Den riktiga Åländskan existerar inte

I fredags var det alumnidag för alla ksm:are. Fd och framgångsrika ksm:are kommer och berättar om livet efter studierna. Allt i från toppar, dalar och framgångssagor. För det mesta är det framgångshistorierna vi får höra. Vore korkat av lärarna att bjuda in hem- och tandlösa ksm:are som funderar på självmord. Under och efter en sån här dag känner jag mig alltid så enad och samförstådd med alla andra ksm:are. Tidvis må vi vara en förvirrad skara människor, men alumnerna får oss att känna oss unika och världsbäst på precis allting inom media. Fast vi inte vet om det kan vi ju så sjukt mycket så tom den där gud får mindervärdeskomplex. Right at ya! Nåväl. Dessa dagar känner jag mig stolt och framgångsrik.

På kvällen var det fest för alla föredettingar och de fyra årskurserna. Tanken var att vi skulle mingla runt och ta del av varandras erfarenheter. Kanske tom påbörja att spinna några trådar i det sk kontaktnätet som är så bra att ha. Tanken var god, men för egen del blev det ett ganska krystat mingel eftersom syftet var att kontaknäta och samtalen blev ganska förutsägbara. Usch, är jag otacksam nu?

Gick till Trappan med Alex och Lover i halvtid för att träffa Dennis, Petter och GbgHanna och äta premiärpizza. Enligt menyn såg det ut att finnas pizza med antingen eller skinka, chorizo, kebab eller veggie. Kebaben verkade god, men när vi fick våra pizzor hade de exakt samma fyllning. Bestående av allting.

Alla utom Petter gick tillbaka till festen. Det var inte alls kul för jag kunde inte urskilja vilka som var ettor och vilka som var alumner. Tvingade i mig ett glas vitt i hopp om bättre tider och att komma ur mitt skal. Men nej. Det kändes ännu mer krystat tills vi skulle ta på oss jackorna och Bettina och Malte uppenbarar sig. Min rygg gjorde ont och magen likaså pga en stor pizza i väldigt tighta byxor så jag orkade ändå inte stanna. Synd det för de är väldigt treeefvliga.

I lördags kändes det lite gammalt att för andra kvällen i rad göra sig i ordning för fest. Av någon anledning kändes det som jag festat två veckor i rad och jag hade haft på mig samma kläder dygnet runt utan att duscha. Försökte med en uppiffning, drog på mig mina gamla, röda plyschbyxor som jag köpte på gymnasiet. Fick faktiskt två komplimanger för dem :)
Det var Johan och Maja som bjudit med oss till en studentkollektiv vid strömmen. Det var den snyggaste jäkla lägenheten jag sett på år och dagar. Man hör ju ofta att studenter är fattigfolk, men knappast när tre killar bor i en femma med utsikt mot strömmen, stukatur i taket, två gigantiska sällskapsrum varav ett var helt och hållet cirkulärt. Det var kvällens grand finale. Det märktes på gästerna att killarna var populära för sin lägenhet.

Jag vet inte om det bara var jag och Lover, men de var en ganska skrytig stämning bland alla som var studenter. Civilingenjörer hit och dit. Exjobb hit och dit. Alla med något slags behov att hävda sig, nästan sälja in sig. Det var en SKA-tjej som undrade vad Lovers t-shirt föreställde och han berättade att det var en japansk seriefigur. Hon bara antog att han varit i Japan och frågade hur det var där. Då berättade han att han köpt den i San Fran varpå hon kontrade med att hon hade varit på Irland ganska mycket och skulle dit under jul. Jaha? Även om vi träffade väldigt mycket trevliga människor så låg det ändå någon slags tävlingsinstinkt över hela stämningen.

Det var roligast att prata med två killar från Åland. Ja var helt säker på att man pratar finska på Åland, vilket också hördes på deras brytning som iofs lät mer som en dialekt. Jag frågade den ena om han pratade finska. Nej, det kunde han inte. Jag blev nästan lite besviken när han berättade att det är dialekten som är Åländskan och att de har en del ord som skiljer sig från svenskan. Typ macka heter semla :) Den andre killen överraskade mig positivt för han skulle upp till norr och jobba i isbaren på ishotellet i Jukkasjärvi. Dit har jag bestämt att Lover och jag ska åka i januari och jag ska ta ut en tidig 25-årspresent. För i mars när jag egentligen fyller är jag på praktik.

Kattinspektion med skräckfilmstema

Sandra undrade om inte jag ville följa med och titta på en katt i Klockaretorpet igår. (Ehm..nu när jag tänker på det låter det som att jag bor på landet med tanke på att jag bor i närheten av en plats vars namn innehåller ”torp”). Hon hade hittat denna katt och ägare på blocket. Utan något intresse av katter tänkte jag att det ändå kunde skildra tankarna från skolan så jag följde med.

Vi hittar fram till radhuset. Sandra trycker på dörrklockan som inte ger något ljud ifrån sig. Efter en lätt knackning öppnar en tjej i 16-årsåldern dörren. Hon säger ingenting. Inte hej, ingenting så Sandra frågar om det är Anna. Anna svarar jakande, lämnar oss på tröskeln och går in i vardagsrummet. Anna är ganska lång, smal och har långt rött hår i mittbena, uppsatt i en tofs i nacken. Hon ser nästan ut att gömma sig i håret och säger inte mycket. Hon bär en stor, svart och hårig katt som hon klappar intensivt.

När vi kliver in i hallen möts vi av en obeskrivlig urinstank. Vi måste skärpa oss för att inte uttrycka äcklande ord. Eftersom Anna själv inte ber oss att komma in, tar vi av oss och går genom den långa korridoren mot vardagsrummet. Jag behåller ytterkläderna på för jag tänker att här blir jag inte långrandig. Vardagsrummet är dunkelt. Persiennerna halvt nere och gardinerna fördragna. Undervåningen är oroväckande sparsamt möblerat och det springer omkring katter överallt och två hundvalpar är instängda i en tygbur.

Fötter kommer gående nerför trappan från övervåningen. När jag ser att det är en exakt kopia av Anna får jag rysningar i kroppen och skräckfilmstemat är ett faktum. Annas kopia kommer bärandes på den katt som Sandra skulle titta på. Det är så obehagligt tyst bland oss och från övervåningen hörs knuffar och slammer mot golvet. För att inte böra gapskratta på grund av den enormt filmiska stämningen börjar jag ställa en massa frågor som egentligen jag inte vill veta svaret på. Jag tänker att om tvillingsystrarna slår till och släpar upp oss på övervåningen och styckmördar oss så har jag levt ett bra liv.

Om inte jag eller Sandra hade ställt några frågor skulle det med all säkerhet ha varit knäpptyst från början till slut. Anna och hennes tvillingsyster klappar intensivt på sina katter och tittar blygt på oss med ögon som matchar den bleka hyn. Urinlukten tycks leta sig in under huden som skriker efter frisk luft.

För att efter bara några minuter runda av säger Sandra att hon ska fundera och frågar om det finns någon annan intressent. Anna svarar med bräcklig röst att det var en kvinna där igår, men som inte hört av sig. No shit! Är det möjligtvis hennes jämmer och elände vi hör från övervåningen när hon försöker ta sig ur fängslet tvillingarna tvingat in henne i, i väntan på dödsdomen?

Dagens special och goda humör

Dagens platta: James Morrison.
Orgasmiskt jäkla bra! Tack för att du finns.
Åå ibland, oftast när jag tränar, blir jag en sån jäkla sucker för högstadiediskotryckarlåtar. Sån där musik som spelas på den hemska radion. Om man är riktigt kulturell och musiknörd får man nästan inte lyssna på radio för radio är kommersiellt och fult. Ja, mycket av den musiken ger en ofrivilliga spasmer, men all radiomusik är faktiskt inte dålig. Men faktiskt så skäms jag lite för att jag mitt under ett träningspass, drypandes i svett och adrenalinstinn tänder på ballader á la pojkband. Hahaha! Det är något med min hjärna som kopplar på nirvanadrogen.

Dagens dryck: Drink Me Spiced Chai.
Drack en skitgod chailatte hos Troen för länge sedan. Den var i pulverform och blandades med skummad mjölk. När jag drack den trodde jag att jag kommit till himlen och himlen var god mot mig. Sen visade det sig att sånt inte gick att få tag på i Norrköping så jag drog till Los Angeles och köpte en burk i den lokala matvarubutiken. Mission completed.
Häromdagen köpte en helt ovetandes mamma en ny burk till mig. Lansering i Norrköping. Hipp & Hurray! Det var en lyxigare burk än L.A-varianten och kryddad med peppar och chili. Oh mama!

Dagens vidrigaste: Jag tvingades gå upp 06.30 för att jobba på hotellet. Inget klockslag innan kl 10 borde existera på lördagar. För det mesta kan man lugnt lämna pepparsprayen i omklädningsrummet. Men med vetskapen att det bott en man på ett rum är det nästan så man borde ha med sig åtminstone lite mental träning i bagaget. Det är toaletten som skräms mest för många män vet fan inte hur man beter sig på ett hotellrum i kombination med en toalett. Det är nästan så jag duckar och ställer mig försvarsställning innan jag lyfter på toalettlocket för att minimera risken att bli huggen i halsen av någon super kissochbajsbakterie som ju var så svår att spola ner innan man checkade ut.

Dagens älskling: Lover. Bo hoo hoo. Han är söt dygnet runt.

Kvällens fest: I Jonas nästan färdigrenoverad lägenhet. Ska bli skoj! Ja och sen är det ju inte helt fel med vin nu för tiden ;) Mer Affenthaler åt Pandan.

Häftigt med gruppdynamiska processer

Det här är en satellitbild över mitt köksbord som inte är ett köksbord för det står i vardagsrummet och fungerar som ett väldigt stökigt skrivbord. Stora delar av min lägenhet är i det här skicket och man kan tro att det är jag och tre småungar med damp som bor här. Hur blir det stökigt så fort? Imorgon ska jag prova på det här med städning.

Konstaterar att jag inte längre är en höst -och vintermänniska. Det känns brutalt fel att det börjar bli mörk redan vid kl 16. Jaha, tack för idag, tänker min kropp och går vilse på stan. Eftersom jag inte lyckats köpa nya cykellysen vågar jag bara cykla till skolan när det är ljust, men inte hem när det börjar bli mörkt. Hade jag en garanti för att inte polisen vara ute och rasta sina batoner så skulle jag såklart cykla. Men faktum är att var gång jag är ute och promenerar med min cykel så kör polis polis potatismos förbi. Jag har även vid ett flertal tillfällen cyklat omvägar för att slippa polistrafik. Skulle ju kunna köpa de där lysena.

