Eget företag får det bli!

Önskar att jag hade mer tid och energi för att skriva oftare. Det händer ganska mycket nu och jag måste prioritera för att inte bli tokig. Kände senast igår av stressymtom som ett ryckande ögonlock, ett till och från oroligt hjärtslag och en illaluktande armhåla. Känsliga läsare bör nu titta bort. Det är märkligt. Min svett luktar för det mesta ingenting, men när jag stressar för mycket börjar just min vänstra armhåla lukta gubbsvett. Tack herre min skapare!

Det blev mycket jobb med Kampus kultur för ett par veckor sedan. Jag är anti att jobba på nätterna, men en natt krävde iordningställandet inför pressvisningen att vi stannade till 00.30. Jag är allt för van vid att somna som ett spädbarn vid 23 på kvällarna att arbetet på natten kändes som en seg, kallsvettig efterfest kl 05 på morgonen. Vad gör man inte för kulturen :)

Förutom skolan har de senaste veckorna gått ut på att turbolära mig lite mer illustrator, samt acrobat för att göra ett snyggt cv. Med rätt mycket support från Lover, många svordomar och sena kvällar fraför datorn så är jag slutligen nöjd. Det är första gången jag skriver ett riktigt cv, men jag tycker att det ser proffsigt ut. Att skriva cv är en hel vetenskap. Jag har försökt plocka upp tips lite här och var, men blir bara helt snurr över vad fan jag ska ha med. Självklart det jag har jobbat med, men hur mycket jag ska skriva, beskriva och var i helsike ska jag avgränsa mig!? Allt detta jobb för att söka praktikplats. Många i min klass skickar bara iväg ett brev med vad de kan vad de vill osv. De tycker inte att man ska göra så sor grej av det eftersom det inte är ett jobb vi söker utan bara praktik. Tycker ändå inte att det skadar om det ser bra ut. Man vet aldrig var det kan leda.

Det är en väldigt spännade tid nu. Jag krångar med att fullt ut hitta min grej, men det är ganska många grejer som är min grej och då blir det svårare att välja. Jag ska ändå vara ute 3 månader och vill inte slösa tiden på något som inte ger något. Har sökt på tidning hos min kusin i Tallinn, i London hos Jon, i Sverige och USA. Än så länge mest tidningar och marknadsförings...företag. Just nu vet jag ingenting om mitt liv förutom att jag inte ska ha barn förrän jag är 30 ;) Och att jag tycker att livet är spännande och givande. Jag är i en period där jag törstar efter att lära mig nya saker och utvecklas. Utvecklingen på den fd jobbiga fronten har löst sig, men det kommer i ett annat inlägg. Var kommer jag vara om 4 månader? Ingen som vet, ingen som vet. Än. Hoppas jag snart får lite trevlig respons från ovan nämnda.

Min kreativa energi är stor och jag längtar alltid efter att skriva ner allting. Har känt hur länge som helst att jag kommer att starta eget företag när jag slutar skolan. Det är inget jag bestämt på grund av en speciell anledning, jag bara har den känslan. Blev ännu mer inspirerad till det ikväll när jag och Lover var på ett föredrag med Björn Söderberg som bara är 24 år men har redan hunnit starta upp fyra företag bla Fair Enterprise Network och Watabaran. Lover jobbade åt honom på Websearch i Nepal. Summa sumarum så menade han att människor generallt är för rädda att misslyckas för att ens våga starta eget. Man kanske drar sig för att man saknar pengar, grubblar för mycket på byråkrati, att se proffsig ut innan man ens kommit igång osv. Många av oss går och bär på en massa idéer som kanske blivit till på grund av att vi tycker att något är fel i samhället eller att vi saknar något. Men vi tycker inte att idéerna är tillräckligt bra för att göra verklighet av dem.

Björn flyttade till Nepal under gymnasietiden för att han hade tröttnat på skolan. Tröttnat på att tvingas in i en linjär mall där alla har vissa förväntningar på en. Han ville uppleva en kultur med helt andra värderingar och fick tips att besöka Nepal. När han hade bott där ett tag började han irritera sig på att jämt behöva gå omkring i gamla sopor som slängdes ut på gatan. Då fick han och några kompisar idén att börja återvinna papper och göra julkort av dem. Det är detta som är Watabaran idag. Majoriteten hos de som arbetar i hans företag är kvinnor som i Nepal bara förväntas ta hand om familj, hem och se till att mannens drömmar går i uppfyllelse. Han ger nu kvinnorna chansen att uppfylla sina drömmar eller åtminstone skaffa sig ett värdigt liv. Det är coolt och det går bra för honom.

Jag fick ett väldigt fint julkort med kuvert av honom :)

Å nej, inte på tal om jul men ändå. När jag var på Ikea för två veckor sedan hade de redan börjat sälja julsaker. Ångest!

Samlag 150 kr. Jag kan dansa också.

Hela veckan som gått har varit helt hysterisk fast på ett ganska bra sätt. Alltid kommit hem sant och varit väldigt trött, men det är mycket upplyftande att träffa så mycket trevliga människor. En väldigt givande vecka helt enkelt. I fredags målade jag och Jenny färdigt sektionsplanet. Känns väldigt befriande. De extremt ångestframkallande och trubbliga spralelementen sprayade vi i guld. Det blev hur snyggt som helst mot de ockrafärgade väggarna. Lite som accesoarer till rummet. Bling bling katching! Lördag blev också en lång men rolig dag. Jenny och jag drog till Ikea redan runt kl 10 för att köpa ja, möbler och andra schyssta grejer till sektionsrummet. Utan någon direkt budget hade vi ganska roligt i fantasierna. Samtidigt ville vi ju inte ha smisk när vi kom tillbaka så vi höll oss på mattan.

Något jag inte hade kunnat förbereda mig på var att jag skulle köra kårhusets skåpbil till Ikea. Ingen bakruta, ingen backspegel. Jag vägrar! Jag vägrade 2 sekunder och sen bar det av.

På lördag kväll hälsade äntligen Sanna och bäbisTore på. Tore är så himla söt. Dock har jag mer eller mindre bestämt att några barn för egen del blir det inte förrän jag är 30. Vart jag än vänder mig på stan så går gamla klass-och skolkamrater med både en och två ungar, den ena gravid men de flesta mest överviktiga och ser likgiltiga ut. Inte mitt glas vatten. Förra veckan drömde jag att jag var gravid, födde barnet men inte ville ha det. Jag åkte iväg på någon resa, kom tillbaka och sa "jag vill se bäbisen". Sen insåg jag att livet var över efter att ha fått barn vid 24. Vaknade med sån fruktansvärd ångest som snabbt avlöstes av en enorm lättnad när jag förstod att det bara var en dröm. Gah!

Ja, sen på lördag var det ju fest och som bonus på kvällen blev jag antastad två gånger. Skratta eller gråta?

Men igår hade jag världens skönaste dag bara för mig själv. Promenerade 1½ timme runt Åbackarna i solen. Gick hem och lagade en väldigt nyttig måltid bestående av couscous med gröna linser, rivna morötter och nuggets (ok, inte så nyttigt). På kvällen gick jag på Ki Yoga. Tjejen bredvid mig blev så trött att hon gäspade hela tiden. Jag blev också väldigt trött och lugn, men samtidigt koncentrerad och kunde göra övningarna bättre. Det roliga är om man inte varit på yoga förut och ligger i någon olustig position som kallas ormen, hunden, kon eller något annat, att när man ligger där inslingrad i sig själv så säger yogainstruktören att man ska andas lugnt och fint. Ibland ligger man så knäppt att det snarare känns som att man kvävs. Det krävs lite träning.

Lina är så rolig. Hon är så trött på att hon aldrig träffar någon vettig kille att hon funderar på att gå till kårhuset (där det finns hotta studenter) med skylten: "Samlag 150 kr. Jag kan dansa också". Ja, det är väldigt mycket Yrrol över det där, men det som är roligare är att hon verkligen inte är typen som skulle visa sig lättillgänglig. Undra om hon skulle betala dem 150 kr...eller hur var det nu? :D

Idiotus maximus

Klockan är 03.41. En cider, två shots, två groggar och en drink senare. Hur kunde detta hända? Det hela började väldigt oskyldigt med att jag bara skulle över till Camillas föräldrar och gratulera Camilla över lite tårta. Eftersom jag kom dit ganska sent hade hennes kompisar, föräldrar och morföräldrar hunnit få lite under västen. Det sjöngs visor om fittan hit och fittan dit. Jag hängde inte alls med på noterna. Jag tackade ja till en och annan Jeltsinvodka med twist, tårta och ostbollar innan jag vägrade följa med till Palace. Vad skulle jag göra där? Jag hade ju intalat mig själv att jag hade haft en jobbig vecka och ville sova efter ostbollarna men efter lite övertalning och en fri entrébiljett kunde jag inte komma undan.

Så. Efter fem år i celibat har jag varit på Palace igen. Vilket skrattretande jävla ställe. Precis som jag mindes det. Majoriteten av dem som är där är så osäkra att det blinkar en röd lampa i pannan på dem. Alla söker bekräftelse med hela sin kropp och själ som bönar om att bli sedda bara för en liten stund. Är jag snygg, är jag tillräckligt sexig för att bli sedd, ser jag sexig ut när jag röker, har jag tillräckligt mycket push-up, är jag tillräckligt muskulös? All världens osäkerhet samlad just på denna plats på jorden som kallas Palace. Tjejer som klär sig som jäkla horor eller fnask, killar som studsar runt i tighta små rumpor och deffade överkroppar. Pump pump pump! Jävla onykra våp som klär sig som offer bara för att bli bekräftade som earthlings.
Palace ÄR köttmarknad. Jag var verkligen inte den snyggaste, mest väl tränade eller lättklädda tjejen där ikväll men ändå kändes det som att någon när som helst skulle trycka ett grillspett i mig. Köttmarknad. En snubbe som jag bara hälsat på på dansgolvet började smeka mig på magen. Jag avvisade honom snabbare än någon kan säga desperat och sa att han skulle lägga av. Därtill lade jag att jag är upptagen. ”Vadå är du gift eller?”. Måste man vara gift för att inte gå med på att bli antastad?!

En annan snubbe jonglerade fram sig själv vid baren och mitt dumma naiva jag tror att man får spela med en sväng utan att mena att man raggar. Han kommer fram till Camillas, Emelies och mitt bord och slår sig ned som gud själv. Han tycker att det ser ut som att jag är lång och han tycker även att jag ser muskulös ut. Ja, 1.75 och ja, på friskis. När han berättat att han är någon slags racerförare plockar han ner sina händer under bordet och börjar smeka mina knän. Jag tar bort hans händer, säger åt den väldigt främmande människan att sluta och vill på ett ärligt sätt förklara varför jag öht pratar med honom. Min förklaring skulle om han låtit mig tala till punkt, låtit ungefär så här: Oavsett om man är i ett förhållande eller inte kan man gå ut på krogen bara för att hitta intressanta människor att prata med. Jag har varit i ett förhållande 2,5 år nu och anledningen till att jag pratar med dig är för att du kanske har något intressant att säga. Jag hinner bara halvvägs när han försöker nästla sig in och frågar om jag är i ett lyckligt förhållande. ”Ja, mycket”, svarar jag. Då händer det mycket intressanta att han hamnar i försvarsposition och förklarar för både mig och honom själv varför jag inte är intresserad av honom. Dessutom säger han: ”Jag är ju bög så..”. ”Nej, du är inte bög”, svarar jag. ”Jo, det är klart jag är bög”, säger han igen. ”Jag vet ju att du inte är bög”, argumenterar jag tillbaka. Efter några om och men erkänner han tillslut att han inte är bög. Är inte detta höjden av självförintelse?

