Väluppfostrad svensk publik

Pablo Francisco, som jag automatiskt tänker på som Pablo Picasso (enda likheten är väl egentligen att de är/var män), var great! Hell yeah! 1200 personer i publiken och stämningen var synkad. Innan huvudakten dribblade fyra svenska komiker varav en av dem var Özz Nûjen. De roligade sig efter kronologisk rolighetsordning. Özz var roligast. Just det, innan Pablos inträde kom hans långa amerikanske vän in och började ta publiken med storm. Lover lade märket till att man kunde gradera komikerna efter hur mycket publiken skrattade respektive klappade. Att applådera åt en komiker är inte lika smickrande som att skratta åt eller med denne, men att både skratta och applådera samtidigt tycker jag är ett bra betyg. Svenskar verkar i allmänhet vara en ganska väluppfostrad publik som gärna applåderar åt det mesta.
Well. Mycket av allt var riktigt roligt, men det är klart en kvalitetsskillnad mellan, i detta fall, svenska och amerikanska komiker. Pablo är ju en sån sjukt duktig och kreativ imitatör. En sån cynisk och observant karaktär. Det var verkligen veckans höjdpunkt! Varför gör man inte såna där saker oftare!?

Det börjar bli tända ljus och dricka te tider igen. Det tycker jag om för ljus får det verkligen att pirra i brallan. Jag tycker inte om att äga saker, men att möblera lägenheten i en massa ljus tycker jag är helt ok. De är nämligen förbrukningsbara. Fast vissa ljus är jag mer villig att förbruka än andra. En del är bara för vackra för att elda upp. Det är inte svårt att hitta doftljus i butikerna, men det är svårt att hitta vackra doftljus som inte är enfärgade och doftar kaffe, ros eller citron. Jag gillar de lite osymetriskt melerade ljusen.

Sandra och jag gjöt (gjutade?) oss ett antal ljus över ett glas vatten och hembakade banan-och chokladmuffins i somras. Pyssel är guld. Så här blev mina. Eller...jag publicerar dem imorgon för jag råkar inte vara hemma hos de bilderna just nu.

Det är inte bara mina fötter som vill leva i det fria. Jag har märkt att sedan jag skaffade egen lägenhet har jag levt något av ett nudistliv. Tittat på tv naken, lagat mat i bara underkläder. För det mesta är det underkäder som gäller. Ja, då vet ni :D Hahahaha!

Don´t talk to me like you know me!

Det är fredag och jag har avslutat andra dagen i skolan. Jag blir sömnig bara av att höra ordet pilotstudie. Ändå känner jag mig som den mesta fria människan på jorden när jag tänker på att jag "bara" har två år kvar. Jämfört med hur lång tid grundskolan plus lite komvux tog så är det här bara en smygfis i garderoben. Det är så mycket spännande som ligger framför mig nu. Praktikperioder, valfria produktioner som om jag lyckas ordna med ekonomi, boende med mera, kan göra var som helst i världen. Jag kanske är superentusiast, men den inställningen har jag haft hela tiden. Folk har böjat fråga runt vad alla ska göra, men vissa vill inte prata om det pga konkurrensen om vissa platser, speciellt på TV. Jag måste verkligen ta mig tid någon gång den närmaste veckan och fundera ut vad som känns mest aktuellt för mig och vad som krävs för att jag ska ta mig dit. Det känns stort och värdsligt på nåt sätt.

Imorgon lämnar mamma och österrikaren landet för fem veckors vistelse lite här och var i Europa. Tjeckien, Österrike, Tyskland, Italien. Jag försöker inbilla mig att jag inte är avis. Jag har önskat att de ska köpa med sig något ätbart till mig. Jawohl.

Egentligen måste jag både plugga och måla kårhuset i helgen, men istället ska jag jobba. Ursprungligen var det så här. Henriks jobbarkompisar hade köpt ett antal biljetter till Pablo Francisco. Jag ville egentligen också följa med men eftersom vi var i USA när de bokade biljetterna så fick de ju aldrig veta det. I tron om att jag inte ska gå bokar jag in mig på jobbet istället. Två dagar innan föreställningen finns det plötsligt en biljett över som JAG slutligen får! Jippie! Så. Imorgon ska jag vara på jobbet 06.30 och jobba i orkanstyrka fram till 12.55 då bussen bär av till Stockholm, Chinateatern och PABLO FRANSISCO! Det ska bli så skoj, men jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt jobb som egentligen tar två timmar till. På nåt sätt måste det gå.

Sommaren har satt sitt spår hos mina fötter som vägrar klaustrofobiska strumpor. Så fort jag kommer innan för dörren börjar de vända och vrida på sig i hopp om befrielse.
Sommaren är ju inte slut än, men kyliga morgnar avslöjar att någonting fuffens är på gång. Jag trivs alldeles utmärkt med den behagliga värmen som är nu. Ett mellanting mellan t-shirt och tröja.

Bikini i näven

Det bor en ca 30-årig kvinna i min uppgång som spenderat hela sin semester på gården. Hon sitter där i bikini med en bok i näven varje dag jag kommer hem från jobbet. Sitter hon inte i en solstol på gräset på dagarna så sitter hon vid grillplatsen på bänken och läser eller äter på kvällen. Gården är kidnappad av henne. Säkert har hon på kvällstid när ingen ser kissat revir i sandlådan, på cykelstället och gräsmattan. Kissa kissa.

Igår möttes vi på gården när jag parkerade cykeln, trött och svettig efter jobbet. Inte upplagd att diskutera jordmåner med grannar.

