måste därför vara på topp och motivera syftet in i minsta detalj och helst ta med ett formförslag. Så vi satt där redo att tackla, men hon sa bara att det lät bra och spännande och att vi kunde komma in när vi var färdiga. Så snopet enkelt. Vi hade tom förberett en diskussion om hur hon ställde sig till vissa ämnen som vi har valt att ta upp. Tex tre varianter av prostitution. För vi tänker såklart att vi inte vill hänga ut någon eller göra folk upprörda. Vi försökte även förklara att det ju även handlar om hon ska kunna stå för att hon har vår produktion i sitt café. Att om en besökare skulle ha synpunkter på materialet så kanske negativa upplevelser förknippas med caféet. Det blev nästan så att vi förberedde henne på konsekvenser som kunde uppstå på hennes bekostnad innan hon ens själv funderat över dem. Antar att det är vettigt att göra för då har vi ryggarna fria om något skulle inträffa. Hon tyckte bara att allt lät kul och intressant så nu kör vi.

Det känns verkligen nu att vi börjar bli riktigt duktiga på att jobba med produktioner i grupp. Det är verkligen en dynamisk process och det kan vara skitsvårt att balansera allas viljor. Det kan tom vara en konst att lägga upp ett möte så att allt blir sagt, gjort och beslutat. Under P8 så är vi hela sju i gruppen mot normalt fyra. Det är spännande att se hur gruppen formas, hur idéerna utvecklas och hur vi diskuterar dem. Även om inte alla älskar alla så är vi en balanserad grupp där de flesta har lite samma mentalitet, är jordnära och kreativa. Vi har som oftast även en väldigt ärlig kommunikation där alla både på gott och ont säger vad de tycker om både sina egna och andras idéer. Det är roligt när det funkar så bra.

Jag känner också att jag har utvecklats mycket i skolan den senaste tiden. Speciellt socialt. Från att ha umgåtts med bara en person till ingen alls, känner jag nu att jag fungerar och har en lättsam ton blan de flesta. Det är fortfarande "läger" i klassen där vissa inte tycker om andra. Just i denna period har jag funnit mig själv mellan två av dessa läger där enskilda personer av någon anledning inte gillar varandra. Det känns skönt, fritt och flexibelt. Jag vet inte exakt ved deras anledning är att inte tycka om varandra, men jag kan inte välja sida. Det är deras problem och jag tänker inte springa omkring och snacka skit.

Pingviner. Arne. Affenthaler

Har äntligen sett Pingvinresan. Det är med varma rekommendationer jag uppmanar er att se den. Å vilken fantastiskt film. Jag satt mest och gapade i rent chocktillstånd mellan tårarna och skratten över hur smarta pingviner är. Imponerad över deras livscykel, hur de organiserar sig i grupper för att överleva den absolut strängaste kyla. Imponerad över filmarnas skildring av miljön och relationerna pingvinerna emellan. Så mycket kärlek och värme som denna dokumentär bjöd på. Ett liksom förmänskligande av pingvinerna.
Med National Geographic som medproducent tänkte jag först att det var lite Arne Weise i skogsbrynet-varning på det hela, men neeeeej. Se den, se den!

Har en nalkande förkylning i skallen. Eftersom ingen tidigare i världshistorien varit förkyld ska jag berätta hur det känns. Det är ungefär som att ha en kocka asfalt inbyggd i pannbenet. Andningen är tung och det är svårt att skövla regnskog. Min kropp är lite lurig. Jag är i princip aldrig sjuk eller förkyld så detta är förmodligen bara ett litet varningstecken. Brukar dö ut efter ett par dagar.

Har inget att göra i skolan idag så jag tar det lugnt. Har sett till Alex och Daniel några timmar och ska ut och trivas i en promenad med Sandra precis straxt. Borde även handla efter den pik syrran gav mig igår. Hon skrattade när hon öppnade mitt tomma kylskåp. "Du äter som en kille, men det syns inte". Tycker att jag storhandlar hela tiden. Och kanske storäter.

Är stolt över min Lover. Han ska föreläsa design på Örebro universitet på torsdag. Det låter som en skitintressant föreläsning och jag skulle gärna åka dit och delta. Om jag fick. Men aldrig i livet säger Lover. Han tror bara att jag skulle distrahera honom. Moona, flasha brösten eller något annat flickvänsaktigt :) Nä. Jag skulle ju bara sitta där snällt och kasta slängkyssar på honom. Jag både förstår och inte vill förstå varför jag inte får vara där. Jag kan säkert vara distraherande, men jag tror att om jag själv skulle föreläsa så skulle det vara roligt att ha en Lover i publiken. Who knows. Kanske nästa gång, om det blir en nästa gång.

