Från tanke till form

Tänkte ägna mig åt en typ av kollagekonst nu och då och när andan faller på. Det skriva ordet är inte längre tillräckligt. En alien i min mage vill ut. Jag kommer att fumla och jag kommer att ha roligt. Detta blev kvällens alster.

Le monde ici je viens

Jag fick jobbet! Jag sa ju att jag skulle ha det. Det fanns liksom inget annat alternativ. Önskar man tillräckligt hårt så...Fast anledningen är knappast önskningar. Jag är ju helt rätt för tjänsten. Det kommer att passa mig utmärkt och vara utmanande, kreativt, roligt, socialt och utvecklande. Dessutom verkar mina arbetskamrater vara världens trevligast och mest genuina. De tycker verkligen om sitt jobb och det känns i luften när jag träffar dem.

Det är mycket som är smått overkligt just nu. Rent teoretiskt vet jag ju att skolan är slut om en vecka och rent praktiskt sätter jag inte många fötter i skolhusen. Mentalt är det en helt annan femma. Jag är ganska känslosam just nu. Och aningens stressad fast jag har framtiden fixad. Stressen sätter sig ofta i mina knäveck. De får små utslag och börjar klia. Inatt vaknade jag och var förbannad över en grej. Lite spontant sådär och i samma sekund började knävecken klia som galningar. Men overkligt är också att jag fått ett sånt superjobb innan jag ens fått ut min examen. Först har jag en vanligt en provanställning, men sen blir det fast om jag sköter mig :) Jag har inget drömjobb så det här skulle lika gärna kunna vara drömjobbet. Tjänsten är kreativ projektledare på ett företag som arbetar med varumärkesutveckling. Jag ska börja redan på tisdag och därmed löser sig även oron om sommarjobb, plus att jag får en månads semester. Kunde inte blivit en bättre lösning. Så egentligen är knäveckshistorien inte befogad på det viset. Kanske är det bara ett uttryck för någon slags nervositet. Vuxenvärlden, here I come. Slackerdagar, adios.

Och förstå vilken lyx att få en lön efter fyra fattiga år. Jag är en jävel på att spara pengar så jag kommer nog att bli miljonär ;) Pengar är inte speciellt intressant egentligen, men onekligen så ger de stora möjligheter att göra saker man vill. Resa tex. Förmodligen kommer jag kanske inte ha så mycket tid till att göra det oftare, men längre och koncentrerat längre. Skulle vilja semestra en månad i taget på olika spännande platser. Ja, nu när det inte riktigt är läget att flytta utomlands.

Luftgitarrsolo

Vad är svenskt?
Ett återkommande exempel brukar vara att när svenskar åker buss är det ingen som vill sitta bredvid någon annan man inte känner. Bussen fylls alltid på på de tomma sätena först. Skulle någon novis och pratglad liten invandrare kliva på bussen tänker denne istället: "Vilken tur att det finns någon här jag kan prata med" och därefter slår han sig ned bredvid bussisten trots att det finns andra helt lediga säten. Detta är mycket märkligt för svensken.

Detta blev mycket tydligt och roande på tåget till Linköping häromdagen. Stolarna på tåget har ganska höga ryggar, vilket såklart gör att endast människors lurviga kalufser sticker upp från raderna. I min vagn satt människor precis sådär ensamma och utspridda som i bussexemplet. Alla ser gravallvarliga ut och har stängt ute omvärlden genom att proppa öronen fulla med musik, läser en metro eller surar med mingiporna. Vi låtsas inte om varandra helt enkelt (Mentalitet: Om jag ändå kunde få bo på jorden helt själv...).

På station Linghem kliver en liten grupp människor på, mest ungdomar. En speciell liten man har placerat sig stående vid utgången. Han öron täcks av stora lurar. Plötsligt lägger han av ett mindre hysteriskt luftgitarrsolo. Hela hans kropp vibrerar, knäna gungar och huvudet rycker rytmiskt. Han rödgula hår liksom börjar lysa och han gör mig glad. Han är solstrålen, den absolut levande bland alla oss dönickar som låtsas vara helt tomma på känslor. Skal. Några flickor fnissar, men de flesta låtsas som ingenting. Kanske betyder det ingenting för de flesta.

Jag studerar honom länge och känner att jag ler. Det är inte normalt att le om man är själv. När gitarrsolot är över sitter jag fortfarande helt lycklig över uppvisningen och mina ögon och min glada mun passerar en kille som står snett framför rockstjärnan. Jag tänker att jag hoppas att han inte tror att jag ler mot honom...att jag skulle vara kär i honom (hahaha!). Men vad fan gör det? Det är väl helt utmärkt om han tror det. Sånt man blir glad av.

Seyant mon mére

Jag har blivit så blödig att jag snart måste införskaffa inkontinensskydd till mina ögon. Jag vet inte varför jag är så känslig ochvarför bingolottovinster och halta pensionärer får mig att böla. Jag bölar till Barnmorskorna och hulkar till Klass 9A Jag lyckades till och med göra mig själv rörd på en anställningintervju. Nej, det är inte pms och jag är inte ledsen och jag är inte stressad och vad jag vet så sörjer jag inte. Det är nog bara ett tidigt klimaterie eller så håller jag på att bli min mamma. Hon är en fin och känslosam människa, men jag skulle vilja ha lite mer kontroll över mitt bölande. Inser att en känslomänniska som har kontroll över sina känslor inte är någon känslomänniska.