"Hej", säger jag. Sedan kommer utlägget.
"Det är ju kul att folk inte kan städa efter sig, ska vi behöva göra det åt dem?!" Hon spatserar bort till bänkarna och borden på gården som är fulla av pappmuggar och annat skräp.
"Jaha, jag såg det där imorse men trodde att det var någon som satt och åt", svarar jag.
"Nej, jag vet inte vilka det var men det var några som hade fest. Dålig stil".
"Mm".

Mm. Just det. Jag kunde inte bry mig mindre. Det är väl bara ta och slänga skiten. Lite muggar liksom. Men bor man hela sin semester på gården och vårdar den som det vore sin egen så kunde man väl inte bry sig mer. Hon har även klagat på mig för att jag slängt lite aska i rabatterna. Get a lojf! Eller är det jag som ska göra det för att jag stör mig på henne. Haha!

En annan filur på jobbet bläddrade igenom kultursidorna i NT och började läsa en artikel om Marcus Birro som snart kommer ut med en ny diktsamling.

"Marcus Birro!? Jag förstår inte dikter. Jag fattar ingenting. Jag tycker bara om när det rimmar". Hon läser dikten som handlar om askan som ha tid, plats och datum. Jag tycker att det är en väldigt tydlig koppling till terrordåden och hur egentligt orustade vi är för attacker och var säkerheten finns när vi behöver den.

Hennes respons eftersom hon själv sagt att hon inte kan tolka dikter.

"Jag fattar ingenting! Vilken idiot! Han (Birro) måste ju vara sinnesjuk på något sätt".

För vadå? För att ha skrivit en dikt som DU inte förstår? Fy fan. My fucking god. Nu får det vara nog.

Onan och schlangen

Byrån vid sängen började vibrera 07.49 imorse. Jobbet ville att jag skulle jobba. Typiskt av jobbet att vilja det. Har haft jobb förut där de ringer och väcker en på morgonen för att de själva planerat dåligt alt. inte kan förutse mängden jobb. Jag gillar inte sånt. Det känns lite som att ligga på nålar eller leva livet med kniven mot strupen eller varför inte nästan få hjärnhinneinflammation när mobiltelefonen ringer. Inget att skoja om!

Jag insåg ganska snart att ingen jag känner skulle ringa mig sådär tidigt om de inte var brådskande så jag låg kvar och försökte låtsas att jag drömde signalen. Snart kände jag för att tjäna lite pengar och ringde upp jobbet som jobbet bad om på telefonsvaret. Självklart skulle jag komma in och jag skulle inte te mer än en timma på mig. Jajamensan, vilken strålande dag! Gärna att jag jobbar, sa jag.

Dagens höjdpunkt. Jag är ingen expert på att läsa av städlistorna, vilket förvirrade mig till att kliva rakt in i ett rum där någon bodde. Jag var säker på att rummet var utcheckat och tryckte bara i nyckeln och drog upp dörren. Jag hann bara uppfatta att det låg en naken man på rygg i sängen med en förmodad snopp i handen. "Oj, ursäkta" sa jag och stängde dörren. Jag blev så skraj att han skulle bli förbannad och rusa efter mig så jag kutade ner på nästa våning och gömde mig några sekunder. Sen bytte jag frisyr för att han inte skulle kunna känna igen mig om vi sågs i lobbyn eller i korridorerna. Smart tänkt!

Lite senare tror jag att han kom ner i lobbyn där städteamet råkade stå och ha ett litet möte. Han tittar halvirriterat på gruppen. Varken mer eller mindre på mig. Jag ler mot honom och han försvinner ut på gatan. Det var frukosttid, men han valde att inte äta på hotellet. Kanske kände han samma sak som jag att det vore pinsamt att mötas och veta att jag var oproffsig som slet upp dörren, men ännu pinsammare att ligga och dra i schlangen framför en främmande människa. Sånt kan man leva utan.

Städade presidentsviten idag. Den innehåller tre badrum, sammanlagt två duschar (en massage), en jacuzzi, tre toaletter, fyra handfat och en bastu. Hallå?! För att hinna med att använda alla dessa saker så måste man nästan ha en helhelg bara på hotellrummet. Känns överarbetat tycker jag.

Jippi jippi! Imorgon bär det av till Newbridge och jag får träffa min saknade andra hälft. Jag fantiserar redan om den där kramen som alltid luktar så gott.

Ny peruk dagen till ära

Det finns nog inget hår som ständigt känner sig så åsidosatt som mitt. Det är kärringknuten och jag liksom. Men tänka sig, även den lataste hunden går till frisören en gång i halvåret. Idag blev jag riktigt nöjd. Tack Swea!

Jag trivs någonstans mellan kallt och ljummet i Norrköping. Kontrasterna jämfört med den stora världen är lite för stor. Jag antar att det medför det positiv att jag åker härifrån och gör och ser saker jag annars inte skulle upplevt. Det är ju annorlunda på hösten när folk är hemma. När man kommer hit inser man att alla är som bortblåsta och då måste jag också blåsa iväg.

Ikväll ska jag och österrikaren göra landsvägarna farliga. Vi ska åka motorcykel. Det finns ganska många saker som kallas macho. Att åka Harley skulle kunna vara en sådan sak. Jag är inte så mycket för machokulturen, men det är något jävligt coolt med motorcyklar. Ljudet och friheten skulle jag tro.
Han är inte den om håller igen så vi får väl se om vi ses igen :)

Meningen med livet. Ibland.

