Ovanligt detaljerad story. Jag vet.

Jag är förkyld och en klenis. Förr gick jag i skolan förkyld helt utan problem. Jag hade ju trots allt inte feber. Bara feber räknades som anledning nog att stanna hemma. Men nu börjar immunförsvaret åldras och imorgon blir min andra dag i mjukisbyxor, under en filt, i soffan, framför tv`n med te i magen. Allt gnäll för en förkylnings skull. Att vara hemma i det här tillståndet är destruktivt. Inte skönt. Känner mig som en räv med rabies som varit inlåst i en bur för länge och jagar svansen varv efter varv utan resultat.

Men jag vill berätta om helgen som var riktigt trevlig. Vi åkte ner till Nybro redan på torsdagen för att i skaplig tid på fredagen bege oss till Karlaby Kro på Österlen i Skåne. Som en positiv överraskning skulle även Albert och Nina söderut till Öland så vi åkte med dem till Kalmar. Är glad att jag börjar lära känna dem för de är så sympatiska att en glad känsla sitter i länge efter att vi skiljts åt. Vi brukar prata om ganska värdsliga ting och det är intressant att höra om deras erfarenheter och jag lär mig mycket. Min entusiasm om x tog en annan form efter att Albert kommit med väldigt tänkvärda och goda råd. Känns också som att vi har ganska lika humor så den långa bilfärden till Kalmar brukar aldrig kännas trist som på en buss eftersom vi pratar non stop.
Väl i Nybro satt Daniel i en bil utanför huset och väntade på oss. Han ville överlämna en bok om traktorer som Rasmus skulle fått för länge sedan. Och vi ville kasta lite paket på honom. Alltid lika trevligt att träffa Daniel. Sympatisk, problemfri och social. Det är så lätt att umgås med honom *blink* ;D

På fredagen begav vi oss på förmiddagen mot Karlaby Kro. Lover hade bokat in hawaiiansk massage och jag en chokladlyxkur med kaffepeeling, massage och chokladinpackning till kl 15. Trots att vi inledningsvis hade gott om tid, lyckades vi vimsa runt i trakten och kom sent till behandlingen. Det gjorde inte så mycket, de blev bara lite kortare. Men det är ingen hit att rusa in med hjärtat i halsgropen och slänga sig på ett massagebord. Kände att djupandningen kom väl till pass även om det kändes lite lustigt att bli insmord i choklad av en främling i helnaket format. Ja, den helnakna var alltså jag. Kaffeskrubben fick jag hoppa över för att hinna med massagen och inpackningen. Det luktade gott, var välgörande och massagen kittlade ganska bra. Skönast var att bli insmord i chokladen, sen täckt i plastfolie och ett tempererat täcke som värmde kroppen gott. Resten av kvällen luktade jag choklad trots ett besök i poolen och ett antal duschningar.

Vi hade ett jättestort och fint rum som kändes hemtrevligt. Stor fluffig säng och inrett på ett sätt som gjorde att det kändes bekant när vi vaknade. Väldigt bekvämt. På kvällen åt vi trerätters middag som förmodligen innehöll väldigt mycket smör för vi var sprickfärdiga mot slutet och jag vaknade proppmätt mitt i natten och visste inte var jag skulle ta vägen. Bra mat, petit och exklusiv. Jag är inte mycket för prylar, men riktigt vällagad och exklusiv mat kan jag betala bra för. Mat är livsnjutning!

Efter vi checkat ut ringde jag Camilla och vi åkte hem till deras gård och sa hej till hennes kompisar som komponerade ett presentkort till ett födelsedagsbarn. Vi tog en promenad med Selma till korna innan vi åkte till stan och åt lunch. Då hade Rasmus fått en stund ledig och gjorde oss sällskap. Sen åkte vi hem till dem igen för att äta bakelse innan vi åkte mot Nybro igen. Lover och jag ville gratulera Camilla tillsammans innan han åker till L.A samma dag som hennes fest är i slutet på september.

På söndagen åkte vi till Pelles studio och fick lyssna på helroliga inspelningar som han gjort med möhippegäng. Människor som förmodligen aldrig ens lyssnat på musik och envisas med att sjunga schlager i stämmor. Det var så tondött att jag skrattade så jag fick ont i magen. Stackars Pelle som sen ska sätta ihop allt till en faktisk låt. My god. Därefter hälsade gamlingarna på och vi åt middag ihop. Stig hotade med att välta matbordet om inte Tage flyttade på sig så han kunde hämta sin snus. "Man kan ju få panik om man inte får sin snus", menade han. Hahaha! Sen blev vi upphämtade i Kalmar av Albert och Nina igen och drog oss mot Norrköping. De följde med upp i lägenheten och drack te och tittade i Hotell Lachapelle.

Inte konstigt att jag var trött och lite sjuklig efter helgen. Tycker ju inte att man ska vara i komatillstånd efter en spahelg. Men så går det när man springer i 110 och tvärnitar :)

Knastrig vinyl blir på riktigt

Jag har inga drömmar. Bara mål.