Alltså. Jag får ju inte för mig att böla när som helst, var som helst. Det är ju alltid något fånigt som sätter igång processen. De senaste gångerna har jag tänkt att "Jo, men jag har säker nåt förtryckt i mig som måste ut" och så krystar jag som att jag ska föda för att tömma kroppen på tårar. Ibland adderar jag en extra provokation för att komma loss. Men jag har insett att de inte tar slut. Tårarna har placerat sig i ett snyggt kösystem och kommer när de kommer. Varje gång det händer fortsätter jag att konstatera att jag inte har nåt att gråta över. Så. Min slutsats är att det väl då får vara en del av min nya image. Blödig. Det tillägget var väl inte riktigt vad jag hade räknat med. Hade nog tänkt mig nåt i stil med fast anställd eller superhjältinna. En annan dag kanske.

Men sanningen är även denna, om jag nu ska fortsätta leta förklaringar, att formellt så tar en epok i mitt liv slut den 6 juni. Då är fyra års universitetsstudier över. Jag väljer mellan några alternativ att förhålla mig till detta:
1. Äntligen är skolan slut! Jag ska få jobb och bli rik.
2. Bli livrädd för att slängas ut i verkligheten och bli av med sovmorgnar och dagar där jag kan göra precis som jag vill.
3. Känna mig lite likgiltig, men också lite ledsen för att människor jag lärt känna kommer att fara och flyga.

I grund och botten är jag nog ändå väldigt lättad. Alla skolår man kämpat sig igenom. Ett stadie i taget.
Grundskolan för att gå vidare till gymnasiet. Gymnasiet och lite komvux för att gå vidare till universitetet. Universitetet för att få ett välbetalt och skoj jobb. Tänkt att få en lön. Känns nästan lite som att bli miljonär. Det är ju så mycket saker som händer undermedvetet. Separationsångest? Konstigast är nog ändå att liksom framtiden just nu är ett enda stort frågetecken. Det är inget litet sommarjobb som ska införskaffas för att i augusti tryggt återvända till skolan. Framtiden är som en väldigt lång start -och landningsbana utan slut. Men på måndag ska jag på en förhoppningsvis väldigt trevlig intervju till ett jobb som jag verkligen är nyfiken på. Kanske lyfter mitt plan där. Håll tummarna!

Svårt att asgarva på insidan

Stackars F fick åka in till sjukan för ett antal veckor sedan för inflammation i bukspottskörteln. Den reder sig, men händer och fötter är svårprogrammerade och därför måste F spendera tid på kortidsboende innan hon får åka hem igen.

Att besöka detta boende är aom att kliva rakt in i en Roy Andersson-film. Undantaget är här att man även lite interaktivt får nyttja sinnen som lukt och kanske till och med smak. Korridorerna är långa och tomma på människor, ungefär som att folk lite städat tvingats släppa allt de har i sina händer och utrymma lokalerna. Kanske som vid en brandövning. De bleka mintgröna väggarna och de blekt aprikosa gardinerna får hjärtat att frysa till is för en sekund medan plastblommorna inte alls vajar i vindragen. De prasslar.

Vid tröskeln vid varje rum i korridoren finns ett pappersark där det står "Här bor...". Tre gamlingar delar på vart och ett av rummen. Jag misstänker att ingen av dem tycker att det är speciellt roligt att bo i kollektiv. Man har försökt göra boendet mysigt genom att sätta upp "trevliga" tavlor med motiv av fåglar och växter. I själva verket är inredningen hemskt institutionell och praktisk. Det känns nästan som att man försöker skrämma hem gästerna.

Inte många röster hörs i byggnaden trots att vi passerar många rum där det finns minst en person i. Pappa som har någon slags vuxendamp klämmer högt ur sig på franska att boendet är rena rama färdtjänsten till döden. Eller liknande. I den stora matsalen sitter en ensam skrumpen kvinna vid matbordet och stirrar framför sig. Jag försöker se om hon sitter där för ett syfte, dvs att äta. Men jag kan inte ens se en kopp. I sällskapsrummet ljuder en tv som har fem åskådare varav ett par sitter i rullstol. Inget säger ett ord.

Det visar sig att F delar rum med en estniska som har visat henne ett helt fotoalbum med bilder från Pärnu. Jag får en halv identitetskris och vill nästan bonda med den lilla kvinnan med det lilla ansiktet. Hon är jag och jag är hon tänker jag. Jag vill säga hej, hur mår du på estniska så att hon ska bli glad, men blir plötsligt hämmad.

En vuxendampig pappa pratar om jättekonstiga och fullkomligt ointressanta saker. Jag somnar. Jag ruttnar. Jag får klåda. Jag vill åka hem och baka bullar. Mitt i dravlet lägger estniskan av en högljudd prutt. Jag antar att hon är jävligt trött på oss och vill styra in samtalet på andra viktigare saker. Det gör hon rätt i. Det brukar gå att skratta på insidan, men asgarva är desto svårare. Jag och syster konstruerar något ämne som går att asgarva åt så att det inte ska bli pinsamt för den avslappnade lilla damen.

När vi lämnar bygget går ytterdörren inte att öppna. Det luktar dessutom som en blanding av avföring och överkokta grönsaker. På en lapp på dörren som jag inte ser står att "koden till dörren finns skriven på en lapp som sitter på bokyllan som står direkt till vänster efter entrén". De har verkligen ansträngt sig för att se till att gamlingarna inte rymmer.

Un diabolique idée

Modebloggare och moderedaktörer måste vara tidens störigaste ordbajsare och namedroppare. Lyssnade på en intervju på P3 vid lunch idag där två moderedaktörer slänger ur sig hippa ord som etnomode utan att ens kunna förklara vad det är. Men att sälja konceptet för sommaren hr de inga problem med.