Tusen och en natt i en sommarstuga del 2

”Förbannade nyblivna mödrar med sina dreglande små skitmaskiner och diskussioner i kvällstidningarna om kläderna på BB är för sunkiga eller inte. Inte en blick fick jag, inte ens ett hej. Det är väl inte mitt fel att jag inte har barn. På våren ska man ha ny cykel och vara pappaledig. Man ska skjuta barnvagnen framför sig med en hand och prata med en annan pappa i mobiltelefonen. Man ska vara familjelycklig och snubbla på legobitar. Jag är för fan författare och har konstant kronisk ångest. Ibland.”

Ersätt pappa med mamma och jag skulle kunnat skriva det där en riktigt…dålig dag. Förresten så älskar jag det där slutet med att ha kronisk ångest, men bara ibland. Kronisk betyder permanent. Inga undantag.
Jag tror att jag började tycka om Birro innan jag egentligen visste vem han var och vad han faktiskt skrivit. Jag blev väl förälskad i hans klagobrev till världen, för jag klagar ungefär på samma sätt. Men allt det där i förra inlägget om att vi enat har alla svaren och bullshit, ångrar jag. Ja, det kan kännas så, men det tror jag att alla känner ibland. Mer eller mindre ofta.

Han skriver ofta att han är precis som alla andra, men vad som efterföljer är alltid ett ”men” om än aldrig ordagrant. Jag börjar förstå honom som författare genom hans ångest. Det vill säga: när han har det den kroniska ångesten (ibland) då skriver han av sig (författar). Hans ångest blir texter som publiceras och därmed blir han en författare. Resten av tiden är han som alla andra han menar att han egentligen är, vilket sammanfattningsvis inte kan vara så ofta eftersom han har just kronisk ångest.

Jag har passerat honom ett par gånger på stan. Han ser ju så söt, snäll och harmlös ut. Jag hoppas verkligen inte att livet gnager så hårt på hans själ som man kan tro.

Birro pratar om att ha ett kall i livet, att hans kall är författandet. Bläddrar och försöker hitta rätt sida. Skit också. Jag försöker ändå. Det handlar om att ha en särskild talang och därigenom är man priviligerad. Detta gör att man inte har anledning att fundera över några alternativa karriärsval. Jag vill också ha ett kall. Jag vill också känna att jag är ämnad att göra en sak som kanske inte bringar fred på jorden, men som åtminstone är något jag kan identifiera mig med. Känner att jag börjar utveckla ett slags konstnärskomplex eftersom så många i min omgivning är duktiga formgivare, musiker eller illustratörer. Vad ska jag bli när jag blir stor? Vad är jag bra på? Något som roar mig och som jag får/fått betalt för är mina texter och bilder. Betyder det att jag är bra på att skriva eller fota eller har jag bara haft de rätta kontakterna vid rätt tidpunkt? Usch, vad osäker jag låter. Vid det här laget borde jag veta att jag borde veta bättre än så. Skrivandet är ju något som jag känner mer för hela tiden och som jag kan grubbla ihjäl mig över. Och jag tänker mitt liv i bilder.

Just nu vill jag ge ut en bildkrönikesamling. Jag vill se allt som Bon säger är på G och bra kultur. Jag vill ha mitt eget bokförlag och ge ut gröna författare. Jag vill kunna allt om konst och öppna ett galleri. Jag vill ha läst allt och kunna allt. Men allt är så fruktansvärt mycket och kan jag inte läsa och kunna allt så behöver jag inte heller besvära mig med en bråkdel. Hjälp! Var ska jag börja? Jag ska börja med att göra en hemsida, sen ska jag tröttna på det och vara vilse ett tag tills nästa Bon dunsar ner på dörrmattan och då ska jag bli inspirerad igen.
Sanningen är den att jag har allmänt höga krav och när jag får en schysst idé så är den schysst ungefär 15,5 sekunder och sen tröttnar jag på idén. Det är ungefär därför jag hatar att handla kläder eftersom jag inte tycker att nåt är snyggt. Jag kan stirra mig lika trött på ett plagg under den korta tiden jag står i provhytten som en normal människa gör på tre år. Det är en ganska bra beskrivning på hur jag fungerar. Kanske är det bara så att jag blir uttråkad fort.

Jag saknar Henrik. Jättemycket.

Tusen och en natt i en sommarstuga

Här sitter jag som en annan Christer Pettersson i en hammock i Tungelsta. Jag äter som om det vore min nya profession. Ibland måste jag resa på mig för att släpa mina osnörda fötter till toaletten och därefter göra lite pausgympa för att inte helt få liggsår.

Sluta tjata om att jag är smal, jag kan väl inte rå för att jag tyckte att jag hade en liten putmage. Putmagen har tillkommit efter användandet av lite för tajta jeans som mer än gärna gjort pressväck av min mage. De jeansen hör hemma på samma soptip där alla mina stringtrosor redan ligger i helvetet och förmultnar.

Medan jag satt nedbäddad i hammocken ställde österrikaren ett bord bredvid med en skål chips, ett päron och ett glas vatten. Sen kom en korg med tre sorters fikabröd. Innan dess åt vi middag efterföljt av jordgubbar och glass. Jag vill ju behålla min nya jetlaggade mage som tack vare eller på grund av (beroende på vem man frågar) ogynnsamma förhållanden, krympte i USA. Det blir till att hugga ved eller slå på sandsäck imorgon.

Jag är redan trött på att prata om USA. Jag var ett turnerande bildspel dagarna efter hemkomsten vilket tröttade ut sagoberättaren i mig. Det var så mycket som hände där. Så mycket vi gjorde, så mycket vi såg, så många känslor som jag älskade och hatade. Så många bilder. 300 stycken. Jag har nästan bestämt mig för att göra en ny alldeles egensnickrad hemsida innan mina kommer upp. Pluggar HTML.

