I epicentrum av Tallinn riots

Det har förmodligen inte undgått någon att det var upplopp i Tallinn från och med den 26:e april. Detta på grund av bronsstatyn vid Nationalmuseum som representerar helt skilda saker för ester och ryssar. Ryssarna ser bronsstatyn som ett tecken på att de hjälpte estland mfl att bekämpa nazisterna medan den för esterna är/var en symbol för rysk ockupation av Estland. För ryssarna är statyn en identitetsfråga då de är i minoritet i Estland och många anser att det inte finns någon integrationspolitik att tala om. De känner sig utfrysta ur samhället och orättvist behandlade. Statyn är en plats att söka sina rötter och samhörighet. Estland har varit ockuperade så många gånger under hundratals år och min förståelse för esterna att vilja flytta statyn är stor. I det stor hela handlar inte konflikten mellan ryssar och ester så mycket om statyn utan ett samhälls- och politiskt klimat som gör att ester och ryssar lever parallellt med varandra en ändock segregerade. Många ryssar vägrar acceptera att Estland är ett fritt land och lär sig inte språket bla för att de tror att en dag kommer Estland bli en de av Ryssland igen. Ester vill inte ha ryssarna där som inte vill lära sig språket och som inte accepterar att de inte längre är masters in the house.

Det var mycket spännande att befinna sig i Tallinn när detta inträffade. Min berättelse från början till slut:

Jag och Kristi var ute på cykeltur och visste att det var demonstrationer vid statyn och området som de vid den tidpunkten hade byggt upp ett stort vitt tält kring för att kunna plocka bort statyn samt gräva upp gravarna i lugn och ro och utan insyn. Vi var nyfikna och cyklade mot statyn. Var svårt att komma fram då poliser avspärrat Tönismägi och kringliggande gator. Vi kom tillslut fram och massor av människor stod i trapporna vid Nationalbiblioteket och vid entrén. Det var svårt att se vad som hände längst fram vid stängslet för alla människor, men vi kunde höra någon ropa i megafon. Först trodde vi att det var polisen som uppmanade folkmassan att röra på sig, men då folkmassan började skrika varje gång mannen i megafonen ropade så förstod vi att det var en av dem som ville få igång massan. Stämningen var ganska avspänd och inte så hotfull. Mer som en åttondeklass som demonstrerade mot dålig skolmat så Kristi och jag skiljdes åt och cyklade hem.

Jag hade lite bråttom då jag skulle träffa Julien och några av hans kompisar på Shah asap. Sprang bara upp i lägenheten för att byta kläder och äta. Daniel, Dennis, Heiki och hans tjej var hemma och spelade risk. Det började bli mörkt ute och polisen hade jagat ner folkmassan på Pärnu mante där vi bodde för att skydda statyområdet. Plötsligt blir det väldigt liv på gatan. Människor skriker och från taket ser vi en brand och rätt vad det är börjar folkmassan röra sig ner på Pärnu mnt och slår sönder varenda fönsterruta och affär som kommer i deras väg. Just vid denna tidpunkt vågar vi oss inte ut och riskera att få en flaska, gatsten eller annat i huvudet och beskådar allt som händer från Daniels tak och balkong. Den stämning som förut kändes som en skålgårdsdemonstration har nu blivit rå, aggressiv, djurisk och hotfull. De flesta aktörer är fulla, unga människor som plundrar butikerna och stjäl allt de kan komma åt oavsett om det är tuggummi eller sprit. Spritbutiken under oss blir totalt länsad och vår favoritnärbutik Vestmani Äri likaså. Det känns inte längre som att det är konflikten som ligger till grund för våldet utan rent primitiva och idiotiska lustar.

Jag inser ganska snart att jag inte längre är på väg till Shah. Eiki ringer och förbjuder mig vänligt men bestämt att inte gå ut. Jag ringer Julien och ger en snabb rapport om kaoset vi står mitt i. Han blir allt för nyfiken och säger att han ska komma upp till Daniels lägenhet. Då har folkmassan börjat lösas upp och lämnat gatorna fulla av krossat glas, rester från skrovmålet och omkullvälta bilar.
Han ringer mig när han står nedför porten och jag kommer ner. Förbudet att gå ut gäller inte längre. Vi vandrar gatan upp och ner som exalterade turister i resterna av ett krig. För oss är detta något spännande vi kan berätta för våra barnbarn. För oss är det underhållning. Vi plockar fram kamerorna och skickar bilder ut i cyberspace.

Vad som var så förvånande är att det inte finne en enda polis i närheten på Pärnu mnt när upploppet börjar eller pågår. Inte en enda polis. Anarki har utbrutit och det finns ingen där att stoppa vandaliseringen. Förmodligen var de tvungna att mobilisera alla poliser till Tönismägi för att inte riskera att massorna rev stängslet och gav sig in på staty –och gravplatsen.

Daniel skickar ett antal bilder till DN varav en av dem hamnar på nätupplagans förstasida. Julien mfl försvinner i massorna och jag, Graham och hans kompisar går upp i lägenheten för att vara i säkerhet om något ännu mer allvarligt händer.

Nästa morgon är gatorna städade och det ”enda” egentliga tecknet på att det varit upplopp är alla krossade fönsterrutor. Det är en bra dag att vara fönstersättare. Allt är åter till det normala och man kan tro att dagen-efter-glömska drabbat ett helt land.

Fredag. Polisen vaktar och patrullerar på gatorna. Eftersom det är dagen innan Daniel ska flytta tillbaka till Sverige packar jag ihop mina saker och flyttar till mormor. Daniel har bjudit/tillfrågat så gott som alla han känner att joina till Moskva och dansa rumpan av sig hans sista kväll i Tallinn. Planen för kvällen är att förfesta hos Merilin och sen vidare till Moskva eller Von Krahl. Jag hade fått biljett till Plektrumfestivalen på Von Krahl så min, Kristis och Dennis plan var att gå dit. Detta skulle bli en skitbra sista-kvällen-med-gänget sort of kväll. Självklart är vi medvetan om att upploppen förmodligen inte är slut och regeringen skickar sms till alla medborgare och uppmanar dem att stanna hemma. De menar att de som väljer att vara ute på gatorna den kvällen är ute för att provocera.
Daniel sms:ar mig när jag är hos mormor och ställer in hela kvällen på grund av utegångsförbudet. Besvikelsen lägger sig tungt över mig och jag vägrar stanna hemma ”bara” för detta. I vilket fall vill jag inte stanna hemma i mormors lägenhet och packade mig iväg till Daniel där Per, Christoffer, Dennis och Oxsana hängde framför tv:n. Per och Christoffer kom från Sverige för att hjälpa Daniel att flytta. Min rastlöshet i lägenheten tror jag smittade av sig lite och jag fick med alla utom Dennis till Viru för att köpa refill till mobilen. Alla var frustrerade över att behöva sitta inne en sån kväll som skulle bli så bra. Insåg dock inte att klockan var för mycket för att köpa refill så vi vandrade istället runt i stan för att se om det hände något (spännande). Polisen patrullerade fortfarande och hade stängt av store delar av Pärnu mnt. Poliserna med gula västar och batonger har nu fått tillskott av blåuniformklädda styrkor med sköldar, vapen och hjälmar.

Vi anser att det är lugnt att vara ute. Folk står mest och tittar på polisen. Inte många restauranger eller caféer är av naturliga skäl öppna, men vi hittar ett Reval Café där vi slår oss ner och tar en drink. Även om detta var bättre än att sitta inlåst i en lägenhet så är det inte ett tillräckligt substitut för kvällen som skulle kunna vara. Mörkret lägger sig över Tallinn, vi inser att det inte blir bättre än så och går hem. Nästan. På Tönismägi stannar vi till för att vi har ett par mycket starka strålkastare riktade rakt i ögonen. Vi går närmare och ser snart att en mängd poliser har mobiliserat sig utanför statyn och även dagens hotfulla folkmassa som kastar gatusten och flaskor mot polisen. Trots att vi står säkert 300 meter från massan så kan man känna den vibrerande hotfulla stämningen. Poliser gör en mindre ”attack” mot massan som börjar springa mot Vabaduse väljak och jag med dem. Jag inser direkt att nu är det allvar och dags att gå hem. Varken Daniel, Per eller Stoffe springer efter mig, men kommer ifatt och säger att fan inte får springa iväg från dem sådär och komma bort i massorna. Vad gör man när man är rädd för att bli ihjältrampad? Man lägger in jaguarväxeln och springer. Vi står kvar en stund till för att se hur det hela utvecklas. Per säger att om folk börjar springa igen så trycker vi bara upp oss mot väggen för att inte bli trampade på och för att visa att vi inte vill bråka. Det känns mycket olustigt att stå där och jag borde bara gått därifrån.

Plötsligt har en rad poliser mobiliserat sig bakom oss så att vi nu är omringade och INGEN släpps varken ut eller in. Vi är helt enkelt jävligt omringade utan någonstans att fly och skydda oss om något händer. En liten kvinna går fram till en av poliserna bakom oss och vill lämna området. Han höjer sin batong och skriker åt henne att backa…annars! Poliserna från statyområdet lägger in dödsstöten och springer, jagar massan ner mot oss. Eftersom vi inte bli utsläppta från området har vi inget annat val än att trycka upp oss mot väggen och hoppas att inget tungt eller vasst kommer flygande i vår riktning. Massan stormar mot oss och poliserna likaså med batongerna i högsta hugg. De slår hårt och mycket på dem de får tag på i förbifarten. Utan att jag hinner reagera får jag plötsligt ett slag över axeln och polisen slår och slår och slår på oss som står upptrycka mot väggen med händerna över huvudet för att skydda oss. Jag står tryckt mot ett antal främmande människor som också får slag i ryggen, på armar och ben. En man bredvid mig blir slagen så hårt mellan skulderbladen att han faller till marken. Jag hör mig själv nästan gråta ”No, please, no…” flera gånger medan poliser står bakom och slår. Som tur är hur dumt det än kan låta så står en mycket modig Per bakom mig och försöker skydda mig från slagen och han får ta ett antal slag som skulle träffat mig.

