Ägnar mina knän en tanke

Inser att det är jävligt dags att ta tag i knäfrågan igen. Mitt högerknä och bubblaren vänsterknä är inte nöjda med hur jag lever mitt aktiva liv. På gymnasiet började träningen slita på knäna trots att jag alltid haft bra skor och valt mina övningar. Eller kanske inte. Då tränade jag ganska hysteriskt, men blånekade mina knän de vård de då behövde. Sen dess eller nu för många år sedan var jag på tre läkarbesök och fick i rond ett inflammationshämmande salva, rond två inflammationshämmande tabletter, rond tre sjukgymnastik. Salvan var så kladdig att jag knappt kunde dra på mig ett par jeans. Tabletterna gjorde ingen skillnad, men sjukgymnasten lyssnade jag faktiskt på. Slutade hoppa runt och köpte gymkort. Hur länge var det roligt? Fick istället en annan besatthet att jag skulle bli muskulös och tyckte samtidigt att jag inte hade kropp för klänning. Vridet.

Någonstans hörde jag en läkare säga ordet kroniskt och då la jag knäna på hyllan. Man vet ju vad kroniskt betyder. Alltid, forever, until you die. Jaja, det var inte så svårt att acceptera. Att vara kroniskt någonting är ju i sig en ursäkt att hålla på som jag alltid gjort. Slita vidare. Tragiskt nog har jag inte fattat förrän vi bokade skidresan att jag borde få mig fixad. Hur ska jag kunna åka skidor om jag har ansträngda knän? Åka pulka från 2000 meter? Någonting säger mig att det kan sluta dåligt. Ok, så skidresan är anledningen till att jag vill ha ett nytt utlåtande, men även blängande ögon från en viss mor. Vill jag inte mitt eget bästa då rå? Jo, det vill jag. Nu. Kan nu för tiden även få en lustig känsla i knäna även om jag inte tränar. De ena låser sig, känns stumt och känns liksom lite löst. Jag misstänker att det kanske inte är så mycket kronisk inflammation som uttöjt korsband.

"Vid sträckning av det främre korsbandet blir knät instabilt, så att skenbenet kan glida framåt i förhållande till lårbenet. Detta sker oftast vid vridningsrörelser i idrott, men det kan även hända vid vardagliga aktiviteter. Skada på det främre korsbandet uppstår oftast i idrottssammanhang , i en situation där underbenet "står fast" i förhållande till lårbenet. Till exempel kan skadan uppstå i handboll om en spelare i hög fart landar på benet och samtidigt får en knuff. Överkroppen fortsätter då framåt, medan underbenet står fast på golvet."

Låter som en del av sanningen för jag har spelat handboll i tre år, men länge sen nu. Men vad hände sen? Biverkningar av handbollen? Eller bara bullshit och ignorans?

Make me famous

Förra veckan i torsdags var jag på SVT och intervjuades för Vetenskapsmagasinet. Ja, jag är högst vetenskapligt bevisad. De ville ha ett antal par som resonerade kring myter om kvinnor och män. Egentligen skulle både Lover och jag gått dit, men han hann inte bli frisk. Förmodligen tur för honom som envisades med att han aldrig har velat vara med på tv. Jag har heller inget behov av att synas på tv, men inget i mitt liv blir sämre för att jag är det och tycker att det är en rolig erfarenhet.

Jag både tänkte för mig själv och sa till producenten att jag kanske inte är den mest objektiva personen att ställa såna frågor till eftersom jag läst ganska mycket feministiskt litteratur. Men vadå objektiv? Inget som bett mig att vara det, men jag kände att jag pratade på ganska hårt om hur präglad mitt tänk är av den litteraturen.

Undrar hur den slutliga klippningen kommer att se ut. Vi var några stycken som svarade på samma frågor så jag antar att de korsklipper svaren mellan oss.

18 december sänds det!

Och i fredags var jag på casting på Leon. De sökte modeller till en variation av sina projekt. Både foto och film, broschyrer, produktkataloger mm. Det är inget modellande á la top model eller liknande utan man ska helt enkelt figurera i företagsreklam, alltifrån att en hand syns på en kaffekopp till att "spela" representat för ett företag.
De behövde omgående 15 personer till ett uppdrag och jag hoppas att jag skulle kunna vara en av dem. Lite extra och lättförtjänta pengar.

Löser Poolia inbördeskrig?

Kan man ringa Poolia även för att bota inbördeskrig?

Det finns stunder då jag tänker att jag har det alldeles för bra för att det ska vara sant. Jobb och saker jag företar mig lyckas väl. Jag får beröm och jobbar mig uppåt i hierarkin. Jag och lover har en fin lägenhet god ekonomi. Vi kan resa ganska ofta och vi är friska. Jag älskar honom så mycket att jag spricker och det känns fantastiskt efter fyra år att vi är lika kära.

Mitt i denna varma känsla dyker ett ångestmoln upp och antyder att allt detta faktiskt är för bra för att vara sant och att det snart kommer hända mig eller någon av mina nära något hemskt för att balansera detta välmående. Varför känner jag så här? Tycker jag inte att jag har förtjänat att må bra? Är det jantelagsmonstret som träder fram?

Men jag har ju förtjänat mitt liv som det är nu. Mitt liv är ingen bananskalshistoria och jag har jobbat hårt för att komma dit jag är idag och är på väg. Jag har även gått igenom en del jobbiga saker, speciellt i min barndom och inbördeskriget utmattar mig fortfarande efter mer än sex år. Inbördeskriget kommer att förfölja mig långt tid framöver och jag kämpar mot det varje samtal och varje träff. Ärligt talat så är jag fed up. Jag väljer alltid att inte låta andra sätta villkoren för hur jag ska leva. Det är bara jag som gör och ingen annan kan det bättre än jag. Men i det här inbördeskriget är det min fiende som sätter villkoren och det gör mig förbannad och maktlös. Jag har fått min del av trasiga människor och vill inte hantera mer av detta. Jag vill inte att det läggs på mina axlar. Igen och igen. Jag går vidare hela tiden, men tvingas tillbaka men jämna mellanrum för att andra inte kan sätta villkoren för hur de vill leva. För att inte de vet sitt bästa. Varför ska det alltid bli mitt problem?