Det jobbiga är att JAG kände mig otrogen fast det var karldjävlarna som tafsade på mig.

Ute på terrassen avbryter en ganska full kille mig och Camilla mitt i ett samtal. Han undrar så klart om vi tror på gud. Varför ska folk hålla på och bli existentiella när de har druckit mer än de pallar? Camilla avvisar honom direkt medan mitt grälsjuka jag tar upp kampen om big bang vs. sagoberättande, dvs bibeln. Det resulterar i ingenting.

Mest patetiskt av allt är att Palace har en vip-sektion. Vip-sektionen har fina vita dukar, skinnmöbler, ljusstakar och är ett inhägnat område. P to the ATETISKT! Herregud i min lilla stad Norrköping. Är det så att folk betalar 2000 kr för ett helrör eller champagne bara för att visa upp sig i vip-sektionen så är det nästan så jag vill gå och hänga mig. VEM bryr sig om du sitter där eller inte!? Detta är för mig upprörande. Är det stureplan vi festar på eller vad? Stureplan eller ej, det är patetiskt. Det sorgliga är väl att medan jag ser Palace som ett studieobjekt så ser många andra det som en chans att vara någon för en natt. Kanske vara så snygg att man blir inbjuden att smutta på helröret, att få vara någon i en krets där din själ har ett pris. Jag fullkompigt dör. Det här är Dolce Vita Live. Det är inte så att de som har råd att köpa helrör går och sätter sig någon annan stans bara för att de kan. Nej, jag måste visa upp att jag är tillräckligt backslick och dum för att köpa ett helrör till kriminellt pris.

Vore jag osäker och desperat kanske jag också skulle gå till ett sånt ställe ”för att finna något hos det motsatta könet” som recerföraren sa. Lika barn leka bäst. Jag visste redan innan att jag inte längre gillar att gå ut på krogen för att det är bara jakt och råknull som gäller. Jag är trygg, jag är säker, jag älskar Lover. Jag kan omöjligt få ut något av det som försiggår på en plats som Palace.

These blue shoes

Och så var det snart dags att gå och lägga sig igen. De senaste fyra dagarna har bara virvlat förbi. Äter min frukost med Oprah som sällskap, spenderar hela dagarna med videoövningar, äter min kvällsmat framför datorn. Kanske lyxar till det med en kopp te om jag minns hur man varvar ner. Blippar och bloppar på datorn, gnuggar grusiga ögon och somnar.

Onekligen har jag bokat upp mig extra mycket iaf den här veckan för att inte tänka på Lover för mycket. Haha!Jag vill egentligen inte skriva om det för det låter så larvigt. Å andra sidan är det här Min blogg och jag behöver inte ursäkta mig. Underligt att jag ens skriver det då rå! Hanna...

Well. Jag fick ångest bara för sakens eller vanans skull bara ett par dagar efter han åkt. Jag hade ju ingen anledning att känna mig weird efter bara 2 dagar eftersom han brukar vara i Örebro längre än så. Dumma människa, komma här och göra mig ynklig. Men jag känner hur tråkigt och ensamt det skulle kännas att vara singel. För det känns så där klyschigt och romantiskt komedi:it att det är en del av en som saknas när man inte är tillsammans. För tillfället är det ok, men ibland kan jag känna en stor tomhet. I sekunden jag skriver detta tycker jag själv att jag är larvig. Såna här saker skulle jag inte ens under pistolhot erkännt för ett par år sedan. Härligt att stencoola lilla jag förändrats.
Det skulle vara en sak om internet och telefon fungerade i det där jäkla landet, men det gör det knappt. Jag har velat prata med honom hur länge som helst nu. Höra hur resan gick, hur är hotellet, första intrycket, hur är skolan, människorna? Men det går inte. Han vet att han inte ska ringa mig när jag är i skolan, men ändå så gjorde han det idag ändå för att säga att han är på plats. Hur kan han göra så?! Jag ville ju prata med honom inte få ett knastrigt meddelande på IQ-svaret. Ugh! Frustrerande. Då känns det verkligen som man befinner sig längre bort än jordens ände.

Well, som jag brukar säga. Har engagerat mig i Kampus Kultür inför årets Kulturnatt. Det är redan nästa helg! Skulle egentligen jobba med marknadsföringen, men hade lite för många idéer för att hållas utanför inredningsprojektet. Jag ska iordningställa och inreda korridoren som leder in till huvudlokalen. Temat är modernism och industrialism. Jag har ett förslag som projektledaren gillade. Detta förslag bara råkade brainstormas fram när jag var på väg hem från ett inställt möte och frågade vad inredninggruppen tänkt kring korridoren. Det var i princip inget tänkt och jag var välkommen med förslag och att ansvara för den biten. Vi diskuterade en stund nu sitter korridoren som en igel på min hals. Det ska bli skitkul att genomföra detta. Snart är jag kulturarbetare i själ och hjärta. I denna stund skimrar det lite kring mitt hjärta.
På ett sätt är jag lite less på att jobba ideellt hela tiden, men jag får liksom inte tänka så. Det här är ju skitbra meriter och erfarenheter att plita in i CV´t och någon gång efter examen hoppas jag att det ska löna sig. Jag har haft mycket roligt också.
Frågade Dennis om man vill ställa ut foton. Det vill han. Kanske blir det även så att han och Kerstin spelar senare under kvällen. Vilken lyx! :)

Dags att gnugga sömniga ögon och gå och lägga sig. Imorgon är det du och jag igen Oprah.

Tänker på dig Magoo :-*

Missbrukare av beroende

När jag var tillsammans med x tittade han mig en gång hundvalpsledset på mig och sa att han ville att jag skulle vara beroende av honom. Då. Stopp och getskägg här nu grabben, va fan liksom. Vad menar du? Jag är ung, feministisk tjej som kan ta hand om mig själv. Jag sover helst i min egen säng. Ensam. Kom inte här och prata beroende. Jag höll på att skita på mig i hissen av nervositet bara av tanken på närhet. Eftersom jag vägrade gå på toaletten kom jag hem med en mage som en luftballong. Jag skulle hellre ätit glas än visat mig naken och tanken på sex gjorde mig illamående.

Jag hade ju bara varit på gränsen till kär förut så jag förstod aldrig vad det där beroendet handlade om, hur man kom dit och vad det skulle vara bra för. Och "vara" beroende? Det är väl inte något man plötsligt är. Eller?
Jo, nu efter två och ett halvt år tillsammans med Lover kan jag föreläsa om beroende. Det är ett lika underbart beroende som det emallanåt är jobbigt. Det är inte lätt att beskriva med ord. Det är många små saker, men främst hur olidligt jobbigt det kan kännas att inte vara tillsammans. Detta påminns jag om nu när han på söndag åker till Nepal och vi inte kommer att ses på två veckor. Vi har inte varit ifrån varandra så länge någon gång förut under tiden vi varit tillsammans. Som mest har det varit typ 12 dagar. Detta är smått ångestfamkallande då jag ibland efter bara två dagar ifrån honom kan få nervösa ryck. Detta är beroende. Kanske inte ett sunt beroende, men för mig ett bevis för allt han betyder i min värld. Självklart klarar jag mig dessa två veckor. Jag kommer inte sitta som ett mähä hemma i soffan och gråta, men det kommer inte kännas roligare för det. Den bara är sån. Kärleken.

Jag vet de som fnyser när de hör två veckor. De som haft distanförhållanden där man bott i andra länder och kanske bara kunde ses varannan månad eller så. Jag har också haft distansförhållande fast han bodde då i Västerås så det var väl ingen panik, men det tog faktiskt slut dels av den anledningen.

Mamma kommer hem från resan redan på lördag eftersom hon ska börja jobba på måndag. Ska bli trevligt att träffa henne och österrikaren igen. Choklad säger jag!

Syrran och jag var och hälsade på Viktor ikväll. Han är så god damn cute. Lina hade köpt happy meal bilar åt honom som gjorde hans samling komplett. Han var helt salig över bilarna. Han hade två bussar, en stor och en liten som fick heta bäbis buss och mamma buss. Sen sålde han en ferrari till mig. Han är så himla duktig på att prata nu också. Pottränad och hela kittet. Han var så stolt när han gått på pottan att han var tvungen att berömma sig själv. "Hanna, Vittor duttig kissa på pottan".

Godnatt.

Pompa

Varför känns det alltid som jag måste slå någon hårt och länge efter att jag krånglat mig igenom en vetenskaplig text? Prata så man förstår för helvete.

Invigningfesten igår var riktigt lyckad och rolig. Först träffades kårhusengagerade på fördrink på Dalkarlen. Klädkod: kavaj och alla var verkligen jättefint klädda. Känns som de flesta både har en och annan balklänning skrotandes i garberoben. Jag lånade ihop lite prylar av syrran. Vet knappt hur en klänning ser ut.

Vidare gick vi till Trappan där andra kårhusengagerade strosade in över röda mattan. Bland andra företagsledare och sponsorer. Träffade en av arkitekterna som inte visste om han kände igen mig och därför var på väg att krama mig eller inte. Det blev vädigt fumligt och lite konstigt. Jenny blev skitnervös för att det var bordsplacering och misstänkte att hon inte ens skulle få en plats. Konstigt nog stämde detta, men det var inte bara hon som glömts bort på vägen.

Jag fick sitta bredvid ägaren av ett tryckeri och min bordskavaljer var en delvis oförskämd, skäggig och glupsk fd ordförandenågonting. Märkte att jag skärpte till både min hållning och mitt ordförråd när jag pratade med ägaren. Töntigt. Jag skiter väl i vad han tänker om mig...eller uppenbarligen inte då. Emma var toastmaster och hade med några i KSM fyran gjort en ganska rolig film och kårhusets tillkomst. De hade till och med fått tv4 öst att göra ett nyhetsinslag om kårhuset och de hade haffat Filip och Fredrik på Kalasmottagningen som pratade lite skit och slutligen önskade all lycka med projektet. Det var kul.