Imorgon ska vi på Halloweenfest hos Sara och Jonas. Jag ska klä ut mig till full. Österrikarens syrra har varit så supersupersnäll och skickat mig två flaskor Affenthaler som jag ville att österrikaren och mamma skulle köpa med sig från Tyskland i somras. Då fanns det inget. Jag ville bara ha dem för att flaskorna kan bli fina ljusstakar. Jag hade tom glömt bort att jag önskat mig dem, men så har hon letat och letat och skickat dem från Frankfurt. Jag har nästan dåligt samvete för att hon gjort sig så mycket besvär utan att jag bad om det. Ska skicka ett fin fint tackkort till henne!

Ny känsla av frihet

Enligt FN´s deklaration om mänskliga rättigheter, yttrandefrihetslagar och en förmodad universell syn på vad frihet är, är definitionen av frihet högst personlig beroende på vilka förutsättningar för liv du lever under. Jag kan ju bara på ett ärligt och sakligt sätt relatera till min egen kultur.

Jag väljer här att inte ta ställning i frågan för eller emot religion för det är inte relevant. Men snarare än att finna mening med livet och vilken din uppgift på jorden är i en religionstro, lever majoriteten människor i väst med hopp och tilltro till materiella ting. Vi är vad vi äter, vi är vad vi äger och andra definierar och dömer dig utefter dina ägodelar. Vi lever under ständig press från kapplöpningen att äga mest, bäst och vackrast. Vi måste konsumera för att existera. När vi inte har råd att existera blir vi deppiga, otåliga och kan inte gå utanför dörren för att vi inte har något att ta på oss. Vår existens duger inte till för att visas upp på gatan. Vår existens är omodern.

Många lever under ett kroniskt sug att äga, shoppa, spendera. Konsumtion är en beklagelig aktivitet för det ger ingen egentlig tillfredställelse. För studen, den första timmen, första dagen kanske, men det kroniska suget och åtrån till andra ting gör ju att ingenting i längden någonsin kommer att vara värt någonting. Konsumtion känns ofta som en dålig lösning, förträngning och förskjutning från sökandet av en permanent tillfredställelse. Konsumtion dämpar tillfälligt rastlöshet, känslan av meningslöshet och fyller tomrummet som slukar många människor.

Största strävan i livet för många är att bli rika. Rik för att slippa jobba, rik för att kunna äga allt vi åtrår, rik för att spendera på slentrian. Inte rik för att bidra till att göra världen bättre, bygga skolor i u-länder, bidra till forskning, skänka allt vi har till de bättre behövande för de finns det fler av än vi kan räkna till. Vi vill bli rika för att konsumera och reproducera vårt inre tomrum. Tomrummet som är en enda stor fråga som aldrig kommer att kunna besvaras så länge vi inte tänker ett steg längre.

Jag tycker att det är sorgligt, men egentligen kanske det bara är synd om "oss". Vi vet inte bättre för vi har ingen vana av att definiera oss själva utifrån religionstillhörighet, ideologier, annat som inte är materiella ting. Vi lever inte med någon djupare mening men livet förutom att kunna köpa allt vi pekar på och kanske skaffa barn som vi i sin tur vill ge allt vi själva aldrig fick eller hade. Materiella ting. Visste vi bättre skulle vi inte längre ställa oss frågan vad meningen med livet är. Efter alla denna tid på jorden, hur kan vi fortfarande inte veta svaret? Är det dessa värderingar vi ska lämna efter oss?

Som om detta inte vore nog så känns det som att "vi i väst" som i många fall ever under trygga sociala förhållanden med tillgång till allt möjligt i obegränsad skala, att det är VI som är olyckligast på jorden. Deprimerade, maniska, har tvångstankar, psykopater, anorektiker, bulimiker....
Tomrum.