Efter att polisen gjort sitt, släpps vi ut i det ”fria” igen och kan gå hem. Jag tror att jag blev chockad. Oh, come on. Jag vet att jag blev chockad och börjar gråta. Axeln värker men inte tillräckligt mycket för att gråta över. Per försöker prata med mig, fråga hur jag mår. Jag kan inte svara. Jag är rädd och förbannad. Hur kan polisen ge sig på oskyldiga åskådare? Men jag vet. Vi blev varnade otaliga gånger att inte gå ut denna kväll. Jag vet att jag gjorde fel båda kvällarna, men vad ska man göra när man är thrillseeker?

Bilder från Toby finns HÄR och Daniel HÄR.

Sorg. Melankoli. Sentimental

Ikväll känner jag mig så jävla ledsen över att lämna Tallinn. Så jävla sorgsen. Så jävla många tårar som stockar sig i ögonvrån. Det känns som att lämna alla de bästa vänner jag så länge letat efter. Igår var en av de härligaste kvällarna någonsin och den bilden kommer jag länge ha på näthinnan. Jag och Julien skulle egentligen jobba ihop på Hell Hunt. Båda hade skitmycket att göra, men att ligga på en gräsmatta i solen lockade så mycket mer. Så vi släppte allt vind för våg och gick ut på en fotopromenad i flera timmar och skrattade häcken av oss. Ångesten över att inte ens kommit halvvägs med intervjun var inte i närheten så stark som kärleken till friheten och nuet.

Jag skulle träffa Graham efter promenaden, men vi bestämde att ringa honom och bjuda in till barbeque istället. Medan vi slappar på verandan bredvid den rostiga boben, det rosa ryska kylskåpet och väntar på Graham och Merilin går Michael förbi och han vill också grilla. Vi handlar massor av mat och äter tills ingen utom hunden kan röra sig. Det var kallt ute, men det hindrade inga goda miner. Julien satte på utomhusstereon och plockade ut filtar som alla virade in sig i. Det var svårt att inte dansa. Mörkret börjar lägga sig, vi huttrar ändå in i skelettet och fler människor kommer förbi. En tjej har med sig Vana Tallinn som är sött och starkt men värmer magen inifrån. Vi kurar ihop oss som frusna duvor i utomhussoffan under filtar. Det är bara så härligt och roligt och jag hör mig själv skratta ett av de hjärtligaste skratten någonsin. Ett skratt som börjar i magen och kittlar i lungorna innan ett porlande ljud når mina läppar. Jag hör att här är jag lycklig. Här vill jag leva och här vill jag dö. På Juliens veranda.

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur många nya vänner jag lämnar här. Det finns inget här som heter svårt, omständligt eller omöjligt. Här heter allt glädje, flexibilitet, nyfikenhet, öppenhet, lättsamt. Självklart har människor även här en vardag, men den lyser inte igenom som den gör dit jag ska tillbaka. Man anstränger sig för att lära sig nytt, ha roligt och utvecklas och lära känna nya människor varje dag. Dit jag ska ha var sak sin plats och här ligger allt huller om buller och det är bara så jävligt ok. Inga problem.

Jag är bortskämd med att umgås med världsvana människor. Det är något speciellt med dem som aldrig riktigt söker eller får tryggheten. Som inte vill ha villa, volvo och 1,4 barn. De söker och lever inte för framtiden, de lever för sekunden.

Jag har älskat i princip alla steg jag tagit här. Hur ska jag beskriva? Ta bara en väldigt omärkvärdig sak som att gå hem från gymet på kvällen. Övergångsstället vid Vabaduse Väljak är så stort att det känns som man slukas rakt ner i ett avgrundsdjupt hål när man kliver ner från trottoarkanten. Jag tar sats och det blir grön gubbe. Mina skor lyser i guld, jag sluter mina ögon och kliver rakt ut. Allt går i slow motion. Det har varit kärlek många gånger. Som en I´m singing in the rain fast utan regn.

Eller hur jag inte har behövt ta ansvar för mitt eget liv på något märkligt vis. Jag lämnade den tunga ryggsäcken hemma och började om. Ja,just det. Jag började om. Jag längtade efter att börja om och det är det jag har gjort här. Jag har bytt mitt gamla liv mot ett nytt. Som när en orm byter skinn eller som när en hund skakar vattnet ur pälsen. Och jag känner det. Jag är inte redo att återvända till den tunga ryggsäcken igen. Jag blir så deprimerad av vanligheten. Det är inte meningen att jag ska gå tillbaka nu när jag kommit så långt.

Fortsättning följer.

Skrämmande och ärligt

Jag har känt mig lite uppgiven, oinspirerad och lat de senaste dagarna. Det handlar mest om jobbet. Det blev bara för mycket häromdagen när jag kom på för hundrade gången att jag inte börjat skriva på essän. Sen vaknade jag tidigt en morgon, hjärncellerna åkte karusell och jag fick en snilleblixt om att låta mina texter jag skrivit för tidningen här vara min "essä". Föreslog detta för min handledare som inte använder sin mail helt aktivt. Trodde att jag åtminstone skulle få respons innan helgen så att jag kunde börja skissa på ett förslag, men icke.

Sitter här med ytterligare två eller helt tre uppdrag som ska skrivas plus essän och det tar emot som bara den. Jag älskar ju att skriva, men processen som ligger bakom upplägget, formuerandet och kreativiteten känns tung just nu. Förresten är inte uppgiven rätt ord. Min hjärna är trött och tänker alldeles för ofta på saker jag ska ta tag i hemma. Eftersom jag inte är på plats och praktiskt och fysiskt kan gör någonting går hemskt mycket tankeenergi åt att leva och planera i tanken. Lover och jag sköter alla bestyr genom skype eller via icq och så gott vi kan på varsitt håll. Misstänker att jag plågat honom en del med alla frågor och idéer jag har eftersom han jobbar så mycket och varken har tid eller energi att viga åt det jag säger. Jag borde lägga flyttankarna på hyllan åtminstone tills jag kommer hem. För bådas skull.

Imorgon är det två veckor kvar tills jag är tillbaka i Sverige igen. Jag antar att det är den verkligt påtagliga nedräkningen som gör att jag plågar mig i framtiden. Plågar är inte heller rätt ord. För plågad är jag definitivt inte när jag går och köper en Marockansk inredningbok för att få inspiration till vårt hem. Jag älskar det, men just nu sliter det min hjärna i bitar eftersom mitt fokus måste ligga på tidningen och skolan. Håll ut ett litet tag till. Nedräkningen gör också att jag saknar Lover mycket. En del av mig saknar honom alltid, men livet och vännerna här gör att jag inte har tid över för det. Det här har varit en jättebra tid för oss. Vi vet att vi kan vara ifrån varandra en längre tid och det gör oss ingen skillnad. Vi klarar det och kan samtidigt ta vara på våra önskningar och drömmar.

Jag har också varit så trött i två dagar och det vet jag precis anledningen till. Pirjo kom hit i fredags och lagade mat åt oss. Vi kollade på White Oleander och gick till Von Krahl så sent att det redan var fullpackat. Det var ett band som spelade inledningsvis och de verkade bra, men svårt att höra för en oerhört dåligt ljudanläggning. Det var Mutant Disco och jäklit bra drag i festen, men jag undrar vad de tänkte när de bara hade ett golv öppet. Gick inte och la mig förrän 04.30 den natten.
Följande dag följde jag med Daniel för att inhandla ett bärnstenssmycke till hans mamma. Det tog typ 5 minuter av de 60 beräknade så jag vandrade till Stockman för att leta efter grym tvål. Tallinn har nämligen ett sjukt brett utbud av hudprodukter som luktar guld och gröna skogar. Köpte som vanligt ingenting för att jag konstant får beslutsångest när det handlar om prylar.
Kom hem och satt länge och stirrade tomt på tv-skärmen som visade FashionTV. Daniel undrade vad jag höll på med. Julian och jag skulle träffas över middag på tvällen, men då jag var så insjunken under täcket framför Broken Flowers höll jag på att ställa in träffen. Men det är ju när man är som mest osocial som man behöver träffa folk och bli pigg och kry igen.
Julien såg smått trött och stressad ut. Vi gick till SushiHouse, åt tio dyra bitar sushi och delade på en flaska vitt vin. Det var tredje gången vi träffades och lite oväntat blev vi snabbt väldigt personliga. Jag tänkte inte så mycket på det för jag väljer mina ord ganska väl, men Julien stoppade upp hela samtalet när han plötsligt kom på sig själv med att känna sig blottad. Det var ungefär som att en spärr släppt och meningarna bara vällde ur honom utan att han reflekterade över vad han sa. Han sa att han inte pratat så förtroligt med någon förutom hans flickvän på väldigt länge. "Du är ju journalist det är därför du får mig att prata så mycket. Du ställer de rätta frågorna". Först kändes det som att han menade att jag lurat honom. Liksom manipulerat honom att prata, men sedan förklarade han lättnaden han kände av att änligen ventilera vissa saker. Det tog jag som en komplimang.
Sen bjöd han med mig på en fest och vi skulle egentligen bara gå förbi hans lägenet och plocka upp en flaska alkohol, men vi stannade kvar i lägenheten och delade på en flaska rött. Kände hur alkoholen verkade som en helkroppsmassage och äntligen kunde jag släppa alla tankar kring jobb. Slutligen började jag se tredubbelt och tog det som ett tecken på att det var dags att gå hem. Det där med att gå ett varv kring huset som dörrvakterna säger hjälper verkligen. Fick sällskap hem till dörren.
Det kändes overkligen och minst lika upplyftande att en hel kväll ha haft så intressanta samtal. Okonstlade, okrystat, ömsesidig nyfikenhet och humor. Det är inte ofta man träffar människor som tillåter en att komma en in på livet eller som man själv vill släppa in. Och det var inga samtal om vädret utan om gömda och förtryckta känslor som kommer upp till ytan när man hamnar i olika situationer. Det var en mycket rörande men också skrämmande ärlig kväll.