På fredag ska jag och Lover på Stevie Wonder i Globen. Det känns overkligt, nästan som en dröm. Jag har älskat honom sen jag var typ 13 år och förälskade mig i Songs in the key of life. Då lyssnade jag på pappas knastriga vinylskivor och började förstå vad som hände i världen genom Village Ghetto Land och försökte tappert hänga med i Pastime Paradise. Hela Stevie är en magisk känsla för mig. Jag kommer säkert att gråta på konserten och jag kommer att få nypa mig i armen för att förstå att han verkligen spelar. För mig har han alltid varit en röst eller ett omslag på en platta. Men han finns alltså i verkligheten. Shit vad coolt.

Så lugn som en död.

Omständigheter på jobbet gör att jag inte kommer att bli anställd efter provanställningen. Det är tyvärr omständigheter som ingen av oss kan påverka. Det känns ändå ok. Jag ser nya möjligheter. Jag tänker positivt. Totalt sett har jag bara varit på företaget ca en månad räknat i dagar. Har känts mer som en praktikplats än nåt annat när jag tänker tillbaka. Ganska lärorikt, men jag sörjer inte. Magkänslan går före och jag är otroligt lugn.
Ibland är jag så lugn att jag inte vet om jag dött. Andningen är tung och regelbunden, men ändock ytlig och ibland nästan obefintlig. Jag tänker ingenting och reagerar på bara på kommando. Det är som om hjärtat stannat och kvar sitter kroppen som en statist på konferens.

Jag kan inte låta bli att återkomma till att det har med min själsliga resa att göra. Jag skaffar mig hela tiden nya redskap för hur jag ska hantera mina känslor, bemötanden, konflikter, beslut mm. Det rotar sig i mig.
Jonas och Anna kom över på en modifierad Gourmet kväll. Vi gjorde sushi och desperat chokladpudding. Vi talade om livet, om att vara nöjd och missnöjd, om planer om vad som egentligen är viktigt, om att prioritera, om att göra val. Jag älskar att prata om livet och jag älskar att lyssna på livet och andra som berättar om det. Jag älskar att lyssna på dem som tänker och på dem som inte svarar att livet rullar på. Det är något som saknas när livet bara rullar förbi. Vart tog alla farthinder vägen? Ibland är det överväldigande att vara människa när ingenting är omöjligt. Ingenting är omöjligt. Var ska jag börja?

Mammografituttar

Jag åker sällan till jobbet utan hörlurarna till mobiltelefonen. Alla goa programledare är mitt gryningssällskap. De är väldigt roliga och spelar skön musik. Jag får ofta infall att jag vill både skratta högt och dansa var som helst, när som helst. Visst är det en naturlig reaktion. Men i verkligheten varken skrattar eller dansar man själv ute på gatan. I sällskap med andra skulle jag både kunna skratta högt och länge och dansa loss om jag ville. Då tycker människor att man är knäpp fast på ett lite roligt sätt. Som ensam person är man knäpp på en mentalpatients sätt. Visst är det sorgligt att naturliga reaktioner är så förtryckta bara för att man råkar promenera själv. Varför är inte naturliga reaktioner ok då? Varför har vi uppfostrats att tycka att sammanbiten är norm?

Jag älskar att iaktta människor som bjuder på det lilla extra. Som går omkring och ler utan att ens ha hörlurar i öronen, som är ohämmade.

Detta har inte med ensamsaken att göra, men jag träffade en rolig kassörska på Indiska i Linköping. Finns två som är riktigt sammanbitna och som man skulle kunna byta ut mot robotar och inte märka någon skillnad. Jag köpte två likadana kjolar för att jag inte visste vilken storlek jag skulle ha och ville prova dem igen hemma. Making extra speciel smalltalk.
Kassörskan: Nu tänkte du så här: Jag har hittat en kjol som jag verkligen gillar. Jag köper två!
Jag berättar om mitt storleksdilemma och tillägger att hon faktiskt har rätt i att man borde köpa fler ex av plagg man verkligen gillar för de kommer ju inte åter.
Kassörskan: Ja, behåar till exempel för jag har mina favoriter och orkar inte leta efter nya modeller när mina favoriter försvinner ur sortimentet. Vissa behåar gör ju att man får mammografituttar, säger hon och visar hur mammografituttar ser ut. Sen askgarvar både hon och jag innan jag måste springa vidare. Det var så himla trevligt. Trevligast sekundrarna på hela eftermiddagen faktiskt :)

Idag gick jag åter till Indiska för att köpa krokar till våra lyktor. Jag hittar inte krokarna och går fram till en expedit för att fråga. Jag lyckas få mitt hej att låta som en fråga och hör mig själv kommentera detta till kassörskan och upptäcker att det är mammografikvinnan. Hon skrattar sådär härligt igen.

Hädanefter ska jag bli bättre på att skratta offentligt åt mina radioprogram och förhoppningsvis kan jag bjuda på ett leende som smittar av sig. Det spontana dansandet kommer bli betydligt svårare.