Idag var jag, A och J på Swartz för att presentera vår P8 produktion. Vi har uppfostrats till att vara väl förberedda, välformulerade och tydliga i vår framläggning och var väl typisch det inför detta möte. När jag ringde ägaren lät hon så positiv till idén att det kändes som att jag fick insistera på ett möte där hon skulle få se och höra om våra tankar. Normalt sett kan man få ett ganska kräset och skeptiskt bemötande och måste därför vara på topp och motivera syftet in i minsta detalj och helst ta med ett formförslag. Så vi satt där redo att tackla, men hon sa bara att det lät bra och spännande och att vi kunde komma in när vi var färdiga. Så snopet enkelt. Vi hade tom förberett en diskussion om hur hon ställde sig till vissa ämnen som vi har valt att ta upp. Tex tre varianter av prostitution. För vi tänker såklart att vi inte vill hänga ut någon eller göra folk upprörda. Vi försökte även förklara att det ju även handlar om hon ska kunna stå för att hon har vår produktion i sitt café. Att om en besökare skulle ha synpunkter på materialet så kanske negativa upplevelser förknippas med caféet. Det blev nästan så att vi förberedde henne på konsekvenser som kunde uppstå på hennes bekostnad innan hon ens själv funderat över dem. Antar att det är vettigt att göra för då har vi ryggarna fria om något skulle inträffa. Hon tyckte bara att allt lät kul och intressant så nu kör vi.

Det känns verkligen nu att vi börjar bli riktigt duktiga på att jobba med produktioner i grupp. Det är verkligen en dynamisk process och det kan vara skitsvårt att balansera allas viljor. Det kan tom vara en konst att lägga upp ett möte så att allt blir sagt, gjort och beslutat. Under P8 så är vi hela sju i gruppen mot normalt fyra. Det är spännande att se hur gruppen formas, hur idéerna utvecklas och hur vi diskuterar dem. Även om inte alla älskar alla så är vi en balanserad grupp där de flesta har lite samma mentalitet, är jordnära och kreativa. Vi har som oftast även en väldigt ärlig kommunikation där alla både på gott och ont säger vad de tycker om både sina egna och andras idéer. Det är roligt när det funkar så bra.

Jag känner också att jag har utvecklats mycket i skolan den senaste tiden. Speciellt socialt. Från att ha umgåtts med bara en person till ingen alls, känner jag nu att jag fungerar och har en lättsam ton blan de flesta. Det är fortfarande "läger" i klassen där vissa inte tycker om andra. Just i denna period har jag funnit mig själv mellan två av dessa läger där enskilda personer av någon anledning inte gillar varandra. Det känns skönt, fritt och flexibelt. Jag vet inte exakt ved deras anledning är att inte tycka om varandra, men jag kan inte välja sida. Det är deras problem och jag tänker inte springa omkring och snacka skit.

Pingviner. Arne. Affenthaler

Har äntligen sett Pingvinresan. Det är med varma rekommendationer jag uppmanar er att se den. Å vilken fantastiskt film. Jag satt mest och gapade i rent chocktillstånd mellan tårarna och skratten över hur smarta pingviner är. Imponerad över deras livscykel, hur de organiserar sig i grupper för att överleva den absolut strängaste kyla. Imponerad över filmarnas skildring av miljön och relationerna pingvinerna emellan. Så mycket kärlek och värme som denna dokumentär bjöd på. Ett liksom förmänskligande av pingvinerna.
Med National Geographic som medproducent tänkte jag först att det var lite Arne Weise i skogsbrynet-varning på det hela, men neeeeej. Se den, se den!

Har en nalkande förkylning i skallen. Eftersom ingen tidigare i världshistorien varit förkyld ska jag berätta hur det känns. Det är ungefär som att ha en kocka asfalt inbyggd i pannbenet. Andningen är tung och det är svårt att skövla regnskog. Min kropp är lite lurig. Jag är i princip aldrig sjuk eller förkyld så detta är förmodligen bara ett litet varningstecken. Brukar dö ut efter ett par dagar.

Har inget att göra i skolan idag så jag tar det lugnt. Har sett till Alex och Daniel några timmar och ska ut och trivas i en promenad med Sandra precis straxt. Borde även handla efter den pik syrran gav mig igår. Hon skrattade när hon öppnade mitt tomma kylskåp. "Du äter som en kille, men det syns inte". Tycker att jag storhandlar hela tiden. Och kanske storäter.

Är stolt över min Lover. Han ska föreläsa design på Örebro universitet på torsdag. Det låter som en skitintressant föreläsning och jag skulle gärna åka dit och delta. Om jag fick. Men aldrig i livet säger Lover. Han tror bara att jag skulle distrahera honom. Moona, flasha brösten eller något annat flickvänsaktigt :) Nä. Jag skulle ju bara sitta där snällt och kasta slängkyssar på honom. Jag både förstår och inte vill förstå varför jag inte får vara där. Jag kan säkert vara distraherande, men jag tror att om jag själv skulle föreläsa så skulle det vara roligt att ha en Lover i publiken. Who knows. Kanske nästa gång, om det blir en nästa gång.

Imorgon ska vi på Halloweenfest hos Sara och Jonas. Jag ska klä ut mig till full. Österrikarens syrra har varit så supersupersnäll och skickat mig två flaskor Affenthaler som jag ville att österrikaren och mamma skulle köpa med sig från Tyskland i somras. Då fanns det inget. Jag ville bara ha dem för att flaskorna kan bli fina ljusstakar. Jag hade tom glömt bort att jag önskat mig dem, men så har hon letat och letat och skickat dem från Frankfurt. Jag har nästan dåligt samvete för att hon gjort sig så mycket besvär utan att jag bad om det. Ska skicka ett fin fint tackkort till henne!

Ny känsla av frihet

Enligt FN´s deklaration om mänskliga rättigheter, yttrandefrihetslagar och en förmodad universell syn på vad frihet är, är definitionen av frihet högst personlig beroende på vilka förutsättningar för liv du lever under. Jag kan ju bara på ett ärligt och sakligt sätt relatera till min egen kultur.

Jag väljer här att inte ta ställning i frågan för eller emot religion för det är inte relevant. Men snarare än att finna mening med livet och vilken din uppgift på jorden är i en religionstro, lever majoriteten människor i väst med hopp och tilltro till materiella ting. Vi är vad vi äter, vi är vad vi äger och andra definierar och dömer dig utefter dina ägodelar. Vi lever under ständig press från kapplöpningen att äga mest, bäst och vackrast. Vi måste konsumera för att existera. När vi inte har råd att existera blir vi deppiga, otåliga och kan inte gå utanför dörren för att vi inte har något att ta på oss. Vår existens duger inte till för att visas upp på gatan. Vår existens är omodern.

Många lever under ett kroniskt sug att äga, shoppa, spendera. Konsumtion är en beklagelig aktivitet för det ger ingen egentlig tillfredställelse. För studen, den första timmen, första dagen kanske, men det kroniska suget och åtrån till andra ting gör ju att ingenting i längden någonsin kommer att vara värt någonting. Konsumtion känns ofta som en dålig lösning, förträngning och förskjutning från sökandet av en permanent tillfredställelse. Konsumtion dämpar tillfälligt rastlöshet, känslan av meningslöshet och fyller tomrummet som slukar många människor.

Största strävan i livet för många är att bli rika. Rik för att slippa jobba, rik för att kunna äga allt vi åtrår, rik för att spendera på slentrian. Inte rik för att bidra till att göra världen bättre, bygga skolor i u-länder, bidra till forskning, skänka allt vi har till de bättre behövande för de finns det fler av än vi kan räkna till. Vi vill bli rika för att konsumera och reproducera vårt inre tomrum. Tomrummet som är en enda stor fråga som aldrig kommer att kunna besvaras så länge vi inte tänker ett steg längre.

Jag tycker att det är sorgligt, men egentligen kanske det bara är synd om "oss". Vi vet inte bättre för vi har ingen vana av att definiera oss själva utifrån religionstillhörighet, ideologier, annat som inte är materiella ting. Vi lever inte med någon djupare mening men livet förutom att kunna köpa allt vi pekar på och kanske skaffa barn som vi i sin tur vill ge allt vi själva aldrig fick eller hade. Materiella ting. Visste vi bättre skulle vi inte längre ställa oss frågan vad meningen med livet är. Efter alla denna tid på jorden, hur kan vi fortfarande inte veta svaret? Är det dessa värderingar vi ska lämna efter oss?

Som om detta inte vore nog så känns det som att "vi i väst" som i många fall ever under trygga sociala förhållanden med tillgång till allt möjligt i obegränsad skala, att det är VI som är olyckligast på jorden. Deprimerade, maniska, har tvångstankar, psykopater, anorektiker, bulimiker....
Tomrum.

Jag vill tro att jag kommit ett steg närmare svaret. Mitt svar. Det är ingen utopi, det är inget revolutionerande, det är något vi alla måste känna till för att existera, för att definieras som älskvärda och socialt accepterade människor. Det är kärlek. Meningen med livet är att älska. Jag tänker i första hand på att älska en speciell person, en livspartner som känslomässigt ger dig något som är helt oersättligt och omätbart. Det lägger sig som sockervadd på själen och skänker djup ro och innerlighet. Det är allt jag behöver. Detta i kombination med att jag inte känner något sug efter materiella ting. Jag har precis allt jag behöver. Jag känner mig bara kvävd av prylar. De är inte intressanta.

Den nya känslan av frihet är att leva enkelt, att uppskatta ett gott te, solstrålar genom höstlöven och fyra ögon över en djup diskussion så ojämförbart mycket mer än att äga. Det är så enkelt och frigör mig från ångest, öppnar sinnena och tillåter mig att fokusera på viktigare saker och fördjupa mig mer i min personliga utveckling och relationer till andra.

Köttfärslimpans helg

Det har varit en ganska händelserik helg trots att målet var att ta det jävligt lugnt. Först och främst är det guld att ha Lover hemma igen. Små saker som att få somna ihop, äta frukost på sängen, laga mat tillsammans sätter guldkant på tillvaron när man inte setts på ett tag.

Jourvolontär som jag är fick jag sent i fredags kväll frågan om jag kunde jobba på lördagen. Det tog emot jäkligt mycket eftersom jag ville spendera helgen med Lover och planen var att se resten av festivalen. Well, jag är inte hon som är speciellt bra på att säga ifrån och så fick jag dåligt samvete för jag vet hur mycket arrangörerna sliter så jag tog passet. Det är iofs deras val att jobba som arrangörer så jag borde inte alls bry mig, men eftersom jag tycker synd om människor väldigt fort så blev det så.

