Trottoaranarki

Jag klarar inte av trottoarer längre. Jag blir nästan klaustrofobisk och känner mig trängd när jag går på dem och tar många chanser jag får att gå på körbanan. Det är inte det att jag inte förstår tanken med trottoarer. De är väldigt praktiska. Men sett högt ifrån ovan måste vägarna se väldigt diktatoriska ut och vi vet ju hur sånt slutar.

Minns när jag brukade gå hem från vattentornet sena nätter och jordens undergång hade sopat bort alla spår av mänsklighet. Staden kändes så tom och sval som rymden, att till och med gatljusens solgula sken värmde mina axlar och hår. Det var bara jag kvar och jag blev inte ens sugen på att plundra en butik.
Dessa nätter gick jag sällan på trottoaren utan mitt i det högra körfältet. Förvisso bara en annan version av avsedd fil för avsedd aktör. Men ändå. Frihetskänslan låg i att jag utsatte mig för fara. Jag kunde faktiskt bli påkörd. Helst av ett disorienterat flygplan.

Det är fånigt att vi är så styrda rakt in i mönster sen vi föddes. Jag vet. Jag vet. Det underlättar für alles zusammen, men lite trottoaranarki skulle inte skada.

Välkommen till Sverige

Jag står i kassakön på Hemköp och ska betala mina blåbärsmuffins. Framför mig i kön står en utländsk kvinna som fridfullt vill betala sina tomater. Kassörskan tittar först strängt på påsen och sedan på kvinnan. Lugnet innan stormen.

Kassörskan: Det här är kvisttomater.
Kvinnan: Ja.
Kassörskan höjer rösten och är mycket irriterad: När du köper kvisttomater MÅSTE du låta kvisten sitta kvar på tomaterna!
Kvinnan förstår inte och rycker på axlarna.
Kassörskan: Kvisten MÅSTE sitta kvar på tomaterna annars vet vi inte hur vi ska ta betalt. En kvist är en grön eller brun pinne som håller ihop tomaterna. Förstår du?!
Kvinnan: Jag vill inte ha kvisten.
Kassörskan: Det går inte att göra så här. Kvisten måste sitta kvar.

Varken Kvinnan eller jag förstår vad fan problemet är. Välkommen till Sverige tänker jag. Kassörskan har uppenbarligen sett att det är kvisttomater utan kvist och kan ta betalt som hon ska så vad skriker hon om? Jag vill bara säga åt Kassörskan att gå vidare i livet och skaffa en annan hobby, men håller svenskt och lydigt käften. Varför håller jag käften? Det är ju pinsamt och småsint att se någon bli så sanslöst upprörd över kvisten på tomaterna att jag borde ha tystat ner eländet. Fy fan. Skulle inte förvåna mig om kassörskan går hem till sin man och klagar över att invandrare inte fattar någonting.

Real Life vs. Internet

http://video.google.com/videoplay?docid=-8841340504849794258

Vem jag är. Vad jag blev.

Jag hade två intressanta möten med ett par personer på redaktionen i fredags som också var min sista dag på Eesti Ekspress. Jag var på gott humör då den sista intervjun tagit så mycket energi att skriva, äntligen var färdig och jag hade bara kvar att översätta den till engelska. Tidningens egna lilla homo, tillika skvaller -och satkärring valsar in på Areen i skinnbrallor och tuppkam och undrar vad jag håller på med. Samtalet lyder:

Jag: Det är min sista dag här nu och jag översätter x intervjun till engelska.

Homot: DU SKA INTE ÖVERSÄTTA TILL ENGELSKA, DU SKA SKRIVA PÅ ESTNISKA! DU ÄR JU EST FÖR FAN!

Jag: Men jag har inte pratat estniska på nästan 20 år. Jag skulle aldrig kunna skriva representabel litterär text på estniska.

Homot: Äh. Du är bara lat och ett mycket dåligt exempel på integration!

Jag: Tack.

Jag vänder mig mot laptopen och fortsätter skriva när jag bara vill slå människan på käften. Hur vågar han säga så till mig? Till att börja med känner han mig inte och för det andra är det inte hans problem om jag kan tala/skriva på estniska. Min kusin som är redaktör för Areen har haft så många konflikter med den människan att han att velat säga upp sig. Det är inte första gången han ger sig på mig med sådana syrliga kommentarer.
En del tror att han är bitter för att han tvingats dölja sin sexuella identitet länge, men att ständigt trycka ner andra för det är inte motiverat. Kanske är han även sur för att det var han och min kusin som konkurrerade om redaktörsplatsen på Areen och min kusin fick den trots att homot varit där längre osv.

Andra mötet var desto trevligare. Jag ville säga hej då till chefredaktören, men visste inte om han var på plats. Tänkte att om han inte var där så skulle jag skriva ett mail till honom och tacka för att jag fått arbeta för dem. Som tur var hittade jag honom där.

Jag: Jag ville bara tacka för att jag fått chansen att arbeta hos er för detta är min sista dag.

Redaktörn: Men varför säger du det först nu? Hade jag vetat det hade vi haft avskedsfest. Det har vi alltid när någon slutar. Vi är mycket glada för att du varit här hos oss för du har visat att vi kan ha en utländsk journalist jobbandes här och att det funkar bra. Det visste vi inte innan.

Vidare berättar han att de nyligen delat ut stipendium för senaste tidens bästa texter och tre av mina fem då publicerade var nominerade varav en vann stipendium. Han säger att från början visste de inte vilken journalistisk nivå jag låg på, men att jag visat att jag är en mycket kvalificerad journalist och är välkommen att arbeta där nu eller i framtiden. Jag blir såklart mycket chockad eftersom ingen knystat ett knyst förut eller knappt kommenterat mina texter och sen får jag stipendium och blir erbjuden jobb som kakan på grädden. Det är en stor komplimang att bli erbjuden jobb på Ekspress. Jag säger till honom att jag är mycket glad för alla fina ord, men att de var helt oväntade eftersom ingen sagt något tidigare. Dessutom har jag haft så svårt att jämföra mina egna texter med andra journalisters på Ekspress på grund av språkbarriären. Just då när jag får höra detta ramlar liksom poletten ner. Jag börjar så smått erkänna mig själv som kvalificerad från att förut bara sett mig som student, ung skribent, krönikör. Jag anses i mångas ögon vara journalist och det känns fantastiskt bra! Jag har äntligen fått använda mina skills till att bevisa vem jag är och vad jag blev. Mötet med chefredaktören var klart ett lyft för självförtroendet i branschen.

I epicentrum av Tallinn riots

Det har förmodligen inte undgått någon att det var upplopp i Tallinn från och med den 26:e april. Detta på grund av bronsstatyn vid Nationalmuseum som representerar helt skilda saker för ester och ryssar. Ryssarna ser bronsstatyn som ett tecken på att de hjälpte estland mfl att bekämpa nazisterna medan den för esterna är/var en symbol för rysk ockupation av Estland. För ryssarna är statyn en identitetsfråga då de är i minoritet i Estland och många anser att det inte finns någon integrationspolitik att tala om. De känner sig utfrysta ur samhället och orättvist behandlade. Statyn är en plats att söka sina rötter och samhörighet. Estland har varit ockuperade så många gånger under hundratals år och min förståelse för esterna att vilja flytta statyn är stor. I det stor hela handlar inte konflikten mellan ryssar och ester så mycket om statyn utan ett samhälls- och politiskt klimat som gör att ester och ryssar lever parallellt med varandra en ändock segregerade. Många ryssar vägrar acceptera att Estland är ett fritt land och lär sig inte språket bla för att de tror att en dag kommer Estland bli en de av Ryssland igen. Ester vill inte ha ryssarna där som inte vill lära sig språket och som inte accepterar att de inte längre är masters in the house.