Jag vill tro att jag kommit ett steg närmare svaret. Mitt svar. Det är ingen utopi, det är inget revolutionerande, det är något vi alla måste känna till för att existera, för att definieras som älskvärda och socialt accepterade människor. Det är kärlek. Meningen med livet är att älska. Jag tänker i första hand på att älska en speciell person, en livspartner som känslomässigt ger dig något som är helt oersättligt och omätbart. Det lägger sig som sockervadd på själen och skänker djup ro och innerlighet. Det är allt jag behöver. Detta i kombination med att jag inte känner något sug efter materiella ting. Jag har precis allt jag behöver. Jag känner mig bara kvävd av prylar. De är inte intressanta.

Den nya känslan av frihet är att leva enkelt, att uppskatta ett gott te, solstrålar genom höstlöven och fyra ögon över en djup diskussion så ojämförbart mycket mer än att äga. Det är så enkelt och frigör mig från ångest, öppnar sinnena och tillåter mig att fokusera på viktigare saker och fördjupa mig mer i min personliga utveckling och relationer till andra.

Köttfärslimpans helg

Det har varit en ganska händelserik helg trots att målet var att ta det jävligt lugnt. Först och främst är det guld att ha Lover hemma igen. Små saker som att få somna ihop, äta frukost på sängen, laga mat tillsammans sätter guldkant på tillvaron när man inte setts på ett tag.

Jourvolontär som jag är fick jag sent i fredags kväll frågan om jag kunde jobba på lördagen. Det tog emot jäkligt mycket eftersom jag ville spendera helgen med Lover och planen var att se resten av festivalen. Well, jag är inte hon som är speciellt bra på att säga ifrån och så fick jag dåligt samvete för jag vet hur mycket arrangörerna sliter så jag tog passet. Det är iofs deras val att jobba som arrangörer så jag borde inte alls bry mig, men eftersom jag tycker synd om människor väldigt fort så blev det så.

På morgonen hade jag flörtat med Lover så att han skulle laga köttfärslimpa till mig lagom tills jag kom hem från passet. Här är vi moderna och jämställda människor :) Hans ögon blev rädda och han frågade om jag skämtade. Nej då. Jag hade tagit fram köttfärs ur frysen och tänkte att det var ju bara att knåda ihop och in i ugnen. Men när jag kom hem hade han inte kommit så långt och var på gränsen att bryta ihop pga att tvingats springa till i affären i flera omgångar för att han glömt div ingredienser som ägg, mjölk, lingon osv som jag inte tänkt på. Jag hade ju tänkt att vi sklle göra det lätt för oss, men så blev det inte. Hungriga som vargar stod vi och dreglade framför ugnen i en timma och när limpan var färdig smakade den som vi kommit till himlen. Efter maten var vi mätta till sprickningsgränsen och var tvugen att vila på varsin soffa. Det var värt all möda!

Sen skyndade vi till Lilla teatern för att träffa Dennis och Erik och se dokumentären om det väldigt kristna familjebandet Danielson. Rätt grym musik när man bortser från det smått maniska, kristendomen och weirdo kombinationer av utstyrslar, genre, människor osv. Intressant.

Vidare var det avslutningsfest för filmfestivalen. Lover var den som var mest sugen på att gå dit ta en drink, men det var han i slutändan som hade tråkigast ;) Inte ofta jag känner folk på krogen när jag går ut, men igår vinkades det både åt den ena och andra. Kanske för att det var mycket kulturmänniskor och en och annan nöjesredaktör. Käppingens källarvalv är ju så vackert, men blir kokhett med så mycket ljus och människor. Värmen blev outhärdlig. Det var ganska trevligt, men inte så mobilt så efter ett äckligt glas vitt vin gick vi hem. Jag har börjat dricka vin. Vuxenpoäng tack!

Idag hade Lover och jag bestämt att vi skulle köpa nya sängkläder hem till honom. Sammanlagt kom vi hem med sex handdukar, ett duntäcke ett par skor och fem bakelser. Inga sängläder. Förresten, varför innehåller svenska konditorbitar så jäkla mycket grädde? Usch!
För något år sedan kom vi nästan överens om att inte gå på stan tillsammans för att vi bara började bråka. Anledning: Jag följde med som smakråd, men han dissade all mina förslag. Jag blev sur och tyckte att han var konservativ. Jag ville gå hem. Vi har ganska olika smak när det gäller kläder och saker, men det har vi kommit över och skämtar istället om våra olikheter. Det är roligt.