Snopp på rymmen

Ursäkta, men detta måste vara en muterad penis på ben. En aggressiv sådan. Och det roliga är att citatet både stämmer in på nakenråtta och penis. Ja, det är iaf baserat på mina erfarenheter ;)

En riktig resa

Människor kommer till mig när jag tänker på dem. Plötsligt sitter de i min soffa, ringer eller skickar ett mail. Och jag har mött människor som väckt starka känslor. Jag ska berätta.

Mitt sätt att leva och förhålla mig till omvärlden har förändrats. Jag är en annan idag än den jag var för en månad sedan. Allt jag vet är att jag är i en ny fast i den livslånga process vi alla går igenom. Jag kom till en punkt, pga flera anledningar, där jag helt enkelt inte kände att min mening med livet var tillräcklig mening längre. Jag tror att tankarna uppenbarade sig när jag började jobba. När jag insåg att jag tjänar pengar, men är så trött på slutet av dagen att allt jag vill är att få i mig föda ligga raklång i soffan och vagga in i dimman. Sedan började nästa dag i ekorrhjulet. Leva gör jag först på helgerna när jag fått ordentlig med sömn. Varför är inte livet hälften jobb, hälften välmående och lycka? Varför ska det vara så att vi bara orkar kräla till ytan och hämta syre två dagar i veckan? Varför är meningen med livet att tjäna pengar för att konsumera? Det är inte livskvalitet att varken orka med sig själv eller sina nära en vanlig dag. Det känns inte rimligt att jobba så mycket som vi gör. Vi är inte skapta för det.

Jag är övertygad om att pengar och konsumtion är den största anledningen till att människor öht går till jobbet. För att kunna köpa och äga. Ett begär som aldrig kan bli tillfredställt. Jag har också önskat mig mer i plånboken för att kunna köpa saker. När jag nu har fått ett jättebra jobb inser jag pengar inte är speciellt intressant och jag vill heller inte köpa saker. Det är tragiskt att den lilla lådan som vi använder för att mäta vårt välmående, vår mening med livet och lycka är så trång. Från universum är det svårt att se Clas Ohlsson. Jag har tagit klivet utanför lådan och slängdes ut i ett universum där jag inledningsvis kände mig ledsen, ensam och vilse. Meningen med livet…var det inte mer än det här? Att betala räkningar och köpa prylar. Jo, visst men inte många människor kan ge mig ett svar som känns betryggande. Människor är enkla varelser och tycker om lådan och tapeterna på väggarna. Att det öht finns något utanför är det inte många som kan ta till sig. Det blir för obehagligt.

Jag har tagit vägen förbi religion några varv. Jag försöker delvis finna svar på mina frågor i Koranen. Vilken funktion fyller religion i människors liv? Är det bra eller dåligt? För ett tag sedan talade jag om religion som att vara ofrivilligt fängslad. Ett tryggt sätt att slippa vara fri, att slippa välja. Som sekulär, fri västerlänning söker jag och finner ingen direkt tröst i att endast definieras som fri. Frihet är abstrakt och även frihet kan fängsla. Som religiös vet man sitt syfte på jorden, vad goda och onda gärningar leder till, livet eter döden. Livet blir en meningsfull plikt. Ett syfte. Att vara fri är inget syfte. Till vilken galax ska jag nu vandra?

Jag ska invända lite mot mig själv och bara klargöra att jag är väldigt medveten om att jag kan tänka dessa tankar eftersom mina basala behov är tillfredställda. Jag behöver inte oroa mig för om jag har mat på bordet, om jag har rent vatten i kranen, om jag är frisk. Det är helt och hållet ett i-landsproblem. I-landsproblem som jag för tillfället är väldigt fäst vid. Fast det här handlar inte om vad som är i-landsproblem och inte för ingen människas mening med livet ska behöva vara att ha mat på bordet varje dag.

Mitt i allt detta blir jag miljövän och förtvivlad över hur giriga människor behandlar vår jord. Djuren och naturen har sina egna kretslopp för sin överlevnad. Men vi tycks vara den enda arten hittills som styr oss själva mot vår egen undergång. Snacka om medvetet masssjälvmord. Vi har alla fakta på borden. Vi smälter isar, vi utrotar ekologiska kretslopp när vi skövlar regnskog, när koldioxidhalterna är som högst köper allt fler stora cityjeepar och samtidigt klagar människor på bensinpriserna. Ingen är redo att offra någonting för att kommande generationer ska ha det bra. Vad vi vet finns det endast det livet som vi har på jorden just här. Det är unikt, men tydligen inte tillräckligt unikt.

Jag och Mattias som läst mycket religion och filosofi har försökt att diskutera oss fram til svaren på stora frågor. Man känner riktigt hur stort och oändligt allting är, att det är svårt att förstå meningen med vår jord, vår art, hur universum tänkte. Frågorna är så stora att det emellanåt inte går att diskutera för vi kommer in på områden vi helt enkelt inte kan relatera till, områden som hjärnan inte kan ta till sig.