Efter middagen kom Lover och Dennis dit. Jag hade glömt...eller trodde inte att de var tvugna att stå på gästlistan så de höll inte på att komma in. Trots att jag kände dörrvakten så blängde han irriterat på mig när jag motiverade varför de skulle få komma in. Suck och superstön. Jag fick kuta runt i kårhuset och leta reda på någon som kunde fixa in dem. Turligt nog sprang jag på Fredrik som hade större delen av ansaret för kvällen, men han hänvisade mig vidare till driftschefen. Även henne lyckades jag hitta i vimlet och jag hann knappt öppna munnen innan hon avbröt mig och a "Du, jag har inte tid med sånt där nu". Tid med vadå? Att vara lite schysst för en gångs skull. Jag kan inte säga att jag känner henne, men av vad jag sett och hört så har hon attitydproblem. Jag ville bara kasta ner henne från balkongen och därefter fira med fyrverkerier. Fy fan. Jag går tillbaka ut till Lover och Dennis som står utanför och väntar i hopp om bättre tider. Även Fredrik är förvånande nog där och säger åt vakten att släppa in dem. Lycka!

Kvällen var trevlig, maten jättegod och bandet svängigt. Trots detta kan jag säga att det är allt för många personer som igår gjorde sänkte kvällen mer än nödvändigt. Det är trångsynthet, oflexibilitet och falskhet. Det finns både fördelar och nackdelar med att ha unga människor som styr en organisation. Nackdelarna som jag kände igår är att de studenter som fått någon slags chefsposition låter det stiga dem åt huvudet. De är oorganiserade, alltid stressade, otrevliga och arroganta. Främst fulla av sig själva och det är någon slags narcissistisk inbördes beundran dem emellan. Jag är såååå fed up med dem alla. Jag har varit med i det här projektet i snart 1½ år och det har varit roligt, men nu känner jag bara att det ska bli så skönt när det är över.

Båten mot horisonten

Vi blev osams för att du ville resa iväg. Lämna mig för något större. Jag tror att jag tillfälligt lämnade dig för en tryggare famn. Som en protest och ett straff för din hjärtlöshet. Men inte helt oväntat kändes den tryggare famnen väldig snart klaustrofobisk och vidrig. Det var ju dig jag ville ha och som jag älskade av hela hela HELA mitt hjärta. Jag sökte upp dig och du kändes okontaktbar och likgiltig. Ändå följde jag dig till båten som skulle lämna mig i hamnen och ta dig över havet och bort mot horisonten. Jag gjorde ett försök att krama ur de sista dropparna ur det som en gång varit Vi. Du såg ut att inte kunna bry dig mindre. Satte dig på en stol på båten och tittade ut i tomma intet framför dig. Jag backade långsamt mot pårampen medan jag sökte din blick för bekräftelse och åtminstone en gnutta hopp om att du fortfarande ville ha mig. Men det var för sent.

Vaknar, mår illa och vet inte om det beror på drömmen eller mensen. Förmodligen en kombination. Kärlek kan lätt göra dig illamående. De svarta ringarna under ögonen, den kritvita huden i ansiktet och de vidriga små finnarna är resultatet av en stökig lägenhet, för lite sömn, odisciplinerat ätande ur skafferiet. Efter träningen bestämde jag mig ju för att bara äta den där gröten och skorporna. Men nej. Äta tills du spyr. Inte av vad du äter utan på grund av dig själv. Hur kunde du?

Drömmer ligger fortfarande som ett berg på mina axlar. Alls känns så sorgligt och jag hulkar till för att dagens tema hos Oprah är girlpower. Vilka fantastiska kvinnor. Jag saknar min kärlek och hulkar till ännu en gång. Han är så fiiiin att jag bara dör. Hur ska redovisningen gå nu då?
Tv´n spelar en svängig låt och mitt humör svänger till lika så och jag dansar framför spegeln. Intensivt och som ingenting i världen kan beröra mig längre. Snart är det dags att ta på sig en neutral min om jag råkar stöta på en granne i uppgången.

Mensvärken molar i ryggen och i bäckenet. Benen bär knappt och jag får för mig att mina ben är dingliga för att jag har för slappa ledband i knäna. Jag kommer aldrig kunna springa igen. Jag får lust att bara slänga mig ned och stöna bedårande på en lokal gräsmatta. Ta hand om mig, ta hand om mig. Mol mol. Det känns som att det är dags att föda barn. Jaha, då var det dags då. Att såna små mikroskopiska månadsägg kan ställa till med så mycket smärta. Scarfen på huvudet gör susen, redovisningen går bra och jag känner mig smart.

Väluppfostrad svensk publik

Pablo Francisco, som jag automatiskt tänker på som Pablo Picasso (enda likheten är väl egentligen att de är/var män), var great! Hell yeah! 1200 personer i publiken och stämningen var synkad. Innan huvudakten dribblade fyra svenska komiker varav en av dem var Özz Nûjen. De roligade sig efter kronologisk rolighetsordning. Özz var roligast. Just det, innan Pablos inträde kom hans långa amerikanske vän in och började ta publiken med storm. Lover lade märket till att man kunde gradera komikerna efter hur mycket publiken skrattade respektive klappade. Att applådera åt en komiker är inte lika smickrande som att skratta åt eller med denne, men att både skratta och applådera samtidigt tycker jag är ett bra betyg. Svenskar verkar i allmänhet vara en ganska väluppfostrad publik som gärna applåderar åt det mesta.
Well. Mycket av allt var riktigt roligt, men det är klart en kvalitetsskillnad mellan, i detta fall, svenska och amerikanska komiker. Pablo är ju en sån sjukt duktig och kreativ imitatör. En sån cynisk och observant karaktär. Det var verkligen veckans höjdpunkt! Varför gör man inte såna där saker oftare!?

Det börjar bli tända ljus och dricka te tider igen. Det tycker jag om för ljus får det verkligen att pirra i brallan. Jag tycker inte om att äga saker, men att möblera lägenheten i en massa ljus tycker jag är helt ok. De är nämligen förbrukningsbara. Fast vissa ljus är jag mer villig att förbruka än andra. En del är bara för vackra för att elda upp. Det är inte svårt att hitta doftljus i butikerna, men det är svårt att hitta vackra doftljus som inte är enfärgade och doftar kaffe, ros eller citron. Jag gillar de lite osymetriskt melerade ljusen.

Sandra och jag gjöt (gjutade?) oss ett antal ljus över ett glas vatten och hembakade banan-och chokladmuffins i somras. Pyssel är guld. Så här blev mina. Eller...jag publicerar dem imorgon för jag råkar inte vara hemma hos de bilderna just nu.

Det är inte bara mina fötter som vill leva i det fria. Jag har märkt att sedan jag skaffade egen lägenhet har jag levt något av ett nudistliv. Tittat på tv naken, lagat mat i bara underkläder. För det mesta är det underkäder som gäller. Ja, då vet ni :D Hahahaha!

Don´t talk to me like you know me!

Det är fredag och jag har avslutat andra dagen i skolan. Jag blir sömnig bara av att höra ordet pilotstudie. Ändå känner jag mig som den mesta fria människan på jorden när jag tänker på att jag "bara" har två år kvar. Jämfört med hur lång tid grundskolan plus lite komvux tog så är det här bara en smygfis i garderoben. Det är så mycket spännande som ligger framför mig nu. Praktikperioder, valfria produktioner som om jag lyckas ordna med ekonomi, boende med mera, kan göra var som helst i världen. Jag kanske är superentusiast, men den inställningen har jag haft hela tiden. Folk har böjat fråga runt vad alla ska göra, men vissa vill inte prata om det pga konkurrensen om vissa platser, speciellt på TV. Jag måste verkligen ta mig tid någon gång den närmaste veckan och fundera ut vad som känns mest aktuellt för mig och vad som krävs för att jag ska ta mig dit. Det känns stort och värdsligt på nåt sätt.

Imorgon lämnar mamma och österrikaren landet för fem veckors vistelse lite här och var i Europa. Tjeckien, Österrike, Tyskland, Italien. Jag försöker inbilla mig att jag inte är avis. Jag har önskat att de ska köpa med sig något ätbart till mig. Jawohl.

Egentligen måste jag både plugga och måla kårhuset i helgen, men istället ska jag jobba. Ursprungligen var det så här. Henriks jobbarkompisar hade köpt ett antal biljetter till Pablo Francisco. Jag ville egentligen också följa med men eftersom vi var i USA när de bokade biljetterna så fick de ju aldrig veta det. I tron om att jag inte ska gå bokar jag in mig på jobbet istället. Två dagar innan föreställningen finns det plötsligt en biljett över som JAG slutligen får! Jippie! Så. Imorgon ska jag vara på jobbet 06.30 och jobba i orkanstyrka fram till 12.55 då bussen bär av till Stockholm, Chinateatern och PABLO FRANSISCO! Det ska bli så skoj, men jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt jobb som egentligen tar två timmar till. På nåt sätt måste det gå.

Sommaren har satt sitt spår hos mina fötter som vägrar klaustrofobiska strumpor. Så fort jag kommer innan för dörren börjar de vända och vrida på sig i hopp om befrielse.
Sommaren är ju inte slut än, men kyliga morgnar avslöjar att någonting fuffens är på gång. Jag trivs alldeles utmärkt med den behagliga värmen som är nu. Ett mellanting mellan t-shirt och tröja.

Bikini i näven

Det bor en ca 30-årig kvinna i min uppgång som spenderat hela sin semester på gården. Hon sitter där i bikini med en bok i näven varje dag jag kommer hem från jobbet. Sitter hon inte i en solstol på gräset på dagarna så sitter hon vid grillplatsen på bänken och läser eller äter på kvällen. Gården är kidnappad av henne. Säkert har hon på kvällstid när ingen ser kissat revir i sandlådan, på cykelstället och gräsmattan. Kissa kissa.

Igår möttes vi på gården när jag parkerade cykeln, trött och svettig efter jobbet. Inte upplagd att diskutera jordmåner med grannar.

"Hej", säger jag. Sedan kommer utlägget.
"Det är ju kul att folk inte kan städa efter sig, ska vi behöva göra det åt dem?!" Hon spatserar bort till bänkarna och borden på gården som är fulla av pappmuggar och annat skräp.
"Jaha, jag såg det där imorse men trodde att det var någon som satt och åt", svarar jag.
"Nej, jag vet inte vilka det var men det var några som hade fest. Dålig stil".
"Mm".

Mm. Just det. Jag kunde inte bry mig mindre. Det är väl bara ta och slänga skiten. Lite muggar liksom. Men bor man hela sin semester på gården och vårdar den som det vore sin egen så kunde man väl inte bry sig mer. Hon har även klagat på mig för att jag slängt lite aska i rabatterna. Get a lojf! Eller är det jag som ska göra det för att jag stör mig på henne. Haha!

En annan filur på jobbet bläddrade igenom kultursidorna i NT och började läsa en artikel om Marcus Birro som snart kommer ut med en ny diktsamling.

"Marcus Birro!? Jag förstår inte dikter. Jag fattar ingenting. Jag tycker bara om när det rimmar". Hon läser dikten som handlar om askan som ha tid, plats och datum. Jag tycker att det är en väldigt tydlig koppling till terrordåden och hur egentligt orustade vi är för attacker och var säkerheten finns när vi behöver den.

Hennes respons eftersom hon själv sagt att hon inte kan tolka dikter.