På morgonen hade jag flörtat med Lover så att han skulle laga köttfärslimpa till mig lagom tills jag kom hem från passet. Här är vi moderna och jämställda människor :) Hans ögon blev rädda och han frågade om jag skämtade. Nej då. Jag hade tagit fram köttfärs ur frysen och tänkte att det var ju bara att knåda ihop och in i ugnen. Men när jag kom hem hade han inte kommit så långt och var på gränsen att bryta ihop pga att tvingats springa till i affären i flera omgångar för att han glömt div ingredienser som ägg, mjölk, lingon osv som jag inte tänkt på. Jag hade ju tänkt att vi sklle göra det lätt för oss, men så blev det inte. Hungriga som vargar stod vi och dreglade framför ugnen i en timma och när limpan var färdig smakade den som vi kommit till himlen. Efter maten var vi mätta till sprickningsgränsen och var tvugen att vila på varsin soffa. Det var värt all möda!

Sen skyndade vi till Lilla teatern för att träffa Dennis och Erik och se dokumentären om det väldigt kristna familjebandet Danielson. Rätt grym musik när man bortser från det smått maniska, kristendomen och weirdo kombinationer av utstyrslar, genre, människor osv. Intressant.

Vidare var det avslutningsfest för filmfestivalen. Lover var den som var mest sugen på att gå dit ta en drink, men det var han i slutändan som hade tråkigast ;) Inte ofta jag känner folk på krogen när jag går ut, men igår vinkades det både åt den ena och andra. Kanske för att det var mycket kulturmänniskor och en och annan nöjesredaktör. Käppingens källarvalv är ju så vackert, men blir kokhett med så mycket ljus och människor. Värmen blev outhärdlig. Det var ganska trevligt, men inte så mobilt så efter ett äckligt glas vitt vin gick vi hem. Jag har börjat dricka vin. Vuxenpoäng tack!

Idag hade Lover och jag bestämt att vi skulle köpa nya sängkläder hem till honom. Sammanlagt kom vi hem med sex handdukar, ett duntäcke ett par skor och fem bakelser. Inga sängläder. Förresten, varför innehåller svenska konditorbitar så jäkla mycket grädde? Usch!
För något år sedan kom vi nästan överens om att inte gå på stan tillsammans för att vi bara började bråka. Anledning: Jag följde med som smakråd, men han dissade all mina förslag. Jag blev sur och tyckte att han var konservativ. Jag ville gå hem. Vi har ganska olika smak när det gäller kläder och saker, men det har vi kommit över och skämtar istället om våra olikheter. Det är roligt.

Bakelserna tog vi med hem till mamma och österrikaren. En förkyld zombieLina hälsade också på. De bjöd på köttfärslimpa (!), vi pratade om människors olikheter, resor och avrundade med pingis. Jag fick grymt med smisk både av österrikaren och Lover. Pingis är en sk sport jag inte kan förlika mig med. Jag slår bara för hårt hela tiden och tycker att det är meningslöst när man inte får ta i lite. Gah! Egentligen är jag en skitdålig förlorare, men maskerade detta faktum med en massa skratt och myror i benen. Det var roligt. Det är så lättsamt att umgås med dem.

Veckan som kommer måste bli lugnare annars går jag nog sönder. Har räknat på att jag sett 12 filmer under festivalen. Bara för att man går gratis så kan det ibland bli lite hysteriskt, att se film bara för att se. Men helt klart har jag sett riktiga guldkorn!

Rekreation

En varm, lång dusch ger rekreation när du stannar kvar efter filmen och berättar för mig att du köpt biljetter till 19 föreställningar. När du vill berätta att du mest ser film för att få tiden att gå. För att din fru gick bort i våras.

En varm, lång dusch hjälper när du börjar morgonen med att gråta för att kärleken inte ringde och psykologi kan vara så vackert.

En varm, lång dusch ljuger inte när människor konspirerar, nöter på din själ, ger dig dåligt samvete och du är känslig.

En varm, lång dusch är skönt när du sover nio timmar varje natt, men alltid tycks vakna tröttare än när du gick och lade dig.

En varm, lång stund med en kopp te i knät är lyxen du unnar dig när tiden slukas i ett omättligt svart hål.

Kärleken som en fågel i handen

Sålde festivalbiljetter tillsammans med M. idag. Vi började prata om förhållanden och han med sina 34 år berättade om hur han sett den linjära utvecklingen i sina kompisars förhållande. Dejtingen, nyföräskelsen, giftermålet, barnen och skilsmässan. Han har själv varit singel ett tag och trivs med det. Han känner sig fri att träffa vem han vill och tycker att han har lika roligt om inte roligare på enstaka middagar med tjejer än när han var bunden till någon. Han menade att vissa av hans kompisar eller bekanta tycks se ner på honom för att han vill vara singel, men brukar då ställa dem frågan vad ett förhållande egentligen är (ger?). Efter att jag funderat ett tag kände jag att det egentligen är en legitim fråga. Som jag tolkade det så ser han ingen poäng i att ha ett förhållande eftersom allt han behöver kan han få utanför ett förhållande. Ett tag iaf.

Det här är egentligen en definitionsfråga. Jag tror inte att jag orkar gå för djupt, men det vad ett förhållande ska innebära eller ge ser nog lite olika ut beroende på vem du frågar. Pratar vi om ett förhållande där man mycket praktiskt ser till att vardagen fungerar eller om en kärleksrelation där kanske många drömmar tillåts bli sanna och där passion är viktigare?

Har man någonsin haft en bästa vän av motsatt kön som man delat med sig av hela sitt liv till, litat till 100% på, men det aldrig funnits någon fysisk attraktion så är delen där man delar med sig av hela sitt liv adderat med fysisk attraktion och sexuell kontakt ett förhållande. Där inkluderas såklart även överenskommelsen att man är tillsammans. Det finns självklart bästa vänner av motsatt kön som haft sex, men för det inte har ett förhållande.

På M. lät det som hans vänner haft det mer praktiska slaget av förhållande där man kvävt varandra.

Jag tror att jag har kommit på hur ett förhållande måste fungera om det ska vara hälsosamt och fungera länge. Det är inga svåra ekvationer egentligen, men för den som föredrar trygghet och kanske i längden att totalkvadda ett förhållande så kan det låta läskigt. Största anledningen till att människor väljer att bryta upp ett förhållande tror jag är på grund av tristess, vardag och slentrian. Där man på grund av olika anledningar slutat tillföra förhållandet något i form av utmaningar, överraskningar, utveckling. När man inte tillför något kan man inte förvänta sig att få något tillbaka. Punkt slut. Människor binder upp sig till platser med det ena och andra, hus, lån och fan och hans moster. Livet stannar plötsligt upp vid sluthållplatsen och där skall man för evigt sköta sin trädård, rasta hunden, tvätta bilen på garageuppfarten och spela bingolotto. Jag anstränger mig ibland för att finna mig i en gråzon när jag diskuterar sånt här, men jag tror inte att människor väljer sådant av fri vilja utan av lathet och bekvämlighet. Sorry.

Det finns ett ordspråk som lyder något i stil med att kärleken ska man hålla öppen i sin hand precis som man håller en fågel så att den kan flyga i väg. Ja visst kan det uttalandet kännas jäkligt obehagligt, men efter man definierat vad ivägflygandet innebär så är det sant. Och då till hur man får att långt och sunt förhållande. Jag strävar inte på något sätt efter (metaforen) att tvätta bilen på garageuppfarten. Jag vill inte ha lån på ett hus och helst inga husdjur. Känner att jag har problem med att komma till sak. För att underlätta kan jag kort dra historien mannen i filmen Punk like me som tonåring drömde om att få bli punkrockare och åka ut på turné och leva rockstarliv. Han kom aldrig så långt. I dagsläget har han fru, en dotter och fortfarande drömmen om att få åka ut på turné för att få det ur systemet. Han samlar ihop ett gäng killar, repar in några låtar och ger sig ut på turnén. Det mest anmärkningvärda i hela filmen var för mig hans frus kommentar till detta: ”Ja, det är ju lika bra att han får göra det här så att han inser att det inte är något roligt och så kan han fokusera på det som är viktigt”. Hon menar då henne själv och dottern. Frun följer med på turnén, det börjar ok, de spelar skitdåligt, får ingen direkt uppskattning för sitt framträdande, de tycker själva att de suger och det är helt enkelt inte så glammigt och häftigt som han trodde att det skulle vara. Lilla miss fru får då rätt och konstaterar då igen: ”Ja, nu ser han ju att turnerandet inte var så spännande att han kan gå vidare och inser att familjen är viktigast”. Hon vill med alla medel hålla honom hemma i tryggt förvar. I slutscenen säger han själv att det var lite knas att vara ute på turné men om han fick chansen att åka ut igen skulle han definitivt ta den. Frun står i bakgrunden och gungar deras dotter. Hon sätter nästan hjärtat i halsen, blir tydligt besviken men försöker att hålla masken genom att le. Återigen. ”Men vadå? Jag trodde att nu när du varit ute en gång att du inte skulle vilja göra en sån grej igen. Hallå!”. Samtidigt pekar hon menande på henne själv och dottern.

Det där är inte att hålla kärleken i öppen hand. Om man inte vill kväva varandra i ett förhållande måste man inse att när ens partner vill åka iväg på turné för andra gången så kan han väl få göra det. Vill han eller hon resa iväg någonstans, låt denne göra det. Vill denne uppfylla sina drömmar, låt denne göra det. Vi kommer alltid ha saker vi vill göra och uppleva. Varför ska man vara i ett förhållande som förhindrar en att vara den man är, som hindrar en från att hitta sig själv? Jag pratar inte bara om ungdomens lyckliga dagar utan för alltid. Låt kärleken flyga iväg emellanåt och hoppas att den för alltid kommer tillbaka lite gladare, tryggare, inspirerad och klokare.

10 dagars filmfestival

Jag är helt knäpp i huvudet och kommer förmodligen att svimma snart. Eller få migrän. Ok, inte så allvarligt men det känns som att jag är full men minus den glada känslan som brukar medfölja. Misstänker att det har att göra med att jag åt lunch försent idag. Filmfestivalen började i fredags. Jag blev volontär trots att jag inte skulle vara det. Sen kom jag på att det ju inte är fy skam att se gratis film så jag är jourhavande biljettförsäljare nu. Hel ok va.

Har på två dagar sett 6 filmer. Invigningsfilmen: Djävulen bär prada, sedan Tapas, Sweet Land, Sisters in law, Thin och Punk like me. Faktiskt alla bra på sitt sätt, men Sisters in law var så mycket grym girlpower så jag blev lycklig i hela kroppen. Sweet land var också himla bra även om jag blev megafrustrerad över att huvudrollsinnehavarna aldrig satte på varandra när det egentligen var allt de ville. Ni vet där sugande stämningen där sex och passion är synd, men kroppsspråk och blickar bara ÄR sex. Hej, det är jag som känner mig som kåta Gun. Gosh...