Muskotoxe

Har aldrig förstått mig på muskot. Muskot står där i kryddhyllan med etiketten vänd in mot skåpet. När jag letar efter garam masalan brukar jag av misstag greppa tag i muskot, men släpper genast taget som att jag bränt mig på burken. Jag stirrar misstänksamt på muskot som om den vore min värsta fördom. Lille vän, vad ska du användas till?

Är inte muskot ett djur? Typ Muskotoxe ;)

Har en ny resa inbokad i februari. Att resa ligger på min top 3-lista på livsnödvändiga saker att göra för en i-landstjej. Vi drar till Klagenfurt i Österrike och åker skidor en vecka. Ska bli himla fantastiskt bra och roligt. Är ingen van skidåkare, men de få gånger jag surfat nerför vaniljglassen har det varit toppen.
Hemsidan är i försäljningssyfte under all kritik, men det är dit vi ska iaf :)

iPhone stor som en tomtesäck

Jag går inga omvägar för att undvika mobilförsäljare som 3 i Domino. Jag är inte så påverkbar och kan säga nej, jag vet vad jag vill ha och behöver och jag har koll. Då behöver man inte ta några omvägar. Istället blir jag retsam och låter den stackars tonåringen suga in mig i deras sfär.

- Hej! Hur är det? Vad har du för telefon idag? Har du abonnemang eller kontantkort? Vilken är din favoritfärg? Brukar du lyssna på musik på telefonen? Den här är väl söt, säger han.

Ser jag ut som en person som vill ha en sööööt telefon?!

- Det är ingen idé att du försöker, jag kommer inte köpa nåt ändå. Jag väntar på iPhone, svara jag.

Han rynkar på näsan, suckar och demonstrerar hur hans kompis som har en iPhone måste slänga upp den på ryggen som en tomtesäck när han ska ringa med den.

- iPhone är jättetjock, säger han.

- Nej, det är det inte. Den är 1,1 cm, svarar jag.

- Du var visst påläst, säger han.

När han sedan menar att jag får en gratis telefon för 199 kr i månaden som jag får ringa för, men sedan blir minutavgiften 69 öre i minuten kontrar jag med att jag har ett jättebra abonnemang för hälften av hans månadsavgift och alla mina samtal kostar 1 kr oavsett hur länge jag ringer. Då vill han sälja på mig ett mobilt bredband trots att jag sagt att jag har samlad nota på fast telefon och bredband samt router i lägeheten. Det blir ju liksom inte bättre och ändå ska han tjaaaaaata.

Han avslutar med:

- Nej, men jag kan visst inte hjälpa dig.

Såg det ut som att jag behövde hjälp? Jag blir idiotförbannad över unga killar som tror att alla människor är lättlurade idioter som inte har kolla på någonting och som man skulle kunna sälja en säck hästskit till om priset var tillräckligt lågt. På nåt sätt njuter jag ändå av att låta dem försöka övertala mig med sina bluff och båg-metoder för att själv ställa jobbiga frågor och motbevisa deras lögner. Sen kan jag gå därifrån med ett leende på läpparna.

Om de bara kunde vara lite mer kundvänliga och göra en behovsanalys hos kunden istället för att snacka skit så kanske de skulle få den där åtråvärda provisionen.

Jag kan donera en njure istället

På tv fick folk för en tid sedan frågan om det fanns något eller någon som de skulle kunna offra sitt liv för. Någon svarade demokrati, en annan sin fickvän och en tredje sina barn. Svaren kom mycket spontant. Men om jag tänker och svarar att jag är väldigt nyfiken på mig själv i framtiden och att jag spontant svarar nej på frågan.

Är jag en dålig människa då?

Dimman viskar sövande i mitt öra

Min hy är slät och har en blek men ändock frisk färg. Mitt hår är blankt och mina tänder vita. Min kropp är slank och stark. Jag har ett immunförsvar av stål och ett psyke som en pulserande muskel. För jag har kärlek i mitt liv och jag utvecklas i en trivsam takt. Jag sover mycket, äter nyttigt och har tränat regelbundet i tretton år. Jag har all anledning att må bra och se hälsosam ut.

Men i år ramlade hösten ner i huvudet utan förvarning. Hösten tog med sig mörkret och byggde en mur runt min energi. Mörkret kväver den och dränerar mig. Jag känner mig inlåst i ett vakum och det tycks finnas mindre syre att andas. Tröttheten är värst.

Redan klockan tre på eftermiddagen känner jag en tyngd pressa mig mot jordens inre. Den sveper runt mitt huvud som en dimslöja och viskar sövande i mitt öra. Likt plågad av demoner börjar kroppen skruva på sig i obehag och en stelhet cementerar sig fast i min käke.

Jag lämnar datorn emellanåt för att sträcka på mig och skaka bort demonerna. Men ju mörkare det blir ute, desto mörkare blir mitt sinne. Svårt att koncentrera mig, lite uppgiven och orkeslös.

Singel på låtsas. Mission completed.

Det är åtminstone vad jag önskar för inatt är det 15:e natten i rad som jag går och lägger mig ensam. Det är 15:e morgonen utan sällskap till frukosten och 15:e kvällen det ekar mörk och ihåligt i lägenheten. Jag sover visserligen rysligt bra eftersom jag får smeta ut mig själv över precis hela sängen, men vem ska jag prata med innan jag somnar? Vem ska värma mig emot? Vem ska jag krama 32 gånger om dagen? (internt skämt) Vems hals ska jag sniffa mig lugn på?