Pokerface Nation

Skrev för en tid sedan ytterligare en krönika för Eesti Express.

POKER FACE NATION

We know that cultural expression has many faces around the world. Some cultures runs around with a leather strap between their buttocks, some lives in igloos and others actually think that Dubya Bush is sane. Even if the population of the world both in appearance and culturally could originate from different galaxies, we do have two very basic biological expressions in common. Laughter and cry.

But it seems like someone has peed in the Estonian gene pool because in Estonia they don’t do smile. The corners of the mouth don´t seem to move in that typical path called smile. Estonians have the same pokerface that women get who have injected too much botox in to their face. They no longer have the ability to express emotion.

During my first week in Tallinn I thought that it was only me who was paranoid when I passed people on the street who glared suspiciously at me. I probably looked lost and weird. Six weeks later I´m not lost anymore, but people still look at me like I sent their grandmother to Siberia.

In a way it´s like people live their lives like they are not aware of others existence. This becomes very obvious when you go by public transport. The trolly rattles and bounces because of the driver who drives like he suffers from narkolepsia. People hardly ever talk, let alone look at each other. Most stare empty out the window into no mans land and it feels like I accidentally got on a chartered trolly to judgement day. What would happen if someone suddenly started to cry heart-breaking or if someone hurt him or herself badly on the trolly? Would anybody react and do their best to help or would the view outside the dirty windows be a more comfortable place to rest ones eyes?

Why is this? I have asked my mom who grew up in Tallinn during Soviet times. She believes it could be a historical trauma from that period. If I would have been thrown back and fourth like a jojo between occupying countries and freedom for more than seven hundred years, I would probably also feel freaking bitter. So this botox injection seems to be a spiritual one. Actually Estonia hasn´t been a independent country for more than sixteen years. This bitterness will probably not turn to sunshine for generations. Since all Estonians carry the same historical baggage, I´m wondering why there´s is almost no sign of solidarity. You are a free and wonderful country but the Estonians don´t seem to feel the same. On the way to the sunshine it wouldn’t hurt to stop once in a while and smile at a total stranger. What a wonderful name on a nation it would be: The singing and smiling nation.

Fick idag ett mail från en arkitekt i Tallinn.

Tere Hanna,

Du pratar väl svenska. Jag har läst dina artikeln i EE och tycker att dem är bra och slående.
Anledning att jag vill kontakta dig var artikeln om pokkerface. Den är jätte bra. Jag skulle vilja bjuda dig att prata om den ämne i Tallinn Rotary Club där jag är medlem.
Låter det intressant?

Med vänliga hälsningar

E. H
Managing Director/Architect SAR (MSA)

Ok, väldigt trevlig respons men wtf ska jag säga? Ska jag göra en ironisk stand up show? Eller en föreläsning? Ska det vara ett samtal? Gubbarna kommer ju bara sitta där och titta på mig. Hur mycket finns det ytterligare att säga mer än krönikan?

Har mailat honom och frågat vad han förväntar sig och hur ett eventuellt upplägg skulle kunna se ut. Och framför allt, varför är detta ämne intressant för Rotary Club i Tallinn. Mystiskt detta. Men låter det ok så gör jag det.

Låt brösten flaxa i vårvinden!

Igår hade jag funderingar på att följa med Michael och Laura till Ootpäe och se en pjäs, men beslutade att jag behövde ta tag i artikelskrivandet istället. Hade suttit och skrivit nästan fem timmar när Daniel och Kristi kom hem. Kristi och jag hade egentligen planerat att göra en cykelutflykt bara idag, men eftersom vädret var så fint även igår frågade hon mig då också. Ville ju skriva färdigt intervjun, men tänkte att en liten paus skulle vara skönt. Tänkte att jag skulle hänga på max en timma och sen fortsätta skriva. Det slutade med att jag kom hem efter 3,5 timmar! Vi cyklade till Rocca al mare (Klippan vid havet) som är ett friluftsområde vid Tallinns sydvästra kust. Vet inte om det kändes så mycket som ett friluftområde utan mer ett område där man bygger väldigt många lyxiga hus nära havet. Det braiga är att det finns fina sträder vid detta område, och det dåliga att det är svårt att få tillgång till dem om man inte har hus där. Det var så mycket som kände inhägnat och privat.

Vi stannade till vid en privatskola för små barn och tittade på havsutsikten och hade skönt i kvällssolen. Jag känner inte Kristi så bra, men det kändes som vi lärde känna varandra lite bättre.

Det är tydligt att folk i Estland inte har någon vana vid att cykla och man ser sällan cyklar här. Förmodligen beror det på att det inte finns några cykelvänliga vägar i centrum. Man måste liksom trängas med fotgängarna på trottoarerna. Köra på samma väg som bilarna känns uteslutet. Skulle förmodligen inte ta lång tid innan man är en platt pannkaka på marken. Dessutom är majoriteten av alla trottoarkanter så jäkla höga att man i centrum aldrig kan få flyt i cyklingen utan måste kliva av cykeln vid varje trottoar. Men när man väl kommit utanför värsta rusningstrafiken och centrum så finns det tom bra cykelbanor. En annan sak som indikerar avsaknaden av cyklar är att inte en jävel reagerar när man plingar på dem och vill att de ska maka på sig. De är väl inte vana vid det ljudet helt enkelt och bryr sig inte.

Åh! Idag har varit en av de bästa dagarna i Tallinn hittills! Idag cyklade vi till och igenom Pirita vid havsslingan som både har gång, rollerblade och cykelbana. Mycket bra och städat. De ester som väl upptäckt rollerblades åker som värsta proffsen. Både rollerbladare och cyklister har ofta proffsiga och friluftsvänliga kläder.

Pirita är ju så fiiiiint. Jag är havsgalen. I admit it! En Tallinkbåt smög sig in i hamnen och satte havet i gungning. Solen sken varmt på oss och havet luktade kallt och mintigt utan mint, tång och sött. Å jag kände mig så lycklig, så fri och odödlig. Helt fantastiskt.

Vidare cyklade vi mot Viimsi och hamnade på ytterligare en strand. Trodde inte att vi kunde ta oss längre, men Kristi mindes att det fanns en cykelbana i skogen and off we went. Och det var verkligen en cykelbana i den täta skogen, men fortfarande vid strandremsan och vi såg stranden hela vägen innan vi vände tillbaka till centrum. Jag skojar inte, men det var folk som solade i bikini och badbrallor på stränderna och en kvinna lät brösten flaxa fritt i vårvinden.

Sluta vara så tråkiga!

I onsdags kom jag tillbaka till Tallinn efter påskvistelsen i Norrköping och Nybro. Jag hann träffa familjen Pappa och hade köpt ett litet leksaksakvarium till Viktor. Han sa många gånger att det var den bästa present han någonsin fått. Han är söt den lilla krabaten. Några dagar senare hälsade Lina på med en målarbok och några andra saker som hon köpt i Thailand och de var också de bästa sakerna han någonsin fått :) Nu när han kan prata riktigt bra har jag upptäckt att han är riktigt smart och kanske lite gay. En morgon när han kom till dagmamman såg han att hon hade bytt gardiner och sa till henne:
"Har du nya gardiner? Vad trevligt". Han är bara fyra år och ser sånt som en kvinna skulle uppmärksamma :)

Sen spenderade jag och Lover tre dagar i Nybro och hade det så lugnt att jag fick myror i hela kroppen. Har ju redan haft det lugnt i Tallinn så ledighet var egentligen inte riktigt det jag behövde, men det var trevligt att träffa familjen Johansson som inom en snar framtid kanske utökats med en Philklint. Lover har funderat på att byta till Philklint efter sin morfar för att hedra honom och låta hans namn leva vidare i släkten. Men Lovers pappa frågar alltid både på skämt och allvar vem som då ska föra vidare Johansson, ungefär som att Johansson är ett unikt efternamn.
På söndag kväll kom vi hem och på måndag hade jag reserverat för Lina. Vi hade mycket att prata om och dela med oss av våra upplevelser de senaste månderna. Bla känslan av ett vilja fortsätta våra liv utomlands och apatin i Norrköping. Oavsett hur trötta eller bittra vi är på Norrköping så är det bara positiva känslor eftersom det kommer att driva oss iväg vidare. Vi har tex sökt sommarjobb i Norge i år och håller tummarna för att få ett par månader på ett vackert fjordhotell.

I tisdags åkte jag till Enköping för att träffa pansarvagnstjejen Ernits. Vi gjorde den stora intervjun i Tallinn för en tid sedan, men jag behövde även absorbera lite miljöbilder och beskrivningar och åkte till regementet. Där kom jag i mina civila kläder med kamera på magen och för en gångs skull kände jag mig som en outsider eftersom alla andra var klädda i militärkläder. Hon visade runt på hela anläggingen och jag fick åka pansarvagn. Cool och klaustrofobiskt. Har skrivit på intervjun eller mer reportaget halva dagen och känner så här långt att det blir bra!