Mitt i allt detta hör Lisa av sig. Vi har inte träffats på mycket länge och hennes liv har förändrats radikalt bara under sommaren. Vi träffas över en middag hemma hos mig och hon berättar saker som jag känner så mycket igen mig i att jag ville gråta av igenkännande. Hon har under sommaren jobbat på en kursgård som sysslar med lite new age och i håller kurser där man ska rannsaka sig själv, där man får tala utan att bli avbruten eller dömd. Man får vara sig själv och det är mycket vanligt med fysisk beröring och bekräftelse. Dessutom lever man ekologiskt. Hennes upplevelse där var att hon förändrats i själ och hjärta. Som att hon hittat hem till en plats är man värnar om varandra, man jobbar inte ihjäl sig och det finns inga materiella mål med livet. Hennes sökande efter meningen med livet hade börjat där. När hon kom tillbaka till den parallella (riktiga) världen som hon uttryckte det kände hon sig deprimerad. Hon vill inte ta motorvägen som alla förväntas ta, där livets riktning för länge sedan bestämts. Därför hoppade hon av in universitetsutbildning, hyr ut sin lägenhet, sa upp sig från jobbet och har åkt tillbaka till kursgården för att fortsätta sin själsliga resa. Hon vill inte äga nåt förutom sin dator, inte ha ett jobb och inte ha en lägenhet. Hon vill bara resa runt och leva och lära. Jag tycker att det är skithäftigt! Hur många vågar göra nåt sånt?

Min mening med livet är kärlek. Att älska och ha någon vid sin sida. En livspartner. Att ha goda relationer till sin familj och vänner. Att ta hand om andra, att visa uppskattning, att visa att man finns till i nöd och lust. Att göra andra glada. Vad kan jag göra för Dig?

Det är ok om det skulle visa sig att det inte finns någon högre mening med livet för då vet jag åtminstone det. Just nu har jag bara så svårt att tro att det inte skulle finnas det så mitt sökande fortsätter.
Jag har inte fått med hälften av allt jag funderat över. Mest av allt önskar jag av hela mitt hjärta att just Du gör vad du kan till vardags för att ta hand om vår planet och uppmuntrar andra att göra detsamma. Var en god medmänniska, sträck ut en hand och fokusera på ditt inre.

Livet är en bitch och then you får ont i en ögonfrans.

I morse hade jag så ont i en ögonfrans att jag var tvungen att dra ut den med en pincett. Slå det I-landsproblemet om ni kan!

När man inser att man aldrig vaknat eller håller på att utveckla en okontrollerat vild fantasi.

Detta är ingen dröm.
Jag promenerar längst med strömmen, på väg till tåget. Vid brofästet klipper en lokalvårdare ogräset som trängt fram mellan kullerstenarna med en väsande grästrimmer. Hjärnan fungerar logiskt som vanligt, skrynklar ihop sig och tänker att han kommer att vända sig mot mig precis när jag passerar honom och såga av mig högerbenet vid knät. Någonstans tycks hjärnan bearbeta det blodiga scenariot och jag hör mig själv säga ”Shit!”. Ungefär som att det är på riktigt.
Morgonmardrömmen blir nästan sann för då jag passerar honom vänder han sig om och blottar sitt solglasögonklädda ansikte (det är inte ens soligt ute så självklart måste solglasögonen vara en förklädnad för benmördaren), låter trimmern vila och tar ett steg mot mig. Han fortsätter i lugnt och ro att putsa på de tunna stråna.

Skor är röda, blåbär är blå ibland.

Vad ska man säga när man blir kär? I ett par skor. Eftersom jag är tant behöver jag mjuka sulor som får knäna att känna vällust. Förutom parets mycket tilltalande yta så är sulorna så sköna att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Imorgon ska jag ta vägen hoppandes och skuttandes till jobbet med mina nya fötter.

Ny serie avknarkad

Jag älskar serien Flight of the Conchords! Har sett hela första säsongen (kommer det en andra?) och vill bara ha mer. Serien är som en enda stor hallucination och gör mig inget annat än lugn och glad. Karaktärerna skulle lätt kunna kännas spelat krystade i det närgångna formatet, men faller sig så naturliga att man tror att Bret (Britt) och Jemaine finns på riktigt. Jag hoppas det. Då ska jag ringa och fråga om de vill leka.

New Zealand. Why not.

Ett försök att bedöva

Jag lyckas inte hitta balans i min tillvaro. Jag hanterar inte ledigheten speciellt bra. Samma kväll som min semester började den 3 juli blev jag rastlös och fick ångest. Det här med att varva ner har jag aldrig förstått eller provat på. Jag väljer 100 meter istället för maraton och springer målinriktat med huvudet före och stångar pannan blodig för att känna att jag lever.