Har läst halva Birros ”Du är Christer Pettersson du också”. Jag tror att jag börjar bli bitter och skygg, därför känner jag igen mig i mycket hans skriver. Var får vi all avsky ifrån? Varför tror vi att vi är mer sanna än alla andra? Varför tycker vi inte att det är ok att göra som alla andra och ge upp vid 30 och skaffa barn för att vi aldrig orkade ta tag i våra drömmar? Varför är vi så missförstådda och annorlunda? Varför tror vi att VI har svar på livets gåtor medan alla andra tror att livet är en dokusåpa? Varför tror jag att jag är bitter? Usch, han gör mig bitter. Kanske inte borde läsa mer nu.

Mitt mode är backstage. Jag vet knappt längre hur man gör sig fronstage. Jag har glömt hur man grimaserar ett fejkat leende som gör att alla känner sig väl till mods. Jag vill bli projektledare, (”Jag vill bli fotbollsproffs”) men jag kanske blir en sådan chef som alla anställda pratar om bakom ryggen, som alla älskar att hata. Jag bara orkar inte. Jag vill bara accepteras för att jag ibland vill vara tyst långa stunder. Fast allt det här är läskigt för jag känner mig så tråkig. Jag tycks så lätt falla in i min egen fundersamma värld där jag bara vill vara i fred.

Snart har knotten gnagat sig in till pannbenet.

Undrar varför medelålders vuxna ibland socialiserar med varandra som att de inte redan fått 50 års samtalsövning. Ibland låter det som att de måste lära om sig alfabetet varje gång de träffar någon de känner.

Knotten bajsar på min laptop.

I stink!

Mina fötter stinker, mina händer stinker, min kropp stinker. Lite såpa, men mest svett av alla de slag. Det här är berättelsen om mitt liv som städerska. Nä, en lång historia blir kort. Jag skulle ju inte sommarjobba eftersom tyckte att jag dels gjort mig förtjänt av en helledig sommar där jag bara skulle ha skitskoj och åka omkring. Pengar var ju inget problem just då iaf eftersom sparat ganska mycket av den varan de senaste åren. Det gjorde också att jag har råd att packa mig iväg till Los Angeles och San Francisco två veckor. Check. Resan betalades och med tre månaders sommarhyra i huvudet började mina ekonomiska/snåla monster dödshota mig. Jag behöver fortfarande rent ekonomiskt inte jobba i sommar, men jag vill samtidigt inte göra slut på alla besparingar bara genom att vara ledig. Tio veckors ledighet kan kännas som en livstid när man är jag. Även om jag både ska till L.A, Tallinn och Nybro så kommer det ju i mina ögon att finnas "dödtid". Dödtid är lika med jobbtid.

OK, så nu är jag tillbaka på hotellet iförd städmundering och blank panna. Att städa är verkligen inget brainwork, men definitivt bodywork. Jag räknade precis ut att jag på fyra dagar gått, skrubbat, bäddat, burit och dammsugit 27 timmar. Det är 6,75 timmars motion i sträck varje dag. Huvudet är det inget fel på, men kroppen känns som en påse skridskor efter varje dag. Lika många timmar varje dag påminns jag om varför jag pluggar på universitetet. Servicejobb där man ska passa upp på andra (friska) människor är på nåt sätt självdestruktivt. Varför ska man spendera hela sitt liv på att vara kuddfluffare åt andra? Jag kräver nåt kreativt, givande och utvecklande. Ett förverkligande av mig själv. Jag vill vara trött i huvudet av all tänkande när jag kommer hem, inte ha svettiga fötter. Det är min plan.

Mitt sista rum idag var ett inhouse där det bor tre amerikanska killar. Jag hörde att de var på rummet när jag skulle in, vilket kändes jobbigt. Gillar inte att städa inhouse eftersom gästen när som helst kan dyka upp eller så är han/hon på rummet och det är stöööörande.
Jag knackade på och en av killarna öppnar. Jag frågar om de vill att jag ska fixa till lite, men han menar att rummet ser ut som ett bombnedslag (tryggt!) så jag behöver bara byta handdukar. Efter ordet bombnedslag minns jag att jag varit där tidigare, men minus killar i rummet, och fann bara en massa datorer och andra tec.prylar. Tyvärr kom jag inte ihåg att fråga vad de höll på med eftersom jag redan var så besvärad av att de var där. Men han som öppnade var väldigt rar och undrade om jag visste en svensk låt med innehållet "slatch.."någonting som en pojke sjunger. Det var tydligen ett gäng som sjungit den på krogen hela kvällen igår. Åh, nej inte Slatanlåten. Jag sa att jag aldrig hört den.
Innan jag gick hade han, som han själv uttryckte det, en konstig fråga till mig. "Jag brukar gå och lägga mig med blött hår varje kväll som jag sätter upp i en svans. När jag vaknar är håret fortfarande blött. Tror du att håret kan ruttna eller nåt?" Wtf. Såg jag ut som en frisör eller nåt. Hur ska jag veta det? Men jag svarade på min bästa amerikanska att jag hört att håret blir slitet om jag sätter upp det när det är blött. "Men håret blir ju slitet när man blåser det också, eller hur?" fortsätter han. Men snälla killen. "Jo, det är sant. Jag antar att du får låta håret torka innan du sätter upp det" avslutar jag.
Just making conversation :) Big time.