Och sen då? Jo, i onsdags kom jag tillbaka hit och hann bara koppla upp mig på nätet och laga lite lunch innan Graham frågade om jag vill följa med och äta på Elevant. Klart jag ville, men det blev bara en dessert. Träffade Grahams kompis Dan som har resebyrå i Tallinn och även Merilin och hennes två svenska kompisar var där. Trodde att jag lugnt skulle vandra hem efter middagen på Elevant, men gick vidare till Deja Vu där vi träffade Julien över en drink. Det var trevligt att träffa honom igen efter han varit i NY. Han är så supertrevlig och glad. Tyckte att det var lite pinsamt att intervju publicerats tidigare än sagt, men det var inget jag kunde styra över. Men eftersom han ska få ett ex av mig så är han glad :)
Ännu en gång var jag mental på väg hem, men vi gick vidare till Kaheksa. Upptäckte snart att det inte fanns några lediga bord och vi var precis på väg därifrån när den beryktade James dyker upp från ingenstans och mer eller mindre ger oss order att sitta vid han och hans miljonärkompis bord. Storlek- och utseendemässigt ser han ut som en full Kendocka och hans mål i livet är att ligga med så många kvinnor han kan. När vi kom fram till bordet beställde han in fler drinkar (hela kvällen var på honom) och medan han gjorde beställningen hos den lilla servitrisen smekte han henne på rumpan. Hon såg väldigt äcklad ut. Jag blev genast rädd för honom och försökte gömma mig bakom Graham, men han skulle som vanligt retas och knuffade mig bara närmare James och det slutade med att jag satt bredvid honom i soffan. Jag tänkte att om han försöker tafsa på mig får han hen fet smäll. Men han pratade mest om sig själv och med sitt självupptagna jag så såg han förmodligen inte ens att jag satt där förrän jag började ställa frågor. Fler drinkar beställdes in medan han sa åt oss att sluta vara så tråkiga som inte ville gå till Hollywood och dansa. "Vet ni hur många onsdagar vi har kvar i livet att festa på?" Han angav något tusental som han sörjde. Inte nog många onsdagar för James. Alla dagar i veckan förutom onsdagar tycker han är värdelösa. Vad ska man göra då liksom? Gå ut med hunden heller? Fuck that, sa han. Han beundrade sin miljonärmäklarvän som precis köpt en fräck bil som James pratade om som om det vore ett barn. Pengar, brudar och sex. Det är livet det. Fuck yeah, sa han.

Traumatisk bussresa

När Lover och jag åkte hem från Kalmar i söndags satt en mycket begåvad ung dam bredvid oss och pratade i mobiltelefon så att hela bussen hörde. I shall say no more.

"Vi var hemma hos x och jag blev sur på honom och lämnade lägenheten, men så blev jag utelåst och kunde inte komma in. Klockan var ganska mycket och jag visste inte hur jag skulle komma in. Jag ville inte ringa hans mamma för jag visste att hon skulle upp tidigt och så sitter hon ju i rullstol. Hon hara bara ett ben.

[...] Så låg vi och kela lite på sängen och han smekte mig. Sen tryckte han kuken i mig två gånger, men sen drog han ut den och sa att han inte orkade mer.

[...] Gick vi på stan och så sa x att vi borde gå och köpa en dildo till mig. Då sa x att det inte behövdes för jag kunde ju få mitt på annat håll.

[...] Du vet att jag har bråkat med pappa. Jag ringde till honom för jag vill ha en ny mobiltelefon, men han sa bara att han inte hade några pengar. Då blev jag förbannad på honom och sa att jag vet att han tjänar tre gånger så mycket som mamma och då undrade han hur jag visste det. Då sa jag att jag och mamma kollat upp honom på internet. Det finns en sida där man kan kolla upp hur mycket folk tjänar. Så sa jag att en mobiltelefon är det minsta du kan köpa till mig. När ber jag dig om nåt?! Den kostade fyra tusen och jag vill verkligen ha en ny för jag har tröttnat på min gamla. Och för sig har jag alltid gått tillbaka till den jag har nu, för först köpte jag en ny och då tröttnade jag på den och sen köpte jag en ny och tröttnade på den och bytte tillbaka till den gamla och... ".

Det här vackra lilla ordet integritet, vem raderade det ur svenska språket?

Författarbesök i Göteborg

Sköna vårbilder från Pirjos och min lunch på taket. Vet inte hur många gånger vi suckade lustfyllt över hur härligt det var. Om vi bara kunnat stoppat tiden.

Har upptäckt hur snygga och fräscha människor i Sverige är. Ingen slump att utlänningar talar om "vackra svenska flicka". Inte bara tjejer som ser ut som modeorakel, även killar ser väldigt medvetna och putsade ut. Inget jag tänkte på innan jag åkte till Estland. I Estland finns det väldigt mycket vackra kvinnor. Docksöta skönheter. När det däremot gäller killarna vet jag vilken gen som gick fel. Inte riktigt min grej att snacka skit om utseenden, men kan ärligt säga att jag bara sett en attraktiv kille i Estland. Han kanske inte ens var est utan business från någon annan del av världen. Jag förstår om en del kvinnor söker sig till välbergade utlänningar. Kanske inte bara för the looks utan också att de får mer valuta för pengarna. Bokstavligt talat.

Igår var jag i Göteborg och träffade författaren. Hon mötte mig på stationen och sen gick vi och åt sushi mitt i stan och drog sedan vidare hem till henne. Hon bodde centralt i en liten tvåa och hade ett förvånansvärt ungdomligt dekorerat hem. Vi drack bulle och vindruvor och åt te (haha) vid köksbordet och hon visade mig alla hennes böcker. Mitt i allt kom hennes pappa förbi och jag gjorde en kort intervju med honom också eftersom det är han som har de ursprungliga estlandsanknytningarna. Allt gick bra förutom att diktafonprylen strejkade mitt i allt utan min vetskap och stora delar av intervjun med pappan försvann.

Lång, men trevlig dag förutom att jag trampade i en stor lös hundskit mitt på Avenyn. Sprang till närmaste vasapark för att kleta bort det värsta utan att kräkas. Ville knappast sitta bredvid någon på tåget och förpesta två timmar av dennes liv.

Lycka och lugnet har tagit över

Sitter på plan två på dubbeldäcktåg på väg mot Norrköping med Morrison i lurarna. Det verkar inte vara så varmt här som i Tallinn, men naturen skiftar nu i grönt och höstbeige. Om en timma och åtta minuter får jag krama Lover igen och jag känner lycka i kroppen, livet, solen, resande och kommande vecka. Känner mig uppfylld av en tillfredställelse som jag inte känt på länge. Jag är så lugn. Har inte stressat kännbart på hur länge som helst. "And I know it´s a wonderful world from the sky down to the sea...", som Morrison skulle sagt.

Skrev för en kort tid sedan att jag inte vill åka hem. Redan. Men det känns helt ok och till och med skönt. I Estland vill jag hinna se och göra så mycket. Kan få lite dåligt samvete och bli stressad om jag sitter inne en dag i Tallinn. Hemma är hemma och vad återstår att se? Så lite att jag kan bara njuta av nuet.

Det är nu vetenskapligt bevisat att jag är beroende av havet. Önskar att jag åtminstone bodde vid en sjö.

Gillar att flyga för att det är så omänskligt. Att flyga är av de få sakerna i livet som bokstavligt och symboliskt talat, tar mig till nya höjder. Kanske är det höjden, perspektivet, att inte veta om man ska överleva eller att inte ha kontroll.

Tillägg i se-fram-emot-listan

1. Flytta till nya lägenheten med Lover. Vår första alldeles egna, fina, gemensamma lägenhet. Känns bra att få en ny start i ny lägenhet. Ser tom fram emot att adressändra, så roligt känns det :)

2. Sanna och Jonas bröllop. Yes, vuxenpoäng. Å vad fantastiskt fint det ska bli. Måste absorbera så mycket jag kan av deras bröllop eftersom jag själv aldrig kommer att bli gift ;) Jag har köpt röda kvinnovårskor med rosett som jag ska ha.

3. Helkroppsmassage. Hoppas de knådar mig sönder och samman så jag blir normal igen.

Ny! 4. Weekend på Toftaholm herrgård. LoverBoy fick en weekend på denna herrgård i julklapp av Impera och vi ska åka dit och snuggla! Förhoppningsvis i slutet på maj. Äta gott, promenera i skogen, cykla, fiska, ro. Längtar redan. Att åka iväg och bo med honom på hotell är bland det finaste som finns.

Ny! 5. Camillas och Rasmus 25-års fest i Tomelilla 14 juli eller var det juni? De bor i ett bamsehus och ska ha festligheter på tomten. Har inte varit där än och hälsat på så det ska bli riktigt roligt.

Ny! 6. X 28-års fest någonstans i skogen. Jo, jag vet vem det är men X i fråga vill att det ska bli en överraskning för övriga inbjudna så jag får inte säga vem han är. Tönt ;)

Horror festival in Haapsalu

Igår träffade jag Nadia för andra gången och vi åkte till Haapsalus skräckfilmfestival tillsammans. Nadia är från Verona i Italien och pluggar heltid Ryska i Tallinn. Hon har varit i Tallinn sedan augusti och längtade nu hem för att hon inte tycker om kylan och pluggar så mycket att hennes sociala liv blir lidande. Hon vet att det är självvalt, men saknar därmed en del av vistelsen som skulle kunna pigga upp henne lite. Well. Hon har ju varit här ganska länge. Jag kan förstå om hon inte anstränger sig så mycket just nu eftersom hon åker hem i juni.