Det var mycket spännande att befinna sig i Tallinn när detta inträffade. Min berättelse från början till slut:

Jag och Kristi var ute på cykeltur och visste att det var demonstrationer vid statyn och området som de vid den tidpunkten hade byggt upp ett stort vitt tält kring för att kunna plocka bort statyn samt gräva upp gravarna i lugn och ro och utan insyn. Vi var nyfikna och cyklade mot statyn. Var svårt att komma fram då poliser avspärrat Tönismägi och kringliggande gator. Vi kom tillslut fram och massor av människor stod i trapporna vid Nationalbiblioteket och vid entrén. Det var svårt att se vad som hände längst fram vid stängslet för alla människor, men vi kunde höra någon ropa i megafon. Först trodde vi att det var polisen som uppmanade folkmassan att röra på sig, men då folkmassan började skrika varje gång mannen i megafonen ropade så förstod vi att det var en av dem som ville få igång massan. Stämningen var ganska avspänd och inte så hotfull. Mer som en åttondeklass som demonstrerade mot dålig skolmat så Kristi och jag skiljdes åt och cyklade hem.

Jag hade lite bråttom då jag skulle träffa Julien och några av hans kompisar på Shah asap. Sprang bara upp i lägenheten för att byta kläder och äta. Daniel, Dennis, Heiki och hans tjej var hemma och spelade risk. Det började bli mörkt ute och polisen hade jagat ner folkmassan på Pärnu mante där vi bodde för att skydda statyområdet. Plötsligt blir det väldigt liv på gatan. Människor skriker och från taket ser vi en brand och rätt vad det är börjar folkmassan röra sig ner på Pärnu mnt och slår sönder varenda fönsterruta och affär som kommer i deras väg. Just vid denna tidpunkt vågar vi oss inte ut och riskera att få en flaska, gatsten eller annat i huvudet och beskådar allt som händer från Daniels tak och balkong. Den stämning som förut kändes som en skålgårdsdemonstration har nu blivit rå, aggressiv, djurisk och hotfull. De flesta aktörer är fulla, unga människor som plundrar butikerna och stjäl allt de kan komma åt oavsett om det är tuggummi eller sprit. Spritbutiken under oss blir totalt länsad och vår favoritnärbutik Vestmani Äri likaså. Det känns inte längre som att det är konflikten som ligger till grund för våldet utan rent primitiva och idiotiska lustar.

Jag inser ganska snart att jag inte längre är på väg till Shah. Eiki ringer och förbjuder mig vänligt men bestämt att inte gå ut. Jag ringer Julien och ger en snabb rapport om kaoset vi står mitt i. Han blir allt för nyfiken och säger att han ska komma upp till Daniels lägenhet. Då har folkmassan börjat lösas upp och lämnat gatorna fulla av krossat glas, rester från skrovmålet och omkullvälta bilar.
Han ringer mig när han står nedför porten och jag kommer ner. Förbudet att gå ut gäller inte längre. Vi vandrar gatan upp och ner som exalterade turister i resterna av ett krig. För oss är detta något spännande vi kan berätta för våra barnbarn. För oss är det underhållning. Vi plockar fram kamerorna och skickar bilder ut i cyberspace.

Vad som var så förvånande är att det inte finne en enda polis i närheten på Pärnu mnt när upploppet börjar eller pågår. Inte en enda polis. Anarki har utbrutit och det finns ingen där att stoppa vandaliseringen. Förmodligen var de tvungna att mobilisera alla poliser till Tönismägi för att inte riskera att massorna rev stängslet och gav sig in på staty –och gravplatsen.

Daniel skickar ett antal bilder till DN varav en av dem hamnar på nätupplagans förstasida. Julien mfl försvinner i massorna och jag, Graham och hans kompisar går upp i lägenheten för att vara i säkerhet om något ännu mer allvarligt händer.

Nästa morgon är gatorna städade och det ”enda” egentliga tecknet på att det varit upplopp är alla krossade fönsterrutor. Det är en bra dag att vara fönstersättare. Allt är åter till det normala och man kan tro att dagen-efter-glömska drabbat ett helt land.

Fredag. Polisen vaktar och patrullerar på gatorna. Eftersom det är dagen innan Daniel ska flytta tillbaka till Sverige packar jag ihop mina saker och flyttar till mormor. Daniel har bjudit/tillfrågat så gott som alla han känner att joina till Moskva och dansa rumpan av sig hans sista kväll i Tallinn. Planen för kvällen är att förfesta hos Merilin och sen vidare till Moskva eller Von Krahl. Jag hade fått biljett till Plektrumfestivalen på Von Krahl så min, Kristis och Dennis plan var att gå dit. Detta skulle bli en skitbra sista-kvällen-med-gänget sort of kväll. Självklart är vi medvetan om att upploppen förmodligen inte är slut och regeringen skickar sms till alla medborgare och uppmanar dem att stanna hemma. De menar att de som väljer att vara ute på gatorna den kvällen är ute för att provocera.
Daniel sms:ar mig när jag är hos mormor och ställer in hela kvällen på grund av utegångsförbudet. Besvikelsen lägger sig tungt över mig och jag vägrar stanna hemma ”bara” för detta. I vilket fall vill jag inte stanna hemma i mormors lägenhet och packade mig iväg till Daniel där Per, Christoffer, Dennis och Oxsana hängde framför tv:n. Per och Christoffer kom från Sverige för att hjälpa Daniel att flytta. Min rastlöshet i lägenheten tror jag smittade av sig lite och jag fick med alla utom Dennis till Viru för att köpa refill till mobilen. Alla var frustrerade över att behöva sitta inne en sån kväll som skulle bli så bra. Insåg dock inte att klockan var för mycket för att köpa refill så vi vandrade istället runt i stan för att se om det hände något (spännande). Polisen patrullerade fortfarande och hade stängt av store delar av Pärnu mnt. Poliserna med gula västar och batonger har nu fått tillskott av blåuniformklädda styrkor med sköldar, vapen och hjälmar.

Vi anser att det är lugnt att vara ute. Folk står mest och tittar på polisen. Inte många restauranger eller caféer är av naturliga skäl öppna, men vi hittar ett Reval Café där vi slår oss ner och tar en drink. Även om detta var bättre än att sitta inlåst i en lägenhet så är det inte ett tillräckligt substitut för kvällen som skulle kunna vara. Mörkret lägger sig över Tallinn, vi inser att det inte blir bättre än så och går hem. Nästan. På Tönismägi stannar vi till för att vi har ett par mycket starka strålkastare riktade rakt i ögonen. Vi går närmare och ser snart att en mängd poliser har mobiliserat sig utanför statyn och även dagens hotfulla folkmassa som kastar gatusten och flaskor mot polisen. Trots att vi står säkert 300 meter från massan så kan man känna den vibrerande hotfulla stämningen. Poliser gör en mindre ”attack” mot massan som börjar springa mot Vabaduse väljak och jag med dem. Jag inser direkt att nu är det allvar och dags att gå hem. Varken Daniel, Per eller Stoffe springer efter mig, men kommer ifatt och säger att fan inte får springa iväg från dem sådär och komma bort i massorna. Vad gör man när man är rädd för att bli ihjältrampad? Man lägger in jaguarväxeln och springer. Vi står kvar en stund till för att se hur det hela utvecklas. Per säger att om folk börjar springa igen så trycker vi bara upp oss mot väggen för att inte bli trampade på och för att visa att vi inte vill bråka. Det känns mycket olustigt att stå där och jag borde bara gått därifrån.