"Jag fattar ingenting! Vilken idiot! Han (Birro) måste ju vara sinnesjuk på något sätt".

För vadå? För att ha skrivit en dikt som DU inte förstår? Fy fan. My fucking god. Nu får det vara nog.

Onan och schlangen

Byrån vid sängen började vibrera 07.49 imorse. Jobbet ville att jag skulle jobba. Typiskt av jobbet att vilja det. Har haft jobb förut där de ringer och väcker en på morgonen för att de själva planerat dåligt alt. inte kan förutse mängden jobb. Jag gillar inte sånt. Det känns lite som att ligga på nålar eller leva livet med kniven mot strupen eller varför inte nästan få hjärnhinneinflammation när mobiltelefonen ringer. Inget att skoja om!

Jag insåg ganska snart att ingen jag känner skulle ringa mig sådär tidigt om de inte var brådskande så jag låg kvar och försökte låtsas att jag drömde signalen. Snart kände jag för att tjäna lite pengar och ringde upp jobbet som jobbet bad om på telefonsvaret. Självklart skulle jag komma in och jag skulle inte te mer än en timma på mig. Jajamensan, vilken strålande dag! Gärna att jag jobbar, sa jag.

Dagens höjdpunkt. Jag är ingen expert på att läsa av städlistorna, vilket förvirrade mig till att kliva rakt in i ett rum där någon bodde. Jag var säker på att rummet var utcheckat och tryckte bara i nyckeln och drog upp dörren. Jag hann bara uppfatta att det låg en naken man på rygg i sängen med en förmodad snopp i handen. "Oj, ursäkta" sa jag och stängde dörren. Jag blev så skraj att han skulle bli förbannad och rusa efter mig så jag kutade ner på nästa våning och gömde mig några sekunder. Sen bytte jag frisyr för att han inte skulle kunna känna igen mig om vi sågs i lobbyn eller i korridorerna. Smart tänkt!

Lite senare tror jag att han kom ner i lobbyn där städteamet råkade stå och ha ett litet möte. Han tittar halvirriterat på gruppen. Varken mer eller mindre på mig. Jag ler mot honom och han försvinner ut på gatan. Det var frukosttid, men han valde att inte äta på hotellet. Kanske kände han samma sak som jag att det vore pinsamt att mötas och veta att jag var oproffsig som slet upp dörren, men ännu pinsammare att ligga och dra i schlangen framför en främmande människa. Sånt kan man leva utan.

Städade presidentsviten idag. Den innehåller tre badrum, sammanlagt två duschar (en massage), en jacuzzi, tre toaletter, fyra handfat och en bastu. Hallå?! För att hinna med att använda alla dessa saker så måste man nästan ha en helhelg bara på hotellrummet. Känns överarbetat tycker jag.

Jippi jippi! Imorgon bär det av till Newbridge och jag får träffa min saknade andra hälft. Jag fantiserar redan om den där kramen som alltid luktar så gott.

Ny peruk dagen till ära

Det finns nog inget hår som ständigt känner sig så åsidosatt som mitt. Det är kärringknuten och jag liksom. Men tänka sig, även den lataste hunden går till frisören en gång i halvåret. Idag blev jag riktigt nöjd. Tack Swea!

Jag trivs någonstans mellan kallt och ljummet i Norrköping. Kontrasterna jämfört med den stora världen är lite för stor. Jag antar att det medför det positiv att jag åker härifrån och gör och ser saker jag annars inte skulle upplevt. Det är ju annorlunda på hösten när folk är hemma. När man kommer hit inser man att alla är som bortblåsta och då måste jag också blåsa iväg.

Ikväll ska jag och österrikaren göra landsvägarna farliga. Vi ska åka motorcykel. Det finns ganska många saker som kallas macho. Att åka Harley skulle kunna vara en sådan sak. Jag är inte så mycket för machokulturen, men det är något jävligt coolt med motorcyklar. Ljudet och friheten skulle jag tro.
Han är inte den om håller igen så vi får väl se om vi ses igen :)

Meningen med livet. Ibland.

Tusen och en natt i en sommarstuga del 2

”Förbannade nyblivna mödrar med sina dreglande små skitmaskiner och diskussioner i kvällstidningarna om kläderna på BB är för sunkiga eller inte. Inte en blick fick jag, inte ens ett hej. Det är väl inte mitt fel att jag inte har barn. På våren ska man ha ny cykel och vara pappaledig. Man ska skjuta barnvagnen framför sig med en hand och prata med en annan pappa i mobiltelefonen. Man ska vara familjelycklig och snubbla på legobitar. Jag är för fan författare och har konstant kronisk ångest. Ibland.”

Ersätt pappa med mamma och jag skulle kunnat skriva det där en riktigt…dålig dag. Förresten så älskar jag det där slutet med att ha kronisk ångest, men bara ibland. Kronisk betyder permanent. Inga undantag.
Jag tror att jag började tycka om Birro innan jag egentligen visste vem han var och vad han faktiskt skrivit. Jag blev väl förälskad i hans klagobrev till världen, för jag klagar ungefär på samma sätt. Men allt det där i förra inlägget om att vi enat har alla svaren och bullshit, ångrar jag. Ja, det kan kännas så, men det tror jag att alla känner ibland. Mer eller mindre ofta.

Han skriver ofta att han är precis som alla andra, men vad som efterföljer är alltid ett ”men” om än aldrig ordagrant. Jag börjar förstå honom som författare genom hans ångest. Det vill säga: när han har det den kroniska ångesten (ibland) då skriver han av sig (författar). Hans ångest blir texter som publiceras och därmed blir han en författare. Resten av tiden är han som alla andra han menar att han egentligen är, vilket sammanfattningsvis inte kan vara så ofta eftersom han har just kronisk ångest.

Jag har passerat honom ett par gånger på stan. Han ser ju så söt, snäll och harmlös ut. Jag hoppas verkligen inte att livet gnager så hårt på hans själ som man kan tro.

Birro pratar om att ha ett kall i livet, att hans kall är författandet. Bläddrar och försöker hitta rätt sida. Skit också. Jag försöker ändå. Det handlar om att ha en särskild talang och därigenom är man priviligerad. Detta gör att man inte har anledning att fundera över några alternativa karriärsval. Jag vill också ha ett kall. Jag vill också känna att jag är ämnad att göra en sak som kanske inte bringar fred på jorden, men som åtminstone är något jag kan identifiera mig med. Känner att jag börjar utveckla ett slags konstnärskomplex eftersom så många i min omgivning är duktiga formgivare, musiker eller illustratörer. Vad ska jag bli när jag blir stor? Vad är jag bra på? Något som roar mig och som jag får/fått betalt för är mina texter och bilder. Betyder det att jag är bra på att skriva eller fota eller har jag bara haft de rätta kontakterna vid rätt tidpunkt? Usch, vad osäker jag låter. Vid det här laget borde jag veta att jag borde veta bättre än så. Skrivandet är ju något som jag känner mer för hela tiden och som jag kan grubbla ihjäl mig över. Och jag tänker mitt liv i bilder.

Just nu vill jag ge ut en bildkrönikesamling. Jag vill se allt som Bon säger är på G och bra kultur. Jag vill ha mitt eget bokförlag och ge ut gröna författare. Jag vill kunna allt om konst och öppna ett galleri. Jag vill ha läst allt och kunna allt. Men allt är så fruktansvärt mycket och kan jag inte läsa och kunna allt så behöver jag inte heller besvära mig med en bråkdel. Hjälp! Var ska jag börja? Jag ska börja med att göra en hemsida, sen ska jag tröttna på det och vara vilse ett tag tills nästa Bon dunsar ner på dörrmattan och då ska jag bli inspirerad igen.
Sanningen är den att jag har allmänt höga krav och när jag får en schysst idé så är den schysst ungefär 15,5 sekunder och sen tröttnar jag på idén. Det är ungefär därför jag hatar att handla kläder eftersom jag inte tycker att nåt är snyggt. Jag kan stirra mig lika trött på ett plagg under den korta tiden jag står i provhytten som en normal människa gör på tre år. Det är en ganska bra beskrivning på hur jag fungerar. Kanske är det bara så att jag blir uttråkad fort.

Jag saknar Henrik. Jättemycket.

Tusen och en natt i en sommarstuga

Här sitter jag som en annan Christer Pettersson i en hammock i Tungelsta. Jag äter som om det vore min nya profession. Ibland måste jag resa på mig för att släpa mina osnörda fötter till toaletten och därefter göra lite pausgympa för att inte helt få liggsår.

Sluta tjata om att jag är smal, jag kan väl inte rå för att jag tyckte att jag hade en liten putmage. Putmagen har tillkommit efter användandet av lite för tajta jeans som mer än gärna gjort pressväck av min mage. De jeansen hör hemma på samma soptip där alla mina stringtrosor redan ligger i helvetet och förmultnar.

Medan jag satt nedbäddad i hammocken ställde österrikaren ett bord bredvid med en skål chips, ett päron och ett glas vatten. Sen kom en korg med tre sorters fikabröd. Innan dess åt vi middag efterföljt av jordgubbar och glass. Jag vill ju behålla min nya jetlaggade mage som tack vare eller på grund av (beroende på vem man frågar) ogynnsamma förhållanden, krympte i USA. Det blir till att hugga ved eller slå på sandsäck imorgon.

Jag är redan trött på att prata om USA. Jag var ett turnerande bildspel dagarna efter hemkomsten vilket tröttade ut sagoberättaren i mig. Det var så mycket som hände där. Så mycket vi gjorde, så mycket vi såg, så många känslor som jag älskade och hatade. Så många bilder. 300 stycken. Jag har nästan bestämt mig för att göra en ny alldeles egensnickrad hemsida innan mina kommer upp. Pluggar HTML.

Har läst halva Birros ”Du är Christer Pettersson du också”. Jag tror att jag börjar bli bitter och skygg, därför känner jag igen mig i mycket hans skriver. Var får vi all avsky ifrån? Varför tror vi att vi är mer sanna än alla andra? Varför tycker vi inte att det är ok att göra som alla andra och ge upp vid 30 och skaffa barn för att vi aldrig orkade ta tag i våra drömmar? Varför är vi så missförstådda och annorlunda? Varför tror vi att VI har svar på livets gåtor medan alla andra tror att livet är en dokusåpa? Varför tror jag att jag är bitter? Usch, han gör mig bitter. Kanske inte borde läsa mer nu.

Mitt mode är backstage. Jag vet knappt längre hur man gör sig fronstage. Jag har glömt hur man grimaserar ett fejkat leende som gör att alla känner sig väl till mods. Jag vill bli projektledare, (”Jag vill bli fotbollsproffs”) men jag kanske blir en sådan chef som alla anställda pratar om bakom ryggen, som alla älskar att hata. Jag bara orkar inte. Jag vill bara accepteras för att jag ibland vill vara tyst långa stunder. Fast allt det här är läskigt för jag känner mig så tråkig. Jag tycks så lätt falla in i min egen fundersamma värld där jag bara vill vara i fred.