Två veckor har passerat förbi som en vindpust genom håret för jag har varit uppbokad varje dag, vardag som helg. Två väldigt roliga och givande veckor. Speciellt Saras besök och vår nystartade Gourmet Club som premiärvistades hos Dennis. Emelie som jag inte träffat sen högstadiet kom till min glädje. Vi råkade springa på varandra på cykelbanan i Ljura i somras och kom överens om att träffas när hon flyttat på plats i Norrköping igen. Det var skittrevligt och ibland är det svårt att greppa att man kan umgås så avslappnat och vant trots att man inte träffats på...ja, det börjar närma sig tio år. Tyvärr han hon bara installera sig här innan hon fick jobb i Sthlm, men vi lär ses. Hon har ju sin familj här och säkert på besök en del.

Nåväl. Jag har faktiskt uppskattat en viss tid ensam. Att bara vara. Själv. Att få sakna igen. Att vänta och längta. Och en annan slags självständighet har infunnit sig. Men nu räcker det liksom. Det är inte roligt längre. Det är en märklig känsla att ha så mycket att göra, som är roligt och känns givande. Men utan Lover på plats i vardagen känns såna saker också meningslösa. Inte meningslösa, men parallellt med lyckan löper en meningslöshet. Som, ja visst, en del av en själv gått förlorad. Någon att dela livet med. Vem eller vad kommer jag hem till? En tyst lägenhet, totalt belägrad av mörker. Lover är mitt ljus i alla stunder.

Meningen med livet ÄR kärlek och tvåsamhet. Tvåsamhet är vackert. Varför ska man vara själv när man kan vara två? Min tvåsamhet får jag tillbaka om sex dagar.

Biologi och klockor

Jag börjar bli rädd för min hjärna och förmodligen borde jag även frukta min kropp. Eftersom jag fortfarande tror att jag består av mer manligt hormon än medelkvinnan så tänkte jag att det biologiska tickandet inte skulle nå mig. Men att jag skulle bestå av mer manligt hormon än andra tjejer är ungefär lika troligt som att jag har en manlig käklinje. So I hear.

Ända sedan jag och Lover flyttade ihop har jag funderat kring våra olikheter och hur vi fungerar och tänker. Främst handlar det ju om den anpassning av två skilda liv som plötsligt ska samsas under samma tak och ska få vardagen att funka. Tråkigt nog handlar det om många saker som tvätt, städning, matlagning med mera. Jag har både känt mig som en bitch som anmärker på Lovers sätt att göra saker samtidigt som jag tycker att han borde förstå och se bättre vad som krävs och vad som behövs göra. Jag tycker ju att mitt sätt att göra saker är rätt oavsett om det är sanningen eller ej. Annars skulle jag ju inte göra på mitt sätt. Men sanningen är ju att vi är olika och har olika prioriteringar. Vi har olika prioriteringar eftersom vår vardag är olika krävande. Han jobbar heltid och jag kan ofta flumma runt på eget bevåg och därmed har jag mer tid att upptäcka sånt jag inte giller ex hemma. Det hjälper inte att jag har höga krav både på mig själv och Lover. Kan tänka mig att han känner sig pressad ibland. Inte min mening, men jag är liksom hemmablind.

Mitt i allt det här vardagsfix återvänder tankar om könsroller osv. Jag blir gnällig över för att jag gör mest hemma fast det är jag som har mest tid och högst krav. Är det inte denna roll ganska normal då? Jo. Men ändå. Jag gillar inte att jag lägger så stor vikt vid hushållsgöra, men det känns inte heller som att jag kan förhindra det. Jag känner mig nu för tiden nästan programmerad att göra det. Lover menar att hur man gör vissa saker är individuellt och självklart är det så, men sammantaget finns det allt för många beteenden som pekar på att det handlar om manligt och kvinnligt.Och när jag pratar med mamma om saker som jag irriterar mig på hos Lover och som verkar vara ett manlig drag säger hon rutinerat och oberört: "Män funkar så".
Funkar så? Jag får inte längre ihop saker och ting. Exempelvis vad som är biologiskt och socialt skapat. Mina tjejkompisar nickar ju instämmande på allt vi diskuterar om mäns och kvinnor olikheter. Vad är vad och varför blev det så?

Min poäng handlar egentligen om den biologiska klockan som jag inte trodde mig beröras av. Jag har inte valt detta, inte umgåtts ovanligt mycket med barn eller liknande men ändå säger min hjärna nu att barn är söta och jag kanske tom tänker det att nån gång vore mysigt att ha egen litet russin att ta hand om. Ibland vill jag gråta när jag ser bäbisar på tv. Va fan liksom. Observera igen att jag INTE valt detta. Jag är liksom inte överens med mig själv. Var kom detta ifrån? Vem har förgiftat mig? Visst har bäbisar alltid varit söta, men jag har aldrig känt på riktigt att jag skulle orka ansvara för en. Ännu en gång så känner jag mig programmera att känna så. För jordens överlevnad är det förmodligen ett bra program, även om det finns tusentals barn att adoptera.

Denna olyckliga kärlek

Dags att bli sentimental igen. Tallinntiden den ljuva plågan. Den bitterljuva förälskelsen. För den tiden känns denna sekund som olycklig kärlek. Ett minne, en känsla, en doft ett gapskratt och en tår som för det mesta går att förtränga. Samtidigt framkallas knuten i magen vid synen på personer och stämningsfyllda, hjärtslitande toner. Mina månder i Tallinn är en klockren tvåa på min top tre av fantastiska ting som hänt. Kanske ska det inte framkalla knutar i magen, men tiden där representerar idag något som glider mig ur händerna.

Det är tom så att jag kan tänka mig att bli slagen av polisen igen för att vara där. Där i tiden och där i tillståndet. Kontrasten, vardagen här är det inget fel på, men känns som ett hjärtstillestånd där inte ens hela mitt liv svischar förbi innan likstelheten tar över. Ingen svischar förbi, förutom tiden, för här är hjärtstillestånd.