Plötsligt har en rad poliser mobiliserat sig bakom oss så att vi nu är omringade och INGEN släpps varken ut eller in. Vi är helt enkelt jävligt omringade utan någonstans att fly och skydda oss om något händer. En liten kvinna går fram till en av poliserna bakom oss och vill lämna området. Han höjer sin batong och skriker åt henne att backa…annars! Poliserna från statyområdet lägger in dödsstöten och springer, jagar massan ner mot oss. Eftersom vi inte bli utsläppta från området har vi inget annat val än att trycka upp oss mot väggen och hoppas att inget tungt eller vasst kommer flygande i vår riktning. Massan stormar mot oss och poliserna likaså med batongerna i högsta hugg. De slår hårt och mycket på dem de får tag på i förbifarten. Utan att jag hinner reagera får jag plötsligt ett slag över axeln och polisen slår och slår och slår på oss som står upptrycka mot väggen med händerna över huvudet för att skydda oss. Jag står tryckt mot ett antal främmande människor som också får slag i ryggen, på armar och ben. En man bredvid mig blir slagen så hårt mellan skulderbladen att han faller till marken. Jag hör mig själv nästan gråta ”No, please, no…” flera gånger medan poliser står bakom och slår. Som tur är hur dumt det än kan låta så står en mycket modig Per bakom mig och försöker skydda mig från slagen och han får ta ett antal slag som skulle träffat mig.

Efter att polisen gjort sitt, släpps vi ut i det ”fria” igen och kan gå hem. Jag tror att jag blev chockad. Oh, come on. Jag vet att jag blev chockad och börjar gråta. Axeln värker men inte tillräckligt mycket för att gråta över. Per försöker prata med mig, fråga hur jag mår. Jag kan inte svara. Jag är rädd och förbannad. Hur kan polisen ge sig på oskyldiga åskådare? Men jag vet. Vi blev varnade otaliga gånger att inte gå ut denna kväll. Jag vet att jag gjorde fel båda kvällarna, men vad ska man göra när man är thrillseeker?

Bilder från Toby finns HÄR och Daniel HÄR.

Sorg. Melankoli. Sentimental

Ikväll känner jag mig så jävla ledsen över att lämna Tallinn. Så jävla sorgsen. Så jävla många tårar som stockar sig i ögonvrån. Det känns som att lämna alla de bästa vänner jag så länge letat efter. Igår var en av de härligaste kvällarna någonsin och den bilden kommer jag länge ha på näthinnan. Jag och Julien skulle egentligen jobba ihop på Hell Hunt. Båda hade skitmycket att göra, men att ligga på en gräsmatta i solen lockade så mycket mer. Så vi släppte allt vind för våg och gick ut på en fotopromenad i flera timmar och skrattade häcken av oss. Ångesten över att inte ens kommit halvvägs med intervjun var inte i närheten så stark som kärleken till friheten och nuet.

Jag skulle träffa Graham efter promenaden, men vi bestämde att ringa honom och bjuda in till barbeque istället. Medan vi slappar på verandan bredvid den rostiga boben, det rosa ryska kylskåpet och väntar på Graham och Merilin går Michael förbi och han vill också grilla. Vi handlar massor av mat och äter tills ingen utom hunden kan röra sig. Det var kallt ute, men det hindrade inga goda miner. Julien satte på utomhusstereon och plockade ut filtar som alla virade in sig i. Det var svårt att inte dansa. Mörkret börjar lägga sig, vi huttrar ändå in i skelettet och fler människor kommer förbi. En tjej har med sig Vana Tallinn som är sött och starkt men värmer magen inifrån. Vi kurar ihop oss som frusna duvor i utomhussoffan under filtar. Det är bara så härligt och roligt och jag hör mig själv skratta ett av de hjärtligaste skratten någonsin. Ett skratt som börjar i magen och kittlar i lungorna innan ett porlande ljud når mina läppar. Jag hör att här är jag lycklig. Här vill jag leva och här vill jag dö. På Juliens veranda.

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur många nya vänner jag lämnar här. Det finns inget här som heter svårt, omständligt eller omöjligt. Här heter allt glädje, flexibilitet, nyfikenhet, öppenhet, lättsamt. Självklart har människor även här en vardag, men den lyser inte igenom som den gör dit jag ska tillbaka. Man anstränger sig för att lära sig nytt, ha roligt och utvecklas och lära känna nya människor varje dag. Dit jag ska ha var sak sin plats och här ligger allt huller om buller och det är bara så jävligt ok. Inga problem.

Jag är bortskämd med att umgås med världsvana människor. Det är något speciellt med dem som aldrig riktigt söker eller får tryggheten. Som inte vill ha villa, volvo och 1,4 barn. De söker och lever inte för framtiden, de lever för sekunden.

Jag har älskat i princip alla steg jag tagit här. Hur ska jag beskriva? Ta bara en väldigt omärkvärdig sak som att gå hem från gymet på kvällen. Övergångsstället vid Vabaduse Väljak är så stort att det känns som man slukas rakt ner i ett avgrundsdjupt hål när man kliver ner från trottoarkanten. Jag tar sats och det blir grön gubbe. Mina skor lyser i guld, jag sluter mina ögon och kliver rakt ut. Allt går i slow motion. Det har varit kärlek många gånger. Som en I´m singing in the rain fast utan regn.

Eller hur jag inte har behövt ta ansvar för mitt eget liv på något märkligt vis. Jag lämnade den tunga ryggsäcken hemma och började om. Ja,just det. Jag började om. Jag längtade efter att börja om och det är det jag har gjort här. Jag har bytt mitt gamla liv mot ett nytt. Som när en orm byter skinn eller som när en hund skakar vattnet ur pälsen. Och jag känner det. Jag är inte redo att återvända till den tunga ryggsäcken igen. Jag blir så deprimerad av vanligheten. Det är inte meningen att jag ska gå tillbaka nu när jag kommit så långt.

Fortsättning följer.

Skrämmande och ärligt

Jag har känt mig lite uppgiven, oinspirerad och lat de senaste dagarna. Det handlar mest om jobbet. Det blev bara för mycket häromdagen när jag kom på för hundrade gången att jag inte börjat skriva på essän. Sen vaknade jag tidigt en morgon, hjärncellerna åkte karusell och jag fick en snilleblixt om att låta mina texter jag skrivit för tidningen här vara min "essä". Föreslog detta för min handledare som inte använder sin mail helt aktivt. Trodde att jag åtminstone skulle få respons innan helgen så att jag kunde börja skissa på ett förslag, men icke.

Sitter här med ytterligare två eller helt tre uppdrag som ska skrivas plus essän och det tar emot som bara den. Jag älskar ju att skriva, men processen som ligger bakom upplägget, formuerandet och kreativiteten känns tung just nu. Förresten är inte uppgiven rätt ord. Min hjärna är trött och tänker alldeles för ofta på saker jag ska ta tag i hemma. Eftersom jag inte är på plats och praktiskt och fysiskt kan gör någonting går hemskt mycket tankeenergi åt att leva och planera i tanken. Lover och jag sköter alla bestyr genom skype eller via icq och så gott vi kan på varsitt håll. Misstänker att jag plågat honom en del med alla frågor och idéer jag har eftersom han jobbar så mycket och varken har tid eller energi att viga åt det jag säger. Jag borde lägga flyttankarna på hyllan åtminstone tills jag kommer hem. För bådas skull.