Snart har knotten gnagat sig in till pannbenet.

Undrar varför medelålders vuxna ibland socialiserar med varandra som att de inte redan fått 50 års samtalsövning. Ibland låter det som att de måste lära om sig alfabetet varje gång de träffar någon de känner.

Knotten bajsar på min laptop.

I stink!

Mina fötter stinker, mina händer stinker, min kropp stinker. Lite såpa, men mest svett av alla de slag. Det här är berättelsen om mitt liv som städerska. Nä, en lång historia blir kort. Jag skulle ju inte sommarjobba eftersom tyckte att jag dels gjort mig förtjänt av en helledig sommar där jag bara skulle ha skitskoj och åka omkring. Pengar var ju inget problem just då iaf eftersom sparat ganska mycket av den varan de senaste åren. Det gjorde också att jag har råd att packa mig iväg till Los Angeles och San Francisco två veckor. Check. Resan betalades och med tre månaders sommarhyra i huvudet började mina ekonomiska/snåla monster dödshota mig. Jag behöver fortfarande rent ekonomiskt inte jobba i sommar, men jag vill samtidigt inte göra slut på alla besparingar bara genom att vara ledig. Tio veckors ledighet kan kännas som en livstid när man är jag. Även om jag både ska till L.A, Tallinn och Nybro så kommer det ju i mina ögon att finnas "dödtid". Dödtid är lika med jobbtid.

OK, så nu är jag tillbaka på hotellet iförd städmundering och blank panna. Att städa är verkligen inget brainwork, men definitivt bodywork. Jag räknade precis ut att jag på fyra dagar gått, skrubbat, bäddat, burit och dammsugit 27 timmar. Det är 6,75 timmars motion i sträck varje dag. Huvudet är det inget fel på, men kroppen känns som en påse skridskor efter varje dag. Lika många timmar varje dag påminns jag om varför jag pluggar på universitetet. Servicejobb där man ska passa upp på andra (friska) människor är på nåt sätt självdestruktivt. Varför ska man spendera hela sitt liv på att vara kuddfluffare åt andra? Jag kräver nåt kreativt, givande och utvecklande. Ett förverkligande av mig själv. Jag vill vara trött i huvudet av all tänkande när jag kommer hem, inte ha svettiga fötter. Det är min plan.

Mitt sista rum idag var ett inhouse där det bor tre amerikanska killar. Jag hörde att de var på rummet när jag skulle in, vilket kändes jobbigt. Gillar inte att städa inhouse eftersom gästen när som helst kan dyka upp eller så är han/hon på rummet och det är stöööörande.
Jag knackade på och en av killarna öppnar. Jag frågar om de vill att jag ska fixa till lite, men han menar att rummet ser ut som ett bombnedslag (tryggt!) så jag behöver bara byta handdukar. Efter ordet bombnedslag minns jag att jag varit där tidigare, men minus killar i rummet, och fann bara en massa datorer och andra tec.prylar. Tyvärr kom jag inte ihåg att fråga vad de höll på med eftersom jag redan var så besvärad av att de var där. Men han som öppnade var väldigt rar och undrade om jag visste en svensk låt med innehållet "slatch.."någonting som en pojke sjunger. Det var tydligen ett gäng som sjungit den på krogen hela kvällen igår. Åh, nej inte Slatanlåten. Jag sa att jag aldrig hört den.
Innan jag gick hade han, som han själv uttryckte det, en konstig fråga till mig. "Jag brukar gå och lägga mig med blött hår varje kväll som jag sätter upp i en svans. När jag vaknar är håret fortfarande blött. Tror du att håret kan ruttna eller nåt?" Wtf. Såg jag ut som en frisör eller nåt. Hur ska jag veta det? Men jag svarade på min bästa amerikanska att jag hört att håret blir slitet om jag sätter upp det när det är blött. "Men håret blir ju slitet när man blåser det också, eller hur?" fortsätter han. Men snälla killen. "Jo, det är sant. Jag antar att du får låta håret torka innan du sätter upp det" avslutar jag.
Just making conversation :) Big time.

Imorgon är jag ledig. Ledig för två or so weeks framåt och på torsdag vi drar till L.A . Det är snart och jag är lite pirrig. Just nu känns det mest jobbigt för att jag är orolig för att få spasmer på flyget. Det är en sexton timmars flygresa. Flygplansstolssmak i baken säger jag!
Well. Ikväll har vi bokat inrikesplan tur/retur San Francisco också. Vi gillar inte tanken på att köra 14 timmar bil. Där stannar vi tre dagar.

Oj, jag vet inte vad mer jag ska säga. Det är liksom bara att packa badklädern och åk! Det kommer att bli galet.

Sirqus Alfon

Var i Skulpturparken igår och tittade på härligt charmiga och dansframkallande Sirqus Alfon.
Filmade det hela mest för att Lovers arbetskamrater tyckte att de verkade coola och jag blev sugen på att klippa lite film. Så filmen är tillägnad Impera om någon undrar varför det tjatas om Imperianer och "jobba hårdare". Det är deras måtto :)

Kvaliten är sådär eftersom jag filmade med kompakt mode med min lilla digital, men oj så värt att se ändå. Sirqus Alfon skulle kunna få döda att skaka rumpa i sina gravar.

http://hanna.septum.org --> Sirqus Alfon

Keys please

Ufh! Illa illa. Jag sitter fängslad i Lovers lägenhet och kan inte gå härifrån. Jag har ännu inte fått tillbaka mina jävla nycklar och Lover åkte till Örebro imorse. Inte tänkte vi på att han skulle lämnat nyckeln hemma. Jag kommer på detta just när jag står påklädd utanför dörren och ska låsa. Nu sitter jag och väntar på att fastighetsskötaren ska komma och rädda mig. Roligare kunde jag ha. Det är helt absurt vilket beroende man har av alla dessa saker som nycklar, mobil, internet med mera. Min uppkoppling hemma har baciller och insisterar på att jävlas och nycklarna är borta. Gnäll.

Ikväll ska jag och Lisa på Norsholms barncirkus. Jag gillar egentligen inte cirkus, men när det barn i små rosa trikåer ska slå kullerbyttor är jag inte sen att hänga på. 20 kr och då ingår popcorn och läsk. Värsta barnkalaset!

Lisa ska till Lund i helgen igen. Vi hade också hoppats att vi kunde åka eftersom det är stor festival där en vecka. Hade dessutom varit väldigt kul att hänga med henne och Joel. Känner att jag behöver en riktig fjortisfest där det är dödsstraff på att bilda filosofierande grupper. Jag vill dansa och skrika och ramla in i folk. Sjunga till jag blir hes och skratta till inälvorna säger stopp. Mamma har ju kvar sin lägenhet där till siste maj så boendet hade varit fixat också. Ok, men problemet är att tågbiljetterna hunnit bli så himla dyra, 1200 kr senaste Lover kollade. Neeej. Lite för dyrt rent allmänt men också för att vi snart ska boka flygbiljetter till Los Angeles. Det är datumena vi måste trixa med så att det ska funka med allt och alla.

Kom nu då lilla fastighetsskötaren. Jag vill gå hem och snart MÅSTE jag gå till skolan.

Prova nya Wasa Sandwich?

Ouf, vilken galen dag det har varit! Gick upp halv sex i morse för att hjälpa Sandra med crew att promota nya Wasa Sandwich. Detta gjorde vi mellan sju och tio vid Söderull då alla sömniga och buttra människor gick till jobbet. Jag tror att det var flera år sedan jag gick upp så tidigt. Borde jag inte vara döende så här dags?

Vi stod helt enkelt i Wasahoods och delade ut sandwich:ar till förbipasserande med mitt nya mantra "Vill du prova ny Wasa Sandwich?". Det var mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag var på skitbra humör och hojtade åt folk att ta dem. Så där tidigt på morgonen trodde visst många att det var aktiva handgranater vi delade ut och nekade skeptiskt i förbifarten. Men bara jag klev ut en smula i gatan och sträckte fram sandwichen i god tid framför dem så hann de fatta vad det var frågan om och ett litet tacksamt leende spred sig i mångas ansikten. Jag sprang på två bussar och kastade knäckebröd på folk där inne också. Störtkul!
Men mindre roliga var det när jag skulle gå hem och upptäckte att jag tappat mina nycklar. Som tur var var syrran hemma så jag kunde få en av mina reservnycklar annars hade jag fått panik. Jag har varit hos polisen och letat i deras nyckelskåp, men ingen som lämnat in dem än. Jag håller stenhårda tummar för imorgon. Det är inte så mycket nycklarna jag är nojjig över utan min gurka och snobben som sitter i knippan. I love those!

Sofia och jag har fram tills nu letat teori till vår uppsats, men inte hittat någon vettig. Jag tror att jag snart läst fyra böcker för gäves. Eller läsning är aldrig i onödan men i det här fallet har det inneburit att vi inte kan komma igång med analysen och det är vääääääldigt frustrerande eftersom det bara är några få veckor kvar till deadline. Men nu har vi hittat en som vi tror ska funka. Det är verkligen andra bullar att skriva B-uppsats. Ingenting faller på plats på samma sätt som förut.

Ramsten skulle hjälpa oss att kopiera boken så att vi kunde dela upp läsningen, men det skulle dröja till eftermiddagen. Så jag åkte hem några timmar för att skriva ännu en krönika. Denna gång är det till Nöje igen och jag får väl se till att dra ner på groteskheterna så att den blir godkänd ;)
Jag är helt slut i huvudet av allt formulerande och smartskrivande. I måndags gjorde jag en intervju med en fotograf på Moore Magazine. Jag hade haft ångest över den i flera veckor eftersom ingen fotograf ville prata med mig. Sen fick jag en snilleblixt och kom på att Daniel berättat att han hade en kompis som jobbar på Moore. Snart därefter satt jag i intervju med denne kompis som jag också firat nyår med i Tallinn. Snacka om lättnad att ha den ur världen och det blev en bra intervju också. Så den har jag snickrat på och sen ville red. att jag skulle reflektera över hans svar i krönikan som egentligen redan var skriven så den fick jag komplettera/skriva om. Pjuh! Roligt men krävande när man har skolan som maler i bakhuvudet. Jag säger ju att jag vill börja jobba! Skriva på heltid. Jag har inte tid att gå i skolan :)

Vid fyra skulle jag vara tillbaka i skolan igen för att hämta kopiorna. Jag, Sofia och Ramsten slog oss ner i lärarnas konferensgrupp oh pratade om this and that. Ramsten är ju så rolig. Han berättade om när han skulle köpa en cykelbarnstol, men den han ville ha var slut i butiken så han köpte en han egentligen inte ville ha och fick ångest. Vi pratade även lite om inkompetenta försäljare som bara pratar snömodd...eller hur var det nu? :) Det var ett väldigt roligt samtal iaf.

Min älsklingsLover har kommit hem nu och ikväll bjuder han på mat. Fantastiskt!