Programledaren frågar vad det är för badmode "som gäller" i sommar. Båda inleder med att vara allmänt opålästa, varav den ena tar vid och menar att badräkten ju var så hypad förra sommaren (vart då!!?) att den nog är lite ute ur bilden i år. Ingen av dem kunde riktigt säga hur man skulle se ut utan rekommenderade att ha på sig någon som man trivs i för då ser man alltid bäst ut. Ursäkta, men varför skulle jag ta på mig något som jag INTE trivs i?

För mig är mode och trender djävulens påfund. Och tragiskt är att det finns så många människor som lyssnar på dessa modediktatorer och väljer att inte gå utanför dörren om det enda de har att ta på sig är förra vårens jacka. Nä, sluta framställa mode som att man måste vara raketforskare för att hänga med!

Á voir de l´homme

På nåt sätt önskar jag att jag skulle upplevas mer ödmjuk och förstående. Men det är verkligen inte så jag känner mig. Jag känner mig ganska hård, ifrågasättande och oförstående. Och jag har ganska kort stubin och är otålig. Jag är inte den som mjuknar och vänder andra kinden till. Jag måste bråka ganska länge innan jag ens kommer på tanken.

Igår ställde jag mig frågan om jag är förlåtande. Jag vet inte. Kanske tror man att man har förlåtit den som sviker en för att tiden sprungit iväg och man gått vidare. Jag har förlåtit den personen. En annan person har jag fortfarande svårt att se i ögonen och känner inget djupare engagemang för. Spontat skulle jag säga att jag inte alls förlåtit den personen, men inser snart att jag gjort det så många gånger på nåt vis att jag tappat räkningen. Eller är det kanske bara så att jag inte orkar längre? Det får helt enkelt inte vara en del av mig.

Jag beundrar varma människor som först och främst väljer att se det goda i människor. Antar att de är få till antalet, men de finns. Det vet jag. Min förmåga att "se" människor gör att jag passerar allt för många personligheter i en och samma person, på en och samma gång. Ibland vet jag inte var jag ska stanna upp och värdera, men eftersom att jag ser personen i lager är det lättare för mig att vara förlåtande. Men också lättare att lägga skulden på andra.

Det är viktigt att omge sig med människor som lockar fram ens bästa sidor. Som får en känna att man alltid skulle vilja vara just så här. Människor som får en att känna sig rolig, trevlig, smart, positiv och varm. Lover brukar säga att folk skulle bara veta hur barnslig och knäpp jag egentligen är jämfört med den seriösa och kanske lätt sammanbitna person jag också kan vara. Jag tycker om mina knäppa sidor mer än något annat, men de är inte många som sett dem.

Orka vara medelsvensson

Ibland står jag bara inte ut med medelsvensson. Jag vill i alla fall inte trängas med dem på ICA Maxi. Tyvärr var det precis det jag gjorde och det överträffar tom att titta på cirkus-tv en fredagkväll. Det sög. Jag ogillar inte precis att storhandla för det gynnar min lilla studentplånbok. Men jag går gärna i butiker som jag är van vid så att inte besöket slutar i ett raseriutbrott för att jag gått vilse i en labyrint i två timmar.

Jag vet inte var jag ska börja. Eller om jag ens ska ge mig ut på det djupa vattnet. Vi ska inte tala om hur hemska storköpen ser ut och fungerar nu för tiden. Vi ska inte heller tala om alla multi, maxi, mega, gigant-pack som jag INTE vill köpa och hur jag behöver utrusta mig med kompass och karta för att komma ut levande ur djungeln kallat storköp.

Något borde talat om för mig att kundvagnarna på Maxi nu för tiden är så jävla stora att man måste styrketräna innan man ger sig på att köra dem. Vagnen jag tog på parkeringen var så stor att jag kunde handlat till en tolvbarnsfamilj. Den var så svår att navigera att jag gång på gång körde ihjäl mina stackars anklar och andras hälar. Svängradien var inte att leka med.

Blev alla andra utom jag kallad till kursen där Sverige fick lära sig att storhandla? Ursäkta, men vad är det för laserpistoler kunderna går och skjuter ner varorna med? Jag trodde vi handlade med död mat nu för tiden. Ursäkta, men varför ska vi stå på kö för att väga våra egen frukt och grönsaker och prismärka dem? Och ursäkta, men varför finns somliga men andra inte att märka och hur ska man veta detta?
Linnea var stressad och därför blev jag stressad. Det var inte just då jag behövde inse att jag var tvungen att prismärka mina egna varor.

Köpa kött? Ja, om du vill ha 2,2 kilo fläskotlett går det bra eller varför inte tre kilo frukostkorv. Butiken vill gärna få det att se ut som att man tjänar pengar på att köpa megapack när man istället bara köper sånt man inte behöver. Vänta bara till de börjar sälja mjölkpaket på fyra liter. Det blir goa grejer det!

Erbjudanden? Ja, de lyckas för att människor är korkade. I hygienhyllan fann jag schampo till originalpris 19,98 kr samt balsam av samma märke 19,98 kr som jag ville ha. Ett par steg bort finner jag samma schampo och balsam men med ett pangerbjudande skrivet i röda bokstäver på gul bakgrund. "Schampo och balsam. Köp två för 40 kr". För den som har en hjärna och inte går på shoppingautopiloten så inser man att erbjudandet gäller fyra öre. Och där vill jag bara dö på nåt sätt. Eller kanske bygga en gigantiskmegapack-scen av toalettbalar där jag ställer mig och skriker att all är så jävla lurade.