Bakelserna tog vi med hem till mamma och österrikaren. En förkyld zombieLina hälsade också på. De bjöd på köttfärslimpa (!), vi pratade om människors olikheter, resor och avrundade med pingis. Jag fick grymt med smisk både av österrikaren och Lover. Pingis är en sk sport jag inte kan förlika mig med. Jag slår bara för hårt hela tiden och tycker att det är meningslöst när man inte får ta i lite. Gah! Egentligen är jag en skitdålig förlorare, men maskerade detta faktum med en massa skratt och myror i benen. Det var roligt. Det är så lättsamt att umgås med dem.

Veckan som kommer måste bli lugnare annars går jag nog sönder. Har räknat på att jag sett 12 filmer under festivalen. Bara för att man går gratis så kan det ibland bli lite hysteriskt, att se film bara för att se. Men helt klart har jag sett riktiga guldkorn!

Rekreation

En varm, lång dusch ger rekreation när du stannar kvar efter filmen och berättar för mig att du köpt biljetter till 19 föreställningar. När du vill berätta att du mest ser film för att få tiden att gå. För att din fru gick bort i våras.

En varm, lång dusch hjälper när du börjar morgonen med att gråta för att kärleken inte ringde och psykologi kan vara så vackert.

En varm, lång dusch ljuger inte när människor konspirerar, nöter på din själ, ger dig dåligt samvete och du är känslig.

En varm, lång dusch är skönt när du sover nio timmar varje natt, men alltid tycks vakna tröttare än när du gick och lade dig.

En varm, lång stund med en kopp te i knät är lyxen du unnar dig när tiden slukas i ett omättligt svart hål.

Kärleken som en fågel i handen

Sålde festivalbiljetter tillsammans med M. idag. Vi började prata om förhållanden och han med sina 34 år berättade om hur han sett den linjära utvecklingen i sina kompisars förhållande. Dejtingen, nyföräskelsen, giftermålet, barnen och skilsmässan. Han har själv varit singel ett tag och trivs med det. Han känner sig fri att träffa vem han vill och tycker att han har lika roligt om inte roligare på enstaka middagar med tjejer än när han var bunden till någon. Han menade att vissa av hans kompisar eller bekanta tycks se ner på honom för att han vill vara singel, men brukar då ställa dem frågan vad ett förhållande egentligen är (ger?). Efter att jag funderat ett tag kände jag att det egentligen är en legitim fråga. Som jag tolkade det så ser han ingen poäng i att ha ett förhållande eftersom allt han behöver kan han få utanför ett förhållande. Ett tag iaf.

Det här är egentligen en definitionsfråga. Jag tror inte att jag orkar gå för djupt, men det vad ett förhållande ska innebära eller ge ser nog lite olika ut beroende på vem du frågar. Pratar vi om ett förhållande där man mycket praktiskt ser till att vardagen fungerar eller om en kärleksrelation där kanske många drömmar tillåts bli sanna och där passion är viktigare?

Har man någonsin haft en bästa vän av motsatt kön som man delat med sig av hela sitt liv till, litat till 100% på, men det aldrig funnits någon fysisk attraktion så är delen där man delar med sig av hela sitt liv adderat med fysisk attraktion och sexuell kontakt ett förhållande. Där inkluderas såklart även överenskommelsen att man är tillsammans. Det finns självklart bästa vänner av motsatt kön som haft sex, men för det inte har ett förhållande.

På M. lät det som hans vänner haft det mer praktiska slaget av förhållande där man kvävt varandra.

Jag tror att jag har kommit på hur ett förhållande måste fungera om det ska vara hälsosamt och fungera länge. Det är inga svåra ekvationer egentligen, men för den som föredrar trygghet och kanske i längden att totalkvadda ett förhållande så kan det låta läskigt. Största anledningen till att människor väljer att bryta upp ett förhållande tror jag är på grund av tristess, vardag och slentrian. Där man på grund av olika anledningar slutat tillföra förhållandet något i form av utmaningar, överraskningar, utveckling. När man inte tillför något kan man inte förvänta sig att få något tillbaka. Punkt slut. Människor binder upp sig till platser med det ena och andra, hus, lån och fan och hans moster. Livet stannar plötsligt upp vid sluthållplatsen och där skall man för evigt sköta sin trädård, rasta hunden, tvätta bilen på garageuppfarten och spela bingolotto. Jag anstränger mig ibland för att finna mig i en gråzon när jag diskuterar sånt här, men jag tror inte att människor väljer sådant av fri vilja utan av lathet och bekvämlighet. Sorry.