Jävla snorunge

Med bestämda kliv stegade jag in över Make up stores fejkparkett, greppade en trefärgsconcealer och vände mig mot kassan. Fyra expediter stod och bakom disken och ouppmärksammade mig demonstrativt. Inte ens den mörka expedit som skulle betjäna mig brydde sig om att se mig i ögonen. Jävla snorungar hinner jag tänka ungefär 25 000 gånger och hur många jävla expediter behövs på en gång i den här lilla butiken? Ni jobbar inte på ICA Maxi.

- 238 kr tack. Har du pensel eller svampar till den där?

- Nej, jag brukar ta med fingrarna. Jag vill ha det så enkelt som möjligt.

- Jaha, säger hon och fnyser som att jag inte fattar ett skit av den nya vetenskap som kallas smink.

- Nej, det är verkligen inte att rekomendera, fortsätter hon. Det bildas så mycket bakterier. Vi har svampar i åtta delar som du kan klippa sönder i ännu mindre bitar om du behöver. Kostar bara 38 kr.

- Ehm. Jag tycker att svamparna blir alldeles för stora eftersom jag bara ska använda concealern under ögonen och på röda prickar, svarar jag.

- Tycker du!!? Hennes igenspacklade porer stirrar på mig som att jag vetenskapligt bevisat är från en annan planet. Jag känner för att högtrycksspola hennes ansikte och jag undrar var hennes igenspacklade porer lärt sig att fulförklara folk så snabbt. Allt är ju samhällets fel och det är synd om ungdomen idag så det är väl samhällets fel då.

- Mm. Nej, det blir bra med bara concealern.

- Jaha.

Jag betalar medan mitt inre Tourettes syndrom skriker att Du ska inte säga åt mig vad som är rätt och fel! Du ska inte säga åt mig hur jag ska göra! Jag gör som jag vill. Fattar du!!! Jävla snorunge.

Amen.

Queque!

Jag hade planerat ett riktigt Fuck off-inlägg om gårdagen för det var ingen hejd på all frustration kring folk som beter sig som ynkryggar. Jävla skitbeteende helt enkelt. Jaha...jag skulle ju komma till att det trots allt inte skulle bli nåt sånt inlägg för att det var en bättre dag idag men nu har jag peppat mig själv till att fortsätta.

Det fanns omständigheter som gjorde att saker och ting blev olyckligare än det behövde bli MEN, sånt här beteende tycks ju numera inte vara en engångsförteelse. Det handlar om människor som glömt det mycket viktiga ord som får relationer att fungera. RESPEKT. Jag blir liksom våldsbenägen när folk beter sig som skithögar och tror att de kommer undan med det. Tyärr är det så att de i mitt sällskap också gör det för jag säger ju inte ifrån utan säger att det inte är någon fara. Sen går jag hem och beklagar mig tills saliven sprutar ur munnen på mig.
Jag hoppas ju ändå att de som kallar sig kompisar vet att man inte ljuger för varandra. Om man ljuger så utgår jag ifrån att man inte vill att sanningen ska komma fram. I detta fall fanns inte ens en antydan till att vilja fullfölja lögnen utan man försäger sig rakt upp och ner som att inget har hänt. Queque!

Det handlar även om att folk snackar en massa skit som de inte menar någonting med bara för att det ska låta bra. Det är hur genomskinligt som helst, men det verkar inte besvära någon. Det är ju liksom såna saker man säger och det verkar som att man underförstått ska vara införstådd med det? Jag kan inte umgås med människor som inte menar det de säger. Jag vill veta att jag kan räkna med folk. Jag klarar inte av såna som vänder kappan efter vinden, vill vara alla till lags och därför inte har sina prioriteringar klara.

Det handlar också om hur svårt det är att umgås. Folk måste planera en vecka i förväg för att de inte ska få hjärtstillestånd om man vill göra en spontan grej. Speciellt igår kändes det så fruktansvärt svårt att väcka intresse. Sättet att umgås känns också som att det har blivit så annorlunda och komplicerat. Vi är ju inte ens 25 år men ändå måste man förtidspensionera sig, bli dödsseriösa och måla om garderoberna när det händer nåt. ”Ja, tack jag tar emot vigselringen så att jag har ett förhållande att skylla på så att jag kan tacka nej när någon vill bjuda mig på fest”. Det finns så mycket onödiga måsten som folk helt plötsligt har bara för att man nått 24-års ålder. Sluta dö nu!

Det som egentligen skulle räddat mig och alla er andra från det här inlägget var som sagt att det här har varit en mycket bättre dag. Träffade mamma och Horst som körde Harley genom kortegen, sushi hos Kennet och nu har jag suttit och sytt hela kvällen. Jag glömmer både tid och rum när jag syr. Det börjar bli många kuddar nu i min lilla tvåsits men jag köper med all säkerhet Sandras soffa så att jag får plats med alla. Super dunder mys helt enkelt ;)

Jäkligt fint humör

Pandy McTickles här!

Lover känner sig lite för omnämnd på min blogg så jag får ta mig i byxkanten och radera honom från mitt minne ett tag. Kommer aldrig att gå.

För övrigt ska han bli minimalist. Igen. Sälja alla sina skivor för en ynka 20:a. Dennis botaniserar faktiskt denna sekund bland den alfabetsikt ordnade samlingen och Henrik sitter mitt emot och är skivrecensent. Han rekomenderar nästan allt. Såklart, det är ju hans samling. Till mig rekomenderar han ingenting för "det och det och det är inte din musiksmak". Fuck off Mr. Know it all ;) Jo, men lite aggressioner väcker det när ens förbenade pojkvän (omnämnd igen) tror att han känner mig bättre än jag känner mig själv.

Ska göra ett retuscheringsjobb för NT. Har skrivit en ganska halvkvasivetenskaplig (inte alls!) krönika och ska imorgon göra en intervju med nån hovfotograf på Moore. Fatta att jag tvingades gå till en pressbyråisch och köpa den äckliga tidningen. Hur jävla dumförklarande får man vara. Jag har en ganska naken tjej som ligger på mitt köksbord och ser porrig ut. Jag ska elda upp den på gården när jag gjort intervjun.
Jag ska även stå i helfigur som en för- och efterbild, dvs före och efter retuschering. Här är en jäkligt bra sida! www.flicka.gov.se. Klicka på "Flickas kampanj" och strippa av henne retuscheringen. Mycket givande. Ungefär så ska vi göra fast inte hypermedialt. Lite svårt i en pappersupplaga va.

Fotograferingen gick snabbt och smärtfritt. Jag rusade in hos fotograferna, tydligen med andan i halsen. "Jag har bokat en fotograf till kl fyra!"*andan i halsen*. En av fotograferna: "Är du jäktad!". Alla frågar mig det oavsett om jag träffar dem på stan eller när jag svarar i telefonen. "Äh, du är ju en minut tidig. Sätt dig ner och slappna av nu". Vi växlade lite ordbajs och skrattade högt. Jag var på jäkligt fint humör. Typ som när jag är full och vill ge ett lite galet intryck. Bla bla. Det var underbart.
Jag hade tränat lite på mitt miss universumleende men jag darrade bara på läpparna när jag skulle krysta fram leendet. "Nä, det där såg för fejk ut", sa fotografen. Jag såg mig själv stå där med en pinne mellan mingiporna och började istället skratta. Välkommen naturligt leende.
När jag passerade den roliga fotografen fortsatte han på samma spår om att jag skulle tagga ner.
Sen sprang jag på Olov och vi skämtade om att vi skulle skita i retuscheringen och ha två förebilder och finn fem fel. Vi skulle tex kunna byta plats på ögonen.
Och sen sprang jag förbi Mattias Heikki. Jag hälsade bara eftersom han såg så upptagen ut, men det såg ut på honom som att han ville utveckla det där hejet. Blev istället påhojtad av Calle, min nya boss. Han är riktigt rolig. Vi ordbajsade och skämtade om min krönika som blev refuserad av högsta hönsen på NT. Haha! Jag måste berätta! Jag skriver ju tv-krönikor för Nöje på NT och vi skulle haft premiär i måndags. Instruktionerna var att jag fick skriva i princip om vad jag ville bara det handlade om tv. Jag fick gärna skriva rätt vasst för att få folk att reagera. Finemang! tänkte jag eftersom nu fick jag min chans att ta ut svängarna. Så. Jag avreagerade mig på Playboy Mansion och fick till en riktigt syrlig krönika. Eftersom NT har en 200 årig lång historia av försiktighet så gick Calle till redaktionschefen samt chefsredaktören och visade min krönika. Den väckte visst lite för starka reaktioner och får inte fick publiceras. Den var för råååååå. Välskriven, men FÖR vass. Därför tänker jag sälja den vidare till andra tidningar. Någon? A well, det känns såklart lite tråkigt men jag hade nogaldrig kommit på tanken att sälja vidare mina texter.

Kom precis hem från en spelning. Den var underground. Bokstavligt talat.

Sleeping in Lund

Fast det var typ 200 år sedan jag skrev mitt senaste inlägg så vill jag efter en pik från Lover bara förtydliga en sak. Jag skrev ju att ”Bara det faktum att han fick komma på intervju var en komplimang så det ska han vara glad för”. Som han först läste det så menar han att man skulle kunna tolka det som att han är så kass så att han ska vara glad om han överhuvudtaget får komma på intervju. Jag menade såklart inte så. Det var nämligen 75 stycken sökande på tjänsten, men bara fem stycken fick komma på intervju och han var en av dem. Jippi! Alla glada och nöjda ;)

Har varit i Lund fem dagar. Rent tempomässigt har de nästan tagit knäcken på mig. Ingen skola, inget jobb, ingen dator, bara ettan till fyran på tv. Bara en massa sköna promenader, lugna kvällar, nya miljöer och en dag i Köpenhamn. Mitt psyke klarar inte av att dra ner tempot så snabbt. All kred. till mamma, det har varit jättetrevligt men det känns som jag blev deprimerad på köpet. Har känt så ett par veckor nu egentligen. Jag har inte varit motiverad att göra saker, disträ, tycker inte att speciellt mycket är roligt och lite ångest på toppen. Vad beror detta på?! Jag blir rädd för mig själv när jag känner så här.

Well. Köpenhamn var trevligt som vanligt. Tanken var att vi skulle hinna med att besöka en del museer, men eftersom jag bestämt skulle köpa sneakers så bidde det inte av. Tyvärr hittade jag inga som jag förälskade mig i men det blev en matta och ett överkast istället. Vi hittade en heljapansk butik med riktigt fina saker, men det är ju egentligen bara prylar. Jag orkar inte med fler saker.
Lustigt nog var jag och Lisa samtidigt i Lund så vi och Joel käkade lunch på Lunds Nation och provade skor på Nova. Det var uppfriskande.

Lund är så fint och trivsamt. Lite läskigt är det att det knappt finns ett normalt fult 70-talshus i centrum. Det är kullerstensgator gränder och en massa gamla byggnader så man tror att man åkt tillbaka i tiden. Och cyklisterna lever sitt eget lilla liv. De är ungefär en miljard och lika farliga som bilister. De vet sin rätt på gatan så att säga.
Mums och jag besökte Kulturen som består av jättegamla hus. Bland annat en prästbostad där de bevarat inredningen och en kyrka samt hus där de satt upp utställningar. Det var verkligen spännande och tillbaka till dåtiden.