Imorgon är jag ledig. Ledig för två or so weeks framåt och på torsdag vi drar till L.A . Det är snart och jag är lite pirrig. Just nu känns det mest jobbigt för att jag är orolig för att få spasmer på flyget. Det är en sexton timmars flygresa. Flygplansstolssmak i baken säger jag!
Well. Ikväll har vi bokat inrikesplan tur/retur San Francisco också. Vi gillar inte tanken på att köra 14 timmar bil. Där stannar vi tre dagar.

Oj, jag vet inte vad mer jag ska säga. Det är liksom bara att packa badklädern och åk! Det kommer att bli galet.

Sirqus Alfon

Var i Skulpturparken igår och tittade på härligt charmiga och dansframkallande Sirqus Alfon.
Filmade det hela mest för att Lovers arbetskamrater tyckte att de verkade coola och jag blev sugen på att klippa lite film. Så filmen är tillägnad Impera om någon undrar varför det tjatas om Imperianer och "jobba hårdare". Det är deras måtto :)

Kvaliten är sådär eftersom jag filmade med kompakt mode med min lilla digital, men oj så värt att se ändå. Sirqus Alfon skulle kunna få döda att skaka rumpa i sina gravar.

http://hanna.septum.org --> Sirqus Alfon

Keys please

Ufh! Illa illa. Jag sitter fängslad i Lovers lägenhet och kan inte gå härifrån. Jag har ännu inte fått tillbaka mina jävla nycklar och Lover åkte till Örebro imorse. Inte tänkte vi på att han skulle lämnat nyckeln hemma. Jag kommer på detta just när jag står påklädd utanför dörren och ska låsa. Nu sitter jag och väntar på att fastighetsskötaren ska komma och rädda mig. Roligare kunde jag ha. Det är helt absurt vilket beroende man har av alla dessa saker som nycklar, mobil, internet med mera. Min uppkoppling hemma har baciller och insisterar på att jävlas och nycklarna är borta. Gnäll.

Ikväll ska jag och Lisa på Norsholms barncirkus. Jag gillar egentligen inte cirkus, men när det barn i små rosa trikåer ska slå kullerbyttor är jag inte sen att hänga på. 20 kr och då ingår popcorn och läsk. Värsta barnkalaset!

Lisa ska till Lund i helgen igen. Vi hade också hoppats att vi kunde åka eftersom det är stor festival där en vecka. Hade dessutom varit väldigt kul att hänga med henne och Joel. Känner att jag behöver en riktig fjortisfest där det är dödsstraff på att bilda filosofierande grupper. Jag vill dansa och skrika och ramla in i folk. Sjunga till jag blir hes och skratta till inälvorna säger stopp. Mamma har ju kvar sin lägenhet där till siste maj så boendet hade varit fixat också. Ok, men problemet är att tågbiljetterna hunnit bli så himla dyra, 1200 kr senaste Lover kollade. Neeej. Lite för dyrt rent allmänt men också för att vi snart ska boka flygbiljetter till Los Angeles. Det är datumena vi måste trixa med så att det ska funka med allt och alla.

Kom nu då lilla fastighetsskötaren. Jag vill gå hem och snart MÅSTE jag gå till skolan.

Prova nya Wasa Sandwich?

Ouf, vilken galen dag det har varit! Gick upp halv sex i morse för att hjälpa Sandra med crew att promota nya Wasa Sandwich. Detta gjorde vi mellan sju och tio vid Söderull då alla sömniga och buttra människor gick till jobbet. Jag tror att det var flera år sedan jag gick upp så tidigt. Borde jag inte vara döende så här dags?

Vi stod helt enkelt i Wasahoods och delade ut sandwich:ar till förbipasserande med mitt nya mantra "Vill du prova ny Wasa Sandwich?". Det var mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag var på skitbra humör och hojtade åt folk att ta dem. Så där tidigt på morgonen trodde visst många att det var aktiva handgranater vi delade ut och nekade skeptiskt i förbifarten. Men bara jag klev ut en smula i gatan och sträckte fram sandwichen i god tid framför dem så hann de fatta vad det var frågan om och ett litet tacksamt leende spred sig i mångas ansikten. Jag sprang på två bussar och kastade knäckebröd på folk där inne också. Störtkul!
Men mindre roliga var det när jag skulle gå hem och upptäckte att jag tappat mina nycklar. Som tur var var syrran hemma så jag kunde få en av mina reservnycklar annars hade jag fått panik. Jag har varit hos polisen och letat i deras nyckelskåp, men ingen som lämnat in dem än. Jag håller stenhårda tummar för imorgon. Det är inte så mycket nycklarna jag är nojjig över utan min gurka och snobben som sitter i knippan. I love those!

Sofia och jag har fram tills nu letat teori till vår uppsats, men inte hittat någon vettig. Jag tror att jag snart läst fyra böcker för gäves. Eller läsning är aldrig i onödan men i det här fallet har det inneburit att vi inte kan komma igång med analysen och det är vääääääldigt frustrerande eftersom det bara är några få veckor kvar till deadline. Men nu har vi hittat en som vi tror ska funka. Det är verkligen andra bullar att skriva B-uppsats. Ingenting faller på plats på samma sätt som förut.