Kunder? På fredagar, och speciellt där det erbjuds storhandel, promenderar folk runt i äckliga mjuksibyxor och pyjamaslikande plagg som att de går på Gröna Lund. ICA Maxi skulle säker tjäna ett par extra miljoner på att erbjuda fiskdamm och chokladhjul i butiken. Vilken fredagsfest för folkhemmet! Människor stirrar ogenerat på varandra och slemmar sig sakta fram som sniglar i de smala gångarna. Se till att njuta nu barn. Man vet aldrig när vi kommer ha kul nästa gång.

Orka.

Comme un bon marché film porno

Ofrivilligt är jag hemma en fredagkväll pga bacillerna. Uppskattade som yngre fredagsprogrammen på tv för att de var så trivsamt glada, familjevänliga, musikaliska, roliga och ibland spännande. Tänk bara på Fångarna on the fort. Alla barnen åt godis, chips och drack läsk som bulimiker och somnade gott och väl till Våra värsta år. Eller jag vaknade snarare då för Våra värsta år var det bästa jag visste förutom Pang i bygget.

Ikväll försöker jag titta på tv i brist på fantasi och ork. Det är krävande nog att svälja kvällsmaten som det är. Knivarna i halsen tvingar fram tårar och jag måste gråta lite mellan varven för att lugna den svullna stackaren. Jag måste medge att jag tycker synd om mig själv som kvider som ett barn som ätit fimpar från gatan och blivit hård i magen.

Men jag blir rakt upp och ner ett morrande odjur när jag zappar mellan kanalerna. På alla kanaler är det cirkus. Alla dessa JÄVLA lek- och spelprogram gör mig illamående och illa till mods. Jag blir rakt upp och ned förbannad.Vad är det för fel på Sverige?! Förmodligen inget och det är därför vi producerar och visar sånt här jävla trams! Det är en pinsam cirkus utan dess like. Vem fan vill se alla dessa fåniga och avdankade gamla skådisar, "tv-personligheter" och programledare fjanta runt och sjunga 80-talsballader. Och så slänger vi in en komiker som inte alls kan sjunga men som höjer skratten med några skämt á la "Har du hört den förut"? Ja, jävligt många gånger faktiskt.

Jag tänker på barnen i afrika, politiska fångar, bortrövade, mördade, katastrofdrabbade och handikappade och undrar om inte alla dessa är anledning nog att sysselsätta sig med värdigare saker är cirkus-tv. Jag tänker också att jag är ett bortskämt barn som inte kan njuta av svenskarnas problemfria liv, kultur, trygghet. Svenskarnas kulturliv på fredagarna är glättigt, som en billig porrfilm som säljer enbart i egenskap av att vara billig. Billigt, billigt, gratis är gott. Usch, vad äckligt.

Nä, jag står faktiskt inte ut. Det är så jag vill be er alla att skämmas och visa nån jävla hänsyn.

Attendre justice

Nu vet jag hur en slak penis som inte kan få till det känner sig. Jag är den slaka penisen. Vi är inte glada. Jag har provat all Viagra jag råkat på men ingenting hjälper. Gurgelkoncentrat med jod, gurgla med saltvatten, gurgla med tea tree oil, äta vitlök, dricka mängder med te, vilat och hoppats.

Jag är normalt aldrig sjuk, men den här gången tog kroppen raka vägen ner i kloaken. Började med extrem halsont i lördags. Kämpade mig igenom en utmanande och väldigt trevlig GourmetKlubb, men pallade inte Tjockisfesten. När gästerna gått förvandlades min kropp till en skallerorm som inom loppet av två timmar skakat fram 39 graders feber. Under dan natten genomlevde jag tre dygns sjukdom. Demonerna dansade på min grav.

När allt verkar återgå till det normala igen sväller halsmandlarna upp till golfbollar och det känns som att någon skär i dem med kniv varje gång jag sväljer dem. För de var verkligen så svullna att jag kunde känna dem krocka i halsen när jag svalde. Jag fick lite panik när jag inbillar mig att de ska svullna så mycket att jag tillslut inte ska kunna andas. Lämnar sängen för tusende gången mitt i natten och ringer sjukvårdsupplysningen. Sjukvårdsupplysningen: "Finns inget som kan göra nåt åt halsar så här dags. Drick mycket, håll huvudet högt och ring vårdcentralen imorgon klockan åtta".
Vårdecentralen: "Det där är ett virus du har. Det finns inget vi kan göra". Det känns inte betryggande att det till synes finns en massa viktiga nummer man kan ringa, men ingen kan (läs: vill) hjälpa till". Återkom när du kvävts till döds. Då kanske vi slänger ett öga på dig din blekfis.

Nu för tiden går inte förkylningarna över på tre dagar. Det tar två veckor eller mer. Nu har jag gått igenom alla sjukdomsfaser. Halsont, frossa, feber, ont i öronen, näsblod, trötthet, halsont igen. Och så gör vi en loop på det. När ska jag bli frisk?! Jag är oförmögen att orka jobba på skolprojekten. Det är ingen litet skitprojekt som har deadine om tre veckor utan min examen! Det är en del kvar att göra och jag kan bara ligga i soffan som en blek, slak penis och vänta på rättvisa.

Bonheur pour argent

Jag har äntligen fått hem min bäbis. Hon är väldigt ljushyad. Gräddvit och med ett guldigt förgyllande skimmer. Hon är väldigt vacker, målar rörliga bilder och kan sjunga all världens musik för mig. Hon ger mig redan många stunder av lycka. Jag vet att vi snart bara kommer att umgås på ren rutin. Jag kommer att vara mycket krävande emellanåt och förmodligen tappa henne i golvet eller glömma henne på en offentlig plats. Men för det mesta kommer jag bara vara stolt över allt hon kan göra.