Ursprungligen skulle jag, Zanna och Nadia åkt dit tillsammans, men Zanna fick för sig att åka dit superskitmegatidigt och fågelskåda med en nyupptäckt hunk som hon träffat i Lettland. Så jag och Nadia tog bussen til Haapsalu där vi mötte Pirjo som jobbade där under festivalen. Hon visade oss Kulturkeskus där filmerna skulle visas.

Första filmen var rent dålig. En sån film man inte har så mycket att tillägga mer än att lågbudget talar sitt tydliga språk. Andra filmen, Heavy Metal, ville vi inte ens se vilken var en fantasy om transfomers. Vi gjorde alldeles rätt i att inte gå dit utan köpte glass och guavadricka och gick till strandkanten och satte och för att sola i ett utsiktstorn. Det var så varmt denna dag att fötterna kokade i kängorna och bäckarna porlade när isen smalt. Havet har en förtrollande inverkan på mig. Jag liksom lamslås så lätt och tankarna försvinner som ett skott och landar på horisonten där de dansar. Jag är ju fisk. Jag kanske har en kallelse i havet ;)

Vi satt där länge och vandrade kl 19.00 tillbaka till nästa film (Last house in the woods) som var italiensk och jättevidrig. Kombinera övergrepp, vampyrbarn, knivar, pistoler, motorsågar och psychon så får du illamående. Just då undrade jag vad i helsike jag gjorde där. Jag tycker ju inte ens om skräckfilmer. Nadia lämnade plötsligt salongen. Jag började må illa och bara av en händelse tittade jag på mobilen för att se hur långt in i filmen vi kommit och för att planera en potentiell flyktväg om jag behövde spy. Då ser jag att någon ringt, men visste inte om det var Nadja för jag hade inte hennes nummer lagrad än. Så jag skickar ett meddelande för jag blir orolig om hon mår dåligt någonstans för hon dröjde fortfarande. Hon hittade bara inte tillbaka till där jag och Pirjo satt och det var därför hon ringde. Pjuh, men jag hade inte anklagat henne om hon låg och skakade av rädsla någonstans :)

Tyvärr var vi tvugna att lämna Pirjo i sticket innan filmen var slut för att hinna med sista bussen hem. Hon hade nog trott att vi skulle följa med på en drink efteråt och träffa producenten till Last house in the woods. Sorry girlfriend.

Plastic not so fantastic

I fredags kväll gick jag, Daniel och Kristi till en sexshop för att Daniel ville tvinga på Kristi en roterande plastkanin. Jag vet inte hur deras diskussioner gått innan, men hon verkade inte helt förstående ;) Varför går då den ökända pryda människan Hanna till en sexshop. Jo, för att jag gillar fältstudier och samhälleliga fenomen. För mig är ett besök i en sexshop ungefär lika spännande som att äta cornflakes med sugrör. Jag har så många anledningar att jag inte vet var jag ska börja.

Till vänster när vi kom in i butiken fanns så kallade sexiga underkläder som demonstrerades av slampiga kvinnor på bilder. Dessa kvinnor ser så läskigt horiga ut att jag inte ens vill titta vidare på kläderna. Avsmak. Dessutom ser vissa minimalistisk utstyrslar så komplicerade ut att jag inte ens skulle veta hur jag skulle komma i respektive ur dem. Praktiskt lagd?

Till höger fanns penisar, pluggar, vibratorer, kvinnliga könsorgan mm i alla neonfärgar man kan tänka sig. Vafan liksom. En lila plastpenis vars ena del ser ut som en kanin som kan vibrera, rotera, räkna matte och andra fantastiska saker. Pardon my french, men det kan inte bli mer fel i den världen jag lever i. Plast liksom. Plast. Och snorgrön?

Rakt fram fanns SM grejerna och filmer. Läderhuvor, piskor, tanga för killar, koppel och grejer jag inte ens kunde se vad det föreställde. Och jag ville inte veta. Har aldrig sett en porrfilm och kommer kanske aldrig se en heller, speciellt inte där fodralet visar någon som plockar ut något blodigt ur någon annans anal. Vad är det för freaks som tittar på sånt? Inte bara tittar utan tänder på det? Vad är det för sjuk värld vi lever i liksom?

Sexbutiker och alla dessa konstiga prylar representerar för mig en slags kyla och en råhet som jag inte kan förlika mig med. Liksom en materiell sexualitet som förstör allt det fina med sex. Jag talar såklart från ett perspektiv där jag har ett förhållande och en pojkvän som jag vill komma nära och "känna" under en sexuell akt. Jag kallar det hellre älska än att ha sex eller knulla. Kanske för att jag faktiskt har förmånen att älska. Jag skulle inte vilja blanda in en död plastpryl i den akten. Ja, jag är fortfarande idealist och kanske till och med romantiker när det kommer till sånt här. För mig existerar kroppar som förenas och själsliga möten. För mig är sexprylar ett sätt att ersätta kärlek och passion med ett massproducerat substitut. För en sexleksak måste väl ändå innebära att man inte längre nöjer sig med "vanligt" sex, att man måste tillföra något till akten för att få ut något av den? Det finns ju en anledning att man blir nyfiken på tillskotten...?

Att vara skyldig livet

Idag om exakt en vecka, minus fyra timmar är jag tillbaka i Norrköping igen för att inte bokstavligt talat kramas med familjen över påsk. Ska kramas lite med familjen Johansson också. Mamma och österrikaren har då sedan två dagar tillbaka åkt till Cuba och syrran är fortfarande i Thailand, men kommer hem fyra dagar innan jag åker tillbaka till Tallinn.

Påskvistelsen kan bli intensiv. Planen är att ta det så lugnt det går med Lover kommande helg. Kanske träffa pappa och co eller kompisar. Den som vill, har tid och saknat mig så mycket att de gråtit sig till sömns sedan jag åkte. Tro det eller ej, men jag är ganska sugen på att röja ur mitt förråd så att jag slipper det inför flytten. Är fullt möjligt att jag börjar med det också. Fortsätter jag nu blir det ingen helg kvar.

2 april ska jag åka till Göteborg och intervjua en halvestnisk barnboksförfattare för tidningen. Kommer att vara borta från morgon till sen kväll. Lilleste har redan planerat dagen med solskenspromenad, lunch och besök hemma hos henne dit även hennes pappa kommer för att bli en del av intervjun. Låter som att det kommer att bli en mycket trevlig dag :)

Kanske kan Lover och jag åka till hans föräldrar redan på onsdag kväll och stanna tre dagar eller så. Sen vill jag hem och träffa syrran. Efter det är det bara två dagar kvar tills jag ska vidare. Vet inte hur detta ska lösa sig. Jag skulle ju flygit tillbaka till Tallinn 10 april, men ska nu till Enköping och åka pansarvagn. Haha! Har intervjuat en estnisk tjej som gör lumpen, utbildat sig till korpral och vill göra utlandstjänst. Jag både måste och vill åka och hälsa på henne på regementet för att få "material" för miljöbeskrivningar osv. Hon har sagt att jag ska få åka med i hennes pansarvagn. Pang pang. Ska bli skitkul! Jag som ett tag tänkte göra lumpen kanske kan få en liten inblick. Hon älskar det tydligen. Eftersom jag ska träffa henne och hon inte kommer tillbaka från påskledigheten förrän 10 april då jag skulle åkt hem, måste jag boka om mina flygbiljetter. Vet inte vad som är smidigast, att ta med mig packningen till Enköping och åka därifrån till Stockholm eller ska jag ta mig till Norrköping igen och vidare till Arlanda en dag senare? Det löser sig vilket fall.

Det känns konstigt att åka tillbaka till Norrköping igen. Tiden har gått så fort och jag vill liksom inte dit. Än eller alls. Jag vet att jag åker tillbaka till Tallinn för att stanna ytterligare tre veckor sen, men just nu är det för tidigt att åka tillbaka. Känns som att slitas ifrån något man just påbörjat. Jag vill hem till Lover, that´s for sure. Och jag vill även catch up med familjen och kompisar, men det är människorna. Staden har jag inte så mycket till övers för. Nu känns det äntligen som att jag kommit iväg, tagit steget ut i världen och detta är bara början. Nu vill jag flytta vidare. Lover och jag har skämtat om att bosätta oss på Malta. Varför inte? Att ha fått ett liv innebär inte bara att fylla lungorna med luft, äta och skita. Hela min existens är de val jag gör i mitt liv och jag anser mig själv skyldig att fylla mitt liv med utmaningar och glädje. Det är så sant att vi bara har ett liv och vill man nåt annat än bara sitta hemma och klappa katten så måste man jobba stenhårt för att hinna med. Livet är fantastiskt, världen är fantastisk och Tallinn är fantastiskt!

Någonting som jag kommit på är en så himla viktig del av livet är att ALLTID ha någonting att se fram emot. Ibland kanske man har lite för dyra önskningar för att ha något att se fram emot, men det underlättar att lära sig att uppskatta de små tingen. Jag tycker att jag är bra på att uppskatta små saker väldigt mycket. Kan vara allt ifrån en kopp te, en promenad, en måltid, en känsla. Skulle vara tragiskt om mitt liv stannade upp för att jag inte strävade längre än till att dricka te, men till vardags funkar sånt.

Jag vet att jag kommer bli lätt deprimerad ett tag när jag permanent (tillfälligt permanent) kommer tillbaka till Norrköping så jag tre saker att se fram emot i vår, sorterade efter händelsedatum.