Jag har en del bilder från Newbridge och Lund som jag inom kort lägger upp på min septumsida. Påminn mig if I don´t.

Lover sweet child ;)

Godis från en österrikare

Lover fick inte jobbet på Leon Grafitti. Bara det faktum att han fick komma på intervju var en komplimang så det ska han vara glad för. I själ och hjärta har han nog hela tiden velat vara kvar på Impera som nu dessutom gett honom fördelar. Allting händer för en orsak, det är min filosofi. Vi måste absolut inte träffas varje dag. Visst får jag ibland efter fyra dagar utan honom lite klåda i kroppen, men desto skönare att träffas när vi väl gör det. När han blev kallad till intervjun började jag fundera på hur det skulle kännas att alltid vara i varandras närhet. Skulle vi träffas varje dag? Skulle det vara bra eller dåligt? Skulle vårt förhållande förändras antingen till det bättre eller sämre? Det går liksom inte att säga. Hur mycket jag än älskar honom skulle jag nog inte vilja ha honom här jämt. Jag tror att både han och jag behöver våra ensamma dagar, vår fria tid. Jag skulle nog känna mig mer stressad än något annat om jag visste att han fanns i en närbelägen lägenhet. Konstigt att inte träffas då liksom...eller inte. Det löste sig nog bra det här. "Lika glad för det är jag, men gladast är nog [Peter Persson]" :)

Jag hatar pengar. Pengar är ångest. Någon annans pengar eller brist på pengar ger mig ofta dåligt samvete och ångest. Jag skulle vilja hjälpa till, men är ingen annans morsa. Jag sköter mina och andra sköter sina. Varför mår jag då dåligt av skiten?

Usch, jag har ätit så mycket choklad en hel vecka att det är konstigt att jag inte ser ut som en enda stor finne. Det går ju inte att tacka nej när man får godis från en österrikare. Riktig choklad liksom.
Önskade mig istället Chai-te i påskägget från pappa.

Lover och jag sticker till Småland i helgen. För tillfället känner jag mig inte så upplagd för det, men det beror nog mest på att jag är lite down av okänd anledning. Mer ostimulerad. Hade gärna velat sy mina kuddar, då hade jag varit glad. But but but jag har inte ens ansträngt mig för att få hit en symaskin. Crap också!

Bäst att gå och hoppa och studsa på friskis en timme. Ska banka skiten ur mitsarna.

Vicke Viktor

Viktor var och hälsade på mig idag. Vi hade riktigt roligt. Förmodligen för att han är så lydig ;) Han grät krokodiltårar när P & V lämnade honom. Jag använde mig av SOS paragraf 12 när det gäller barn och bar in honom till vardagsrummet och ställde honom framför tv:n och pratade så boo boo hoo:igt jag kunde så glömde han snart mamma och pappa. Han tyckte att mitt "sovrum" kändes som en koja. Komplimang? ;)

Viktor kallade min golvlampa för ett ägg så jag passade på att lura i honom att det bodde en bäbis där i. Så därför gick han och knackade på lampan och ropade "Bäbisen!". När han inte fick nåt svar menade han att bäbisen i ägget sov. Senare förvandlades ägget till en pulka och han skulle dra runt den i lägenheten. Jag hann stoppa detta upptåg innan den blev mos.

Jag ler normalt sätt inte så där hysteriskt och statiskt. Viktigt att veta.

Jag är lite extra gald för att jag har fått tillbaka min tv från reparation. Skilladen mellan den lilla tv:n och denna är så stor att det nu känns som jag har hemmabio. Nästan så jag måste följa med bilden med hela huvudet för att hinna titta på allt :) Det roar mig ganska mycket.

Lerigt värre

Måste sluta dricka ur toalettolen.

KSM-lärare gör konst (läs: porr)

Jag får lust att gny varje gång jag rör på mig. Jag måste liksom vanka fram ungefär som att jag har väldigt olika långa ben. Spelade Laserdome med kårhusgruppen igår och det var skitkul! Har spelat en gång förut och mindes bara den helvetiska träningsvärk jag fick efter 20 spelade minuter. Igår spelade vi 2*20...shit alltså. Har grym träningsvärk i låren idag också. Känner att även nacken är öm.

Efteråt gick vi till Huset och käkade. Daniel hängde på en sutund också. Träffade fyra nya personer i informations/invigningsgruppen, alla väldigt trevliga. Jag tyckte så synd om Hanna som går första året på KSM. Hon var helt förvirrad och förtvivlad över att hon inte visste om hon ville fortsätta utbildningen eller inte. Gissa hur många sådana kriser vi gått igenom!? Inte bara KSM:are utan folk på alla möjliga program. Jag försökte hjälpa henne att förstå hur KSM funkar, vilket jag vet nu andra året. Vet inte om det gav henne något men hon var sugen på att skriva så jag tipsade henne om att söka till ungNT.
På tal om NT så får jag premiärskriva Nöjes nya tv-krönika! Det känns skitkul. Inte premiären utan att jag får skriva för Nöje. Det var en på Emmas 25-årsfest som tyckte att jag skulle nischa mig, vilket jag inte tänkt på förut. Annika har pratat om en Hanna anda så en slags nisch har jag på ett sätt redan, men jag vill ju inte måla in mig själv i ett hörn.

Har lite alla möjliga planer för helgen. För ovanlighetens skull. Ska äntligen sy de där kuddarna och duken, röva bort Viktor, gå på middag och fest. Kanske blir Vendetta imorgon. Är väl inte övertygad men jag kanske faller för grupptrycket :)

Måste bara länka till en av våra hypermedialärare. Träffade honom första gången idag. http://www.palletorsson.com/more.php. Det är han på bilden Sleepting with cats, han med beiga slipsen på bilderna med kostymsnubbarna, tour de france samt foodfuck. Man kan säga att jag vet mer om honom än jag vill veta.

Jag har knarkat igen

Det är så tyst förutom att... ena grannen lyssar på rockballader med tung bas och den andre tycks fäktas med svärd. Eller så kanske han eller hon bara vässar köksknivarna...för jag bor själv igen. Tillbaka i MIN lägenhet som fått en extreme home makeover. Less extreme kanske, men det blev fint. Det har känts som ett evighetsjobb att bära tillbaka alla saker och fortfarande har jag några lådor att tömma. När man bor med någon känns det som att hela lägenheten lever men alla mina möbler står bara här stelfrusna och tittar på mig eller väntar på nåt. Men jag känner mig fri och det är skönt att det är tyst för nu kan jag höra mina egna tankar igen.

Jag är så jävla trött just nu. Hade en heldag i skolan som var helt ok, men jag är skoltrött nu. När jag säger att jag vill börja jobba på riktigt menar jag inte att jag ska hoppa av skolan nu och tvingas ta nåt skitjobb. Känner bara att jag är trött på alla återkommande produktionsmanus och vissa lekskolefasoner. Det är förmodligen för att sommaren är nära och kroppen skriker att det är dags för semester. På tal om semester och sommar så sattes mina planer i gungning igår. Jag orkar inte gå in på alla detaljer mer än att säga att jag kommer iaf inte jobba i Tallinn. Jag vet inte riktigt hur jag resonerat men DET jobbet att sitta i telefon 40 timmar i veckan och se sommaren vinka adjö är verkligen inte vad jag vill göra. Men jag kommer vara i Tallinn ändå. Hänga med mina släktingar och förhoppningsvis vara med på tidningen och kanske i riksdagshuset. Efter en pratstund med kära mamma igår så försvann all huvudvärk efter lite tårar och ångest. Jag måste inte vara duktig hela tiden. Jag ska ha kul denna sommar och inte binda upp mig på jobb. Jag har sparat pengar bättre än en hamster hamstrar så jag måste inte jobba i sommar. Bara för sakens skull eller för att inte göra av med för mycket av mina besparingar kanske jag kan jobba på hotellet nån månad. Horst kan eventuellt fixa nåt i Frankfurt. Usch..nu blev det mycket igen.

Jag har varit på Myrorna igen (läs: jag har knarkat igen).

Back to reality

Tillbaka till verklighetens datorer, tv-apparater, äggkokare och epilatorer. Det var en av de bästa sakerna med Yasuragi att dessa saker inte fanns där. Ok, tv fanns på rummet men vem hade tid att sitta där? Henrik gav mig vänligt men bestämt tv-förbud :)

Yasuragi Hasseludden ligger beläget vid vattnet och byggnaden ser ut som den växt ur marken.
När vi fått rumsnyckeln vandrade vi genom långa korridorer med delvis stenbeklädda golv till vårt rum. Där väntade en varsin yukata (en slags bomullsrock) och tofflor. Dessa hade vi på oss hela vistelsen med bara underkläder under. Det var en befriande och luftig känsla. Tanken på ett par tajta jeans fick äggstockarna att gråta krokodiltårar. För Henrik tog det en stund att vänja sig vid yukatan. Av någon outgrundlig anledning kände han sig gay i den. Dessutom hade han svårt att gå i den för att han knutit den för tajt. Det var en underhållande syn.

Först gick vi på sushiskola där en kock visade oss hur man gör sushi på bästa vis. Alla satt snällt på stolar i rader och lyssnade på kocken tills det var dags för oss alla att göra vår egen sushi efter bästa förmåga. Då blev det minsann en mindre stormning till borden. Sushiskolan resulterade i en välsmakande om än inte så estetiskt tilltalande lunch :) Efter detta begav vi oss till badet för att få bad instruktioner. Vi fick badkläder och handdukar och begav oss till tvagningsrmmet. Ljuset var dämpat, golv och väggar helt i sten. Där fick man ta en pall och en trähink och sätta sig framför en vattenkran. Tvagningen skulle gå långamt till och med långsamma rörelser mot hjärtat.

Sen gick vi ut till badet. Där fanns en stor bassäng att simma i och en varm källa att bara sitta och njuta i. Jag satt där själv vid ett tillfälle med sluna ögon och djupandades. Jag försvann så mycket i tankarna att jag inte märkte när det klev i en annan person. Det var lite läskigt. Utomhus fanns en enhet av ytterligare tre varma källor. Eftersom det var så fint väder kunde man sitta i solen och titta på utsikten medan man njöt av värmen.
Det hade inte gått att motstå tröttheten för den kom snabbt efter växlingen mellan kallt och varmt. Eftersom det gick åt mycket vätska fanns det vatten, juicer och en fruktbuffé att ta ifrån när man blev sugen. När vi inte ville bada längre fanns liggstolar utplacerade längst med utsiktsfönstrena där vi kunde ligga och vila/sova. Det var inte alls svårt att slumra till.