Det är inte en del av mig att leva planlöst, att ta dagen som den kommer. Det är inte njutning, rekreation och tid att hämta andan. Det är rastlöshet, myror i kroppen och meninglöshet. Jag blir smått tokig att inte veta vad nästa dag erbjuder, att inte ha åtminstone något att se fram emot varje dag. Något att uträtta.

Semestern började just sådär lugnt. Inga speciella planer och kvar i Norrköping medan Lover försvann över en vecka hem till föräldrarna. Tanken att spendera för mycket tid ensam och planlöst blev outhärdlig och jag ringde vänner, åkte hit och dit och såg till att hålla ihop forsränningen. Det slutade med att jag inte hade en sekund över för mig själv. Att läsa den där boken, skriva och fundera mer över mina kollage. Jag gick med på att sätta igång en undermedveten process som nu stör min nattsömn med komplicerade och träffsäkra drömmar och som jag förmodar gör mig lite låg och väldigt fundersam. Mentalt är jag inte riktigt på plats och känsloorkanerna kan jag inte kontrollera. Jag agerar ut på ett orättvist sätt, känner mig distansierad och får dåligt samvete. Jag börjar misstänka att jag är trött. Trött, men för dum och driven för att förstå. Det kan vara nyttigt att bara vara ibland, försöker jag intala mig själv. Någonstans ser jag fram emot några helt planlösa dagar då jag vilar efter maten, fortsätter min jakt i förståelsen av islam och ligger tre timmar framför tv:n. Och då finns jag i form av min fysiska existens medan hjärnan går på semester.

Jag vet att jag kompenserar. Jag lever inte där jag vill leva och saker händer inte som jag vill ska hända. Därför kompenserar jag och kanske överdriver för att få hjulet att snurra mindre smärtsamt. Genom att jag håller mig fullt sysselsatt bedövas på nåt sätt min frustration. Risken finns att jag kommer tillbaka till jobbet tröttare än jag gick därifrån. Det är dags att ta det på allvar nu.

Motmänniskor

We are just a bunch of primates out of control.

Varför det är så krävande att vara kvinna (ibland).

Utseendemässigt är det så jävla krävande att vara kvinna att jag snart strejkar. Jag har förmodligen min självkänsla att att tacka att jag inte för länge sen börjat banta och tagit telefonlån för att orka vara hipp, orka vara kvinna. Jag tänker inte på något sätt försöka snacka bort att jag alltid har ett val. Jag vet att jag väljer vem jag vill vara, hur jag ska se ut, hur många timmar varje dag jag spenderar varje dag framför spegeln osv. Vad jag istället vill ha sagt är att shopping för kvinnor är en jävla djungel utan karta och kompass. Somliga skulle kanske kalla det utbud, jag kallar det labyrint.

Jag går ut på stan, men får ingenting gjort. Jag går dit som ett frågetecken, jag går hem som ett större frågetecken. Alla varianter av saker och kläder gör att allt för många val måste jämföras pris, kvalitet, storlek, modell och färg. Linne med smala band, tjocka band, halterneck, v-ringad, u-ringad, med volang, utan volang, stora knappar, små knappar, hög skärning, låg skärning, med brottarrygg, utan brottarrygg, bomull, stickat, siden, sammet, linne, stretch, gravidmodell, slimmad, loose fit....! Ta bara mascarorna som förutom brunt och svart och blått även finns i guld och silver. Om man ens kommer så långt att man valt färg måste man även ta ställning till borstens funktion. Får jag volym, längd, separerade eller jämna fransar? På MUS (Make up store) menar expediten att innan man ger sig in i vetenskapen om rougeborsten, bör man vara förberedd. Hon menar att jag kanske tycker att rougeborstarna är lite dyra, men då ska jag komma ihåg att jag lätt har den i tio år. Hon berättar även att borsten ju är gjord av riktigt hår och måste schamponeras en gång i veckan precis som mitt eget hår för att hålla bakterierna borta. Mitt nya husdjur?

Jag kan inte ens bestämma mig för en kajalpenna medan Lover på 45 minuter köper två skjortor, ett par shorts och ett par skor. Jag har letat skor till och från i fem dagar och fortfarande har det inte resulterat i nåt konstruktivt. Kanske har det även att göra med min personlighet, att jag bestämt ska leta reda på det bästa innan jag slår till.

Jag känner även att det finns en orättvisa mellan tjejer och killar. Tjejer har SÅ många fler varianter per plagg och sammanlagt många fler slags plagg att välja mellan än hur killar har det. Jag har hur många exempel som helst förutom ovan. Trosor: Tanga, regular, boxer, string och addera lite färg, material och krussiduller på det. För att inte ta bh:ar. Väskor: Skinn, plast, tyg, pärlor, spännen, remmar, axelväska, handväska, kuvertväska, megastor, medel, mindre, mini. Smycken! Skor: Sulan, klacken (bred, låg, hög, smal), modellen, materialet....