1. Flytta till nya lägenheten med Lover. Vår första alldeles egna, fina, gemensamma lägenhet. Känns bra att få en ny start i ny lägenhet. Ser tom fram emot att adressändra, så roligt känns det :)

2. Sanna och Jonas bröllop. Yes, vuxenpoäng. Å vad fantastiskt fint det ska bli. Måste absorbera så mycket jag kan av deras bröllop eftersom jag själv aldrig kommer att bli gift ;) Jag har köpt röda kvinnovårskor med rosett som jag ska ha.

3. Helkroppsmassage. Hoppas de knådar mig sönder och samman så jag blir normal igen.

Get fucked?

Måste bara börja med att säga att Mika-Grace Kelly är the shit just nu. Inte ens de svältande barnen i Afrika existerar när jag lyssnar på den visan. Den är från och med förra veckan på Kalev Spa min theme song for life! Lyssna på den om du är ledsen, du blir garanterat glad. Lyssna på den när du är glad och du blir gladare. Promise. I och för sig är det snudd på gay. En låt som definitivt skulle kunnat spelas på gayklubben Angel som vi var på i Fredags. Efter förfest hos M. gick jag, Pirjo och Tiimo till Angel. Vi trodde att det var lugnt att komma in för Daniel hade gått dit tidigare på kvällen. Nemas problemas. Vi stod i kö en smula och får väl framme hos dörrvakten veta att det var månadens eller årets eller whatever största gayfest och att vi var tvugna att vara medlemmar eller stå på listan. Harkel. Inget av det we did or had. Så sprang jag på Merilinn och hon råkade ha ett extra namn på gästlistan och denna tjej skulle inte komma så jag fick låna hennes namn, Hanna Haring, och gled smidigt förbi vakten. Hade inte förut varit på gayklubb och visste inte vad jag skulle förvänta mig förutom att alla sagt att det är sååå trevligt och att det är så avslappnad stämning. Det var inte bara avslappnad stämning! Det var tjej på tjej, kille på kille, tjej på kille. Ett ihärdigt flörtande, erotiserande och smekande på dansgolvet. Det var med andra ord riktig fest! (?) Haha! Kände mig lätt sexuellt frustrerad och i celibat när många framför mig säkerligen skulle gå hem framåt morgonen och get fucked. Get fucked! hette festen. Ja gärna, men nej tack. Min Lover på andra sidan den stora oceanen Östersjön. Ååå, vad jobbigt. Gick upp på övervåningen med för att svalka mig med ett glas vatten. Japp, jag vet hur man festar ;) En tjej bredvid mig vid bardisken tittade en sväng på mig på ett sätt som jag såklart tolkade som homosexuellt eftersom vi var på en gayklubb ;) Kändes lite halvt spännande och jag log fånigt inombords. Kände mig så löjligt naivt sexuellt efterbliven. Fler konstiga meningsbyggnader för den känslan? Nej. Ok, bra då går vi vidare.

I lördags och söndags hyrde vi bil. I lördags var det jag, Daniel och Graham som åkt till Paldiski och Haapsalu. Paldiski är egentligen en riktigt risig gammal militärstad, men så himla charmig för alla gamla övergivna hus. Vi vandrade runt i flera av dem i många timmar och upptäckte och fotade intressanta saker. Det fanns många tecken på att hemlösa fortfarande bor där ibland. Gamla madrasser, skor, kläder, burkar. Kändes spännande och filmiskt. Vi stannade utanför Paldiski Star som var med i Torsk på Tallinn.
De många och gråa betongklossarna som kallas höghus är många skrämmande slitna och gamla. De ligger i områden eller städer som man skulle bli fruktansvärt deprimerad av om man bodde där. Vad gör folk på dagarna? Vart jobbar de? Killar står och röker vid trappuppgångarna, kvinnor drar sina barnvagnar och barnen leker på en inte så befintlig lekplats. På vissa platser kan man även se folk hänga ut tvätten på tork utomhus fast det fortfarande är vinter. Jag kan sitta där i min hyrbil och studera detta på avstånd med en känsla av spänning och nyfikenhet. Gissar på att det inte är fullt så trivsamt att bo i dessa komplex. Eller har människorna där något annat att jämföra med? För oss är de övergivna husen en attraktion och kanske tom en adrenalinkick, för invånarna kanske en tragedi eller ett sorgligt tecken på att det inte finns pengar att investera den omgivningen där ens barn växer upp.

I Haapsalu åt vi på en restaurang som hade väldigt gott vitlöksbröd. Eller inte så mycket vitlök i själva brödet utan det var mörkt bröd skuret i avlånga bitar som vi doppade i en blandning av ost och färskriven vitlök. Skulle kunnat äta mig mätt på det där. Åt även skaldjurssoppa och en rätt som var som en finare variant av pytt i panna. Efteråt vandrade vi omkring runt slottet som var mycket vackert. Det hade ett typisk sagotorn som Graham vill klättra uppför och rädda den vackra prinsessan.

I söndags var inte Graham med utan istället Maarja, Laura och Michael. Jag kan verkligen inte komma ihåg några namn på platser vi varit på. Först åkte vi till Estlands bredaste vattenfall Jägala juga. Det var magiskt vackert och strålande sol. Det var även en grupp folks som begav sig ut på forsränning. Det har jag velat göra länge nu.
Sedan åkte vi vidare på nordligaste havskusten mot Loksa och stannade till här och var för att titta på utsikten, kasta snöbollar och äta på restaurang som hade väldigt god mat, men den sämsta servitören någonsin. Daniel beställde en äpplejuice och fick in apelsin och servitören skyllde på Daniel. Michael beställde en flaska vatten till sitt rödvin, men det fick han aldrig in och heller inte ketchupen som han bad speciellt om. Service är inte Estlands starka sida. Det är fler än bara just där som servitören eller servitrisen har varit rent ignorant och sur.

Tyvärr ligger alla fina bilder på mina oframkallade rullar så det blir till att vänta eller kolla in Daniels fotosida.
Paldiski & Haapsalu och Vattenfall mm

Impera stuck in time

Jag är stolt över Lover. Han jobbar på ett seröst företag. De har dresscode på jobbet.

Ingermansland & Swedish Bastions

Idag har jag, Steve, Daniel och Graham varit på vandring i underjordiska tunnlar. De första byggdes i mitten på 1600-talet av då härskande svenskar för att möjliggöra kulregn från gömda håll. Från 1936 användes tunnlarna av esterna för att skydda sig mot Sovjetisk attack. Nåt sånt :)

Dålig kvalitet i bilderna but you get the point.

Visual effects

Några trevliga bilder från Tallinn och Helsinki.

Isskulptur i Gamla Stan. Tyvärr har alla smält bort och ner i kloakerna nu för våren är här! Jag konstaterar att jag mår ruskigt bra av solen som välsignat oss några dagar. Kroppen är lycklig och jag ser fram emot att få se knoppar brista i Tallinn.

På Narva mante.

Kyrka i Helsingfors. Åkte till Helsingfors för att träffa mamma och österrikaren. Vi började med att äta på en finsk restaurang. Åt panerad sik, inlagd gurka, hemmagjord potatismos med dillsmör. Oj, vad gott! Helsingfors är väldigt vackert med fantastisk arkitektur, men jag tyckte att det var så himla dött. Inga människor ute. Inget liv. Mamma upprepade att det ju var arbetsdag. Ja, men några arbetslösa och lata studenter måste det väl ändå finnas ;) Visade sig att typ halva Helsingfors satt på ett litet elegant fik "Ursula" vis strandkanten.

Fin spricka i isen. Det fanns många av dessa och såg ut som små vulkanutbrott. Cute!

Strandkanten, Helsingfors.

Solnedgång, Helsingfors.

Vacker dag i Pirita. Sista dagen innan Lover åkte hem. Tyvärr ligger alla hunkbilder på honom på min systemkamera vars rulle icke är framkallad. Jag återkommer med en lättklädd kalender senare ;) Å, det var en sån fantastisk dag. Vi kunde inte låta bli att brotta ner varandra i vattenpölar och förfrysa händerna. Hur barnsligt och bra som helst!

Body buildartävling i Pirita.

Lördag & Söndag 3-4/4: Kort utflykt

Oj, denna dag var vi alla så trött och kom ut så sent som vid 14. Jag tror att Lover helst av allt bara ville vara hemma och ligga kvar i kudden. Camilla och jag gick själva på stan för att hon ville titta lite mer i affärer. På vägen sprang vi rakt in i ett hav av människor framför en scen där det spelades nåt punkigt av ett gäng unga killar. Det såg ut som nationaldagsfirande för folk hade ballonger och bar flaggor, men det visade sig vara ett promotionjippo av ett parti inför söndagens val.

På kvällen gick jag, Camilla och Lover till Kulde Notsu Körts och åt redig estnisk mat. Henrik beställde kockens rekomendationer och fick in typ världens största grisknä.

Söndag och min födelsedag! Vi gick på promenad i gamla stan, Kalamaja och förbi Linnahall. Kalamaja är ett område som har bevarat många av de gamla trähusen och Linnahall ett enormt stort betongkomplex vid havet, från Sovjettiden som fungerar som en samlingsplats för alla former av event. Sen fikade vi på mysigaste stället någonsin - Kehrwieder. Kändes som att fika i de djupaste underjordiska rum. Vi åt blåbärspaj, körsbärspaj och Tiramisu. Det är så man ska fika :)

Otroligt nog var Camilla ännu mer shoppingsugen och gick ner på stan själv medan vi andra gick hem och tog det lite lugnt innan vi skulle vidare till medeltidsrestaurangen Olde Hansa. Även mormor, Anu och Pirjo gjorde oss sällskap och det var mycket trevligt. Eiki skulle också varit med, men var tvungen att bevaka valresultatet. Jag tog bara bilder vid bordet, vilka inte säger så mycket om inredningen men allt är så medeltid man kan tänka sig. Alltifrån rustika bänkar, krus att dricka ifrån och små tygknyten att servera torkat älgkött i. Till och med toaletterna var sjukt häftiga. Stearinjus som belysning, vattenkanna på väggen att ta vatten ifrån och handfat i sten.