Jag snokar runt på internet allt jag bara kan får att desperat sträcka ut händerna efter minnen och fortsättningen på historien. Jag ser bilder från T´s fotoalbum från alla fester, invigningar, fyllor, partyn, modeller, resor. Han står för det mesta i centrum bredvid modeller eller andra vackra flickor. Han ingår i det sk expat community som Julien sakta men säkert började ta avstånd från när jag bodde där. Förlovad som han själv är blev frestelserna för stora när han följde med alla partydjur till kåtbockar på krogen där de såg ill att unga kvinnor flockades kring dem. Att dessa män sedan gick hem med en eller flera av dessa unga kvinnor höjer inga ögonbryn.

Berättelserna om dessa män som åker till länder där de kan tjäna stora pengar och träffa många kvinnor gjorde och gör mig äcklad. Det är ett av de umgängen som jag inte saknar. Jag ser dem på bilder iklädda jeans och uppknäppa skjortor med tjejer i knäna, sexuella poser, ett dreglande över uringningar och alkoholflaskor. Diskreta små lustpartyn. När jag reagerar negativt på detta menar anhängare ett jag är oerfaren, att jag inte rest tillräckligt mycket, att jag inte vet hur livet ska levas, att jag inte ska ta livet så allvarligt. Living la vida loca. Så för att jag har värderingar, principer och idealisar ett visst sätt att leva och behandla andra så betyder det att folk får rätt att klappa mig på huvudet? Jag undrar istället vad det är som gör att män i 30-35-års ålders har så stort behova av att synas, att få kvinnors bekräftelse. Att inte riktigt respektera kvinnor utan objektifiera dem.

Eller känner jag som J. att jag inte hör hemma i dessa kretsar för att frestelsen riskerar att bli för stor och därför meningslös eftersom vi älskar andra? Vi är ju alla sexuella varelser. Och därför väljer jag att förakta den livsstilen? Att leva som de gör kräver en enorm skitsamma-attityd och noll relationella åtaganden.

Tango los irritationes

Jag följde med mamma och österrikaren till Tango BeGeers tangopraktika i tisdags. Bara för att titta. Inte dansa. Första och sista gången jag dansade tango var på ett prova på tillfälle och då blev jag och Lover sjukt osams. Lovers version: För att jag är för dominant och ville föra.
Hannas version: För att mannen ska föra och Lover gjorde det inte tydligt nog så jag visste inte åt vilket håll eller kant vi skulle röra oss åt. Jag ville bara visa hur dansen kunde gå smidgare.

Så min fast överygelse i tisdags var att ingen, verkligen ingen skulle få upp mig på dansgolvet. De flesta är sedan länge redan bekanta med mig genom mamma och småpratar gärna om ingenting. Någon som inte riktigt vågar stanna till och hälsa utan i förbifarten uppmärksammar mig med ett stort leende. "Nämen vad roligt att se dig här. Jag brukar läsa vad du skriver i NT. Kul att se dig så här". Jaja. Hejhej.

Jag känner att jag inte gått dit för att ha min sociala kväll utan sitter helst av allt under bordet för att ingen ska se mig. Jag ska bara se dem. Dit kommer ingen för att kallprata. En 25-åring sittandes uder ett bord? Jag överväger det åtminstone ett par gånger och vaknar sedan upp i vuxenvärlden bland anfådda och svettiga människor som slår sig ned och dricker några klunkar ur sin vattenflaska. Jag sitter tyst bredvid en dam i kort grå page. Hon tar en paus från erfaret dansande. Ur tomma nothing frågar hon vad jag sysslar med och jag berättar allt jag kan om KSM. Hennes son pluggar också media och kanske kunde KSM vara nåt för honom tänker vi. Hon berättar att hon är präst och jag ställer tusen svåra frågor om hur man egentligen pluggar till präst. Jag menar att några slags intagningsprov bör ju finnas. Att man ska tro till exempel.

P. det stoltaste tangohönset av dem alla dundrar ner vid min sida. Jag börjar känna mig som inhyrd sällskapsdam. Han berättar att han varit i Buenos Aires och ser drömsk ut i blicken. Jag säger att mamma och gärna vill åka dit, men han hör fel och tror att det är jag som vill åka. Då undrar han vad i helvete jag ska göra där som inte dansar tango. Han menar att det är meningslöst att åka dit då. Ungefär som jag precis mist min rätt att komma igenom tullarna till Buenos Aires. Landet och dansen är hans. Jag försöker balanser min irritation och menar på att de säkert har vacker natur och arkitektur som även lilla jag får komma och titta på.

Ett fåtal dansar med riktig passion och explosivitet medan de stackars nybörjarna mest ser ut som blinda vandrande pinnar. Ganska söta och säkert lika glada som proffsen.

Slemmet uppenbarar sig med det alltid lika smöriga leendet och hurtigheten. Han verkar känna igen mig och undrar varför jag sitter där som en sjöjungfru. Sjöjungfru liksom? Varför inte flodhäst eller vattenbuffel? Den får jag sova på. Eller var det för att jag hade benen uppdragna på bänken som jag var så lik en sjöjungfru? Vissa har livlig fantasi. Han gnuggar sig mot alla som vanligt.

Tangotimmarna börjar lida mot sitt slut och jag ska precis andas ut för att jag lyckats så bra med att dissa alla som försök bjuda upp mig. Inte för att nån var ful, korkad eller luktade konstigt. Jag kan helt enkelt inte dansa tango. Mr. P ser sin chans och jag hinner inte ens reflektera över att säga nej innan jag stor tryckt mot hans svettiga bröstkorg. Nu ska han minsann lära mig att dansa tango med de oödmukaste insruktioner jag någonsin fått. Jag kan dansa noll tango (as said) och han gnäller på mig och blir irrterad för att jag inte lutar mig på ett visst sätt. Jag ryter till och säger att han inte kan förvänta sig att jag ska kunna nåt efter 4, 5 sekunder. Då softar han till sig lite. Jävla metod alltså.