Det finns ett ordspråk som lyder något i stil med att kärleken ska man hålla öppen i sin hand precis som man håller en fågel så att den kan flyga i väg. Ja visst kan det uttalandet kännas jäkligt obehagligt, men efter man definierat vad ivägflygandet innebär så är det sant. Och då till hur man får att långt och sunt förhållande. Jag strävar inte på något sätt efter (metaforen) att tvätta bilen på garageuppfarten. Jag vill inte ha lån på ett hus och helst inga husdjur. Känner att jag har problem med att komma till sak. För att underlätta kan jag kort dra historien mannen i filmen Punk like me som tonåring drömde om att få bli punkrockare och åka ut på turné och leva rockstarliv. Han kom aldrig så långt. I dagsläget har han fru, en dotter och fortfarande drömmen om att få åka ut på turné för att få det ur systemet. Han samlar ihop ett gäng killar, repar in några låtar och ger sig ut på turnén. Det mest anmärkningvärda i hela filmen var för mig hans frus kommentar till detta: ”Ja, det är ju lika bra att han får göra det här så att han inser att det inte är något roligt och så kan han fokusera på det som är viktigt”. Hon menar då henne själv och dottern. Frun följer med på turnén, det börjar ok, de spelar skitdåligt, får ingen direkt uppskattning för sitt framträdande, de tycker själva att de suger och det är helt enkelt inte så glammigt och häftigt som han trodde att det skulle vara. Lilla miss fru får då rätt och konstaterar då igen: ”Ja, nu ser han ju att turnerandet inte var så spännande att han kan gå vidare och inser att familjen är viktigast”. Hon vill med alla medel hålla honom hemma i tryggt förvar. I slutscenen säger han själv att det var lite knas att vara ute på turné men om han fick chansen att åka ut igen skulle han definitivt ta den. Frun står i bakgrunden och gungar deras dotter. Hon sätter nästan hjärtat i halsen, blir tydligt besviken men försöker att hålla masken genom att le. Återigen. ”Men vadå? Jag trodde att nu när du varit ute en gång att du inte skulle vilja göra en sån grej igen. Hallå!”. Samtidigt pekar hon menande på henne själv och dottern.

Det där är inte att hålla kärleken i öppen hand. Om man inte vill kväva varandra i ett förhållande måste man inse att när ens partner vill åka iväg på turné för andra gången så kan han väl få göra det. Vill han eller hon resa iväg någonstans, låt denne göra det. Vill denne uppfylla sina drömmar, låt denne göra det. Vi kommer alltid ha saker vi vill göra och uppleva. Varför ska man vara i ett förhållande som förhindrar en att vara den man är, som hindrar en från att hitta sig själv? Jag pratar inte bara om ungdomens lyckliga dagar utan för alltid. Låt kärleken flyga iväg emellanåt och hoppas att den för alltid kommer tillbaka lite gladare, tryggare, inspirerad och klokare.

10 dagars filmfestival

Jag är helt knäpp i huvudet och kommer förmodligen att svimma snart. Eller få migrän. Ok, inte så allvarligt men det känns som att jag är full men minus den glada känslan som brukar medfölja. Misstänker att det har att göra med att jag åt lunch försent idag. Filmfestivalen började i fredags. Jag blev volontär trots att jag inte skulle vara det. Sen kom jag på att det ju inte är fy skam att se gratis film så jag är jourhavande biljettförsäljare nu. Hel ok va.

Har på två dagar sett 6 filmer. Invigningsfilmen: Djävulen bär prada, sedan Tapas, Sweet Land, Sisters in law, Thin och Punk like me. Faktiskt alla bra på sitt sätt, men Sisters in law var så mycket grym girlpower så jag blev lycklig i hela kroppen. Sweet land var också himla bra även om jag blev megafrustrerad över att huvudrollsinnehavarna aldrig satte på varandra när det egentligen var allt de ville. Ni vet där sugande stämningen där sex och passion är synd, men kroppsspråk och blickar bara ÄR sex. Hej, det är jag som känner mig som kåta Gun. Gosh...

Stackars Lover blir kvar i Nybro en vecka för att det finns misstankar om att han kanske har fått salmonella. Han får inte åka någonstans innan han fått provsvaren och hans mamma får inte jobba med kött tills vidare. Vetenskapliga unersökningar visar att man kan ha roligare än så. Jag saknar honom.

Nä, nu måste jag plugga.
Puss & Kram