Hon heter w660i och ska många år framåt stå vid min sida.

Vous blanc mensonage

En del människor överlever vardagsruset genom att konsumera vita lögner. Det är inga engångsföreteelser. De är satta i system för att slippa tänka, göra, lova, prestera, hålla löften, vara lojal. Det finns många fina gränser ute på hal is mellan att tänja på gränserna för att dra vita lögner för att skydda eller invagga andra i trygghet och att rakt upp och ned ljuga på rutin för att komma undan. Kanske skadar det ingen. Kanske gör det bara någon förbannad. Mest av allt så är det Du som ljuger för dig själv. Drar man tillräckligt många vita lögner blir det svårt i slutändan att hålla reda på ordningen.

Jag höll på att skriva att jag utan inga undantag alltid vill höra sanningen. Oavsett. Men då kommer det alltid någon som ska exemplifiera sanningen med: "Ok, men är det inte bättre att jag säger att jag har andra planer än att jag säger att jag inte vill följa med för att du är dum i huvudet?". De sanningarna existerar självklart här och där och från tid till tid. Det var inte riktigt de sanningarna jag var ute efter. Jag menar vita lögner som man tar till för att man är så jävla bekväm. Som att säga att man är bortbjuden när man inte är det, eller sjuk när man inte vill eller lovat att göra något, men inte har en jävla intention att vara tillmötesgående.

Hur ska jag reagera? Hittills har hanterat det genom att vara min gamla vanliga individualist och bara sett till mina ansvarsområden. Så länge jag sköter mitt så sköter du ditt och det är ditt problem om du måste ljuga hela tiden. Men det är inte att respektera sig själv att låta sig ljugas för. Och det är ännu fulare att ljuga för andra.

Sjömannens blick faller alltid på horisonten och min på nästippen

Jag sitter vid mitt köksfönster framför en skärm som inbillar mina ögon att de börjar åldras. Finns ingen som har så bra ögon som en sjöman sägs det. Deras blick faller alltid på horisonten och min på nästippen. Jag vill gärna tro att jag såg klarare efter veckan i bergen då jag beskådat snötunga grantoppar och Alpernas skyline.

Vid mitt köksfönster är världen väldigt liten. Den sträcker sig bara rakt över gården där ett tegelrött hus tonar upp sig och skymmer rörelsen som jag så desperat behöver. På en av balkongerna i det tegelröda huset bor ett pensionerat par som jag börjat tycka synd om. Deras balkong är som ett fågelbo som de flyger ut och in ifrån för att ge sig själva lite liv. De pendlar mellan lägenheten och balkongen för att röka. För det mesta drar de djupa halsbloss alldeles ensamma. Kort efter att mannen gått in kommer kvinnan ut och så fortsätter det var femtonde minut hela dagen, varje dag. Ibland gör de varandra sällskap. Jag undrar vad de gör därinne i lägenheten när de inte röker. Längtar efter att få gå ut och röka igen kanske.

Anledningen till att de fångat min uppmärksamhet är att de representerar ett tillstånd som jag är i. Den händelselösa vardagen som tycks ha stannat på repeat. Sista året i skolan är som att vara arbetslös, men samtidigt ”på skoj” sysselsätta sig med att skriva en D-uppsats och producera tidning tills drömjobbet dyker upp. Något som förhindrar att jag blir totalt galen. Aldrig tidigare har jag spenderat så många dagar osminkad, i mjukisbyxor med ett ovårdat hår som en mentalpatients. Hemma finns det ingen anledning att ta på sig kläder överhuvudtaget.

Jag har hunnit fylla 26 år och kanske inbillar jag mig att jag börjar förfalla eller så har det här mycket sega skolåret satt sina spår. Jag tycker att mina ögon ser tröttare ut, hängigare, oinspirerade, oglada, utan energi och sprudel. Jag tittar mig i spegeln och grimaserar. Petar på ögonlocken och lyfter högt på ögonbrynen. Det hjälper för sekunden, men sedan är de åter trötta igen. Jag blir orolig.

Min oro handlar också som vanligt om vardag. Det finns inte så mycket alls kvar på ett vardagligt plan som jag kan njuta av. Vad i den här staden finns att göra som jag inte redan gjort tusentals gånger förut? Jag brukar ha saker att se fram emot, som jag kunde leva på. Just nu känns framtiden väldigt oviss och brutal. Jag ska snart slängas ut i verkligheten och bli vuxen, skriva på avtal och jobba heltid. Varför det känns brutalt vet jag inte riktigt för jag längtar ju efter stabilitet och att jobba, verka, förverkliga, påverka. Eller det enda jag vill ha stabilt är min inkomst. Det är hårt att inse att den världen jag slängs ut i inte kan erbjuda mig det. Det finns inget längre som heter fast anställning. Ibland finns det det, men i min kulturvärld jobbar man i projekt och när vart projekt tar slut sitter man med rumpan bar och med tolv snoriga och hungriga ungar att mata. Verkligheten kommer att innebära en ständig jakt på stabilitet, återkommande oro för ens överlevnad. Kommer jag ha jobb nästa dag, månad, år? Jag tvivlar inte på mina förmågor, men hur arbetsmarknaden ser ut.