Ramsten skulle hjälpa oss att kopiera boken så att vi kunde dela upp läsningen, men det skulle dröja till eftermiddagen. Så jag åkte hem några timmar för att skriva ännu en krönika. Denna gång är det till Nöje igen och jag får väl se till att dra ner på groteskheterna så att den blir godkänd ;)
Jag är helt slut i huvudet av allt formulerande och smartskrivande. I måndags gjorde jag en intervju med en fotograf på Moore Magazine. Jag hade haft ångest över den i flera veckor eftersom ingen fotograf ville prata med mig. Sen fick jag en snilleblixt och kom på att Daniel berättat att han hade en kompis som jobbar på Moore. Snart därefter satt jag i intervju med denne kompis som jag också firat nyår med i Tallinn. Snacka om lättnad att ha den ur världen och det blev en bra intervju också. Så den har jag snickrat på och sen ville red. att jag skulle reflektera över hans svar i krönikan som egentligen redan var skriven så den fick jag komplettera/skriva om. Pjuh! Roligt men krävande när man har skolan som maler i bakhuvudet. Jag säger ju att jag vill börja jobba! Skriva på heltid. Jag har inte tid att gå i skolan :)

Vid fyra skulle jag vara tillbaka i skolan igen för att hämta kopiorna. Jag, Sofia och Ramsten slog oss ner i lärarnas konferensgrupp oh pratade om this and that. Ramsten är ju så rolig. Han berättade om när han skulle köpa en cykelbarnstol, men den han ville ha var slut i butiken så han köpte en han egentligen inte ville ha och fick ångest. Vi pratade även lite om inkompetenta försäljare som bara pratar snömodd...eller hur var det nu? :) Det var ett väldigt roligt samtal iaf.

Min älsklingsLover har kommit hem nu och ikväll bjuder han på mat. Fantastiskt!

Jävla snorunge

Med bestämda kliv stegade jag in över Make up stores fejkparkett, greppade en trefärgsconcealer och vände mig mot kassan. Fyra expediter stod och bakom disken och ouppmärksammade mig demonstrativt. Inte ens den mörka expedit som skulle betjäna mig brydde sig om att se mig i ögonen. Jävla snorungar hinner jag tänka ungefär 25 000 gånger och hur många jävla expediter behövs på en gång i den här lilla butiken? Ni jobbar inte på ICA Maxi.

- 238 kr tack. Har du pensel eller svampar till den där?

- Nej, jag brukar ta med fingrarna. Jag vill ha det så enkelt som möjligt.

- Jaha, säger hon och fnyser som att jag inte fattar ett skit av den nya vetenskap som kallas smink.

- Nej, det är verkligen inte att rekomendera, fortsätter hon. Det bildas så mycket bakterier. Vi har svampar i åtta delar som du kan klippa sönder i ännu mindre bitar om du behöver. Kostar bara 38 kr.

- Ehm. Jag tycker att svamparna blir alldeles för stora eftersom jag bara ska använda concealern under ögonen och på röda prickar, svarar jag.

- Tycker du!!? Hennes igenspacklade porer stirrar på mig som att jag vetenskapligt bevisat är från en annan planet. Jag känner för att högtrycksspola hennes ansikte och jag undrar var hennes igenspacklade porer lärt sig att fulförklara folk så snabbt. Allt är ju samhällets fel och det är synd om ungdomen idag så det är väl samhällets fel då.

- Mm. Nej, det blir bra med bara concealern.

- Jaha.

Jag betalar medan mitt inre Tourettes syndrom skriker att Du ska inte säga åt mig vad som är rätt och fel! Du ska inte säga åt mig hur jag ska göra! Jag gör som jag vill. Fattar du!!! Jävla snorunge.

Amen.

Queque!

Jag hade planerat ett riktigt Fuck off-inlägg om gårdagen för det var ingen hejd på all frustration kring folk som beter sig som ynkryggar. Jävla skitbeteende helt enkelt. Jaha...jag skulle ju komma till att det trots allt inte skulle bli nåt sånt inlägg för att det var en bättre dag idag men nu har jag peppat mig själv till att fortsätta.

Det fanns omständigheter som gjorde att saker och ting blev olyckligare än det behövde bli MEN, sånt här beteende tycks ju numera inte vara en engångsförteelse. Det handlar om människor som glömt det mycket viktiga ord som får relationer att fungera. RESPEKT. Jag blir liksom våldsbenägen när folk beter sig som skithögar och tror att de kommer undan med det. Tyärr är det så att de i mitt sällskap också gör det för jag säger ju inte ifrån utan säger att det inte är någon fara. Sen går jag hem och beklagar mig tills saliven sprutar ur munnen på mig.
Jag hoppas ju ändå att de som kallar sig kompisar vet att man inte ljuger för varandra. Om man ljuger så utgår jag ifrån att man inte vill att sanningen ska komma fram. I detta fall fanns inte ens en antydan till att vilja fullfölja lögnen utan man försäger sig rakt upp och ner som att inget har hänt. Queque!

Det handlar även om att folk snackar en massa skit som de inte menar någonting med bara för att det ska låta bra. Det är hur genomskinligt som helst, men det verkar inte besvära någon. Det är ju liksom såna saker man säger och det verkar som att man underförstått ska vara införstådd med det? Jag kan inte umgås med människor som inte menar det de säger. Jag vill veta att jag kan räkna med folk. Jag klarar inte av såna som vänder kappan efter vinden, vill vara alla till lags och därför inte har sina prioriteringar klara.

Det handlar också om hur svårt det är att umgås. Folk måste planera en vecka i förväg för att de inte ska få hjärtstillestånd om man vill göra en spontan grej. Speciellt igår kändes det så fruktansvärt svårt att väcka intresse. Sättet att umgås känns också som att det har blivit så annorlunda och komplicerat. Vi är ju inte ens 25 år men ändå måste man förtidspensionera sig, bli dödsseriösa och måla om garderoberna när det händer nåt. ”Ja, tack jag tar emot vigselringen så att jag har ett förhållande att skylla på så att jag kan tacka nej när någon vill bjuda mig på fest”. Det finns så mycket onödiga måsten som folk helt plötsligt har bara för att man nått 24-års ålder. Sluta dö nu!