Stackars Lover blir kvar i Nybro en vecka för att det finns misstankar om att han kanske har fått salmonella. Han får inte åka någonstans innan han fått provsvaren och hans mamma får inte jobba med kött tills vidare. Vetenskapliga unersökningar visar att man kan ha roligare än så. Jag saknar honom.

Nä, nu måste jag plugga.
Puss & Kram

Eget företag får det bli!

Önskar att jag hade mer tid och energi för att skriva oftare. Det händer ganska mycket nu och jag måste prioritera för att inte bli tokig. Kände senast igår av stressymtom som ett ryckande ögonlock, ett till och från oroligt hjärtslag och en illaluktande armhåla. Känsliga läsare bör nu titta bort. Det är märkligt. Min svett luktar för det mesta ingenting, men när jag stressar för mycket börjar just min vänstra armhåla lukta gubbsvett. Tack herre min skapare!

Det blev mycket jobb med Kampus kultur för ett par veckor sedan. Jag är anti att jobba på nätterna, men en natt krävde iordningställandet inför pressvisningen att vi stannade till 00.30. Jag är allt för van vid att somna som ett spädbarn vid 23 på kvällarna att arbetet på natten kändes som en seg, kallsvettig efterfest kl 05 på morgonen. Vad gör man inte för kulturen :)

Förutom skolan har de senaste veckorna gått ut på att turbolära mig lite mer illustrator, samt acrobat för att göra ett snyggt cv. Med rätt mycket support från Lover, många svordomar och sena kvällar fraför datorn så är jag slutligen nöjd. Det är första gången jag skriver ett riktigt cv, men jag tycker att det ser proffsigt ut. Att skriva cv är en hel vetenskap. Jag har försökt plocka upp tips lite här och var, men blir bara helt snurr över vad fan jag ska ha med. Självklart det jag har jobbat med, men hur mycket jag ska skriva, beskriva och var i helsike ska jag avgränsa mig!? Allt detta jobb för att söka praktikplats. Många i min klass skickar bara iväg ett brev med vad de kan vad de vill osv. De tycker inte att man ska göra så sor grej av det eftersom det inte är ett jobb vi söker utan bara praktik. Tycker ändå inte att det skadar om det ser bra ut. Man vet aldrig var det kan leda.

Det är en väldigt spännade tid nu. Jag krångar med att fullt ut hitta min grej, men det är ganska många grejer som är min grej och då blir det svårare att välja. Jag ska ändå vara ute 3 månader och vill inte slösa tiden på något som inte ger något. Har sökt på tidning hos min kusin i Tallinn, i London hos Jon, i Sverige och USA. Än så länge mest tidningar och marknadsförings...företag. Just nu vet jag ingenting om mitt liv förutom att jag inte ska ha barn förrän jag är 30 ;) Och att jag tycker att livet är spännande och givande. Jag är i en period där jag törstar efter att lära mig nya saker och utvecklas. Utvecklingen på den fd jobbiga fronten har löst sig, men det kommer i ett annat inlägg. Var kommer jag vara om 4 månader? Ingen som vet, ingen som vet. Än. Hoppas jag snart får lite trevlig respons från ovan nämnda.

Min kreativa energi är stor och jag längtar alltid efter att skriva ner allting. Har känt hur länge som helst att jag kommer att starta eget företag när jag slutar skolan. Det är inget jag bestämt på grund av en speciell anledning, jag bara har den känslan. Blev ännu mer inspirerad till det ikväll när jag och Lover var på ett föredrag med Björn Söderberg som bara är 24 år men har redan hunnit starta upp fyra företag bla Fair Enterprise Network och Watabaran. Lover jobbade åt honom på Websearch i Nepal. Summa sumarum så menade han att människor generallt är för rädda att misslyckas för att ens våga starta eget. Man kanske drar sig för att man saknar pengar, grubblar för mycket på byråkrati, att se proffsig ut innan man ens kommit igång osv. Många av oss går och bär på en massa idéer som kanske blivit till på grund av att vi tycker att något är fel i samhället eller att vi saknar något. Men vi tycker inte att idéerna är tillräckligt bra för att göra verklighet av dem.

Björn flyttade till Nepal under gymnasietiden för att han hade tröttnat på skolan. Tröttnat på att tvingas in i en linjär mall där alla har vissa förväntningar på en. Han ville uppleva en kultur med helt andra värderingar och fick tips att besöka Nepal. När han hade bott där ett tag började han irritera sig på att jämt behöva gå omkring i gamla sopor som slängdes ut på gatan. Då fick han och några kompisar idén att börja återvinna papper och göra julkort av dem. Det är detta som är Watabaran idag. Majoriteten hos de som arbetar i hans företag är kvinnor som i Nepal bara förväntas ta hand om familj, hem och se till att mannens drömmar går i uppfyllelse. Han ger nu kvinnorna chansen att uppfylla sina drömmar eller åtminstone skaffa sig ett värdigt liv. Det är coolt och det går bra för honom.

Jag fick ett väldigt fint julkort med kuvert av honom :)

Å nej, inte på tal om jul men ändå. När jag var på Ikea för två veckor sedan hade de redan börjat sälja julsaker. Ångest!

Samlag 150 kr. Jag kan dansa också.

Hela veckan som gått har varit helt hysterisk fast på ett ganska bra sätt. Alltid kommit hem sant och varit väldigt trött, men det är mycket upplyftande att träffa så mycket trevliga människor. En väldigt givande vecka helt enkelt. I fredags målade jag och Jenny färdigt sektionsplanet. Känns väldigt befriande. De extremt ångestframkallande och trubbliga spralelementen sprayade vi i guld. Det blev hur snyggt som helst mot de ockrafärgade väggarna. Lite som accesoarer till rummet. Bling bling katching! Lördag blev också en lång men rolig dag. Jenny och jag drog till Ikea redan runt kl 10 för att köpa ja, möbler och andra schyssta grejer till sektionsrummet. Utan någon direkt budget hade vi ganska roligt i fantasierna. Samtidigt ville vi ju inte ha smisk när vi kom tillbaka så vi höll oss på mattan.

Något jag inte hade kunnat förbereda mig på var att jag skulle köra kårhusets skåpbil till Ikea. Ingen bakruta, ingen backspegel. Jag vägrar! Jag vägrade 2 sekunder och sen bar det av.

På lördag kväll hälsade äntligen Sanna och bäbisTore på. Tore är så himla söt. Dock har jag mer eller mindre bestämt att några barn för egen del blir det inte förrän jag är 30. Vart jag än vänder mig på stan så går gamla klass-och skolkamrater med både en och två ungar, den ena gravid men de flesta mest överviktiga och ser likgiltiga ut. Inte mitt glas vatten. Förra veckan drömde jag att jag var gravid, födde barnet men inte ville ha det. Jag åkte iväg på någon resa, kom tillbaka och sa "jag vill se bäbisen". Sen insåg jag att livet var över efter att ha fått barn vid 24. Vaknade med sån fruktansvärd ångest som snabbt avlöstes av en enorm lättnad när jag förstod att det bara var en dröm. Gah!

Ja, sen på lördag var det ju fest och som bonus på kvällen blev jag antastad två gånger. Skratta eller gråta?

Men igår hade jag världens skönaste dag bara för mig själv. Promenerade 1½ timme runt Åbackarna i solen. Gick hem och lagade en väldigt nyttig måltid bestående av couscous med gröna linser, rivna morötter och nuggets (ok, inte så nyttigt). På kvällen gick jag på Ki Yoga. Tjejen bredvid mig blev så trött att hon gäspade hela tiden. Jag blev också väldigt trött och lugn, men samtidigt koncentrerad och kunde göra övningarna bättre. Det roliga är om man inte varit på yoga förut och ligger i någon olustig position som kallas ormen, hunden, kon eller något annat, att när man ligger där inslingrad i sig själv så säger yogainstruktören att man ska andas lugnt och fint. Ibland ligger man så knäppt att det snarare känns som att man kvävs. Det krävs lite träning.

Lina är så rolig. Hon är så trött på att hon aldrig träffar någon vettig kille att hon funderar på att gå till kårhuset (där det finns hotta studenter) med skylten: "Samlag 150 kr. Jag kan dansa också". Ja, det är väldigt mycket Yrrol över det där, men det som är roligare är att hon verkligen inte är typen som skulle visa sig lättillgänglig. Undra om hon skulle betala dem 150 kr...eller hur var det nu? :D

Idiotus maximus

Klockan är 03.41. En cider, två shots, två groggar och en drink senare. Hur kunde detta hända? Det hela började väldigt oskyldigt med att jag bara skulle över till Camillas föräldrar och gratulera Camilla över lite tårta. Eftersom jag kom dit ganska sent hade hennes kompisar, föräldrar och morföräldrar hunnit få lite under västen. Det sjöngs visor om fittan hit och fittan dit. Jag hängde inte alls med på noterna. Jag tackade ja till en och annan Jeltsinvodka med twist, tårta och ostbollar innan jag vägrade följa med till Palace. Vad skulle jag göra där? Jag hade ju intalat mig själv att jag hade haft en jobbig vecka och ville sova efter ostbollarna men efter lite övertalning och en fri entrébiljett kunde jag inte komma undan.

Så. Efter fem år i celibat har jag varit på Palace igen. Vilket skrattretande jävla ställe. Precis som jag mindes det. Majoriteten av dem som är där är så osäkra att det blinkar en röd lampa i pannan på dem. Alla söker bekräftelse med hela sin kropp och själ som bönar om att bli sedda bara för en liten stund. Är jag snygg, är jag tillräckligt sexig för att bli sedd, ser jag sexig ut när jag röker, har jag tillräckligt mycket push-up, är jag tillräckligt muskulös? All världens osäkerhet samlad just på denna plats på jorden som kallas Palace. Tjejer som klär sig som jäkla horor eller fnask, killar som studsar runt i tighta små rumpor och deffade överkroppar. Pump pump pump! Jävla onykra våp som klär sig som offer bara för att bli bekräftade som earthlings.
Palace ÄR köttmarknad. Jag var verkligen inte den snyggaste, mest väl tränade eller lättklädda tjejen där ikväll men ändå kändes det som att någon när som helst skulle trycka ett grillspett i mig. Köttmarknad. En snubbe som jag bara hälsat på på dansgolvet började smeka mig på magen. Jag avvisade honom snabbare än någon kan säga desperat och sa att han skulle lägga av. Därtill lade jag att jag är upptagen. ”Vadå är du gift eller?”. Måste man vara gift för att inte gå med på att bli antastad?!