Fredag 2/3: Födelsedagsfesten

Detta var dagen för födelsadagskalaset och jag, Zanna och Graham skulle träffas på Rimi för att handla mat till festen. Men först var jag tvungen att gå förbi Baltic Tours och hämta ut mina biljetter till Helsingfors där jag skulle träffa mamma och Horst knappt en vecka senare. Jag har ju bokat flygbiljetter hem över påsk för att träffa alla hemma och kramas lite, men då ska de istället åka till Cuba två veckor. Det är österrikarens 50-årspresent till mamma. Gissa om hon är lyrisk :) Så för att vi öht ska hinna ses under dessa tre månader så fick de bli Helsingfors. Med krångliga rutiner och halvinkompeten personal på Baltic Tours tog det nästan en halvtimma att få ut mina biljetter och då var en redan förbokad.

Väl på Rimi blev jag skitfrustrerad av flera anledningar. 1. Jag ville inte att Camilla skulle behöva stå och vänta på oss medan vi handlade eftersom jag ville att hon skulle se så mycket av Tallinn som möjligt och tiden gick. 2. Vissa personers oförmåga att ta initiativ. Det kändes lite som att handla med dagisbarn ;) 3. Jag trodde att vi skulle klara av handlingen på högst en timma, men eftersom inte allt vi ville ha fanns i just denna butik var vi tvugna att gå vidare till största butiken NordeCentrum vid hamnen. 4. Lover skulle landa vid 15.30 och jag ville vara hemma tills dess. Usch vad grinig jag var. Tillslut hade vi fått ihop allt och det blev potatissallad, kyckling och kallskuret kött, ostar, frukter med mera. Efter den mardrömshandlingen var klockan redan så mycket och vi så hungriga att vi var tvugna att gå hem och börja laga mat. Vi kom hem bara 20 minuter innan Lover ringde på dörren. Men i denna sekund då han gjorde det fick livet nyanser av rosa igen och jag blev glad och varm hela kroppen. Min älskling! Det är svårt att beskriva glädjen när man får se varandra i ögonen igen efter att antal veckor. Då kändes det som alla beymmer i världen var bortblåsta.

Efter bara några timmar hemma gjorde vi oss i ordning för att gå till Michael och förbereda festen allt vad gällde uppblåsning av ballonger, framplockning av mat osv. Det verkade först som om vi köpt helvetiskt för mycket mat, men jag tror att de flesta åt och åt och åt tills de höll på att spricka så det mesta gick åt.

Zanna hade bjudit in sina salsakompisar som var riktigt duktiga dansare och erotiserade skiten ur varandra på dansgolvet. Det var riktigt hett och vi andra tittade nyfiket på. Jag frågade och har frågat Lover ett antal gånger om han vill börja dansa något med mig för det vore så himla roligt (!), men han säger alltid nej och hänvisar till den gången vi provade på tango och vi blev totalosams. Men eftersom salsan såg så lovande ut denna kväll frågade jag igen och inte helt otippat fick jag samma svar. Men vem var det om inte han som tio minuter senare stod på golvet och lärde sig grundstegen!? Grrr. Varför säga nej till mig dårå?

Michael hade nylige köpt en vattenpipa som blev lite av kvällens attraktion. Laura hade aldrig rökt vattenpipa förut och tyckte att tobaken i körsbärssmak luktade så gott att hon åt av den. Hon hade säkert kunna äta upp hela paketet om jag inte skrattat oroande åt henne :)

Det var en helt klart trevlig kväll och jag är så glad att Pirjo kom. Av henne fick jag en liten läderklädd anteckningsbok där hon ritat/kopierat en teckning som jag ritat till henne när vi var små. Jag är säker på att vi ritade hundratals teckningar till varandra när vi var små och det minnet värmde gott i hjärtat. Jag blev rörd.

Av lover fick jag en smarrig påse praliner och en helkroppsmassage på Massageakademien i Norrköping. Det har jag längtat efter i evigheter. Av Camilla fick jag ett jättefint halsband i form lerhjärta, glaserad i bruna och guldtoner och av Daniel en alldeles egen mugg som jag har i hans lägenhet så han lättare kan hålla reda på vilken som är min mugg efterom han tycker att jag ställer ifrån mig glas och muggar överallt :)

Torsdag 1/3: The three swedes

På onsdag lunch kom Camilla flygande från Sverige, rakt in i Daniels lägenhet. Hon var mycket trött efter att mycket tidigt åkt med sin pojkvän till flygplatsen. Men efter en liten soft på soffan begav vi oss ner till Kaubamaja och Aura för att äta lite lunch. Daniel äter så ofta där och för det mesta samma mat så servitriserna behöver inte ens fråga vad han vill ha.

Eftersom jag trots allt bor här i tre månder så fick Camilla bestämma vad hon ville se och göra under sina dagar här. Inte helt otippat började vi botanisera bland alla butiker i Melon och Kaubamaja. Tröttheten satte in ganska snabbt så vi gick hem och lagade mat och gjorde oss i ordning för mer fest hos Michael. Det kanske låter som mycket fest hos honom, men det är mer som att alla han känner tycker att hans lägenhet är så bra och vill ha sina fester där och han säger inte nej. Denna kväll var det Laura som trots att jag, Laura, Michael, Zanna och Graham skulle he gemensam födelsedagsfest på fredagen, bestämde sig utan att tala om det för oss för att ha den själv på tordsdagen istället i kombination med ett magazins releaseparty. Ok, att hon är "flaky" som alla säger, det vill säga förvirrad och virrig men jag tycker inte att man alltid kan använda det som ursäkt för att inte respektera andra. Jag blev inledningvis sur eftersom hon i så många gånger ändrat sig om saker, men släppte det ganska snart. Vi var ju trots allt fyra andra som fortfarande skulle fira ihop.

Jag, Camilla och Daniel gick iaf på henne fest och jag och Camilla hittade en jättefin brosch till Laura i konststudentshopen. Egentligen tyckte jag inte att hon förtjänade en present, men eftersom Daniel som träffat henne mindre än jag skulle köpa present, bestämde vi oss för att dela på den. Hon är såklart inte ond, men man måste fan respektera människor. Broschen som Camilla och jag omvandlat till halsband och Daniel slagit in och dekorerat så fint, fick inga vidare reaktioner av Laura. Hon lade snabbt ner det på bordet bland andra sk presenter hon fått av klasskamrater. Bla en tablettask, ett minipiano i munspelsstorlek och ett par hörlurar utan själva lurarna så hon användet det som diadem. Hon kanske hade blivit gladare om vi gett henne ett sönderklippt paraply istället. Who knows? Man måste förstå det där med arty stuff.

Laura hade ordnat med Dj som hon så gärna ville ha, en projektor som projicerade random bilder på en av vardagsrumsväggarna och ett mikrofonstativ som hennes fejkband på en plansch sjöng i. Ja, hon har alltså ett band som inte finns i verkligheten utan bara på plansch. Det är ganska roligt. Festligheterna stod skolan för som sponsrar uppstarten av kulturtidningen som jag just fick veta inte är någon tidning utan bara någon slags bloggish sak som vem som helst får skriva i. Oh well.
Folket som var där var väääldigt arty på sitt egna lilla konstruktionistiska vis. Så arty att Camilla kände sig malplacerad :) Arty på ett sätt som att "vi går en kreativ utbildning och därför måste vi klä oss lite som galningar och agera ut". Självklart var hela festen en ansträgning från L. sida, men gästerna satt mest i grupper och tittade och det som var arty blev så krystat att det blev skrattretande. För att lätta upp stämningen lite försökte vi oss på vårt eget bidrag av konst och satte oss på en filt i mitten av rummet - The three swedes - fick bidraget heta.

Snipp snapp snoopy så var torsdag slut.

Fashion Schizophrenia

Oj, nu får jag lite smått ångest för att det var så länge sedan jag bloggade och många dagar att sammanfatta. Jag avslutade med att berätta kort om förra tisdagen. Delar upp inläggen/dagarna lite så det inte blir en enda stor smörja. Under resten av förra tisdagen och onsdagen jobbade jag på mitt första uppdrag för tidningen. Jag hade egentligen deadline till förra fredagen, men eftersom Camilla kom hit på torsdag lunch så ville jag vara färdigjobbad med den då. Krönika har det engelska arbetsnamnet Fashion Schizophrenia och publicerades igår i pappers- och nätupplagan! Jag är nöjd inte bara med texten utan att här är jag i andras ögon halvestnisk och journalist. Jag struntar i att modifiera den sanningen ;)

FASHION SCHIZOPHRENIA

If I had grown up in Estonia during the 1990´s and up until now I think I would still be in a state of shock. In shock because of how fast the urban parts of Estonia have developed materialistically over the recent years. When I was younger I used to spend my summer vacations with relatives in Tallinn. I can still remember the grocery store’s grey, tiled floors, the half empty meat and fish counters, the smell of dust, sourdough bread and pickles. Today when I go to the store I still look for that smell but what surrounds me instead is the scent of fresh-baked pizza, exotic fruits and vegetables, glistering pieces of red meat and cakes that look like artwork. But still, while old rotting wooden houses are left behind to the ghosts, old ladies get robbed outside their apartments because of poor street lightning and the students, the future of Estonia, have to cramp up in small student corridors like sewer rats, it seems to me that Hugo Boss and Emporio Armani entered Tallinn way too soon.