Imorgon är det två veckor kvar tills jag är tillbaka i Sverige igen. Jag antar att det är den verkligt påtagliga nedräkningen som gör att jag plågar mig i framtiden. Plågar är inte heller rätt ord. För plågad är jag definitivt inte när jag går och köper en Marockansk inredningbok för att få inspiration till vårt hem. Jag älskar det, men just nu sliter det min hjärna i bitar eftersom mitt fokus måste ligga på tidningen och skolan. Håll ut ett litet tag till. Nedräkningen gör också att jag saknar Lover mycket. En del av mig saknar honom alltid, men livet och vännerna här gör att jag inte har tid över för det. Det här har varit en jättebra tid för oss. Vi vet att vi kan vara ifrån varandra en längre tid och det gör oss ingen skillnad. Vi klarar det och kan samtidigt ta vara på våra önskningar och drömmar.

Jag har också varit så trött i två dagar och det vet jag precis anledningen till. Pirjo kom hit i fredags och lagade mat åt oss. Vi kollade på White Oleander och gick till Von Krahl så sent att det redan var fullpackat. Det var ett band som spelade inledningsvis och de verkade bra, men svårt att höra för en oerhört dåligt ljudanläggning. Det var Mutant Disco och jäklit bra drag i festen, men jag undrar vad de tänkte när de bara hade ett golv öppet. Gick inte och la mig förrän 04.30 den natten.
Följande dag följde jag med Daniel för att inhandla ett bärnstenssmycke till hans mamma. Det tog typ 5 minuter av de 60 beräknade så jag vandrade till Stockman för att leta efter grym tvål. Tallinn har nämligen ett sjukt brett utbud av hudprodukter som luktar guld och gröna skogar. Köpte som vanligt ingenting för att jag konstant får beslutsångest när det handlar om prylar.
Kom hem och satt länge och stirrade tomt på tv-skärmen som visade FashionTV. Daniel undrade vad jag höll på med. Julian och jag skulle träffas över middag på tvällen, men då jag var så insjunken under täcket framför Broken Flowers höll jag på att ställa in träffen. Men det är ju när man är som mest osocial som man behöver träffa folk och bli pigg och kry igen.
Julien såg smått trött och stressad ut. Vi gick till SushiHouse, åt tio dyra bitar sushi och delade på en flaska vitt vin. Det var tredje gången vi träffades och lite oväntat blev vi snabbt väldigt personliga. Jag tänkte inte så mycket på det för jag väljer mina ord ganska väl, men Julien stoppade upp hela samtalet när han plötsligt kom på sig själv med att känna sig blottad. Det var ungefär som att en spärr släppt och meningarna bara vällde ur honom utan att han reflekterade över vad han sa. Han sa att han inte pratat så förtroligt med någon förutom hans flickvän på väldigt länge. "Du är ju journalist det är därför du får mig att prata så mycket. Du ställer de rätta frågorna". Först kändes det som att han menade att jag lurat honom. Liksom manipulerat honom att prata, men sedan förklarade han lättnaden han kände av att änligen ventilera vissa saker. Det tog jag som en komplimang.
Sen bjöd han med mig på en fest och vi skulle egentligen bara gå förbi hans lägenet och plocka upp en flaska alkohol, men vi stannade kvar i lägenheten och delade på en flaska rött. Kände hur alkoholen verkade som en helkroppsmassage och äntligen kunde jag släppa alla tankar kring jobb. Slutligen började jag se tredubbelt och tog det som ett tecken på att det var dags att gå hem. Det där med att gå ett varv kring huset som dörrvakterna säger hjälper verkligen. Fick sällskap hem till dörren.
Det kändes overkligen och minst lika upplyftande att en hel kväll ha haft så intressanta samtal. Okonstlade, okrystat, ömsesidig nyfikenhet och humor. Det är inte ofta man träffar människor som tillåter en att komma en in på livet eller som man själv vill släppa in. Och det var inga samtal om vädret utan om gömda och förtryckta känslor som kommer upp till ytan när man hamnar i olika situationer. Det var en mycket rörande men också skrämmande ärlig kväll.

Pokerface Nation

Skrev för en tid sedan ytterligare en krönika för Eesti Express.

POKER FACE NATION

We know that cultural expression has many faces around the world. Some cultures runs around with a leather strap between their buttocks, some lives in igloos and others actually think that Dubya Bush is sane. Even if the population of the world both in appearance and culturally could originate from different galaxies, we do have two very basic biological expressions in common. Laughter and cry.

But it seems like someone has peed in the Estonian gene pool because in Estonia they don’t do smile. The corners of the mouth don´t seem to move in that typical path called smile. Estonians have the same pokerface that women get who have injected too much botox in to their face. They no longer have the ability to express emotion.

During my first week in Tallinn I thought that it was only me who was paranoid when I passed people on the street who glared suspiciously at me. I probably looked lost and weird. Six weeks later I´m not lost anymore, but people still look at me like I sent their grandmother to Siberia.

In a way it´s like people live their lives like they are not aware of others existence. This becomes very obvious when you go by public transport. The trolly rattles and bounces because of the driver who drives like he suffers from narkolepsia. People hardly ever talk, let alone look at each other. Most stare empty out the window into no mans land and it feels like I accidentally got on a chartered trolly to judgement day. What would happen if someone suddenly started to cry heart-breaking or if someone hurt him or herself badly on the trolly? Would anybody react and do their best to help or would the view outside the dirty windows be a more comfortable place to rest ones eyes?

Why is this? I have asked my mom who grew up in Tallinn during Soviet times. She believes it could be a historical trauma from that period. If I would have been thrown back and fourth like a jojo between occupying countries and freedom for more than seven hundred years, I would probably also feel freaking bitter. So this botox injection seems to be a spiritual one. Actually Estonia hasn´t been a independent country for more than sixteen years. This bitterness will probably not turn to sunshine for generations. Since all Estonians carry the same historical baggage, I´m wondering why there´s is almost no sign of solidarity. You are a free and wonderful country but the Estonians don´t seem to feel the same. On the way to the sunshine it wouldn’t hurt to stop once in a while and smile at a total stranger. What a wonderful name on a nation it would be: The singing and smiling nation.

Fick idag ett mail från en arkitekt i Tallinn.

Tere Hanna,

Du pratar väl svenska. Jag har läst dina artikeln i EE och tycker att dem är bra och slående.
Anledning att jag vill kontakta dig var artikeln om pokkerface. Den är jätte bra. Jag skulle vilja bjuda dig att prata om den ämne i Tallinn Rotary Club där jag är medlem.
Låter det intressant?

Med vänliga hälsningar

E. H
Managing Director/Architect SAR (MSA)

Ok, väldigt trevlig respons men wtf ska jag säga? Ska jag göra en ironisk stand up show? Eller en föreläsning? Ska det vara ett samtal? Gubbarna kommer ju bara sitta där och titta på mig. Hur mycket finns det ytterligare att säga mer än krönikan?

Har mailat honom och frågat vad han förväntar sig och hur ett eventuellt upplägg skulle kunna se ut. Och framför allt, varför är detta ämne intressant för Rotary Club i Tallinn. Mystiskt detta. Men låter det ok så gör jag det.

Låt brösten flaxa i vårvinden!

Igår hade jag funderingar på att följa med Michael och Laura till Ootpäe och se en pjäs, men beslutade att jag behövde ta tag i artikelskrivandet istället. Hade suttit och skrivit nästan fem timmar när Daniel och Kristi kom hem. Kristi och jag hade egentligen planerat att göra en cykelutflykt bara idag, men eftersom vädret var så fint även igår frågade hon mig då också. Ville ju skriva färdigt intervjun, men tänkte att en liten paus skulle vara skönt. Tänkte att jag skulle hänga på max en timma och sen fortsätta skriva. Det slutade med att jag kom hem efter 3,5 timmar! Vi cyklade till Rocca al mare (Klippan vid havet) som är ett friluftsområde vid Tallinns sydvästra kust. Vet inte om det kändes så mycket som ett friluftområde utan mer ett område där man bygger väldigt många lyxiga hus nära havet. Det braiga är att det finns fina sträder vid detta område, och det dåliga att det är svårt att få tillgång till dem om man inte har hus där. Det var så mycket som kände inhägnat och privat.