En annan snubbe jonglerade fram sig själv vid baren och mitt dumma naiva jag tror att man får spela med en sväng utan att mena att man raggar. Han kommer fram till Camillas, Emelies och mitt bord och slår sig ned som gud själv. Han tycker att det ser ut som att jag är lång och han tycker även att jag ser muskulös ut. Ja, 1.75 och ja, på friskis. När han berättat att han är någon slags racerförare plockar han ner sina händer under bordet och börjar smeka mina knän. Jag tar bort hans händer, säger åt den väldigt främmande människan att sluta och vill på ett ärligt sätt förklara varför jag öht pratar med honom. Min förklaring skulle om han låtit mig tala till punkt, låtit ungefär så här: Oavsett om man är i ett förhållande eller inte kan man gå ut på krogen bara för att hitta intressanta människor att prata med. Jag har varit i ett förhållande 2,5 år nu och anledningen till att jag pratar med dig är för att du kanske har något intressant att säga. Jag hinner bara halvvägs när han försöker nästla sig in och frågar om jag är i ett lyckligt förhållande. ”Ja, mycket”, svarar jag. Då händer det mycket intressanta att han hamnar i försvarsposition och förklarar för både mig och honom själv varför jag inte är intresserad av honom. Dessutom säger han: ”Jag är ju bög så..”. ”Nej, du är inte bög”, svarar jag. ”Jo, det är klart jag är bög”, säger han igen. ”Jag vet ju att du inte är bög”, argumenterar jag tillbaka. Efter några om och men erkänner han tillslut att han inte är bög. Är inte detta höjden av självförintelse?

Det jobbiga är att JAG kände mig otrogen fast det var karldjävlarna som tafsade på mig.

Ute på terrassen avbryter en ganska full kille mig och Camilla mitt i ett samtal. Han undrar så klart om vi tror på gud. Varför ska folk hålla på och bli existentiella när de har druckit mer än de pallar? Camilla avvisar honom direkt medan mitt grälsjuka jag tar upp kampen om big bang vs. sagoberättande, dvs bibeln. Det resulterar i ingenting.

Mest patetiskt av allt är att Palace har en vip-sektion. Vip-sektionen har fina vita dukar, skinnmöbler, ljusstakar och är ett inhägnat område. P to the ATETISKT! Herregud i min lilla stad Norrköping. Är det så att folk betalar 2000 kr för ett helrör eller champagne bara för att visa upp sig i vip-sektionen så är det nästan så jag vill gå och hänga mig. VEM bryr sig om du sitter där eller inte!? Detta är för mig upprörande. Är det stureplan vi festar på eller vad? Stureplan eller ej, det är patetiskt. Det sorgliga är väl att medan jag ser Palace som ett studieobjekt så ser många andra det som en chans att vara någon för en natt. Kanske vara så snygg att man blir inbjuden att smutta på helröret, att få vara någon i en krets där din själ har ett pris. Jag fullkompigt dör. Det här är Dolce Vita Live. Det är inte så att de som har råd att köpa helrör går och sätter sig någon annan stans bara för att de kan. Nej, jag måste visa upp att jag är tillräckligt backslick och dum för att köpa ett helrör till kriminellt pris.

Vore jag osäker och desperat kanske jag också skulle gå till ett sånt ställe ”för att finna något hos det motsatta könet” som recerföraren sa. Lika barn leka bäst. Jag visste redan innan att jag inte längre gillar att gå ut på krogen för att det är bara jakt och råknull som gäller. Jag är trygg, jag är säker, jag älskar Lover. Jag kan omöjligt få ut något av det som försiggår på en plats som Palace.

These blue shoes

Och så var det snart dags att gå och lägga sig igen. De senaste fyra dagarna har bara virvlat förbi. Äter min frukost med Oprah som sällskap, spenderar hela dagarna med videoövningar, äter min kvällsmat framför datorn. Kanske lyxar till det med en kopp te om jag minns hur man varvar ner. Blippar och bloppar på datorn, gnuggar grusiga ögon och somnar.

Onekligen har jag bokat upp mig extra mycket iaf den här veckan för att inte tänka på Lover för mycket. Haha!Jag vill egentligen inte skriva om det för det låter så larvigt. Å andra sidan är det här Min blogg och jag behöver inte ursäkta mig. Underligt att jag ens skriver det då rå! Hanna...

Well. Jag fick ångest bara för sakens eller vanans skull bara ett par dagar efter han åkt. Jag hade ju ingen anledning att känna mig weird efter bara 2 dagar eftersom han brukar vara i Örebro längre än så. Dumma människa, komma här och göra mig ynklig. Men jag känner hur tråkigt och ensamt det skulle kännas att vara singel. För det känns så där klyschigt och romantiskt komedi:it att det är en del av en som saknas när man inte är tillsammans. För tillfället är det ok, men ibland kan jag känna en stor tomhet. I sekunden jag skriver detta tycker jag själv att jag är larvig. Såna här saker skulle jag inte ens under pistolhot erkännt för ett par år sedan. Härligt att stencoola lilla jag förändrats.
Det skulle vara en sak om internet och telefon fungerade i det där jäkla landet, men det gör det knappt. Jag har velat prata med honom hur länge som helst nu. Höra hur resan gick, hur är hotellet, första intrycket, hur är skolan, människorna? Men det går inte. Han vet att han inte ska ringa mig när jag är i skolan, men ändå så gjorde han det idag ändå för att säga att han är på plats. Hur kan han göra så?! Jag ville ju prata med honom inte få ett knastrigt meddelande på IQ-svaret. Ugh! Frustrerande. Då känns det verkligen som man befinner sig längre bort än jordens ände.

Well, som jag brukar säga. Har engagerat mig i Kampus Kultür inför årets Kulturnatt. Det är redan nästa helg! Skulle egentligen jobba med marknadsföringen, men hade lite för många idéer för att hållas utanför inredningsprojektet. Jag ska iordningställa och inreda korridoren som leder in till huvudlokalen. Temat är modernism och industrialism. Jag har ett förslag som projektledaren gillade. Detta förslag bara råkade brainstormas fram när jag var på väg hem från ett inställt möte och frågade vad inredninggruppen tänkt kring korridoren. Det var i princip inget tänkt och jag var välkommen med förslag och att ansvara för den biten. Vi diskuterade en stund nu sitter korridoren som en igel på min hals. Det ska bli skitkul att genomföra detta. Snart är jag kulturarbetare i själ och hjärta. I denna stund skimrar det lite kring mitt hjärta.
På ett sätt är jag lite less på att jobba ideellt hela tiden, men jag får liksom inte tänka så. Det här är ju skitbra meriter och erfarenheter att plita in i CV´t och någon gång efter examen hoppas jag att det ska löna sig. Jag har haft mycket roligt också.
Frågade Dennis om man vill ställa ut foton. Det vill han. Kanske blir det även så att han och Kerstin spelar senare under kvällen. Vilken lyx! :)

Dags att gnugga sömniga ögon och gå och lägga sig. Imorgon är det du och jag igen Oprah.

Tänker på dig Magoo :-*

Missbrukare av beroende

När jag var tillsammans med x tittade han mig en gång hundvalpsledset på mig och sa att han ville att jag skulle vara beroende av honom. Då. Stopp och getskägg här nu grabben, va fan liksom. Vad menar du? Jag är ung, feministisk tjej som kan ta hand om mig själv. Jag sover helst i min egen säng. Ensam. Kom inte här och prata beroende. Jag höll på att skita på mig i hissen av nervositet bara av tanken på närhet. Eftersom jag vägrade gå på toaletten kom jag hem med en mage som en luftballong. Jag skulle hellre ätit glas än visat mig naken och tanken på sex gjorde mig illamående.

Jag hade ju bara varit på gränsen till kär förut så jag förstod aldrig vad det där beroendet handlade om, hur man kom dit och vad det skulle vara bra för. Och "vara" beroende? Det är väl inte något man plötsligt är. Eller?
Jo, nu efter två och ett halvt år tillsammans med Lover kan jag föreläsa om beroende. Det är ett lika underbart beroende som det emallanåt är jobbigt. Det är inte lätt att beskriva med ord. Det är många små saker, men främst hur olidligt jobbigt det kan kännas att inte vara tillsammans. Detta påminns jag om nu när han på söndag åker till Nepal och vi inte kommer att ses på två veckor. Vi har inte varit ifrån varandra så länge någon gång förut under tiden vi varit tillsammans. Som mest har det varit typ 12 dagar. Detta är smått ångestfamkallande då jag ibland efter bara två dagar ifrån honom kan få nervösa ryck. Detta är beroende. Kanske inte ett sunt beroende, men för mig ett bevis för allt han betyder i min värld. Självklart klarar jag mig dessa två veckor. Jag kommer inte sitta som ett mähä hemma i soffan och gråta, men det kommer inte kännas roligare för det. Den bara är sån. Kärleken.

Jag vet de som fnyser när de hör två veckor. De som haft distanförhållanden där man bott i andra länder och kanske bara kunde ses varannan månad eller så. Jag har också haft distansförhållande fast han bodde då i Västerås så det var väl ingen panik, men det tog faktiskt slut dels av den anledningen.

Mamma kommer hem från resan redan på lördag eftersom hon ska börja jobba på måndag. Ska bli trevligt att träffa henne och österrikaren igen. Choklad säger jag!

Syrran och jag var och hälsade på Viktor ikväll. Han är så god damn cute. Lina hade köpt happy meal bilar åt honom som gjorde hans samling komplett. Han var helt salig över bilarna. Han hade två bussar, en stor och en liten som fick heta bäbis buss och mamma buss. Sen sålde han en ferrari till mig. Han är så himla duktig på att prata nu också. Pottränad och hela kittet. Han var så stolt när han gått på pottan att han var tvungen att berömma sig själv. "Hanna, Vittor duttig kissa på pottan".

Godnatt.

Pompa

Varför känns det alltid som jag måste slå någon hårt och länge efter att jag krånglat mig igenom en vetenskaplig text? Prata så man förstår för helvete.

Invigningfesten igår var riktigt lyckad och rolig. Först träffades kårhusengagerade på fördrink på Dalkarlen. Klädkod: kavaj och alla var verkligen jättefint klädda. Känns som de flesta både har en och annan balklänning skrotandes i garberoben. Jag lånade ihop lite prylar av syrran. Vet knappt hur en klänning ser ut.