When did all this happen?

Just by looking at how Estonians dress you can tell that this kind of modernisation conflict exists. There seem to be three types of wardrobes. Starting at the top there are women who dress like they were born in a fashion house and support the killing of innocent animals. They are often loud and even if it would be three meters of snow outside they would still insist on wearing lacquer stilettos.
Next up are the sweet and natural, but curious Estonian girls who can’t decide weather to go mad with their credit card or to be reactionary and subscribe to grandmothers knitting for the rest of their lives. The really great thing about this schizophrenia is that nobody looks the same. Even though this might not always be a conscious choice of style, these girls express a very strong feeling of individualism that is very unusual in countries that are sensitive to trends. Like Sweden, where I come from, people see themselves as modern and adaptive of everything that’s new. Sadly this way of thinking makes everybody dress in a very conform way, saying that people are slaves to superficiality and can’t think by themselves.
Last but not least you can find people who just wear clothes only because wearing animal skin does not count as civilized any longer. Scientists speculate that there is life on other planets than the earth, probably in form of bacteria. But that is not true. You will find them here in flesh and bone, walking around in Tallinn. They care just as little about clothes as an Estonian would about a drowning Russian.

I don’t mean to leave all men out of this observation. It’s just hard to see that Russian guys who still have got the leather jacket and jump suite thing going on, have anything to do with fashion. They are not even making people turn in their graves. Humanity needs them to make sure that we don’t forget about the 80´s.

Cyniskt utbrott

En liten bild på nya kläder som jag köpte i en liten butik som ägs av konststudenter.

Idag är det tisdag och jag har nu varit i Tallinn i exakt två veckor. Under dessa omständigheter är det svårt att greppa tid. Å ena sidan känns det som jag varit här en månad och å andra sidan så känns det som tiden gått så fort att det bara passerat några dagar. Tid är inte min starka sida för när jag saknar Lover och ibland andra saker hemma blir jag så fixerad vid tid att en minut blir timmar, medan en väldigt aktiv dag kan låta tre dagar passera förbi i en fingerknäppning.

Jag glömde berätta att jag träffade Steve i fredags. Han är uppvuxen i San Francisco och har bott i Ryssland och i Asien innan han kom till Estland. Han är chefred. på Baltic Times och har bott här så länge att han har väldigt bra koll på vad som försiggår i detta land eller kanske närmare bestämt Tallinn. Jag ville träffa honom för att få lite feedback på idéer som jag har att skriva om. Vi gick till ett ställe som heter Hokkah House (inte att förväxla med horhus) och drack te respektive öl. Det var ett mysigt och dunkelt belyst ställe där många ungdomar satt och rökte på stora vattenpipor. Röken från vattenpipor brukar oftast lukta lite behagligare än vanliga cigaretter, men det var svårt att känna eftersom typ alla röker något av ett eller annat slag här. Det är en av de negativa sakerna med att till exempel bara gå ut på lunch att man kan kallt räkna med att stinka apa när man kommer hem eftersom man ju får röka överallt här.

Det var ett givande samtal med Steve, men jag hade sån mensverk och var så disträ att jag slutade lyssna på honom i varannan mening, vilket jag även sa till honom men han var ok med det. Tankarna började vandra iväg och en viss apati började tränga sig på. Såna där stunder där man gör bäst i att stanna hemma och bara stirra rakt in i en vägg tills känslan försvinner. Dessutom hade min hjärna dumpat engelskaarkivet någonstans på vägen dit och jag kunde inte för något i världen uttrycka en normal fråga. Vi satt där tre timmar och berättade allmänt om våra liv och ju mer vi pratade desto bättre mådde jag och engelskan flöt på igen. Även om klockan bara var åtta efter vår träff så kände jag att det var dags att gå hem och tycka lite synd om mig själv. Jag bäddade ner mig i soffan och Daniel och jag tittade på ytterligare avsnitt av serien " Arrested development" som är en ny favoritserie. Den handlar om den, utifrån sett, rika familjen Bluth som inom familjen har så sjuka förhållanden. De utöver någon slags hatkärlek till varandra och den ena karaktären är konstigare än den andra. Dessutom tvingas de flesta av dem bo tillsammans eftersom familjeföretagets chef och tillika familjens överhuvud åkt i fängelse och företaget ekonomi är sådär. Det är bara en i familjen som har högt moral och vill allas bästa som gör allt för att hålla ihop familjen och försörja dem. Men resten vill helst bara leva lyxliv. Bra serie!

Lördag då? Jag var inte ledsen, men väldigt trött och grät en hel del krokodiltårar dagen till ära. Det är skönt att gråta för det släpper på trycket. Pratade med en mycket klok mamma som fick dagen att se lite ljusare ut och sen är ju inte Daniel den som surar så det var inte svårt att bli på bättre humör från tid till tid. Men gråtigheten låg kvar och tryckte hela dagen. Ringde mormor som kom och hämtade mig för hon ville inte att jag skulle åka själv till henne. Tanken var mer eller mindre att hon pedagogiskt ville visa mig var jag skulle gå på och av trådbussen för att komma hem till henne så att jag vet till nästa gång. Skulle kännas ganska retarded att hämtas av mormor varje gång jag ska åka hem till henne :)
Jag tog med mig lite mat som vi lagade hos henne och tittade på firandet av den årliga ceremonin av Estland självständighetsdag på tv. Alla riksdags och regerings medlemmar med fruar satt i publiken på teatern i Tallinn och min kompis Mr. President höll ett lååååångt tal, 30 minuter. Sedan skulle alla politiker med fruar hälsa på Mr. President och presidentfrun. Alla gick i parad fram ett par i taget och sa förmodligen några välmenande ord till dem och på vägen ut kunde man njuta av fruarnas för det mesta väldigt vackra klänningar. Gjorde en liten fotoskärmdump när moster och man spatserade fram :)

Tiden hos mormor gick väldigt fort. Klockan åtta skulle jag vara hemma igen för att hinna göra mig i ordning för lite partaj. Zanna skulle komma förbi klockan nio och vi skulle gå till Michaels lägenhet tillsammans. Ingen av oss var egentligen sugna på att gå på fest eftersom jag hade haft en mindre bra dag och hon kom precis från två timmars salsaträning. Men vi tänkte att lite folk och stök kunde muntra upp oss ändå så vi gick och köpte en flaska vin och begav oss.

Det kom mycket folk och de flesta såklart utlänningar. Ett antal amerikaner och italienare, nån fransman, några ester, en britt osv. Britten är Graham som jag fick väldigt bra kontakt med och vi pratade en hel del under kvällen. Jag beklagade mig över att jag blivit cynisk under kvällen för att det kändes som att alla var där för att hitta någon att hångla eller knulla med. Ett socialt klimat som jag inte riktigt kunde infoga mig i så jag blev någon slags publik istället. Undermedvetet kanske jag bli lite småsur för att jag inte hade Lover där. Det känns för tillfället lite som att leva i celibat när man ser alla dessa trånande människor som får act out och jag får det inte. Gah!

Jag hade inte pratat så mycket med M. under kvällen men fick tag på honom och frågade om han tyckte att festen var lyckad. Han var nöjd. Vidare frågade han mig om jag hade kul och jag rynkade på näsan och berättade återigen om min cyniskhet, där han faktiskt ingick för han är inte den som låter tjejerna vara. Då fick jag värsta kommentaren av honom. " Du, jag har legat med x antal tjejer och det är väldigt lätt att få tjejer här som man kan ligga med och som gillar en. Men den rätte kommer bara omkring en gång vart tionde år så är det någon som ska vara cynisk så är det jag!". Sen vände han ryggen mot mig och lät mig inte ens svara innan han gick därifrån. Först tolkade jag det som att han tyckte att inte jag hade rätt att döma andra, men en lät det mer som att han tyckte synd om sig själv för att han "tvingas" ligga med så många tjejer innan han hittar den rätte. Jag blev bara ännu mer sur av den kommentaren och ville gå hem. Graham fick mig att stanna kvar och vi diskuterade frågan ännu mer och han tyckte mest att M. varit idiotisk som sagt så.

Dock pratade jag och M. om hans underbara uttalande i söndags och klarade ut vad vi båda menade, vilket kändes bra. Iofs känns det bara som att det är jag som blir upprörd över såna saker. Folk här rycker så mycket mer på axlarna åt...allt.

Igår var jag på redaktionen hela dagen. Hade inledningsvis inte så mycket att göra eftersom jag inte kunnat börja jobba än. Det är nu bestämt vilka jobb jag ska göra och i vilken del av tidningen texterna ska vara. Två jobb ska jag göra i Sverige medan jag är hemma över påsk. I Gbrg ska jag göra en intervju med en författare och i Sthlm ska jag träffa en estnisk tjej som utbildar sig till pansarvagnsförare.

På kvällen var det filmkväll hos Daniel och det kom runt 10 personer som bjöds på taco "swedish style" och semlor. Det var mycket trevligt och gott och jag träffade ännu fler nya ansikten, bla Joel som är från Australien och har släkt här. Jag träffar så mycket folk hela tiden att det känns som jag bor i kollektiv. Någonting som jag inte alls känt mig lockad av förut eftersom jag värnat om min egen tid, men man kan väl ändra sig? :) Nu skulle det kännas dödstomt att inte träffa någon på en hel dag.

Idag har jag vandrat omkring i Tallinn på eget bevåg för att hitta nya trevliga platser och för att köpa vykort. Jag hittade ett antikvariat där jag köpte svartvita vykort och bland annat dessa gamla fina kort.