Vi stannade till vid en privatskola för små barn och tittade på havsutsikten och hade skönt i kvällssolen. Jag känner inte Kristi så bra, men det kändes som vi lärde känna varandra lite bättre.

Det är tydligt att folk i Estland inte har någon vana vid att cykla och man ser sällan cyklar här. Förmodligen beror det på att det inte finns några cykelvänliga vägar i centrum. Man måste liksom trängas med fotgängarna på trottoarerna. Köra på samma väg som bilarna känns uteslutet. Skulle förmodligen inte ta lång tid innan man är en platt pannkaka på marken. Dessutom är majoriteten av alla trottoarkanter så jäkla höga att man i centrum aldrig kan få flyt i cyklingen utan måste kliva av cykeln vid varje trottoar. Men när man väl kommit utanför värsta rusningstrafiken och centrum så finns det tom bra cykelbanor. En annan sak som indikerar avsaknaden av cyklar är att inte en jävel reagerar när man plingar på dem och vill att de ska maka på sig. De är väl inte vana vid det ljudet helt enkelt och bryr sig inte.

Åh! Idag har varit en av de bästa dagarna i Tallinn hittills! Idag cyklade vi till och igenom Pirita vid havsslingan som både har gång, rollerblade och cykelbana. Mycket bra och städat. De ester som väl upptäckt rollerblades åker som värsta proffsen. Både rollerbladare och cyklister har ofta proffsiga och friluftsvänliga kläder.

Pirita är ju så fiiiiint. Jag är havsgalen. I admit it! En Tallinkbåt smög sig in i hamnen och satte havet i gungning. Solen sken varmt på oss och havet luktade kallt och mintigt utan mint, tång och sött. Å jag kände mig så lycklig, så fri och odödlig. Helt fantastiskt.

Vidare cyklade vi mot Viimsi och hamnade på ytterligare en strand. Trodde inte att vi kunde ta oss längre, men Kristi mindes att det fanns en cykelbana i skogen and off we went. Och det var verkligen en cykelbana i den täta skogen, men fortfarande vid strandremsan och vi såg stranden hela vägen innan vi vände tillbaka till centrum. Jag skojar inte, men det var folk som solade i bikini och badbrallor på stränderna och en kvinna lät brösten flaxa fritt i vårvinden.

Sluta vara så tråkiga!

I onsdags kom jag tillbaka till Tallinn efter påskvistelsen i Norrköping och Nybro. Jag hann träffa familjen Pappa och hade köpt ett litet leksaksakvarium till Viktor. Han sa många gånger att det var den bästa present han någonsin fått. Han är söt den lilla krabaten. Några dagar senare hälsade Lina på med en målarbok och några andra saker som hon köpt i Thailand och de var också de bästa sakerna han någonsin fått :) Nu när han kan prata riktigt bra har jag upptäckt att han är riktigt smart och kanske lite gay. En morgon när han kom till dagmamman såg han att hon hade bytt gardiner och sa till henne:
"Har du nya gardiner? Vad trevligt". Han är bara fyra år och ser sånt som en kvinna skulle uppmärksamma :)

Sen spenderade jag och Lover tre dagar i Nybro och hade det så lugnt att jag fick myror i hela kroppen. Har ju redan haft det lugnt i Tallinn så ledighet var egentligen inte riktigt det jag behövde, men det var trevligt att träffa familjen Johansson som inom en snar framtid kanske utökats med en Philklint. Lover har funderat på att byta till Philklint efter sin morfar för att hedra honom och låta hans namn leva vidare i släkten. Men Lovers pappa frågar alltid både på skämt och allvar vem som då ska föra vidare Johansson, ungefär som att Johansson är ett unikt efternamn.
På söndag kväll kom vi hem och på måndag hade jag reserverat för Lina. Vi hade mycket att prata om och dela med oss av våra upplevelser de senaste månderna. Bla känslan av ett vilja fortsätta våra liv utomlands och apatin i Norrköping. Oavsett hur trötta eller bittra vi är på Norrköping så är det bara positiva känslor eftersom det kommer att driva oss iväg vidare. Vi har tex sökt sommarjobb i Norge i år och håller tummarna för att få ett par månader på ett vackert fjordhotell.

I tisdags åkte jag till Enköping för att träffa pansarvagnstjejen Ernits. Vi gjorde den stora intervjun i Tallinn för en tid sedan, men jag behövde även absorbera lite miljöbilder och beskrivningar och åkte till regementet. Där kom jag i mina civila kläder med kamera på magen och för en gångs skull kände jag mig som en outsider eftersom alla andra var klädda i militärkläder. Hon visade runt på hela anläggingen och jag fick åka pansarvagn. Cool och klaustrofobiskt. Har skrivit på intervjun eller mer reportaget halva dagen och känner så här långt att det blir bra!

Och sen då? Jo, i onsdags kom jag tillbaka hit och hann bara koppla upp mig på nätet och laga lite lunch innan Graham frågade om jag vill följa med och äta på Elevant. Klart jag ville, men det blev bara en dessert. Träffade Grahams kompis Dan som har resebyrå i Tallinn och även Merilin och hennes två svenska kompisar var där. Trodde att jag lugnt skulle vandra hem efter middagen på Elevant, men gick vidare till Deja Vu där vi träffade Julien över en drink. Det var trevligt att träffa honom igen efter han varit i NY. Han är så supertrevlig och glad. Tyckte att det var lite pinsamt att intervju publicerats tidigare än sagt, men det var inget jag kunde styra över. Men eftersom han ska få ett ex av mig så är han glad :)
Ännu en gång var jag mental på väg hem, men vi gick vidare till Kaheksa. Upptäckte snart att det inte fanns några lediga bord och vi var precis på väg därifrån när den beryktade James dyker upp från ingenstans och mer eller mindre ger oss order att sitta vid han och hans miljonärkompis bord. Storlek- och utseendemässigt ser han ut som en full Kendocka och hans mål i livet är att ligga med så många kvinnor han kan. När vi kom fram till bordet beställde han in fler drinkar (hela kvällen var på honom) och medan han gjorde beställningen hos den lilla servitrisen smekte han henne på rumpan. Hon såg väldigt äcklad ut. Jag blev genast rädd för honom och försökte gömma mig bakom Graham, men han skulle som vanligt retas och knuffade mig bara närmare James och det slutade med att jag satt bredvid honom i soffan. Jag tänkte att om han försöker tafsa på mig får han hen fet smäll. Men han pratade mest om sig själv och med sitt självupptagna jag så såg han förmodligen inte ens att jag satt där förrän jag började ställa frågor. Fler drinkar beställdes in medan han sa åt oss att sluta vara så tråkiga som inte ville gå till Hollywood och dansa. "Vet ni hur många onsdagar vi har kvar i livet att festa på?" Han angav något tusental som han sörjde. Inte nog många onsdagar för James. Alla dagar i veckan förutom onsdagar tycker han är värdelösa. Vad ska man göra då liksom? Gå ut med hunden heller? Fuck that, sa han. Han beundrade sin miljonärmäklarvän som precis köpt en fräck bil som James pratade om som om det vore ett barn. Pengar, brudar och sex. Det är livet det. Fuck yeah, sa han.

Traumatisk bussresa

När Lover och jag åkte hem från Kalmar i söndags satt en mycket begåvad ung dam bredvid oss och pratade i mobiltelefon så att hela bussen hörde. I shall say no more.