Vidare gick vi till Trappan där andra kårhusengagerade strosade in över röda mattan. Bland andra företagsledare och sponsorer. Träffade en av arkitekterna som inte visste om han kände igen mig och därför var på väg att krama mig eller inte. Det blev vädigt fumligt och lite konstigt. Jenny blev skitnervös för att det var bordsplacering och misstänkte att hon inte ens skulle få en plats. Konstigt nog stämde detta, men det var inte bara hon som glömts bort på vägen.

Jag fick sitta bredvid ägaren av ett tryckeri och min bordskavaljer var en delvis oförskämd, skäggig och glupsk fd ordförandenågonting. Märkte att jag skärpte till både min hållning och mitt ordförråd när jag pratade med ägaren. Töntigt. Jag skiter väl i vad han tänker om mig...eller uppenbarligen inte då. Emma var toastmaster och hade med några i KSM fyran gjort en ganska rolig film och kårhusets tillkomst. De hade till och med fått tv4 öst att göra ett nyhetsinslag om kårhuset och de hade haffat Filip och Fredrik på Kalasmottagningen som pratade lite skit och slutligen önskade all lycka med projektet. Det var kul.

Efter middagen kom Lover och Dennis dit. Jag hade glömt...eller trodde inte att de var tvugna att stå på gästlistan så de höll inte på att komma in. Trots att jag kände dörrvakten så blängde han irriterat på mig när jag motiverade varför de skulle få komma in. Suck och superstön. Jag fick kuta runt i kårhuset och leta reda på någon som kunde fixa in dem. Turligt nog sprang jag på Fredrik som hade större delen av ansaret för kvällen, men han hänvisade mig vidare till driftschefen. Även henne lyckades jag hitta i vimlet och jag hann knappt öppna munnen innan hon avbröt mig och a "Du, jag har inte tid med sånt där nu". Tid med vadå? Att vara lite schysst för en gångs skull. Jag kan inte säga att jag känner henne, men av vad jag sett och hört så har hon attitydproblem. Jag ville bara kasta ner henne från balkongen och därefter fira med fyrverkerier. Fy fan. Jag går tillbaka ut till Lover och Dennis som står utanför och väntar i hopp om bättre tider. Även Fredrik är förvånande nog där och säger åt vakten att släppa in dem. Lycka!

Kvällen var trevlig, maten jättegod och bandet svängigt. Trots detta kan jag säga att det är allt för många personer som igår gjorde sänkte kvällen mer än nödvändigt. Det är trångsynthet, oflexibilitet och falskhet. Det finns både fördelar och nackdelar med att ha unga människor som styr en organisation. Nackdelarna som jag kände igår är att de studenter som fått någon slags chefsposition låter det stiga dem åt huvudet. De är oorganiserade, alltid stressade, otrevliga och arroganta. Främst fulla av sig själva och det är någon slags narcissistisk inbördes beundran dem emellan. Jag är såååå fed up med dem alla. Jag har varit med i det här projektet i snart 1½ år och det har varit roligt, men nu känner jag bara att det ska bli så skönt när det är över.

Båten mot horisonten

Vi blev osams för att du ville resa iväg. Lämna mig för något större. Jag tror att jag tillfälligt lämnade dig för en tryggare famn. Som en protest och ett straff för din hjärtlöshet. Men inte helt oväntat kändes den tryggare famnen väldig snart klaustrofobisk och vidrig. Det var ju dig jag ville ha och som jag älskade av hela hela HELA mitt hjärta. Jag sökte upp dig och du kändes okontaktbar och likgiltig. Ändå följde jag dig till båten som skulle lämna mig i hamnen och ta dig över havet och bort mot horisonten. Jag gjorde ett försök att krama ur de sista dropparna ur det som en gång varit Vi. Du såg ut att inte kunna bry dig mindre. Satte dig på en stol på båten och tittade ut i tomma intet framför dig. Jag backade långsamt mot pårampen medan jag sökte din blick för bekräftelse och åtminstone en gnutta hopp om att du fortfarande ville ha mig. Men det var för sent.

Vaknar, mår illa och vet inte om det beror på drömmen eller mensen. Förmodligen en kombination. Kärlek kan lätt göra dig illamående. De svarta ringarna under ögonen, den kritvita huden i ansiktet och de vidriga små finnarna är resultatet av en stökig lägenhet, för lite sömn, odisciplinerat ätande ur skafferiet. Efter träningen bestämde jag mig ju för att bara äta den där gröten och skorporna. Men nej. Äta tills du spyr. Inte av vad du äter utan på grund av dig själv. Hur kunde du?

Drömmer ligger fortfarande som ett berg på mina axlar. Alls känns så sorgligt och jag hulkar till för att dagens tema hos Oprah är girlpower. Vilka fantastiska kvinnor. Jag saknar min kärlek och hulkar till ännu en gång. Han är så fiiiin att jag bara dör. Hur ska redovisningen gå nu då?
Tv´n spelar en svängig låt och mitt humör svänger till lika så och jag dansar framför spegeln. Intensivt och som ingenting i världen kan beröra mig längre. Snart är det dags att ta på sig en neutral min om jag råkar stöta på en granne i uppgången.

Mensvärken molar i ryggen och i bäckenet. Benen bär knappt och jag får för mig att mina ben är dingliga för att jag har för slappa ledband i knäna. Jag kommer aldrig kunna springa igen. Jag får lust att bara slänga mig ned och stöna bedårande på en lokal gräsmatta. Ta hand om mig, ta hand om mig. Mol mol. Det känns som att det är dags att föda barn. Jaha, då var det dags då. Att såna små mikroskopiska månadsägg kan ställa till med så mycket smärta. Scarfen på huvudet gör susen, redovisningen går bra och jag känner mig smart.

Väluppfostrad svensk publik

Pablo Francisco, som jag automatiskt tänker på som Pablo Picasso (enda likheten är väl egentligen att de är/var män), var great! Hell yeah! 1200 personer i publiken och stämningen var synkad. Innan huvudakten dribblade fyra svenska komiker varav en av dem var Özz Nûjen. De roligade sig efter kronologisk rolighetsordning. Özz var roligast. Just det, innan Pablos inträde kom hans långa amerikanske vän in och började ta publiken med storm. Lover lade märket till att man kunde gradera komikerna efter hur mycket publiken skrattade respektive klappade. Att applådera åt en komiker är inte lika smickrande som att skratta åt eller med denne, men att både skratta och applådera samtidigt tycker jag är ett bra betyg. Svenskar verkar i allmänhet vara en ganska väluppfostrad publik som gärna applåderar åt det mesta.
Well. Mycket av allt var riktigt roligt, men det är klart en kvalitetsskillnad mellan, i detta fall, svenska och amerikanska komiker. Pablo är ju en sån sjukt duktig och kreativ imitatör. En sån cynisk och observant karaktär. Det var verkligen veckans höjdpunkt! Varför gör man inte såna där saker oftare!?

Det börjar bli tända ljus och dricka te tider igen. Det tycker jag om för ljus får det verkligen att pirra i brallan. Jag tycker inte om att äga saker, men att möblera lägenheten i en massa ljus tycker jag är helt ok. De är nämligen förbrukningsbara. Fast vissa ljus är jag mer villig att förbruka än andra. En del är bara för vackra för att elda upp. Det är inte svårt att hitta doftljus i butikerna, men det är svårt att hitta vackra doftljus som inte är enfärgade och doftar kaffe, ros eller citron. Jag gillar de lite osymetriskt melerade ljusen.

Sandra och jag gjöt (gjutade?) oss ett antal ljus över ett glas vatten och hembakade banan-och chokladmuffins i somras. Pyssel är guld. Så här blev mina. Eller...jag publicerar dem imorgon för jag råkar inte vara hemma hos de bilderna just nu.

Det är inte bara mina fötter som vill leva i det fria. Jag har märkt att sedan jag skaffade egen lägenhet har jag levt något av ett nudistliv. Tittat på tv naken, lagat mat i bara underkläder. För det mesta är det underkäder som gäller. Ja, då vet ni :D Hahahaha!

Don´t talk to me like you know me!

Det är fredag och jag har avslutat andra dagen i skolan. Jag blir sömnig bara av att höra ordet pilotstudie. Ändå känner jag mig som den mesta fria människan på jorden när jag tänker på att jag "bara" har två år kvar. Jämfört med hur lång tid grundskolan plus lite komvux tog så är det här bara en smygfis i garderoben. Det är så mycket spännande som ligger framför mig nu. Praktikperioder, valfria produktioner som om jag lyckas ordna med ekonomi, boende med mera, kan göra var som helst i världen. Jag kanske är superentusiast, men den inställningen har jag haft hela tiden. Folk har böjat fråga runt vad alla ska göra, men vissa vill inte prata om det pga konkurrensen om vissa platser, speciellt på TV. Jag måste verkligen ta mig tid någon gång den närmaste veckan och fundera ut vad som känns mest aktuellt för mig och vad som krävs för att jag ska ta mig dit. Det känns stort och värdsligt på nåt sätt.

Imorgon lämnar mamma och österrikaren landet för fem veckors vistelse lite här och var i Europa. Tjeckien, Österrike, Tyskland, Italien. Jag försöker inbilla mig att jag inte är avis. Jag har önskat att de ska köpa med sig något ätbart till mig. Jawohl.

Egentligen måste jag både plugga och måla kårhuset i helgen, men istället ska jag jobba. Ursprungligen var det så här. Henriks jobbarkompisar hade köpt ett antal biljetter till Pablo Francisco. Jag ville egentligen också följa med men eftersom vi var i USA när de bokade biljetterna så fick de ju aldrig veta det. I tron om att jag inte ska gå bokar jag in mig på jobbet istället. Två dagar innan föreställningen finns det plötsligt en biljett över som JAG slutligen får! Jippie! Så. Imorgon ska jag vara på jobbet 06.30 och jobba i orkanstyrka fram till 12.55 då bussen bär av till Stockholm, Chinateatern och PABLO FRANSISCO! Det ska bli så skoj, men jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt jobb som egentligen tar två timmar till. På nåt sätt måste det gå.

Sommaren har satt sitt spår hos mina fötter som vägrar klaustrofobiska strumpor. Så fort jag kommer innan för dörren börjar de vända och vrida på sig i hopp om befrielse.
Sommaren är ju inte slut än, men kyliga morgnar avslöjar att någonting fuffens är på gång. Jag trivs alldeles utmärkt med den behagliga värmen som är nu. Ett mellanting mellan t-shirt och tröja.

Bikini i näven

Det bor en ca 30-årig kvinna i min uppgång som spenderat hela sin semester på gården. Hon sitter där i bikini med en bok i näven varje dag jag kommer hem från jobbet. Sitter hon inte i en solstol på gräset på dagarna så sitter hon vid grillplatsen på bänken och läser eller äter på kvällen. Gården är kidnappad av henne. Säkert har hon på kvällstid när ingen ser kissat revir i sandlådan, på cykelstället och gräsmattan. Kissa kissa.