The End

Ett helt liv har passerat sedan mitten av augusti då arbetet med Flimmer påbörjades. En koncentrerad rusningstrafik för en tio dagars filmorgie. Dagar som påbörjats och avslutats på samma gång. Otaliga timmar med stressade fingertoppar i en inbox. Otaliga samtal för att tålmodigt ta sig igenom regeln om att bekräfta all information fem gånger.

Mot slutet och upptakten lamslogs jag lite. Lugnet efter stormen och lugnet innan den nya nalkande stormen. Festivalen. Visst blåste det lite, men vi har varit en så organiserad och stark personalgrupp att alla fick andrum att emellanåt återhämta sig. Emellanåt fick vi springa benen av oss och öronen glödde av mobiltelefonsprat för att avhjälpa problem som dök upp på vägen. Sena kvällar och ibland nätter där vi räknat dagskassan och lagt Hörsalen i mörker hungriga och trötta, men vid gott mod.

Jag upplever inte att det uppstått några problem som inte brukar dyka upp under festivalen. Nytt folk, samma frågor och initial förvirring. Vi kände från början att vi hade ett riktigt bra gäng volontärer och det har vi med tiden bekräftat om och om igen. Ibland blir folk sjuka och ibland dyker inte någon upp som de ska. Ibland tar någon två eller tre extrapass och räddar dagen och som oftast delas många leenden ut till både besökare och personal. Många nya fina människor har jag lärt känna och stämningen har varit snudd på familjär emellanåt. Vi har lagt extra energi på att vara uppmuntrande och dunka volontärerna i ryggen. Oavsett om alla dagar inte funkat uthärdligt så är det bättre att hoppas på nästa gång än döma. Jag är väldigt stol över alla volontärer, arrangörer och speciellt personalgruppen som jag jobbat närmast med. Jag känner mig previligerad att fått/tagit möjligheten att arbeta med alla unga fina människor med en gemensam glöd.

Festivalen slutade för två dagar sedan och jag trodde att slutet skulle efterlämna ett stort hål efter sig. Ännu känner jag inte så och kommer kanske aldrig göra. För sanningen är den att vi alla var väldigt trötta sista dagarna och liksom önskade att det skulle vara över. Jag ser snarare fram emot att investera all min tid i skolan sista året som det är 7½ månad kvar av. Och fan, sen har jag min examen. Helt sicko :)

Den tomhet som lämnar spår efter sig är snarare Lover som idag åker till L.A tre veckor. Ja, jag är en inbiten jäkla förhållandemänniska nu för tiden och blir lite rädd bara på tanken av att spendera så mycket tid själv. Lover kallar det revansch för de månader jag var i Tallinn :)
Men alla erfarenheter är bra erfarenheter (i grova drag). Just detta att vi under våra tre och ett halvt år tillsammans varit från varandra ganska mycket är liksom hemligheten till att vi har ett så bra förhållande. Att inte ge upp sig själv. Att vi tillsammans har ett fint liv, men även separata liv och önskningar på sidan om. Att inte stagnera.

Kontrollbehovet som spökar igen?

Det är för andra kvällen i rad som jag känner mig olustigt singel (snigel). Ingen att pussa på pannan när jag kommer hem på kvällen. Ingen att klämma på rumpan. Ingen som frossar i sin mammas frysta pajer. För Lover är i Frankrike och bor i slott med sina före detta arbetskamrater. Konferans kallas det. Får tillbaka det där restörstiga begäret. Även han ska på utflykt till Saint Tropez och Monaco. De ska klä sig flott och gå på casino. Slipstvång. Lover är alldeles för vänster för att uppskatta sådana aktiviteter. Jag får passa min tunga. Politiskt sett gillar han inte att diskuteras. Nåväl. Han är i alla fall för vänster för att fladdra med en sedelbunt i skatteparadiset och kasta pengar i sjön. Det är absolut ok att känna så, men jag försökte övertala honom att bara se lyxjakten som ett socialt experiment. Bara för att man åker på besök behöver det inte betyda att det är en livsstil man vill ha. Se det bara för vad det är. Alla människor gör sina val. Jaja, han kunde tänka sig att se det så.

Faktum är att jag älskar honom mer för att han är en rättskämpe. Att hans och våra gemensamma behov inte handlar om materialism eller en längtan efter lyx och överflöd. Att han spontant och idealistiskt reagerar mot sådana saker. Jag kan se det framför mig. Vissa av hans före detta arbetskamrater som vill leka kungar för en kväll och klär sig i de bästa kläderna de kunde hitta i garderoben för att passa in. Men Lover? Han går vid sidan om och ett påtagligt illamående börjar smyga sig på efter att han bländats av diamantringar och gulddragerade statyer.

Jag mår så bra på väldigt många plan. Nästan en känsla av en miniextas. Det är tack vare jobbet med filmfestivalen som tar så mycket tid, men som ger så mycket tillbaka. Jag får inte bara en grym erfarenhet av att jobba i ett sånt här projekt utan också den sociala biten. Hanteringen av och samarbetat med så många människor dagligen gör mig sprudlande och sjukt positiv. Jag vet inte om det är personalansvaret som gör det men jag vill vara en bra ”förebild” och någon som är roligt och bra att arbeta med. Jag känner att folk har förtroende för mig och lyssnar på det jag säger. Det är viktigt. Och sen har vi så roligt inom personalgruppen också. Det är det bästa! Tillskotten av Emma, Patrice och Alexandra kunde inte funkat bättre. De har alla egenskaper, erfarenheter och personligheter som kompletterar gruppen.