"Vi var hemma hos x och jag blev sur på honom och lämnade lägenheten, men så blev jag utelåst och kunde inte komma in. Klockan var ganska mycket och jag visste inte hur jag skulle komma in. Jag ville inte ringa hans mamma för jag visste att hon skulle upp tidigt och så sitter hon ju i rullstol. Hon hara bara ett ben.

[...] Så låg vi och kela lite på sängen och han smekte mig. Sen tryckte han kuken i mig två gånger, men sen drog han ut den och sa att han inte orkade mer.

[...] Gick vi på stan och så sa x att vi borde gå och köpa en dildo till mig. Då sa x att det inte behövdes för jag kunde ju få mitt på annat håll.

[...] Du vet att jag har bråkat med pappa. Jag ringde till honom för jag vill ha en ny mobiltelefon, men han sa bara att han inte hade några pengar. Då blev jag förbannad på honom och sa att jag vet att han tjänar tre gånger så mycket som mamma och då undrade han hur jag visste det. Då sa jag att jag och mamma kollat upp honom på internet. Det finns en sida där man kan kolla upp hur mycket folk tjänar. Så sa jag att en mobiltelefon är det minsta du kan köpa till mig. När ber jag dig om nåt?! Den kostade fyra tusen och jag vill verkligen ha en ny för jag har tröttnat på min gamla. Och för sig har jag alltid gått tillbaka till den jag har nu, för först köpte jag en ny och då tröttnade jag på den och sen köpte jag en ny och tröttnade på den och bytte tillbaka till den gamla och... ".

Det här vackra lilla ordet integritet, vem raderade det ur svenska språket?

Författarbesök i Göteborg

Sköna vårbilder från Pirjos och min lunch på taket. Vet inte hur många gånger vi suckade lustfyllt över hur härligt det var. Om vi bara kunnat stoppat tiden.

Har upptäckt hur snygga och fräscha människor i Sverige är. Ingen slump att utlänningar talar om "vackra svenska flicka". Inte bara tjejer som ser ut som modeorakel, även killar ser väldigt medvetna och putsade ut. Inget jag tänkte på innan jag åkte till Estland. I Estland finns det väldigt mycket vackra kvinnor. Docksöta skönheter. När det däremot gäller killarna vet jag vilken gen som gick fel. Inte riktigt min grej att snacka skit om utseenden, men kan ärligt säga att jag bara sett en attraktiv kille i Estland. Han kanske inte ens var est utan business från någon annan del av världen. Jag förstår om en del kvinnor söker sig till välbergade utlänningar. Kanske inte bara för the looks utan också att de får mer valuta för pengarna. Bokstavligt talat.

Igår var jag i Göteborg och träffade författaren. Hon mötte mig på stationen och sen gick vi och åt sushi mitt i stan och drog sedan vidare hem till henne. Hon bodde centralt i en liten tvåa och hade ett förvånansvärt ungdomligt dekorerat hem. Vi drack bulle och vindruvor och åt te (haha) vid köksbordet och hon visade mig alla hennes böcker. Mitt i allt kom hennes pappa förbi och jag gjorde en kort intervju med honom också eftersom det är han som har de ursprungliga estlandsanknytningarna. Allt gick bra förutom att diktafonprylen strejkade mitt i allt utan min vetskap och stora delar av intervjun med pappan försvann.

Lång, men trevlig dag förutom att jag trampade i en stor lös hundskit mitt på Avenyn. Sprang till närmaste vasapark för att kleta bort det värsta utan att kräkas. Ville knappast sitta bredvid någon på tåget och förpesta två timmar av dennes liv.

Lycka och lugnet har tagit över

Sitter på plan två på dubbeldäcktåg på väg mot Norrköping med Morrison i lurarna. Det verkar inte vara så varmt här som i Tallinn, men naturen skiftar nu i grönt och höstbeige. Om en timma och åtta minuter får jag krama Lover igen och jag känner lycka i kroppen, livet, solen, resande och kommande vecka. Känner mig uppfylld av en tillfredställelse som jag inte känt på länge. Jag är så lugn. Har inte stressat kännbart på hur länge som helst. "And I know it´s a wonderful world from the sky down to the sea...", som Morrison skulle sagt.

Skrev för en kort tid sedan att jag inte vill åka hem. Redan. Men det känns helt ok och till och med skönt. I Estland vill jag hinna se och göra så mycket. Kan få lite dåligt samvete och bli stressad om jag sitter inne en dag i Tallinn. Hemma är hemma och vad återstår att se? Så lite att jag kan bara njuta av nuet.

Det är nu vetenskapligt bevisat att jag är beroende av havet. Önskar att jag åtminstone bodde vid en sjö.

Gillar att flyga för att det är så omänskligt. Att flyga är av de få sakerna i livet som bokstavligt och symboliskt talat, tar mig till nya höjder. Kanske är det höjden, perspektivet, att inte veta om man ska överleva eller att inte ha kontroll.

Tillägg i se-fram-emot-listan

1. Flytta till nya lägenheten med Lover. Vår första alldeles egna, fina, gemensamma lägenhet. Känns bra att få en ny start i ny lägenhet. Ser tom fram emot att adressändra, så roligt känns det :)

2. Sanna och Jonas bröllop. Yes, vuxenpoäng. Å vad fantastiskt fint det ska bli. Måste absorbera så mycket jag kan av deras bröllop eftersom jag själv aldrig kommer att bli gift ;) Jag har köpt röda kvinnovårskor med rosett som jag ska ha.

3. Helkroppsmassage. Hoppas de knådar mig sönder och samman så jag blir normal igen.

Ny! 4. Weekend på Toftaholm herrgård. LoverBoy fick en weekend på denna herrgård i julklapp av Impera och vi ska åka dit och snuggla! Förhoppningsvis i slutet på maj. Äta gott, promenera i skogen, cykla, fiska, ro. Längtar redan. Att åka iväg och bo med honom på hotell är bland det finaste som finns.

Ny! 5. Camillas och Rasmus 25-års fest i Tomelilla 14 juli eller var det juni? De bor i ett bamsehus och ska ha festligheter på tomten. Har inte varit där än och hälsat på så det ska bli riktigt roligt.

Ny! 6. X 28-års fest någonstans i skogen. Jo, jag vet vem det är men X i fråga vill att det ska bli en överraskning för övriga inbjudna så jag får inte säga vem han är. Tönt ;)

Horror festival in Haapsalu

Igår träffade jag Nadia för andra gången och vi åkte till Haapsalus skräckfilmfestival tillsammans. Nadia är från Verona i Italien och pluggar heltid Ryska i Tallinn. Hon har varit i Tallinn sedan augusti och längtade nu hem för att hon inte tycker om kylan och pluggar så mycket att hennes sociala liv blir lidande. Hon vet att det är självvalt, men saknar därmed en del av vistelsen som skulle kunna pigga upp henne lite. Well. Hon har ju varit här ganska länge. Jag kan förstå om hon inte anstränger sig så mycket just nu eftersom hon åker hem i juni.

Ursprungligen skulle jag, Zanna och Nadia åkt dit tillsammans, men Zanna fick för sig att åka dit superskitmegatidigt och fågelskåda med en nyupptäckt hunk som hon träffat i Lettland. Så jag och Nadia tog bussen til Haapsalu där vi mötte Pirjo som jobbade där under festivalen. Hon visade oss Kulturkeskus där filmerna skulle visas.