Dessa är ställningstaganden som killar aldrig behöver göra eftersom samma utbud inte finns för dom. Utbud borde vara något positivt och demokratiskt, men gör bara att jag blir utmattad och känner att det jag köper alltid är näst bäst eftersom det finns andra saker jag missat att jämföra med. Och jag hinner bli så trött på jämförandet och tänkandet att jag måste hem och sova på saken innan jag kan ta ett beslut.

Min nya strategi är att endast shoppa när jag har ett mål. Typ: Idag ska jag köpa en t-shirt och jag tittar inte på någonting annat än just t-shirtar. Det gör iaf att slipper distraheras av allt annat krims krams som lovar långa ögonfransar och smidiga midjor.

Mina tankar kan lite mer sofistikerat sammanfattas med en beskrivande text av Naomi Wolfs Skönhetsmyten som jag en gång i tiden läst:

"Denna viktiga debattbok har jämförts med Friedans The feminine Mystique och Geers Den kvinnliga eunucken. Naomi Wolf menar att dagens västerländska kvinna, som efter en hård kamp lyckats kämpa sig till ett ansenligt mått av social och politisk frihet, ändå är långt ifrån fri. Hon är fortfarande fånge i myten om den kvinnliga skönheten, som undergräver den säkerhet, självständighet och styrka som hon uppnått under det senaste århundradet.Med en hel arsenal av chockerande exempel attackerar Wolf denna myt. Hon angriper populärkulturens och reklamens makt över kvinnors ansikten, kroppar och sexuella självbild, skönhetsindustrins våldsamma expansion och den bantningshysteri som alltför ofta urartar i anorexia och farlig och plågsam kosmetisk kirurgi."

Scoopin the Poop

Definition. Det är inte pendlandet jag tycker om. Men jag tycker om att åka tåg på morgonen och kvällen. Det är att börja och avsluta dagen i lugn och ro. Som en lång snooze. Jag suger i mig de gröna ängarna, den spegelblanka sjön, de grafittimålade betongbroarna och den förmultnande skåpbilen i skogen. Mina ögon vandrar och smeker fjärran.

Jag behöver aldrig stressa till jobbet. Jag promenerar i den takt jag väljer och njuter av att lyssna på morgonpasset. En man sms:ar in till programmet och tycker att dagens ämne är det sämsta han någonsin hört som trogen lyssnare. Ämnet är bajsvanor. Jag gillar ämnet för jag förundras själv. Programledarna menar att män och kvinnor talar om bajs och bajsar på mycket olika sätt. Kvinnor låtsas nästan om som att de inte bajsar alls och om de någon sång skulle göra det doftar det förmodligen gelehallon. Kvinnor håller sig hellre tills de kommer hem än att bajsa på offentlig eller jobbtoalett. Att prata om var och när och hur man ska bajsa passar inte heller en kvinnas sätt att vara. Detta medan sms talar om män som talar högt och länge om konsistens, lukt och annat allt för detaljerat. En anställd berättar om sin chef som gärna bajsar samtidigt som han pratar med sina kollegor utanför dörren. Någon skriver till och med om män som bajsar med öppen dörr.

Andra berättar om sina män som förvarar en hög av litteratur i alla dess former på toaletten. Programledarna resonerar. Varför vill man sitta på toaletten och läsa och viktigast av allt, hur hinner man läsa något överhuvudtaget? Att bajsa går ju så fort.

Jag känner också män som behöver 10-15-20 minuter på dass innan de vågar sig ut. Vad är det egentligen som tar sån tid? Sätter killar sig på toaletten och tvingar fram nödigheten eller finns det så mycket som ska passera? Varför verkar killars bajsande ha samma förlopp som långdragen förlossning? Tjejer verkar bara behöva högst ett par minuter.

POW wow

POW. Kristi och jag försöker uppmuntra varandra att fota mer och skickar därför POW (picture of the week) till varandra varje söndag. Ibland är det svårt när inspirationen och orken tryter, men för det mesta helt underbart utvecklande. Jag förvånas lika mycket varje gång över hur lätt allting är när man kan det. Bilden föreställer Lina som med hjälp av kolbränsle och mental kraft lyfter från marken. Typ :)

Från tanke till form

Tänkte ägna mig åt en typ av kollagekonst nu och då och när andan faller på. Det skriva ordet är inte längre tillräckligt. En alien i min mage vill ut. Jag kommer att fumla och jag kommer att ha roligt. Detta blev kvällens alster.

Le monde ici je viens

Jag fick jobbet! Jag sa ju att jag skulle ha det. Det fanns liksom inget annat alternativ. Önskar man tillräckligt hårt så...Fast anledningen är knappast önskningar. Jag är ju helt rätt för tjänsten. Det kommer att passa mig utmärkt och vara utmanande, kreativt, roligt, socialt och utvecklande. Dessutom verkar mina arbetskamrater vara världens trevligast och mest genuina. De tycker verkligen om sitt jobb och det känns i luften när jag träffar dem.