Känner att jag har lärt mig så mycket om mig själv bara den senaste månaden under det här jobbet. Eftersom ens åsikter och sätt att vara konstant speglas i någon annans reaktioner. Det är väl en kombination av bra och dåligt, men jag har lärt mig eller snarare fått bekräftat att jag har ganska stort kontrollbehov, perfektionist, vill organisera och planera i minsta detalj, gillar att styra. Kanske inte riktigt har förmågan att lita fullt ut på folk. Jag vet inte om jag alltid lyssnar så mycket som jag egentligen borde. Arbetsnarkoman. Har svårt att sätta gränser för mig själv för att jag tycker om att jobba. Har väldigt bra hand med folk. Öppensinnad och kan ”få igång” folk. Har mycket lättare att plocka fram humor i situationer än jag trodde. Ser mig själv som en ganska allvarlig person som jag tror att människor ibland tycker är lite svår (?). Har upptäckt mina två lägen. Allvarlig vs. bubblande sprickfärdig och skämtsam. Gillar det andra läget bäst, men kan inte alltid rymma från ryggsäcken. Bekräftat min förmåga att ta initiativ och leda.
Vissa saker ska jag jobba på, andra bara glädjas av. Jag ser fram emot att se mer av mitt nya jag. Haha!

Nu har vi haft två utbildningskvällar för alla volontärer som har gått väldigt bra. Dagens grupp kändes mycket mer mottaglig än gårdagens. Det fanns en indirekt energi och närvaro i rummet som var behaglig.

Måste säga att det känns som en lättnad att lämna det eviga planerandet bakom oss. Nu kan vi luta oss lite tillbaka och invänta festivalen. Lugnet innan stormen. Dessutom får jag och Erik släppa ifrån oss schemat till A. som numera är schemaansvarig. Vi pratade ikväll om den svårplacerade och det lite löjliga lyckoruset som bubblade i oss med denna vetskap. Jag känner också å andra sidan att vi slitit så hårt för att allt ska funka och lämnat hårtussar på golvet över schemaläggningen, att det känns som att lämna ifrån sig ett barn man vårdat och uppfostrat med sin själ. Och nu? Farväl. Jaja. Jag får väl ha separationsångest ett tag. Eller är det bara kontrollbehovet som spökar igen?

Gnistan. Suget. Saknaden.

Rena rama julafton att få träffa speciellt mamma, men även österrikaren efter deras tvåmånaders resa. De har varit i Tyskland, Österrike, Italien, Kroatien, Frankrike - Saint Tropez, Monaco. You freakin name it!
De åkte iväg två dagar efter Lover och jag stack till Tallinn, men det känns ju som evigheter sen. Men ändock. De är redan tillbaka. Mamma lyste som en liten sol när vi träffade dem kväll. Hon skrattade länge med tårarna i ögonen och vi kramades hårt.

De har kört ca 300 mil på Harley´n på serpentinvägar, bland bergen och hon har övervunnit sin höjdskräck som förr nästan tog livet av henne. Och hon har kämpat med att lära sig tyska för att hänga med i alla vänners och bekantas samtal. Hon är en kämpe och min främsta inspirationskälla här i livet. Jag tror inte att det finns en enda människa som ogillar henne. Hon väcker en gnista i människor som beundrar både hennes vackra inre och yttre.

Mitt resesug har redan kommit tillbaka efter sommarens bravados. Känns ungefär som att vara riktigt törstig. Att ha vandrat i öknen i en vecka utan vatten. En horisont långt borta. När jag blundar saknar jag Tallinn. Saknar dynamiken och hur explosivt och förväntansfullt mina fötter rörde sig över asfalten. Hur jag nästan svävade.
Jag saknar inte bara Pirjo, men Pirjo. Vilken energi, vilken varm själ hon är. Jag saknar hur vi förstår varandras galenskap utan att behöva förklara. Hur våra ögon gnistrar i samförstånd och hur ärlig vår närvaro är. Nu ska hon studera i Glasgow och jag vet en som ska hälsa på.

Som toppen på törsten och saknaden så ska Lover till Frankrike på onsdag. Utan mig. Konferera kallas det. Ha semester heter det. Men nu planerar vi skidresa i Österrike i januari. Redan bokat i min almanacka säger jag!

Volontärerna. Mitt guld.

Varje sen kväll framför datorn slutar i stela axlar som strålar upp i nacken och ger mig spänningshuvudvärk. Det är i princip varje dag. Sitter sent och jobbar med filmfestivalen, mailar alla volontärer och lägger schemat samtidigt som jag oroar mig lite för om vi har alla volontärer vi behöver trots att vi har passerat 70 st. Jag är numera personalansvarig för Norrköpings Filmfestival, vilket är väldigt roligt och lärorikt. Det är ett lärande inför min framtid.

Har själv jobbat som volontär tre år innan jag tog denna chans. Kändes som en naturlig övergång. I och med mina tidigare tre år har jag redan en förståelse för vad som behöver göras, en volontärs funderingar, alla steg i planeringen. Jag passar på att samla på mig erfarenheter när jag kan. Jag har mycket att tacka Norrköping och universitetet för som har så många utanför-skolan-projekt att engagera sig i. I alla projekt jag engagerat mig i har jag fått chans att sätta mina kunskaper och praktiska förmågor på prov. Det är fantastiskt kul!

Fram tills för bara någon vecka sedan så bestod personalgruppen bara av mig själv och Erik som gjort allt för att skramla in volontärer. Vi har varit riktigt dukiga, men det känns nu skönt att ha två personer till som kan avlasta oss lite. Jag är dålig på att låta mig avlastas, speciellt eftersom jag tycker om att jobba. Men det är inte hela sanningen. Har upptäckt mitt kontrollbehov och snudd på perfektionism. Jag vill dessutom planera, organisera och diskutera allt i detalj. Hoppas inte mina jobbkompisar lider av det :) När jag väl tillåter mig avlastas känns det så befriande att jag glömt varför jag inte tillåter det hända oftare. Huvudvärken är väl också ett tecken på ett visst mått av arbetsnarkomani.

Även om förarbetet tar mycket tid och egentligen bara består av en massa tid knappandes på datorn och telefonsamtal så är det roligt. Det är under de tio festivaldagarna som det förmodade helvetet brakar loss med försvunna volontärer, trasiga internetuppkopplingar, dubbelbokade biljetter och förbannade gäster. Jenny sa att hon svimmat och kissat blod två dagar under förra festivalen då hon jobbat i personalgruppen för att det var så stressigt. De tom sov på kontoret ibland. Tyvärr var de två man kort. Det tänker jag inte tillåta.
Det kommer att bli fantastiskt roligt när festivalen börjat på riktigt, på invigningen, på festerna med mera. Guld :) Jag har fått en sneak peak på filmprogrammet och det ser verkligen jättespännande ut. Hoppas jag hinner se nåt av det. Realisten i mig betvivlar det.