Eller så skiter jag i att vara pretentiös och leta efter att jobb som jag ska klättra i och bara drar till Portugal några år och servera kaffe eller guida svenska turister. Det är också ett sätt att leva. Det kanske är mer att leva än att sitta i Sverige och leta efter drömjobbet. Livet ska man leva. Jag behöver vara hämningslös, snacka skit med främlingar och dricka drinkar tills solen gått ner trots att det är vardag.

Efter det här året kommer jag att behöva börja om. Börja om livet. Inte från början tack och lov, men helt klart en nystart och det vill jag göra utomlands. Jag behöver ny energi och hitta mitt glada, fantastiska jag igen. Lämna den mörka puppan som gör min själ mörk, apatisk och ovillig. Jag behöver oförutsägbarheten. Det är väl så att fantasin tagit slut för det är så många saker som inte känns meningsfulla längre och jag möglar.

E och jag pratade häromdagen om vad det är som gör att man känner sig hemma och i sitt sanna esse. Där man hittat sig själv fullt ut. Där man mår så bra att man blir odödlig. Så har vi båda bara känt när vi spenderat en längre period utomlands. Jag i Tallinn och E i Japan. För mig handlade de om det enorma sociala utbyte jag fick av alla intressanta och drivande människor. Självklart även om att jag lärde känna mina rötter och upptäckte hur mycket gemensamt med dem jag har. Att lära känna sitt ursprung både till själ och hjärta, men även att orientera sig fysiskt i det. För E verkar det handla om hur hon kände sig helt fri att uttrycka sig fysiskt, i kläder, hår. Att smycka sig på ett sätt som var uppseendeväckande på ett positivt sätt. Där hon hade kul varje dag med att experimentera med sitt utseende och människor blev glada av att se henne. Detta i motsats till täckjackslandet Sverige där det sticker i människors ögon om man ser annorlunda ut. Människor blir istället ifrågasättande och oförstående. E menar att det här inte heller finns det utbud av kläder osv som hon behöver för att fullt ut kunna uttrycka sin personlighet och det tar hennes identitet ifrån henne.

Det verkar som att vi båda känner att vi inte hör hemma här. E. skulle säkert säga att hon hör hemma i Japan, men jag skulle inte säga att jag hör hemma i Estland, bara att jag inte hör hemma här. Ibland känns min existens i denna stad som en enda stor charad. Jag tar på mig fröken normal, går ut bland folk men andas syrgas. Jag känner ingenting, ingen gemenskap, ingen glädje, bara fler och fler störningsmoment. Det är som att leva i en illusion att allt är som det ska när mitt pansar egentligen växer sig tjockare varje dag.

Kasta boll på liten sjukgymnast

Det här har varit en skittrevlig dag helt utan anledning. Alltså anledningar som att jag fått värsta jobberbbjudandet, vunnit pengar, uppfyllt drömmar eller nåt. Det här vad som hänt:

1. Solen.

2. Lover gjorde en finfin frukost till mig, men han själv inte äta för att jag sovit för länge. Hm. Vi skulle ätit frukost tillsammans innan han åkte till Stockholm. Förutsättningen var att han väckte mig, men det fattade han inte att han skulle göra och fick rusa istället.

3. Jag drog på mig brillorna och tog en sväng på stan. Jag skulle köpa refill till toalettborsten, tvål, och en glödlampa. (Beat that! ;) Ingen refill men ett linne för en fjärdedel av ursprungspriset och en svart kjol på Åhlens.

4. Konsum. Köpte mjölk, yoghurt och apelsiner. En gubbe som stank riktig gubbe och med skäggstubb längre upp ansiktet än de flesta, prata med mig hela tiden. "Brukar du dricka kan yang när du är förkyld?". "Jag brukar ta de där vännerna av fiskarmannen så blir halsen bra, men förkylningen blir man aldrig av med". "Jaha, där är visst min fru. Hon rymde ifrån mig och ville inte handla med mig".

5. Jag hinner inte se Oprah. Irriterande.

6. Är inte alls inbuden på gymet. Normalt sett vill jag vara ifred. Känns som jag vill prata spontant med folk. (Det är väldigt spontant att tänka att man skulle vilja göra något spontant). Jag kastar istället en tennisboll på min sjukgymnast. Han vet inte hur han ska reagera och skrattar lite nervöst. I Sverige är spontanitet svårt och alla som pratar spontant ses som psykfall. Tycker folk är konstiga som går omkring med mobilen på gymet.
Jag säger alltid hej då till damerna i receptionen och känner mig lite som ett psykfall för att deras reaktion är att de för 100 gången låter så överraskade och förvånade (betyder det samma sak?). Skulle inte de kunna vara lite alerta någongång och ta på sig trevlighandskarna och heja mig hej då.

7. Vid Repslagarbackens rödljus står jag bakom en person på cykel som jag känner. Min hälsning ligger och svävar i luften, men jag bestämmer mig för att inte orka vara social.

8. Det är nästan stopp i avloppet i duschen och har varit ett bra tag. Jag känner mig ledig och ganska snäll och tar på mig de gummistinkande plasthandskarna och börjar rota runt. Det finns ingen liten hårråtta som sitter fast, men rören har slammat igen. Nam nam. Beläggningen går inte att skölja bort med kokhett vatten så jag får plocka isär röret i tre delar, hälla diskmedel i och skaka rören som en jäkla marackas. Jag petar in en ihopknöglad plastpåse som ska rensa ut skiten, men har inget som är tillräckligt långt att peta med för att påsen ska komma ut på andra sidan. Hittar ett gammalt trasigt lysrör som kommer till användning. Röret kräks ut slajmgrå sörja. Det är nu jag vill strypa hyresvärden somsätter in så konstiga rör som inte ens rymmer lite slam.