Första filmen var rent dålig. En sån film man inte har så mycket att tillägga mer än att lågbudget talar sitt tydliga språk. Andra filmen, Heavy Metal, ville vi inte ens se vilken var en fantasy om transfomers. Vi gjorde alldeles rätt i att inte gå dit utan köpte glass och guavadricka och gick till strandkanten och satte och för att sola i ett utsiktstorn. Det var så varmt denna dag att fötterna kokade i kängorna och bäckarna porlade när isen smalt. Havet har en förtrollande inverkan på mig. Jag liksom lamslås så lätt och tankarna försvinner som ett skott och landar på horisonten där de dansar. Jag är ju fisk. Jag kanske har en kallelse i havet ;)

Vi satt där länge och vandrade kl 19.00 tillbaka till nästa film (Last house in the woods) som var italiensk och jättevidrig. Kombinera övergrepp, vampyrbarn, knivar, pistoler, motorsågar och psychon så får du illamående. Just då undrade jag vad i helsike jag gjorde där. Jag tycker ju inte ens om skräckfilmer. Nadia lämnade plötsligt salongen. Jag började må illa och bara av en händelse tittade jag på mobilen för att se hur långt in i filmen vi kommit och för att planera en potentiell flyktväg om jag behövde spy. Då ser jag att någon ringt, men visste inte om det var Nadja för jag hade inte hennes nummer lagrad än. Så jag skickar ett meddelande för jag blir orolig om hon mår dåligt någonstans för hon dröjde fortfarande. Hon hittade bara inte tillbaka till där jag och Pirjo satt och det var därför hon ringde. Pjuh, men jag hade inte anklagat henne om hon låg och skakade av rädsla någonstans :)

Tyvärr var vi tvugna att lämna Pirjo i sticket innan filmen var slut för att hinna med sista bussen hem. Hon hade nog trott att vi skulle följa med på en drink efteråt och träffa producenten till Last house in the woods. Sorry girlfriend.

Plastic not so fantastic

I fredags kväll gick jag, Daniel och Kristi till en sexshop för att Daniel ville tvinga på Kristi en roterande plastkanin. Jag vet inte hur deras diskussioner gått innan, men hon verkade inte helt förstående ;) Varför går då den ökända pryda människan Hanna till en sexshop. Jo, för att jag gillar fältstudier och samhälleliga fenomen. För mig är ett besök i en sexshop ungefär lika spännande som att äta cornflakes med sugrör. Jag har så många anledningar att jag inte vet var jag ska börja.

Till vänster när vi kom in i butiken fanns så kallade sexiga underkläder som demonstrerades av slampiga kvinnor på bilder. Dessa kvinnor ser så läskigt horiga ut att jag inte ens vill titta vidare på kläderna. Avsmak. Dessutom ser vissa minimalistisk utstyrslar så komplicerade ut att jag inte ens skulle veta hur jag skulle komma i respektive ur dem. Praktiskt lagd?

Till höger fanns penisar, pluggar, vibratorer, kvinnliga könsorgan mm i alla neonfärgar man kan tänka sig. Vafan liksom. En lila plastpenis vars ena del ser ut som en kanin som kan vibrera, rotera, räkna matte och andra fantastiska saker. Pardon my french, men det kan inte bli mer fel i den världen jag lever i. Plast liksom. Plast. Och snorgrön?

Rakt fram fanns SM grejerna och filmer. Läderhuvor, piskor, tanga för killar, koppel och grejer jag inte ens kunde se vad det föreställde. Och jag ville inte veta. Har aldrig sett en porrfilm och kommer kanske aldrig se en heller, speciellt inte där fodralet visar någon som plockar ut något blodigt ur någon annans anal. Vad är det för freaks som tittar på sånt? Inte bara tittar utan tänder på det? Vad är det för sjuk värld vi lever i liksom?

Sexbutiker och alla dessa konstiga prylar representerar för mig en slags kyla och en råhet som jag inte kan förlika mig med. Liksom en materiell sexualitet som förstör allt det fina med sex. Jag talar såklart från ett perspektiv där jag har ett förhållande och en pojkvän som jag vill komma nära och "känna" under en sexuell akt. Jag kallar det hellre älska än att ha sex eller knulla. Kanske för att jag faktiskt har förmånen att älska. Jag skulle inte vilja blanda in en död plastpryl i den akten. Ja, jag är fortfarande idealist och kanske till och med romantiker när det kommer till sånt här. För mig existerar kroppar som förenas och själsliga möten. För mig är sexprylar ett sätt att ersätta kärlek och passion med ett massproducerat substitut. För en sexleksak måste väl ändå innebära att man inte längre nöjer sig med "vanligt" sex, att man måste tillföra något till akten för att få ut något av den? Det finns ju en anledning att man blir nyfiken på tillskotten...?

Att vara skyldig livet

Idag om exakt en vecka, minus fyra timmar är jag tillbaka i Norrköping igen för att inte bokstavligt talat kramas med familjen över påsk. Ska kramas lite med familjen Johansson också. Mamma och österrikaren har då sedan två dagar tillbaka åkt till Cuba och syrran är fortfarande i Thailand, men kommer hem fyra dagar innan jag åker tillbaka till Tallinn.

Påskvistelsen kan bli intensiv. Planen är att ta det så lugnt det går med Lover kommande helg. Kanske träffa pappa och co eller kompisar. Den som vill, har tid och saknat mig så mycket att de gråtit sig till sömns sedan jag åkte. Tro det eller ej, men jag är ganska sugen på att röja ur mitt förråd så att jag slipper det inför flytten. Är fullt möjligt att jag börjar med det också. Fortsätter jag nu blir det ingen helg kvar.

2 april ska jag åka till Göteborg och intervjua en halvestnisk barnboksförfattare för tidningen. Kommer att vara borta från morgon till sen kväll. Lilleste har redan planerat dagen med solskenspromenad, lunch och besök hemma hos henne dit även hennes pappa kommer för att bli en del av intervjun. Låter som att det kommer att bli en mycket trevlig dag :)

Kanske kan Lover och jag åka till hans föräldrar redan på onsdag kväll och stanna tre dagar eller så. Sen vill jag hem och träffa syrran. Efter det är det bara två dagar kvar tills jag ska vidare. Vet inte hur detta ska lösa sig. Jag skulle ju flygit tillbaka till Tallinn 10 april, men ska nu till Enköping och åka pansarvagn. Haha! Har intervjuat en estnisk tjej som gör lumpen, utbildat sig till korpral och vill göra utlandstjänst. Jag både måste och vill åka och hälsa på henne på regementet för att få "material" för miljöbeskrivningar osv. Hon har sagt att jag ska få åka med i hennes pansarvagn. Pang pang. Ska bli skitkul! Jag som ett tag tänkte göra lumpen kanske kan få en liten inblick. Hon älskar det tydligen. Eftersom jag ska träffa henne och hon inte kommer tillbaka från påskledigheten förrän 10 april då jag skulle åkt hem, måste jag boka om mina flygbiljetter. Vet inte vad som är smidigast, att ta med mig packningen till Enköping och åka därifrån till Stockholm eller ska jag ta mig till Norrköping igen och vidare till Arlanda en dag senare? Det löser sig vilket fall.

Det känns konstigt att åka tillbaka till Norrköping igen. Tiden har gått så fort och jag vill liksom inte dit. Än eller alls. Jag vet att jag åker tillbaka till Tallinn för att stanna ytterligare tre veckor sen, men just nu är det för tidigt att åka tillbaka. Känns som att slitas ifrån något man just påbörjat. Jag vill hem till Lover, that´s for sure. Och jag vill även catch up med familjen och kompisar, men det är människorna. Staden har jag inte så mycket till övers för. Nu känns det äntligen som att jag kommit iväg, tagit steget ut i världen och detta är bara början. Nu vill jag flytta vidare. Lover och jag har skämtat om att bosätta oss på Malta. Varför inte? Att ha fått ett liv innebär inte bara att fylla lungorna med luft, äta och skita. Hela min existens är de val jag gör i mitt liv och jag anser mig själv skyldig att fylla mitt liv med utmaningar och glädje. Det är så sant att vi bara har ett liv och vill man nåt annat än bara sitta hemma och klappa katten så måste man jobba stenhårt för att hinna med. Livet är fantastiskt, världen är fantastisk och Tallinn är fantastiskt!