Det som egentligen skulle räddat mig och alla er andra från det här inlägget var som sagt att det här har varit en mycket bättre dag. Träffade mamma och Horst som körde Harley genom kortegen, sushi hos Kennet och nu har jag suttit och sytt hela kvällen. Jag glömmer både tid och rum när jag syr. Det börjar bli många kuddar nu i min lilla tvåsits men jag köper med all säkerhet Sandras soffa så att jag får plats med alla. Super dunder mys helt enkelt ;)

Jäkligt fint humör

Pandy McTickles här!

Lover känner sig lite för omnämnd på min blogg så jag får ta mig i byxkanten och radera honom från mitt minne ett tag. Kommer aldrig att gå.

För övrigt ska han bli minimalist. Igen. Sälja alla sina skivor för en ynka 20:a. Dennis botaniserar faktiskt denna sekund bland den alfabetsikt ordnade samlingen och Henrik sitter mitt emot och är skivrecensent. Han rekomenderar nästan allt. Såklart, det är ju hans samling. Till mig rekomenderar han ingenting för "det och det och det är inte din musiksmak". Fuck off Mr. Know it all ;) Jo, men lite aggressioner väcker det när ens förbenade pojkvän (omnämnd igen) tror att han känner mig bättre än jag känner mig själv.

Ska göra ett retuscheringsjobb för NT. Har skrivit en ganska halvkvasivetenskaplig (inte alls!) krönika och ska imorgon göra en intervju med nån hovfotograf på Moore. Fatta att jag tvingades gå till en pressbyråisch och köpa den äckliga tidningen. Hur jävla dumförklarande får man vara. Jag har en ganska naken tjej som ligger på mitt köksbord och ser porrig ut. Jag ska elda upp den på gården när jag gjort intervjun.
Jag ska även stå i helfigur som en för- och efterbild, dvs före och efter retuschering. Här är en jäkligt bra sida! www.flicka.gov.se. Klicka på "Flickas kampanj" och strippa av henne retuscheringen. Mycket givande. Ungefär så ska vi göra fast inte hypermedialt. Lite svårt i en pappersupplaga va.

Fotograferingen gick snabbt och smärtfritt. Jag rusade in hos fotograferna, tydligen med andan i halsen. "Jag har bokat en fotograf till kl fyra!"*andan i halsen*. En av fotograferna: "Är du jäktad!". Alla frågar mig det oavsett om jag träffar dem på stan eller när jag svarar i telefonen. "Äh, du är ju en minut tidig. Sätt dig ner och slappna av nu". Vi växlade lite ordbajs och skrattade högt. Jag var på jäkligt fint humör. Typ som när jag är full och vill ge ett lite galet intryck. Bla bla. Det var underbart.
Jag hade tränat lite på mitt miss universumleende men jag darrade bara på läpparna när jag skulle krysta fram leendet. "Nä, det där såg för fejk ut", sa fotografen. Jag såg mig själv stå där med en pinne mellan mingiporna och började istället skratta. Välkommen naturligt leende.
När jag passerade den roliga fotografen fortsatte han på samma spår om att jag skulle tagga ner.
Sen sprang jag på Olov och vi skämtade om att vi skulle skita i retuscheringen och ha två förebilder och finn fem fel. Vi skulle tex kunna byta plats på ögonen.
Och sen sprang jag förbi Mattias Heikki. Jag hälsade bara eftersom han såg så upptagen ut, men det såg ut på honom som att han ville utveckla det där hejet. Blev istället påhojtad av Calle, min nya boss. Han är riktigt rolig. Vi ordbajsade och skämtade om min krönika som blev refuserad av högsta hönsen på NT. Haha! Jag måste berätta! Jag skriver ju tv-krönikor för Nöje på NT och vi skulle haft premiär i måndags. Instruktionerna var att jag fick skriva i princip om vad jag ville bara det handlade om tv. Jag fick gärna skriva rätt vasst för att få folk att reagera. Finemang! tänkte jag eftersom nu fick jag min chans att ta ut svängarna. Så. Jag avreagerade mig på Playboy Mansion och fick till en riktigt syrlig krönika. Eftersom NT har en 200 årig lång historia av försiktighet så gick Calle till redaktionschefen samt chefsredaktören och visade min krönika. Den väckte visst lite för starka reaktioner och får inte fick publiceras. Den var för råååååå. Välskriven, men FÖR vass. Därför tänker jag sälja den vidare till andra tidningar. Någon? A well, det känns såklart lite tråkigt men jag hade nogaldrig kommit på tanken att sälja vidare mina texter.

Kom precis hem från en spelning. Den var underground. Bokstavligt talat.