What a wonderful world it could be

Ofta känns jorden som mitt lilla barn som jag måste vårda och skydda mot otäcka gubbar, föroreningar och exploatering. Det är konstigt att den planet som ger oss människor liv är samma planet som vi som en gentjänst suger ut och dödar. Det är vårt eget långsamma självmord och död vi står inför, men alla är för upptagna med att leva i nuet för att förstå.

Debatten om, och SOS-föreläsningarna om global uppvärmning, barnen i afrika och globaliseringens vinster och förluster är här för att stanna. Den sorgliga responsen på dessa intensiva varningar är att folk slutar lyssna. Precis som jag kände när Fi (feministiskt initiativ) gjorde som mest väsen av sig vid valet. Media översvämmades av mediakåta och radikalfeminister att jag inte längre kunde ta ordet feminism i min mun utan att få allergiutslag. Men förhoppningsvis är det många människor som vaknat och börjat inse att vi lever på lånad tid.

Naturen som den är i sin ursprungliga form och i sin prakt är det vackraste och mest livsviktiga vi har. Allting är ett enda stort kretslopp som innan vår tid fungerade i harmoni, medan människan nu utrotar delar av dessa kretslopp för det egna kapitalet. Jag förstår ärligt talat inte att nutidsmänniskan har samvete nog att sakta men säkert utplåna den ENDA av alla planeter som faktiskt och kanske mirakulöst nog fick liv. Bushidioten har jag hört tala om att vi snart har kommit på hur vi ska kunna sätta liv på andra planeter och då är den massiva förbrukningsmassan per person i I-länder inget problem längre. Hur kan han?

Alla kan inte aktivera sig i organisationer för en bättre värld, men jag anser att alla måste dra sitt strå. Allt annat är själviskt. Det finns många vardagssaker du kan göra för att bidra med din del och det är inga saker som inkräktar på varken ditt arbets eller privatliv. Köpa kravmärkta produkter, ekologisk mjölk, återvinn förpackningar (det finns tom återvinningsinstruktioner på paktet), lämna batterier och glödlampor i specialbehållare , spola inte giftigt avfall i toaletten och lämna farligt avfall på rätt sortering, stödj små butiker och speciellt sådana som säljer rättvisemärkta produkter så att producenterna, i många fall bönderna, får skälig ersättning för sina produkter, åk kollektivtrafik, skräpa inte ner naturen. Allt detta känner jag mig stolt över att bidra med själv. Det borde vara en naturlig sak för alla. Min absoluta favorit finns på Konsum. När man pantar burkar och flaskor finns det förutom den vanliga kvittoknappen en biståndsknapp, som när du trycker på den skänker dina småslantar till välgörande ändamål. Är det inte fantastiskt?

IQ fiskmås minus

Hur kan hon inte svara på frågan?! Svaret ligger ju så nära till hands. HON är svaret på frågan. Fy fan för vad "skönhet" gör med människor. Vissa fungerar tydligen fortfarande som encelliga varelser. Härmed anmäler jag henne till justitieombudsmannen. Hon borde lagstiftas bort från denna planet eller åtminstone steriliseras. För allas bästa. Jag känner inget annat än sorg när jag hör henne gå vilse i sin egen hjärna.

Galenskap, var är du?

Jag ska på ett par fester i helgen. Definitionen av fest har gradvis förändrats med åren. När Lover hade sin födelsedagsfest satte vi upp en ”Ursäkta för det eventuella kaoset” lapp i trappuppgången för att det skulle komma så mycket folk. Det var precis vad det gjorde också, men trots det väldigt ordnat.

Dagen efter springer jag på ett par i tvättstugan som bor i huset. De undrar om det var jag och Lover som haft festen. Jävlar, tänker jag och förväntar mig en mindre utskällning. Mannen säger: ”Jaha, för vi hörde absolut ingenting så vi tänkte att vi skulle komma och ringa på och visa hur man festar. Haha!”. Jag svarade att de gärna fått komma förbi och just nu känns det som att jag behöver den kursen.

Fest förr mellan åren då jag var 16-23 var galet. Och all den möda man lade i att förbereda sig för festen. Planerade in ett besök på spritbolaget, kanske gick och tittade ut en ny tröja eller byxor, planerade frisyr och kunde springa mellan garderoben och badrumsspegeln i ett par timmar innan det var dags att bege sig till festen. Undertiden mascaran torkade började festpirret göra väsen i kroppen. Jag hade förväntingar på festen.
Morgonen efter vaknade jag bara lätt bakfull trots att jag druckit alltifrån cider till whisky och mindes alla galna dialoger och monologer för den delen. Korkade saker man gjorde som att insistera på att krama någon, leka i en klätterställning eller bada i en fontän på väg till krogen. Jag vaknade med ett skratt nalkandes från magen. Skrattade åt mig själv och andra.

Och så här mysigt fyllelycklig såg jag ut. På den tiden.

Idag festar större delen av min umgängeskrets väldigt spontant. Det är näst intill att man går ner i mysbrallorna till närmst hak. Det är iaf så det känns. Inget galet, inget galej. Knappt ingen klär upp sig. Allt för mycket stillasittande och formgjutna dialoger. Inga förväntningar. Dessutom smakar alkohol pest, sliskigt, för starkt och jag duckar för alkoholen för att jag blir brutalt bakfull. Jag känner inte att jag har råd att låta hela dagar slösas bort på bakfullhet.

Galenskap, var är du?