9. Jaha. Nu sitter jag här ungefär lika glad efter en dag som inte varit speciell på nåt sätt. Lover är på väg hem och jag ska laga mat. Och ikväll ska vi på Lykke Li. Wohoo!

Orden förlorad i dimman

Idag fick jag återuppleva min första migrän. Min första migrän som jag inte visste var en migrän utan något dödligt virus som utan förvarning sakta men säkert tog mitt liv. Först blev synfältet blir mindre och mindre och högra handen domnade bort. Sedan tungan som också började kännas tjock och oreglerlig. Sen käken och resten av kroppen på högra sidan. Det var inte så jag föreställde mig att jag skulle dö. I någon slags tonårsförlamning. Domningarna försvann ganska snart, men avlöstes av en spränghuvudvärk som lämnade en krökt och öm hjärnbalk.

Idag efter lunch och en mininap på soffan satte jag mig sedvanligt vid datorn för att bli seriös med mina böcker. Jag försöker skriva en inbjudan, logga in på banken och formulera kreativa meningar. Inget går. Jag skriver som en stressad dyslektiker, synfältet blir mindre men jag uppfattar att orden är helt felstavade. De betyder ingenting. Jag fortsätter att treva i dimman och hoppas att jag kan träffa rätt bokstavordning. Vad är det som håller på att hända? Det var först när det började pirra och domna i högerhanden igen som jag förstod att jag inte höll på att go mental.

Precis när jag känner mig duktig och ska plocka upp dagens spillror dunkar huvudvärken och jag får inget gjort. Jag beskriver på icq för Lover att min tunga börjat domna bort utan att förklara att det har med migrän att göra. Han ringer genast hem och låter förtvivlad som ett barn som precis ramlat ner från äppelträdet. Jag kan inte låta bli att tycka att han är söt. Jag skrattat. Oroa dig inte. Det går över. Vi skrattar.

Jag lämnar ungdomen med en skalad apelsin

Igår blev det extremt påtagligt att jag är i något slags ungt klimakterie. Mellan två åldrar. Ungdomen och vuxenvärlden. En ny mognare identitet som inte är hälften så svår att acceptera som att jag långsamt börjar lämna ungdomen. Temat för gårdagskvällen var en 25-årsfest. Jag hann inte köpa alkohol som hör till seden. Lögn. Jag hade visst tid att köpa alkohol, men kände en befrielse att inte göra det. Jag har aldrig gillat alkohol så att dricka på fest har alltid varit mer vana och för att "komma igång" mer än något annat. Men igår tvärnitade hela min existens framför tanken att dricka nåt som får strupen att dra ihop sig till en kväljning. Och effekten av att dricka vill jag inte längre ha för effekten är att tappa kontrollen. Tappa kontrollen som jag inte definierat det förut. Det är helt enkelt inte speciellt skönt att känna kroppsdelar domna bort, inte vackert att bli ledlös och tvinga på folk ärliga åsikter. Mest av allt vägrar jag bakfylla. Förut tänkte jag att det var värt att supa till kvällen och natten i ära. En söndag mer eller mindre är skitsamma. Idag känner jag exakt tvärtom att det är inte värt att slösa bort en hel dag på huvudvärk och ångest.

Festen var underbart trevlig ända tills krogen kom på tal. Jag går inte ut längre. Men igår hängde jag på för att jag ville ge mitt cyniska jag ett bett i rumpan. Krogkulturen kanske har förändrats, utvecklats på nåt spännande sätt, kanske kunde det vara roligt att dansa ändå?

Nej. Inte alls. Krogkulturen beter sig exakt på samma vis som när jag insåg att det inte var värt att gå ut längre. Den stora skillnaden är att jag åldrats så mycket på så få år. Jag kände mig tio år äldre än de flesta andra där. Jag ser köttmarknadens strukturer, det sociala spelet, den fysiska uppvisningen och beteenden hos tjejer som jag kunde identifiera mig med för kanske åtta år sedan. Sekvenser ur mitt liv som jag redan agerat ut, som jag lämnat bakom mig och som inte gör mig någon nytta att vilja ta del av igen.

Krogen gör mig otroligt cynisk. Jag tycks programmerad så. Jag sätter mig ner och börjar skilja ut hierarkier, könsskillnader, beteenden, klyschor medan mina kompisar dansar loss. Här skulle lite alkohol hjälpa mig att sluta ta allt på allvar. Situationen blir som ett tv-spel, som en djungelns lag. Survival of the prettiest. Och jag känner bara att jag inte orkar. Jag känner att jag vill gå hem och skala en apelsin istället. Det är inte alltid så roligt att stå så mycket utanför situationer som jag ofta gör. När allting liksom blir ett socialt experiment eller observation. Jag måste lära mig att leva i situationerna också och inte ge mig själv existens genom att analysera dem.

På nåt sätt låter allt det här så banalt. You grow up, so what!? Men jag känner ändå en slags separationsångest av att inte identifiera mig med kidsens språk längre. Ibland är det en känsla av att även känna sig en smula tråkigare. En annan dag ska jag skriva om hur skönt det är att vara vuxen och om hur fullkomligt stabil och trygg jag är i mig själv. Det är ok att rubbas lite ibland.