Någonting som jag kommit på är en så himla viktig del av livet är att ALLTID ha någonting att se fram emot. Ibland kanske man har lite för dyra önskningar för att ha något att se fram emot, men det underlättar att lära sig att uppskatta de små tingen. Jag tycker att jag är bra på att uppskatta små saker väldigt mycket. Kan vara allt ifrån en kopp te, en promenad, en måltid, en känsla. Skulle vara tragiskt om mitt liv stannade upp för att jag inte strävade längre än till att dricka te, men till vardags funkar sånt.

Jag vet att jag kommer bli lätt deprimerad ett tag när jag permanent (tillfälligt permanent) kommer tillbaka till Norrköping så jag tre saker att se fram emot i vår, sorterade efter händelsedatum.

1. Flytta till nya lägenheten med Lover. Vår första alldeles egna, fina, gemensamma lägenhet. Känns bra att få en ny start i ny lägenhet. Ser tom fram emot att adressändra, så roligt känns det :)

2. Sanna och Jonas bröllop. Yes, vuxenpoäng. Å vad fantastiskt fint det ska bli. Måste absorbera så mycket jag kan av deras bröllop eftersom jag själv aldrig kommer att bli gift ;) Jag har köpt röda kvinnovårskor med rosett som jag ska ha.

3. Helkroppsmassage. Hoppas de knådar mig sönder och samman så jag blir normal igen.

Get fucked?

Måste bara börja med att säga att Mika-Grace Kelly är the shit just nu. Inte ens de svältande barnen i Afrika existerar när jag lyssnar på den visan. Den är från och med förra veckan på Kalev Spa min theme song for life! Lyssna på den om du är ledsen, du blir garanterat glad. Lyssna på den när du är glad och du blir gladare. Promise. I och för sig är det snudd på gay. En låt som definitivt skulle kunnat spelas på gayklubben Angel som vi var på i Fredags. Efter förfest hos M. gick jag, Pirjo och Tiimo till Angel. Vi trodde att det var lugnt att komma in för Daniel hade gått dit tidigare på kvällen. Nemas problemas. Vi stod i kö en smula och får väl framme hos dörrvakten veta att det var månadens eller årets eller whatever största gayfest och att vi var tvugna att vara medlemmar eller stå på listan. Harkel. Inget av det we did or had. Så sprang jag på Merilinn och hon råkade ha ett extra namn på gästlistan och denna tjej skulle inte komma så jag fick låna hennes namn, Hanna Haring, och gled smidigt förbi vakten. Hade inte förut varit på gayklubb och visste inte vad jag skulle förvänta mig förutom att alla sagt att det är sååå trevligt och att det är så avslappnad stämning. Det var inte bara avslappnad stämning! Det var tjej på tjej, kille på kille, tjej på kille. Ett ihärdigt flörtande, erotiserande och smekande på dansgolvet. Det var med andra ord riktig fest! (?) Haha! Kände mig lätt sexuellt frustrerad och i celibat när många framför mig säkerligen skulle gå hem framåt morgonen och get fucked. Get fucked! hette festen. Ja gärna, men nej tack. Min Lover på andra sidan den stora oceanen Östersjön. Ååå, vad jobbigt. Gick upp på övervåningen med för att svalka mig med ett glas vatten. Japp, jag vet hur man festar ;) En tjej bredvid mig vid bardisken tittade en sväng på mig på ett sätt som jag såklart tolkade som homosexuellt eftersom vi var på en gayklubb ;) Kändes lite halvt spännande och jag log fånigt inombords. Kände mig så löjligt naivt sexuellt efterbliven. Fler konstiga meningsbyggnader för den känslan? Nej. Ok, bra då går vi vidare.

I lördags och söndags hyrde vi bil. I lördags var det jag, Daniel och Graham som åkt till Paldiski och Haapsalu. Paldiski är egentligen en riktigt risig gammal militärstad, men så himla charmig för alla gamla övergivna hus. Vi vandrade runt i flera av dem i många timmar och upptäckte och fotade intressanta saker. Det fanns många tecken på att hemlösa fortfarande bor där ibland. Gamla madrasser, skor, kläder, burkar. Kändes spännande och filmiskt. Vi stannade utanför Paldiski Star som var med i Torsk på Tallinn.
De många och gråa betongklossarna som kallas höghus är många skrämmande slitna och gamla. De ligger i områden eller städer som man skulle bli fruktansvärt deprimerad av om man bodde där. Vad gör folk på dagarna? Vart jobbar de? Killar står och röker vid trappuppgångarna, kvinnor drar sina barnvagnar och barnen leker på en inte så befintlig lekplats. På vissa platser kan man även se folk hänga ut tvätten på tork utomhus fast det fortfarande är vinter. Jag kan sitta där i min hyrbil och studera detta på avstånd med en känsla av spänning och nyfikenhet. Gissar på att det inte är fullt så trivsamt att bo i dessa komplex. Eller har människorna där något annat att jämföra med? För oss är de övergivna husen en attraktion och kanske tom en adrenalinkick, för invånarna kanske en tragedi eller ett sorgligt tecken på att det inte finns pengar att investera den omgivningen där ens barn växer upp.

I Haapsalu åt vi på en restaurang som hade väldigt gott vitlöksbröd. Eller inte så mycket vitlök i själva brödet utan det var mörkt bröd skuret i avlånga bitar som vi doppade i en blandning av ost och färskriven vitlök. Skulle kunnat äta mig mätt på det där. Åt även skaldjurssoppa och en rätt som var som en finare variant av pytt i panna. Efteråt vandrade vi omkring runt slottet som var mycket vackert. Det hade ett typisk sagotorn som Graham vill klättra uppför och rädda den vackra prinsessan.

I söndags var inte Graham med utan istället Maarja, Laura och Michael. Jag kan verkligen inte komma ihåg några namn på platser vi varit på. Först åkte vi till Estlands bredaste vattenfall Jägala juga. Det var magiskt vackert och strålande sol. Det var även en grupp folks som begav sig ut på forsränning. Det har jag velat göra länge nu.
Sedan åkte vi vidare på nordligaste havskusten mot Loksa och stannade till här och var för att titta på utsikten, kasta snöbollar och äta på restaurang som hade väldigt god mat, men den sämsta servitören någonsin. Daniel beställde en äpplejuice och fick in apelsin och servitören skyllde på Daniel. Michael beställde en flaska vatten till sitt rödvin, men det fick han aldrig in och heller inte ketchupen som han bad speciellt om. Service är inte Estlands starka sida. Det är fler än bara just där som servitören eller servitrisen har varit rent ignorant och sur.

Tyvärr ligger alla fina bilder på mina oframkallade rullar så det blir till att vänta eller kolla in Daniels fotosida.
Paldiski & Haapsalu och Vattenfall mm

Impera stuck in time

Jag är stolt över Lover. Han jobbar på ett seröst företag. De har dresscode på jobbet.

Ingermansland & Swedish Bastions

Idag har jag, Steve, Daniel och Graham varit på vandring i underjordiska tunnlar. De första byggdes i mitten på 1600-talet av då härskande svenskar för att möjliggöra kulregn från gömda håll. Från 1936 användes tunnlarna av esterna för att skydda sig mot Sovjetisk attack. Nåt sånt :)

Dålig kvalitet i bilderna but you get the point.