Barfota

Vilken konstig dag. Jag har gått omkring med sån ilska. Varit rent förbannad. Frustande, gormande, gråtande och fradgande. Det går inte så bra för mig att accpetera det och det och det beteendet. Beteende och dess avsändare som jag borde vara så vad vid gör mig fortfarande djupt upprörd. Mother fuckers. Usch, vilket hemskt ord, men ändå gillar jag att säga det. Det känns som en riktig svordom.

Dagen började inte så bra. Jag drömde länge och intensivt att jag och syrran och ett stort antal mycket unga vuxna blev utskickade för att strida under tredje världskriget. Vi stod uppradade i khakigröna armékläder med vapen över axeln inne i en galleria, där somliga i kön började leka med suddgummin och pennvässare. Helt oberörda. Där, på min plats i ledet började ångesten smyga sig på. Kriget började bli verklighet. Därifrån skickades vi vidare för att äta sista måltiden. Minns inte vad den bestod av, men jag tror att den innehöll mycket grönsaker. Jag grät hjärtslitande, nästan vrålade i min dödsångest. Hur kunde någon skicka ut mig för att slaktas i ett krig. Jag ville inte dö.

Efter frukost fick jag ett argt utbrott på Lover över en jävla översvämning i badrummet. Och han började skrika på mig. Vilket kaos.

Hemma hos farmor blev jag skitsur över allt och alla. Alla jävla klagomål. De som bara fokuserar på det dåliga det svåra i vardagen. Folk gnäller och klagar så förbannat mycket hela tiden. Klagande leder till bitterhet. Bitterhet är en av de mest oattraktiva saker en människa kan yttra. Borde gå att köpa utsläppsrättigheter även på klagomål. Det vill säga rätten till en klagande persons klagomål som man köper och kan kväva.

Att klaga över småsaker i ett i-land är överkurs. Jag såg ett avsnitt av Oprah där pastor Will Bowen var på besök och pratade om sin idé att få männsikor att sluta klaga. Detta ville han göra genom att låta folk bära ett armband som påminner dem om sina klagovanor. Jag har beställt fyra sådana armband, mest för skojs skull. De är gratis. Jag kunde lika gärna ha på mig vilket armband som helst. Men jag tänker även att de är en symbol för något som alla många bör tänka på. Jag ska själv bära ett för jag vill helt enkelt inte klaga och resten ger jag bort. Att inte klaga är något fint.

Ska bara klaga över en sak till som jag hatar. Nä, hata är inte ett starkt ord, det kan man göra precis om allting. Iaf idag. Jag hatar numera all kommunikation som sker via sms. Sms och email eller annan indirekt kommunikation som människor kan gömma sig bakom. Gömma. Gömma. Gömma. Fegt. Som att lämna negativa besked är så jävla lämpligt att lämna via sms. Var håller världen på att ta vägen? Ska vi bara bli en stor hög konflikträdda mähän som inte pratar med varandra längre. Det finns tom folk som gör slut via sms!
Varför känns det som att jag måste starta organiserad brottslighet mot alla otrevligheter? Gah.

Sen gick jag barfota genom hela stan. Jag kanske inbillar mig, men tittade folk lite mer än vanligt? Att gå barfota när man inte måste i detta "civiliserade" samhälle är lite "Se upp för dårarna" varning. Barfota mitt centrum är freaky, men jävligt skönt. Att känna alla möjliga slags underlag tränga sig in i fötterna för dem att smaka på. Jag har riktiga bäbisfötter som aldrig tycks ha rört mark så minsta småsten är som att trampa på nålar. Hur är detta då skönt? Det är som att passera någon och känna att man vet nåt som inte denne vet.

Jag köpte jag en stor baluns foccaciabröd på Peters bageri för alla de gånger Lover slickat skyltfönstret efter detta bröd. Jag kunde inte vara förbannad längre så jag köpte en liten fredspresent. Jag kom hem och närmade mig honom med brödet och svansen nästan lite mellan benen. Vi skrattade lättat och kramades. Hemskt passionerat förhållande detta :)

Sicilien i bilder

Sicilien var mycket vackert. Storslaget på sina håll. Det var nästan 40 grader under hela vårt besök och denna näst intill outhärdliga värme gjorde att vi aldrig tog oss till huvudstaden Palermo. Tågresan skulle tagit närmare sju timmar. Dock besökte vi Catania, Taormina och vulkanen Etna. Att vandra på Etna och kratrarna omkring var min höjdpunkt på hela resan. Dessutom var temperaturen på 2000-3000 meters höjd så mycket mer trivsam.

Linas och min stora frustration var männen/killarna/pojkarna/gubbarna. Detta stirrande och hojtande som om vi var vandrande objekt. Dagligen kände jag mig näst intill sexuellt trakasserad. Det kändes som om de fysiskt kunde ta på oss med sina blickar. Det var obehagligt. Just denna bild som de har av sig själva att vara kungar som man bör dyrka. De äldre männen sa inte så mycket utan stirrade i vanlig ordning, men tonårskillarna betedde sig som idioter utan självinsikt och medvetenhet om kulturella skillnader. Deras sätt att vara skulle kunna jämföras med om någon gör inbrott i ditt hus och rotar runt bland dina privata och kära ägodelar. En kväll går vi på stranden och är på väg att passera ett gäng tonårskillar. De försöker få uppmärksamhet genom att tala om amore och följa oss med blicken. Jag och Lina kör totalignorering för vi orkar och vill helt enkelt inte bry oss. När vi passerat dem får jag en näve blöt sand kastad på mig. Ungefär den mognadsgraden. De kunde helt enkelt inte ta att de inte var intressanta för oss.

Somliga killar i min vänskapskrets skrattar bara åt det faktum att jag blev stött av killarnas sätt att närma sig oss och tycker att vi bara skulle tagit det som en komplimang. Jag är inte så lättköpt. Speciellt inte med den humanistiska (feministiska) medvetenhet om kön, samhälleliga strukturer, maktförhållanden och sexualisering som jag har. Jag har inget behov av att få det slaget av uppmärksamhet. Att vara ett objekt. Ett vandrande köttstycke.