Det är mycket som är smått overkligt just nu. Rent teoretiskt vet jag ju att skolan är slut om en vecka och rent praktiskt sätter jag inte många fötter i skolhusen. Mentalt är det en helt annan femma. Jag är ganska känslosam just nu. Och aningens stressad fast jag har framtiden fixad. Stressen sätter sig ofta i mina knäveck. De får små utslag och börjar klia. Inatt vaknade jag och var förbannad över en grej. Lite spontant sådär och i samma sekund började knävecken klia som galningar. Men overkligt är också att jag fått ett sånt superjobb innan jag ens fått ut min examen. Först har jag en vanligt en provanställning, men sen blir det fast om jag sköter mig :) Jag har inget drömjobb så det här skulle lika gärna kunna vara drömjobbet. Tjänsten är kreativ projektledare på ett företag som arbetar med varumärkesutveckling. Jag ska börja redan på tisdag och därmed löser sig även oron om sommarjobb, plus att jag får en månads semester. Kunde inte blivit en bättre lösning. Så egentligen är knäveckshistorien inte befogad på det viset. Kanske är det bara ett uttryck för någon slags nervositet. Vuxenvärlden, here I come. Slackerdagar, adios.

Och förstå vilken lyx att få en lön efter fyra fattiga år. Jag är en jävel på att spara pengar så jag kommer nog att bli miljonär ;) Pengar är inte speciellt intressant egentligen, men onekligen så ger de stora möjligheter att göra saker man vill. Resa tex. Förmodligen kommer jag kanske inte ha så mycket tid till att göra det oftare, men längre och koncentrerat längre. Skulle vilja semestra en månad i taget på olika spännande platser. Ja, nu när det inte riktigt är läget att flytta utomlands.

Luftgitarrsolo

Vad är svenskt?
Ett återkommande exempel brukar vara att när svenskar åker buss är det ingen som vill sitta bredvid någon annan man inte känner. Bussen fylls alltid på på de tomma sätena först. Skulle någon novis och pratglad liten invandrare kliva på bussen tänker denne istället: "Vilken tur att det finns någon här jag kan prata med" och därefter slår han sig ned bredvid bussisten trots att det finns andra helt lediga säten. Detta är mycket märkligt för svensken.

Detta blev mycket tydligt och roande på tåget till Linköping häromdagen. Stolarna på tåget har ganska höga ryggar, vilket såklart gör att endast människors lurviga kalufser sticker upp från raderna. I min vagn satt människor precis sådär ensamma och utspridda som i bussexemplet. Alla ser gravallvarliga ut och har stängt ute omvärlden genom att proppa öronen fulla med musik, läser en metro eller surar med mingiporna. Vi låtsas inte om varandra helt enkelt (Mentalitet: Om jag ändå kunde få bo på jorden helt själv...).

På station Linghem kliver en liten grupp människor på, mest ungdomar. En speciell liten man har placerat sig stående vid utgången. Han öron täcks av stora lurar. Plötsligt lägger han av ett mindre hysteriskt luftgitarrsolo. Hela hans kropp vibrerar, knäna gungar och huvudet rycker rytmiskt. Han rödgula hår liksom börjar lysa och han gör mig glad. Han är solstrålen, den absolut levande bland alla oss dönickar som låtsas vara helt tomma på känslor. Skal. Några flickor fnissar, men de flesta låtsas som ingenting. Kanske betyder det ingenting för de flesta.

Jag studerar honom länge och känner att jag ler. Det är inte normalt att le om man är själv. När gitarrsolot är över sitter jag fortfarande helt lycklig över uppvisningen och mina ögon och min glada mun passerar en kille som står snett framför rockstjärnan. Jag tänker att jag hoppas att han inte tror att jag ler mot honom...att jag skulle vara kär i honom (hahaha!). Men vad fan gör det? Det är väl helt utmärkt om han tror det. Sånt man blir glad av.

Seyant mon mére

Jag har blivit så blödig att jag snart måste införskaffa inkontinensskydd till mina ögon. Jag vet inte varför jag är så känslig ochvarför bingolottovinster och halta pensionärer får mig att böla. Jag bölar till Barnmorskorna och hulkar till Klass 9A Jag lyckades till och med göra mig själv rörd på en anställningintervju. Nej, det är inte pms och jag är inte ledsen och jag är inte stressad och vad jag vet så sörjer jag inte. Det är nog bara ett tidigt klimaterie eller så håller jag på att bli min mamma. Hon är en fin och känslosam människa, men jag skulle vilja ha lite mer kontroll över mitt bölande. Inser att en känslomänniska som har kontroll över sina känslor inte är någon känslomänniska.

Alltså. Jag får ju inte för mig att böla när som helst, var som helst. Det är ju alltid något fånigt som sätter igång processen. De senaste gångerna har jag tänkt att "Jo, men jag har säker nåt förtryckt i mig som måste ut" och så krystar jag som att jag ska föda för att tömma kroppen på tårar. Ibland adderar jag en extra provokation för att komma loss. Men jag har insett att de inte tar slut. Tårarna har placerat sig i ett snyggt kösystem och kommer när de kommer. Varje gång det händer fortsätter jag att konstatera att jag inte har nåt att gråta över. Så. Min slutsats är att det väl då får vara en del av min nya image. Blödig. Det tillägget var väl inte riktigt vad jag hade räknat med. Hade nog tänkt mig nåt i stil med fast anställd eller superhjältinna. En annan dag kanske.