Igår möttes vi på gården när jag parkerade cykeln, trött och svettig efter jobbet. Inte upplagd att diskutera jordmåner med grannar.

"Hej", säger jag. Sedan kommer utlägget.
"Det är ju kul att folk inte kan städa efter sig, ska vi behöva göra det åt dem?!" Hon spatserar bort till bänkarna och borden på gården som är fulla av pappmuggar och annat skräp.
"Jaha, jag såg det där imorse men trodde att det var någon som satt och åt", svarar jag.
"Nej, jag vet inte vilka det var men det var några som hade fest. Dålig stil".
"Mm".

Mm. Just det. Jag kunde inte bry mig mindre. Det är väl bara ta och slänga skiten. Lite muggar liksom. Men bor man hela sin semester på gården och vårdar den som det vore sin egen så kunde man väl inte bry sig mer. Hon har även klagat på mig för att jag slängt lite aska i rabatterna. Get a lojf! Eller är det jag som ska göra det för att jag stör mig på henne. Haha!

En annan filur på jobbet bläddrade igenom kultursidorna i NT och började läsa en artikel om Marcus Birro som snart kommer ut med en ny diktsamling.

"Marcus Birro!? Jag förstår inte dikter. Jag fattar ingenting. Jag tycker bara om när det rimmar". Hon läser dikten som handlar om askan som ha tid, plats och datum. Jag tycker att det är en väldigt tydlig koppling till terrordåden och hur egentligt orustade vi är för attacker och var säkerheten finns när vi behöver den.

Hennes respons eftersom hon själv sagt att hon inte kan tolka dikter.

"Jag fattar ingenting! Vilken idiot! Han (Birro) måste ju vara sinnesjuk på något sätt".

För vadå? För att ha skrivit en dikt som DU inte förstår? Fy fan. My fucking god. Nu får det vara nog.

Onan och schlangen

Byrån vid sängen började vibrera 07.49 imorse. Jobbet ville att jag skulle jobba. Typiskt av jobbet att vilja det. Har haft jobb förut där de ringer och väcker en på morgonen för att de själva planerat dåligt alt. inte kan förutse mängden jobb. Jag gillar inte sånt. Det känns lite som att ligga på nålar eller leva livet med kniven mot strupen eller varför inte nästan få hjärnhinneinflammation när mobiltelefonen ringer. Inget att skoja om!

Jag insåg ganska snart att ingen jag känner skulle ringa mig sådär tidigt om de inte var brådskande så jag låg kvar och försökte låtsas att jag drömde signalen. Snart kände jag för att tjäna lite pengar och ringde upp jobbet som jobbet bad om på telefonsvaret. Självklart skulle jag komma in och jag skulle inte te mer än en timma på mig. Jajamensan, vilken strålande dag! Gärna att jag jobbar, sa jag.

Dagens höjdpunkt. Jag är ingen expert på att läsa av städlistorna, vilket förvirrade mig till att kliva rakt in i ett rum där någon bodde. Jag var säker på att rummet var utcheckat och tryckte bara i nyckeln och drog upp dörren. Jag hann bara uppfatta att det låg en naken man på rygg i sängen med en förmodad snopp i handen. "Oj, ursäkta" sa jag och stängde dörren. Jag blev så skraj att han skulle bli förbannad och rusa efter mig så jag kutade ner på nästa våning och gömde mig några sekunder. Sen bytte jag frisyr för att han inte skulle kunna känna igen mig om vi sågs i lobbyn eller i korridorerna. Smart tänkt!

Lite senare tror jag att han kom ner i lobbyn där städteamet råkade stå och ha ett litet möte. Han tittar halvirriterat på gruppen. Varken mer eller mindre på mig. Jag ler mot honom och han försvinner ut på gatan. Det var frukosttid, men han valde att inte äta på hotellet. Kanske kände han samma sak som jag att det vore pinsamt att mötas och veta att jag var oproffsig som slet upp dörren, men ännu pinsammare att ligga och dra i schlangen framför en främmande människa. Sånt kan man leva utan.

Städade presidentsviten idag. Den innehåller tre badrum, sammanlagt två duschar (en massage), en jacuzzi, tre toaletter, fyra handfat och en bastu. Hallå?! För att hinna med att använda alla dessa saker så måste man nästan ha en helhelg bara på hotellrummet. Känns överarbetat tycker jag.

Jippi jippi! Imorgon bär det av till Newbridge och jag får träffa min saknade andra hälft. Jag fantiserar redan om den där kramen som alltid luktar så gott.

Ny peruk dagen till ära

Det finns nog inget hår som ständigt känner sig så åsidosatt som mitt. Det är kärringknuten och jag liksom. Men tänka sig, även den lataste hunden går till frisören en gång i halvåret. Idag blev jag riktigt nöjd. Tack Swea!

Jag trivs någonstans mellan kallt och ljummet i Norrköping. Kontrasterna jämfört med den stora världen är lite för stor. Jag antar att det medför det positiv att jag åker härifrån och gör och ser saker jag annars inte skulle upplevt. Det är ju annorlunda på hösten när folk är hemma. När man kommer hit inser man att alla är som bortblåsta och då måste jag också blåsa iväg.

Ikväll ska jag och österrikaren göra landsvägarna farliga. Vi ska åka motorcykel. Det finns ganska många saker som kallas macho. Att åka Harley skulle kunna vara en sådan sak. Jag är inte så mycket för machokulturen, men det är något jävligt coolt med motorcyklar. Ljudet och friheten skulle jag tro.
Han är inte den om håller igen så vi får väl se om vi ses igen :)

Meningen med livet. Ibland.

Tusen och en natt i en sommarstuga del 2

”Förbannade nyblivna mödrar med sina dreglande små skitmaskiner och diskussioner i kvällstidningarna om kläderna på BB är för sunkiga eller inte. Inte en blick fick jag, inte ens ett hej. Det är väl inte mitt fel att jag inte har barn. På våren ska man ha ny cykel och vara pappaledig. Man ska skjuta barnvagnen framför sig med en hand och prata med en annan pappa i mobiltelefonen. Man ska vara familjelycklig och snubbla på legobitar. Jag är för fan författare och har konstant kronisk ångest. Ibland.”

Ersätt pappa med mamma och jag skulle kunnat skriva det där en riktigt…dålig dag. Förresten så älskar jag det där slutet med att ha kronisk ångest, men bara ibland. Kronisk betyder permanent. Inga undantag.
Jag tror att jag började tycka om Birro innan jag egentligen visste vem han var och vad han faktiskt skrivit. Jag blev väl förälskad i hans klagobrev till världen, för jag klagar ungefär på samma sätt. Men allt det där i förra inlägget om att vi enat har alla svaren och bullshit, ångrar jag. Ja, det kan kännas så, men det tror jag att alla känner ibland. Mer eller mindre ofta.

Han skriver ofta att han är precis som alla andra, men vad som efterföljer är alltid ett ”men” om än aldrig ordagrant. Jag börjar förstå honom som författare genom hans ångest. Det vill säga: när han har det den kroniska ångesten (ibland) då skriver han av sig (författar). Hans ångest blir texter som publiceras och därmed blir han en författare. Resten av tiden är han som alla andra han menar att han egentligen är, vilket sammanfattningsvis inte kan vara så ofta eftersom han har just kronisk ångest.

Jag har passerat honom ett par gånger på stan. Han ser ju så söt, snäll och harmlös ut. Jag hoppas verkligen inte att livet gnager så hårt på hans själ som man kan tro.

Birro pratar om att ha ett kall i livet, att hans kall är författandet. Bläddrar och försöker hitta rätt sida. Skit också. Jag försöker ändå. Det handlar om att ha en särskild talang och därigenom är man priviligerad. Detta gör att man inte har anledning att fundera över några alternativa karriärsval. Jag vill också ha ett kall. Jag vill också känna att jag är ämnad att göra en sak som kanske inte bringar fred på jorden, men som åtminstone är något jag kan identifiera mig med. Känner att jag börjar utveckla ett slags konstnärskomplex eftersom så många i min omgivning är duktiga formgivare, musiker eller illustratörer. Vad ska jag bli när jag blir stor? Vad är jag bra på? Något som roar mig och som jag får/fått betalt för är mina texter och bilder. Betyder det att jag är bra på att skriva eller fota eller har jag bara haft de rätta kontakterna vid rätt tidpunkt? Usch, vad osäker jag låter. Vid det här laget borde jag veta att jag borde veta bättre än så. Skrivandet är ju något som jag känner mer för hela tiden och som jag kan grubbla ihjäl mig över. Och jag tänker mitt liv i bilder.

Just nu vill jag ge ut en bildkrönikesamling. Jag vill se allt som Bon säger är på G och bra kultur. Jag vill ha mitt eget bokförlag och ge ut gröna författare. Jag vill kunna allt om konst och öppna ett galleri. Jag vill ha läst allt och kunna allt. Men allt är så fruktansvärt mycket och kan jag inte läsa och kunna allt så behöver jag inte heller besvära mig med en bråkdel. Hjälp! Var ska jag börja? Jag ska börja med att göra en hemsida, sen ska jag tröttna på det och vara vilse ett tag tills nästa Bon dunsar ner på dörrmattan och då ska jag bli inspirerad igen.
Sanningen är den att jag har allmänt höga krav och när jag får en schysst idé så är den schysst ungefär 15,5 sekunder och sen tröttnar jag på idén. Det är ungefär därför jag hatar att handla kläder eftersom jag inte tycker att nåt är snyggt. Jag kan stirra mig lika trött på ett plagg under den korta tiden jag står i provhytten som en normal människa gör på tre år. Det är en ganska bra beskrivning på hur jag fungerar. Kanske är det bara så att jag blir uttråkad fort.

Jag saknar Henrik. Jättemycket.

Tusen och en natt i en sommarstuga

Här sitter jag som en annan Christer Pettersson i en hammock i Tungelsta. Jag äter som om det vore min nya profession. Ibland måste jag resa på mig för att släpa mina osnörda fötter till toaletten och därefter göra lite pausgympa för att inte helt få liggsår.

Sluta tjata om att jag är smal, jag kan väl inte rå för att jag tyckte att jag hade en liten putmage. Putmagen har tillkommit efter användandet av lite för tajta jeans som mer än gärna gjort pressväck av min mage. De jeansen hör hemma på samma soptip där alla mina stringtrosor redan ligger i helvetet och förmultnar.