På kvällen var det dags för middag. Vi satt som i ett digitalt "c" sex personer runt kocken som lagade och flamberade maten framför oss. Det var skitkul att se hur det hela gick till. Till varmrätt åt jag ett lite väl blodigt ankbröst, men som tur var fanns alla möjliga sorters såser och tillbehör att neutralisera smaken med. Japansk mat är helt fantastiskt variationsrikt och mycket smakfull. Det känns verkligen som att man äter nyttigt. Till dessert fick vi en utsökt pannacotta. Helt otroligt gott!!

Sen var det sovatajm. Både Lover och jag hade glömt att ställa om klockan till sommartid och när vi upptäckte det flög vi båda ur sängen. Det blev lite väl plötsligt vilket resulterade i ett mindre chocktillstånd för min hjärna. Jag var helt väck under hela frukosten. Tro det ller ej, men Lover åt några bitar sushi även till frukost som annars var standard.

Innan vi åkte hem hann vi bada lite till och efter det gick vi på shiatsu som är en form av akupunkturmassage. Vi blev klämda och masserade både på kroppens fram och baksida. När massören klämde på vissa punkter kunde jag knappt hålla mig för skratt då jag tänkte på Lover och dito ställen som han är så känslig på. Jag djupandades under de nästan hela 50 minutrarna och blev så tung att jag kände mig som ett med golvet när jag skulle resa på mig. Har aldrig känt mig så avslappnad förut. Lover var helnöjd med shiatsun och funderar på att testa floating någon gång.

Vi hann även med att äta sushi och sashimi innan vi åkte. För mig är sushi obeskrivligt gott! Det är allt från uppläggningen och sojasmaken till konsistensen på fisken. Jag är helt såld!
Bland det bästa var att man fick med sig yukatan (och badräkten) hem.

Det här inlägget är en varm rekomendation att besöka Yasuragi. Det var toppenfint! Tack älskling!

Peel off

För några dagar sedan drog jag igång "Projekt måla om köksstolar, men i vilken färg?". Jag håller för närvarande på att måla dem svarta för att få hela mitt möblemang mörkt. Tanken är att jag ska piffa upp mörkret med flashiga kuddar, dynor och lampor. Har såklart varit på Myrorna igen och köpt skitsnyggt 70-tals tyg i grönt blomaktischt tyg. Det skulle från början bli en duk men då jag såg de maltuggade hörnen fick det fantiseras om till kuddfodral istället. Har ingen symanskin vilket suger klubba en aning. Kommer att få springa till farmor när jag väl ska sy. Shit, när det ska det bli av liksom?

Måla stolar var det ja. De måste ju först sandpappras, sen grundmålas och målas en gång till. Måla om kalaset gick på 160 kr, lika mycket som de fyra stolarna inhandlade på Myrorna var eller är värda. Detta slog mig igår och jag höll på att slänga ut penseln genom rutan. Varför besvärar jag mig med att lägga ner så mycket tid och energi samt lika mycket pengar som stolarna är värda när jag kan köpa nya? Nåt ska jag väl lära mig av det hela tänker jag och...för det mesta är det svårt att hitta fyra likadana snygga stolar på Myrorna. Well. Det kanske inte equals up, men någon anledning måste jag ju ha för att inte ha tänkt längre än så. Det kommer iaf kännas gött att ha "tillverkat" nåt själv. Jag kämpar på och sen ska det hittas snygga stolsdynor också. Basta!

Varken jag eller Lover kom hem från förra helgen och hurrade efter den icke befintliga vistelsen på Yasuragi.
Detta var anledningen: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=528196
Vi såg fram emot helgen så mycket så vi höll på att brista i glädjemusklerna fram tills vi skulle checka in oss.
" Så ni har inte hört att vi har stängt anläggningen?" Ehm...jo, men vi tycker om att köra 40 mil i onödan det är därför vi är här. Det olyckliga var att de hade försökt nå oss, men den person som stod som kontaktperson i bokningen var en på Lovers jobb som dessutom var på semester just den veckan och hade mobilen avstängd. Och där ville jag börja gråta. Om de nu hade försökt kontakta alla som skulle checka in den dagen varför kom det då så många andra par samtidigt som oss och blev besvikna? Skitsamma. Det var väldigt tråkigt, men vi åker tillbaka nästa helg igen och hoppas på bättre lycka.

Jag la en ansiktsmask förut. En sån där "peel off" som är genomskinlig och kladdig när man lägger på den. På 20 minuter stelnar den och sen drar man av den. Tänkte att vissa behövde få en förklaring ;) Den jag brukar använda blir väldigt otymplig att dra av om man tar ett för tunnt lager. Då tar det evigheter att dra bort alla små remsor som bli. Men den jag använde idag var verkliga mirakelmasken, in fact THE mask (bilden ovan).
Den kan man klistra upp på badrumsspegeln och skrämma livet ur syrran. Mo ha ha ha!

Jag skämdes

Fy, jag är så trött att det känns som att jag smälter ihop i en hög på golvet. Det har varit en intensiv dag. Är alla mina dagar intensiva eller är det jag som jämt är jäktad men inte får någonting gjort? Jag ligger på nåt sätt alltid ett steg efter. Det finns alltid en massa mail att besvara eller böcker att läsa fast jag redan fixat med sånt en hel dag.

I morse hade min grupp presentation av en utställningsidé. Stadsmuseet ska göra om sin utställning om Norrköping som textilstad och ville ha vår hjälp. Under den här veckan har vi sprungit i deras lokaler och tittat, mätt, funderat och testat idéer. Vi kom fram till ett vad Stadsmuseets personal tyckte var ett intressant förslag och det kändes såklart bra. Till skillnad från de andra grupperna så lyckades vi med att presentera ett konkret formförslag med en tydlig röd tråd i historien. Det kändes som en väldigt verklig och givande uppgift eftersom detta är något som jag kanske kommer att arbeta med någon gång i mitt liv. Känns verkligen som att jag börjar stöpas i den där berömda KSM-formen. Hjärntvättad in i ett tänk och allt. Härligt :)

En presentation var så seg och osammanhängande att alla vände sig i plågor i stolarna. Ett tag kände jag att jag fick nog och tänkte lämna salen för ett tag. Dessutom har jag aldrig hört någon svära så många gånger i en presentation som han gjorde. Hur skulle det se ut om man stod och sa "..och sen mörkar vi ner fönsterjävlarna för att få det där riktiga ljuset.." när man i framtiden presenterar en idé för en potentiell sponsor? Jag skämdes och många med mig. Och fy vad mycket skit folk kan prata. Ordbajs, ordbajs, ordbajs och inte märker de det själva utan fortsätter göra bort sig helt frivilligt. Självmord liksom. Whatever...jag skulle sköta mitt och skita i andra ja.

Efter detta sprang jag hem och käkade lunch för att vidare springa på möte på NH. Sedan skyndade jag hem och väntade (tillslut) nervöst på att Tallinn skulle ringa. Jag blev liksom konstigt nervös. Först ingenting alls, sen så mycket så jag började må illa och straxt därefter ingenting igen och då ringde hon. Det blev en anställningsintervju på både svenska och engelska. Jag hade vid det laget redan tömt mitt lager av välformulerade meningar så jag lät knas. Tyckte jag. Det är nog så svårt att snacka engelska när man laget nedfrusen hur länge som helst, men när man dessutom ska besvara frågor som "Kan du berätta om någon gång då du misslyckats med ett uppgift/blivit besviken på dig själv och hur du hanterade det?", slår hjärnan knut på sig själv. Jag babblade bara på rätt självsäkert och hon sa att hon skulle vidarebefodra att jag kunde prata engelska till den person som ska ringa mig på tisdag och se vilken nivå jag ligger på inför utbildningen. Ja, det kanske blir Tallinn i sommar. Wem wet.

Fram tills för inte så länge sen har jag hållt på att möblera om och sånt shit i lägeneten. Det kommer bli schysst när det väl är färdigt, men det tar förmodligen ett par veckor till. Det är mycket möbler som ska ner i förrådet eller kastas. Många saker vill jag inte se igen. Jag tänkte måla om köksstolarna till....svart. Jag tål inte den där blå längre. Men målar jag om dem i lägenheten kan jag inte sova där på ett tag utan att bli mindre intelligent.
Well.

Är det normalt att jämt ha såna här dagar eller gör jag mer än jag borde? Jag känner ju aldrig att jag har tid att ta det riktigt lugnt. Bara ta en good old tv-kväll och tänka på inget. Tur att Lover kommer hem ikväll. Hos honom har jag inga saker att styra upp vilket leder till att jag måste ta det lugnt. Och imorgon åker vi som sagt till Yasuragi. Himmelriket.

Tillfällig avbrott

Tack alla som förgyllde min födelsedag! Jättemysigt att träffa er och tack för fina presenter. Mumsar i mig chokladen jag fick av Daniel. Det är ett sant konsthantverk att tillverka de där utsökta pralinerna. Ja, det är även en konst att inte slobba i sig alla pralinerna på en gång. De skall förtäras under största möjliga koncentration och sinnesro.

Lovers present till mig är en weekend på Yasuragi Hasseludden (yasuragi.se). " Ett slags Japan i svensk tappning". Han vet hur man firar en Pandy :) Jag ser fram emot vistelsen så att jag håller på att spricka. Jag har ofta skyhöga förväntningar och jag är övertygad om att det kommer att bli en sann upplevelse. Känns ofta som att Lover och jag gör utöver-vardag-aktiviteter på skilda håll, men denna helg blir bara för oss två och det ska bli helt fantastiskt!

Har varit hos Viktor några timmar. Känner att jag uppskattar att han blir äldre och kan prata mer och mer. Ikväll har jag blåst ballonger och Viktor har slagit dem i huvudet på mig alternativt släppt ut luften ur dem och asgarvat. "Hanna toki" säger han hela tiden. Det tar jag som en komplimang.
Han har kommit den efterlängtade trotsålder om än ganska snäll trotsålder. Han blir skitsne när han inte får slåss. Sen har han precis fattat att det finns en potta att uträtta sina behov i. Det komiska är att han inte förstår att man måste ta av sig blöjan/byxorna innan man gör sina behov. Så han sätter sig fullt påklädd och påblöjad på pottan och gör nr. 2 i blöjan. "Klart!" säger han sen. Haha!
Den största plågan som förälder måste vara att natta ett barn. De vill ju för fan aldrig somna. Eftersom jag var där ikväll fick jag den stora mardrömmen att läsa godnattsaga för honom. Jag läste och läste tills jag blev hes och hostig, men han somnade aldrig utan låg och tittade finurligt på mig och log med sin glestandade mun.
Söt.

Ich habe äntlischen mein lägenhet gefått zurück! Igår faktiskt. Helt oväntat eftersom jag trodde att hyresgästen skulle hämnas till siste mars fast det inte finns nåt att hämnas på. Jag har ju ganska stora inredningsplaner, men kan inte skrida till verket innan jag fått lite hjälp att boxera ut reservmöblerna. Med tanke på hur dåligt hyresgäster städar när det är privatperson som hyr ut, måste jag förmodligen städa hela lägenheten innan jag VILL flytta tillbaka igen. Jag ska göra lite varje dag.