Men sanningen är även denna, om jag nu ska fortsätta leta förklaringar, att formellt så tar en epok i mitt liv slut den 6 juni. Då är fyra års universitetsstudier över. Jag väljer mellan några alternativ att förhålla mig till detta:
1. Äntligen är skolan slut! Jag ska få jobb och bli rik.
2. Bli livrädd för att slängas ut i verkligheten och bli av med sovmorgnar och dagar där jag kan göra precis som jag vill.
3. Känna mig lite likgiltig, men också lite ledsen för att människor jag lärt känna kommer att fara och flyga.

I grund och botten är jag nog ändå väldigt lättad. Alla skolår man kämpat sig igenom. Ett stadie i taget.
Grundskolan för att gå vidare till gymnasiet. Gymnasiet och lite komvux för att gå vidare till universitetet. Universitetet för att få ett välbetalt och skoj jobb. Tänkt att få en lön. Känns nästan lite som att bli miljonär. Det är ju så mycket saker som händer undermedvetet. Separationsångest? Konstigast är nog ändå att liksom framtiden just nu är ett enda stort frågetecken. Det är inget litet sommarjobb som ska införskaffas för att i augusti tryggt återvända till skolan. Framtiden är som en väldigt lång start -och landningsbana utan slut. Men på måndag ska jag på en förhoppningsvis väldigt trevlig intervju till ett jobb som jag verkligen är nyfiken på. Kanske lyfter mitt plan där. Håll tummarna!

Svårt att asgarva på insidan

Stackars F fick åka in till sjukan för ett antal veckor sedan för inflammation i bukspottskörteln. Den reder sig, men händer och fötter är svårprogrammerade och därför måste F spendera tid på kortidsboende innan hon får åka hem igen.

Att besöka detta boende är aom att kliva rakt in i en Roy Andersson-film. Undantaget är här att man även lite interaktivt får nyttja sinnen som lukt och kanske till och med smak. Korridorerna är långa och tomma på människor, ungefär som att folk lite städat tvingats släppa allt de har i sina händer och utrymma lokalerna. Kanske som vid en brandövning. De bleka mintgröna väggarna och de blekt aprikosa gardinerna får hjärtat att frysa till is för en sekund medan plastblommorna inte alls vajar i vindragen. De prasslar.

Vid tröskeln vid varje rum i korridoren finns ett pappersark där det står "Här bor...". Tre gamlingar delar på vart och ett av rummen. Jag misstänker att ingen av dem tycker att det är speciellt roligt att bo i kollektiv. Man har försökt göra boendet mysigt genom att sätta upp "trevliga" tavlor med motiv av fåglar och växter. I själva verket är inredningen hemskt institutionell och praktisk. Det känns nästan som att man försöker skrämma hem gästerna.

Inte många röster hörs i byggnaden trots att vi passerar många rum där det finns minst en person i. Pappa som har någon slags vuxendamp klämmer högt ur sig på franska att boendet är rena rama färdtjänsten till döden. Eller liknande. I den stora matsalen sitter en ensam skrumpen kvinna vid matbordet och stirrar framför sig. Jag försöker se om hon sitter där för ett syfte, dvs att äta. Men jag kan inte ens se en kopp. I sällskapsrummet ljuder en tv som har fem åskådare varav ett par sitter i rullstol. Inget säger ett ord.

Det visar sig att F delar rum med en estniska som har visat henne ett helt fotoalbum med bilder från Pärnu. Jag får en halv identitetskris och vill nästan bonda med den lilla kvinnan med det lilla ansiktet. Hon är jag och jag är hon tänker jag. Jag vill säga hej, hur mår du på estniska så att hon ska bli glad, men blir plötsligt hämmad.

En vuxendampig pappa pratar om jättekonstiga och fullkomligt ointressanta saker. Jag somnar. Jag ruttnar. Jag får klåda. Jag vill åka hem och baka bullar. Mitt i dravlet lägger estniskan av en högljudd prutt. Jag antar att hon är jävligt trött på oss och vill styra in samtalet på andra viktigare saker. Det gör hon rätt i. Det brukar gå att skratta på insidan, men asgarva är desto svårare. Jag och syster konstruerar något ämne som går att asgarva åt så att det inte ska bli pinsamt för den avslappnade lilla damen.

När vi lämnar bygget går ytterdörren inte att öppna. Det luktar dessutom som en blanding av avföring och överkokta grönsaker. På en lapp på dörren som jag inte ser står att "koden till dörren finns skriven på en lapp som sitter på bokyllan som står direkt till vänster efter entrén". De har verkligen ansträngt sig för att se till att gamlingarna inte rymmer.