Kulturkrig

"Konflikter mellan diverse kön, klasser, raser och sexualiteter upprättar skillnader inte bara mellan olika kulturer. De skär tvärs igenom varje kultur, ja, genom varje individ. Ord som kultur och identitet betecknar inga stabila storheter. De är tillfälliga abstraktioner upplyfta ur ett flöde av möten, konfrontationer och kriser. Att kulturella ideniteter ändå låter sig stabiliseras och alstra vanor och egenskaper som kan förefalla naturgivna, och som så många finner det så angeläget att försvara, beror på att maktförhållandena mellan olika grupper är relativt stabila."
/Stefan Jonsson i boken De Andra. Amerikanska kulturkrig och Europeisk rasism


Jag tillhör ingen särskild ras. Jag är av mänsklig ras, en människa i stort i människans värld, och jag förebådar en ny ras.
Jag kommer inte från någon särskild trakt. Jag kommer från jorden.
Jag tillhör ingen särskild klass. Jag är av mänsklig klass, och jag förebådar en ny klass.
Jag är varken man eller kvinna eller någonting däremellan. Jag är av kön, med manliga förtecken.
Jag trampar ingen särskild mark. Jag trampar den mark som är att finnas till.
/Poeten Jean Toomer

Jag, utvecklingsingenjör

Jag extraknäcker som modell för Leon reklambyrå. Det innebär att jag när som helst kan bli kontaktad om de behöver kroppsdelar till tryck och web-produktion för olika företag :) Mitt första jobb var som utvecklingsingenjör för Scania. Det syns inte på den där bilden men killen som jag fotades tillsammans med som står i bakgrunden, fick ha på oss vackra Scaniatröjor i grått mjukistyg. Lite lustigt att liksom stå som symbol för något som är så långt ifrån det jag sysslar med i verkligheten på andra sidan universum.

Tack & adjö gott folk

Till på måndag skriver jag min sista tv-krönika för NT. Det känns lite vemodigt. Jag räknade häromdagen och kom fram till att jag jobbat där i olika positioner sen 2001. I sju år! Har jag ens varit...vuxen så länge?
Det har varit en otroligt givande tid och jag har liksom hittat mig själv i skrivandet. Hittat min stil och fått ett skrivande självförtroende.

Men. The show must go on. Har alltid försökt att tillföra det lilla extra till mina texter, men nu har jag inte riktigt motivationen längre. Idéerna börjar ta slut och det är svårt att hitta glädjen. Det känns som helt rätt tid att sluta och jag vet att min efterträdare kan jonglera med ord. Jag lämnar NT bakom mig för att vara öppen för nya möjligheter och utmaningar. 2008 är ett sånt år. Förändringarnas år. Jag startar till och med mitt eget magasin.

Just nu tänker jag bara ta en sak i taget. Det viktigaste just nu är examen. Om några veckor hoppas jag på en annan utmaning. Har svårt att greppa att det är mindre än fem månader till skolan är slut för gott. En epok som släpps ut i rymden likt en ballong. Jag ser så många möjliheter efter examen och hoppas att jag är ärlig när jag tänker det. Och att jag är beredd när dagen är kommen. Världen väntar. Men tills dess..en dag i taget.

Äntligen sanningen!

Vet inte varför men 2008 känns så rätt fast inget rätt har hänt så här långt :) Året har faktiskt börjat grinigt på sina håll. Inga detaljer.

Något som jag tagit tag i är mitt eviga tjat om mina knän. Sa ju att jag på riktigt skulle göra något åt det. Gick på en undersökning för nästan en månad sen. Detta var hos samma läkare som jag träffat 2 gånger förut. Min förhoppning var att jag skulle få träffa en annan för en andra åsikt, men efter många samtal i gryningen på jakt efter jourtider, varav ingen jag fick, blev det samma läkare igen. Han är verkligen helt skruvad. Inte nödvändigtvis dålig i sin profession, men socialt en inbicill.

Jag sitter på sträckbänken och väntar lite smånervöst. Han släntrar in på ett sätt som får hans ben att se blasé ut. Ögonlocken är tunga och jag han ger mig en kisande blick. Hälsar med ett slappt handslag, säger att det är lika bra att jag drar av mig byxorna på en gång och påbörjar sitt konstaterande.

Min bild av att få svar är att ställa frågor. Han ställer inga frågor utan efter 2 minuters vridande på mitt ben konstaterar han hur självklar mitt problem är. Jag tänker att människan är ju inte klok. Vad är det för fel på läkare idag? Vill han inte höra mina symptom? Han vill skicka mig till sjukgymnast och jag tackar såklart ja. Undersöknngen tar fem minuter och efter vi sagt hej då känns det på något märkligt vis som att jag hamnat i ett mindre chocktillstånd. Var det allt? Undersökningen känns som en karuselloop.

Så i onsdags träffade jag sjukgymnasten som jag också träffat förut, men den gången visade han bara några övningar jag kunde göra hemma eller på gym. Det resulterade i ett års tråkig träning med att lyfta skrot och delvis göra helt fel övingar. Det kändes väldigt skönt denna gång att träffa en kunnig som lyssnade ordentligt på hur jag upplevde skadan. Vi pratade i säkert 45 minuter. Och dagen efter var jag på min första rehabträning. Känns riktigt bra att jag äntligen tar mig själv på allvar och att jag nu vet att jag kan reparera skadan. Andra clueless har sagt att jag inte får cykla, inte hoppa, inte springa och kanske att jag måste steloperera om jag inte sköter mig. När jag nämnde alla dessa förbud och steloperationen skrattade sjukgymnasten och menade att cykling är den mest skonsamma formen av träning med mitt problem. Snacka om att jag varit lurad i många år. Känns faktiskt lite som en pånyttfödelse :)

Ska verkligen jobba hårt för att bli bra denna gång! Ser så mycket fram emot skidresan och hoppas att jag tills dess hunnit stärka senorna lite.