Sleeping in Lund

Fast det var typ 200 år sedan jag skrev mitt senaste inlägg så vill jag efter en pik från Lover bara förtydliga en sak. Jag skrev ju att ”Bara det faktum att han fick komma på intervju var en komplimang så det ska han vara glad för”. Som han först läste det så menar han att man skulle kunna tolka det som att han är så kass så att han ska vara glad om han överhuvudtaget får komma på intervju. Jag menade såklart inte så. Det var nämligen 75 stycken sökande på tjänsten, men bara fem stycken fick komma på intervju och han var en av dem. Jippi! Alla glada och nöjda ;)

Har varit i Lund fem dagar. Rent tempomässigt har de nästan tagit knäcken på mig. Ingen skola, inget jobb, ingen dator, bara ettan till fyran på tv. Bara en massa sköna promenader, lugna kvällar, nya miljöer och en dag i Köpenhamn. Mitt psyke klarar inte av att dra ner tempot så snabbt. All kred. till mamma, det har varit jättetrevligt men det känns som jag blev deprimerad på köpet. Har känt så ett par veckor nu egentligen. Jag har inte varit motiverad att göra saker, disträ, tycker inte att speciellt mycket är roligt och lite ångest på toppen. Vad beror detta på?! Jag blir rädd för mig själv när jag känner så här.

Well. Köpenhamn var trevligt som vanligt. Tanken var att vi skulle hinna med att besöka en del museer, men eftersom jag bestämt skulle köpa sneakers så bidde det inte av. Tyvärr hittade jag inga som jag förälskade mig i men det blev en matta och ett överkast istället. Vi hittade en heljapansk butik med riktigt fina saker, men det är ju egentligen bara prylar. Jag orkar inte med fler saker.
Lustigt nog var jag och Lisa samtidigt i Lund så vi och Joel käkade lunch på Lunds Nation och provade skor på Nova. Det var uppfriskande.

Lund är så fint och trivsamt. Lite läskigt är det att det knappt finns ett normalt fult 70-talshus i centrum. Det är kullerstensgator gränder och en massa gamla byggnader så man tror att man åkt tillbaka i tiden. Och cyklisterna lever sitt eget lilla liv. De är ungefär en miljard och lika farliga som bilister. De vet sin rätt på gatan så att säga.
Mums och jag besökte Kulturen som består av jättegamla hus. Bland annat en prästbostad där de bevarat inredningen och en kyrka samt hus där de satt upp utställningar. Det var verkligen spännande och tillbaka till dåtiden.

Jag har en del bilder från Newbridge och Lund som jag inom kort lägger upp på min septumsida. Påminn mig if I don´t.

Lover sweet child ;)

Godis från en österrikare

Lover fick inte jobbet på Leon Grafitti. Bara det faktum att han fick komma på intervju var en komplimang så det ska han vara glad för. I själ och hjärta har han nog hela tiden velat vara kvar på Impera som nu dessutom gett honom fördelar. Allting händer för en orsak, det är min filosofi. Vi måste absolut inte träffas varje dag. Visst får jag ibland efter fyra dagar utan honom lite klåda i kroppen, men desto skönare att träffas när vi väl gör det. När han blev kallad till intervjun började jag fundera på hur det skulle kännas att alltid vara i varandras närhet. Skulle vi träffas varje dag? Skulle det vara bra eller dåligt? Skulle vårt förhållande förändras antingen till det bättre eller sämre? Det går liksom inte att säga. Hur mycket jag än älskar honom skulle jag nog inte vilja ha honom här jämt. Jag tror att både han och jag behöver våra ensamma dagar, vår fria tid. Jag skulle nog känna mig mer stressad än något annat om jag visste att han fanns i en närbelägen lägenhet. Konstigt att inte träffas då liksom...eller inte. Det löste sig nog bra det här. "Lika glad för det är jag, men gladast är nog [Peter Persson]" :)

Jag hatar pengar. Pengar är ångest. Någon annans pengar eller brist på pengar ger mig ofta dåligt samvete och ångest. Jag skulle vilja hjälpa till, men är ingen annans morsa. Jag sköter mina och andra sköter sina. Varför mår jag då dåligt av skiten?

Usch, jag har ätit så mycket choklad en hel vecka att det är konstigt att jag inte ser ut som en enda stor finne. Det går ju inte att tacka nej när man får godis från en österrikare. Riktig choklad liksom.
Önskade mig istället Chai-te i påskägget från pappa.

Lover och jag sticker till Småland i helgen. För tillfället känner jag mig inte så upplagd för det, men det beror nog mest på att jag är lite down av okänd anledning. Mer ostimulerad. Hade gärna velat sy mina kuddar, då hade jag varit glad. But but but jag har inte ens ansträngt mig för att få hit en symaskin. Crap också!

Bäst att gå och hoppa och studsa på friskis en timme. Ska banka skiten ur mitsarna.

Vicke Viktor

Viktor var och hälsade på mig idag. Vi hade riktigt roligt. Förmodligen för att han är så lydig ;) Han grät krokodiltårar när P & V lämnade honom. Jag använde mig av SOS paragraf 12 när det gäller barn och bar in honom till vardagsrummet och ställde honom framför tv:n och pratade så boo boo hoo:igt jag kunde så glömde han snart mamma och pappa. Han tyckte att mitt "sovrum" kändes som en koja. Komplimang? ;)

Viktor kallade min golvlampa för ett ägg så jag passade på att lura i honom att det bodde en bäbis där i. Så därför gick han och knackade på lampan och ropade "Bäbisen!". När han inte fick nåt svar menade han att bäbisen i ägget sov. Senare förvandlades ägget till en pulka och han skulle dra runt den i lägenheten. Jag hann stoppa detta upptåg innan den blev mos.

Jag ler normalt sätt inte så där hysteriskt och statiskt. Viktigt att veta.

Jag är lite extra gald för att jag har fått tillbaka min tv från reparation. Skilladen mellan den lilla tv:n och denna är så stor att det nu känns som jag har hemmabio. Nästan så jag måste följa med bilden med hela huvudet för att hinna titta på allt :) Det roar mig ganska mycket.

Lerigt värre

Måste sluta dricka ur toalettolen.