Medan jag satt nedbäddad i hammocken ställde österrikaren ett bord bredvid med en skål chips, ett päron och ett glas vatten. Sen kom en korg med tre sorters fikabröd. Innan dess åt vi middag efterföljt av jordgubbar och glass. Jag vill ju behålla min nya jetlaggade mage som tack vare eller på grund av (beroende på vem man frågar) ogynnsamma förhållanden, krympte i USA. Det blir till att hugga ved eller slå på sandsäck imorgon.

Jag är redan trött på att prata om USA. Jag var ett turnerande bildspel dagarna efter hemkomsten vilket tröttade ut sagoberättaren i mig. Det var så mycket som hände där. Så mycket vi gjorde, så mycket vi såg, så många känslor som jag älskade och hatade. Så många bilder. 300 stycken. Jag har nästan bestämt mig för att göra en ny alldeles egensnickrad hemsida innan mina kommer upp. Pluggar HTML.

Har läst halva Birros ”Du är Christer Pettersson du också”. Jag tror att jag börjar bli bitter och skygg, därför känner jag igen mig i mycket hans skriver. Var får vi all avsky ifrån? Varför tror vi att vi är mer sanna än alla andra? Varför tycker vi inte att det är ok att göra som alla andra och ge upp vid 30 och skaffa barn för att vi aldrig orkade ta tag i våra drömmar? Varför är vi så missförstådda och annorlunda? Varför tror vi att VI har svar på livets gåtor medan alla andra tror att livet är en dokusåpa? Varför tror jag att jag är bitter? Usch, han gör mig bitter. Kanske inte borde läsa mer nu.

Mitt mode är backstage. Jag vet knappt längre hur man gör sig fronstage. Jag har glömt hur man grimaserar ett fejkat leende som gör att alla känner sig väl till mods. Jag vill bli projektledare, (”Jag vill bli fotbollsproffs”) men jag kanske blir en sådan chef som alla anställda pratar om bakom ryggen, som alla älskar att hata. Jag bara orkar inte. Jag vill bara accepteras för att jag ibland vill vara tyst långa stunder. Fast allt det här är läskigt för jag känner mig så tråkig. Jag tycks så lätt falla in i min egen fundersamma värld där jag bara vill vara i fred.

Snart har knotten gnagat sig in till pannbenet.

Undrar varför medelålders vuxna ibland socialiserar med varandra som att de inte redan fått 50 års samtalsövning. Ibland låter det som att de måste lära om sig alfabetet varje gång de träffar någon de känner.

Knotten bajsar på min laptop.

I stink!

Mina fötter stinker, mina händer stinker, min kropp stinker. Lite såpa, men mest svett av alla de slag. Det här är berättelsen om mitt liv som städerska. Nä, en lång historia blir kort. Jag skulle ju inte sommarjobba eftersom tyckte att jag dels gjort mig förtjänt av en helledig sommar där jag bara skulle ha skitskoj och åka omkring. Pengar var ju inget problem just då iaf eftersom sparat ganska mycket av den varan de senaste åren. Det gjorde också att jag har råd att packa mig iväg till Los Angeles och San Francisco två veckor. Check. Resan betalades och med tre månaders sommarhyra i huvudet började mina ekonomiska/snåla monster dödshota mig. Jag behöver fortfarande rent ekonomiskt inte jobba i sommar, men jag vill samtidigt inte göra slut på alla besparingar bara genom att vara ledig. Tio veckors ledighet kan kännas som en livstid när man är jag. Även om jag både ska till L.A, Tallinn och Nybro så kommer det ju i mina ögon att finnas "dödtid". Dödtid är lika med jobbtid.

OK, så nu är jag tillbaka på hotellet iförd städmundering och blank panna. Att städa är verkligen inget brainwork, men definitivt bodywork. Jag räknade precis ut att jag på fyra dagar gått, skrubbat, bäddat, burit och dammsugit 27 timmar. Det är 6,75 timmars motion i sträck varje dag. Huvudet är det inget fel på, men kroppen känns som en påse skridskor efter varje dag. Lika många timmar varje dag påminns jag om varför jag pluggar på universitetet. Servicejobb där man ska passa upp på andra (friska) människor är på nåt sätt självdestruktivt. Varför ska man spendera hela sitt liv på att vara kuddfluffare åt andra? Jag kräver nåt kreativt, givande och utvecklande. Ett förverkligande av mig själv. Jag vill vara trött i huvudet av all tänkande när jag kommer hem, inte ha svettiga fötter. Det är min plan.

Mitt sista rum idag var ett inhouse där det bor tre amerikanska killar. Jag hörde att de var på rummet när jag skulle in, vilket kändes jobbigt. Gillar inte att städa inhouse eftersom gästen när som helst kan dyka upp eller så är han/hon på rummet och det är stöööörande.
Jag knackade på och en av killarna öppnar. Jag frågar om de vill att jag ska fixa till lite, men han menar att rummet ser ut som ett bombnedslag (tryggt!) så jag behöver bara byta handdukar. Efter ordet bombnedslag minns jag att jag varit där tidigare, men minus killar i rummet, och fann bara en massa datorer och andra tec.prylar. Tyvärr kom jag inte ihåg att fråga vad de höll på med eftersom jag redan var så besvärad av att de var där. Men han som öppnade var väldigt rar och undrade om jag visste en svensk låt med innehållet "slatch.."någonting som en pojke sjunger. Det var tydligen ett gäng som sjungit den på krogen hela kvällen igår. Åh, nej inte Slatanlåten. Jag sa att jag aldrig hört den.
Innan jag gick hade han, som han själv uttryckte det, en konstig fråga till mig. "Jag brukar gå och lägga mig med blött hår varje kväll som jag sätter upp i en svans. När jag vaknar är håret fortfarande blött. Tror du att håret kan ruttna eller nåt?" Wtf. Såg jag ut som en frisör eller nåt. Hur ska jag veta det? Men jag svarade på min bästa amerikanska att jag hört att håret blir slitet om jag sätter upp det när det är blött. "Men håret blir ju slitet när man blåser det också, eller hur?" fortsätter han. Men snälla killen. "Jo, det är sant. Jag antar att du får låta håret torka innan du sätter upp det" avslutar jag.
Just making conversation :) Big time.

Imorgon är jag ledig. Ledig för två or so weeks framåt och på torsdag vi drar till L.A . Det är snart och jag är lite pirrig. Just nu känns det mest jobbigt för att jag är orolig för att få spasmer på flyget. Det är en sexton timmars flygresa. Flygplansstolssmak i baken säger jag!
Well. Ikväll har vi bokat inrikesplan tur/retur San Francisco också. Vi gillar inte tanken på att köra 14 timmar bil. Där stannar vi tre dagar.

Oj, jag vet inte vad mer jag ska säga. Det är liksom bara att packa badklädern och åk! Det kommer att bli galet.

Sirqus Alfon

Var i Skulpturparken igår och tittade på härligt charmiga och dansframkallande Sirqus Alfon.
Filmade det hela mest för att Lovers arbetskamrater tyckte att de verkade coola och jag blev sugen på att klippa lite film. Så filmen är tillägnad Impera om någon undrar varför det tjatas om Imperianer och "jobba hårdare". Det är deras måtto :)

Kvaliten är sådär eftersom jag filmade med kompakt mode med min lilla digital, men oj så värt att se ändå. Sirqus Alfon skulle kunna få döda att skaka rumpa i sina gravar.

http://hanna.septum.org --> Sirqus Alfon

Keys please

Ufh! Illa illa. Jag sitter fängslad i Lovers lägenhet och kan inte gå härifrån. Jag har ännu inte fått tillbaka mina jävla nycklar och Lover åkte till Örebro imorse. Inte tänkte vi på att han skulle lämnat nyckeln hemma. Jag kommer på detta just när jag står påklädd utanför dörren och ska låsa. Nu sitter jag och väntar på att fastighetsskötaren ska komma och rädda mig. Roligare kunde jag ha. Det är helt absurt vilket beroende man har av alla dessa saker som nycklar, mobil, internet med mera. Min uppkoppling hemma har baciller och insisterar på att jävlas och nycklarna är borta. Gnäll.

Ikväll ska jag och Lisa på Norsholms barncirkus. Jag gillar egentligen inte cirkus, men när det barn i små rosa trikåer ska slå kullerbyttor är jag inte sen att hänga på. 20 kr och då ingår popcorn och läsk. Värsta barnkalaset!

Lisa ska till Lund i helgen igen. Vi hade också hoppats att vi kunde åka eftersom det är stor festival där en vecka. Hade dessutom varit väldigt kul att hänga med henne och Joel. Känner att jag behöver en riktig fjortisfest där det är dödsstraff på att bilda filosofierande grupper. Jag vill dansa och skrika och ramla in i folk. Sjunga till jag blir hes och skratta till inälvorna säger stopp. Mamma har ju kvar sin lägenhet där till siste maj så boendet hade varit fixat också. Ok, men problemet är att tågbiljetterna hunnit bli så himla dyra, 1200 kr senaste Lover kollade. Neeej. Lite för dyrt rent allmänt men också för att vi snart ska boka flygbiljetter till Los Angeles. Det är datumena vi måste trixa med så att det ska funka med allt och alla.

Kom nu då lilla fastighetsskötaren. Jag vill gå hem och snart MÅSTE jag gå till skolan.

Prova nya Wasa Sandwich?

Ouf, vilken galen dag det har varit! Gick upp halv sex i morse för att hjälpa Sandra med crew att promota nya Wasa Sandwich. Detta gjorde vi mellan sju och tio vid Söderull då alla sömniga och buttra människor gick till jobbet. Jag tror att det var flera år sedan jag gick upp så tidigt. Borde jag inte vara döende så här dags?

Vi stod helt enkelt i Wasahoods och delade ut sandwich:ar till förbipasserande med mitt nya mantra "Vill du prova ny Wasa Sandwich?". Det var mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag var på skitbra humör och hojtade åt folk att ta dem. Så där tidigt på morgonen trodde visst många att det var aktiva handgranater vi delade ut och nekade skeptiskt i förbifarten. Men bara jag klev ut en smula i gatan och sträckte fram sandwichen i god tid framför dem så hann de fatta vad det var frågan om och ett litet tacksamt leende spred sig i mångas ansikten. Jag sprang på två bussar och kastade knäckebröd på folk där inne också. Störtkul!
Men mindre roliga var det när jag skulle gå hem och upptäckte att jag tappat mina nycklar. Som tur var var syrran hemma så jag kunde få en av mina reservnycklar annars hade jag fått panik. Jag har varit hos polisen och letat i deras nyckelskåp, men ingen som lämnat in dem än. Jag håller stenhårda tummar för imorgon. Det är inte så mycket nycklarna jag är nojjig över utan min gurka och snobben som sitter i knippan. I love those!

Sofia och jag har fram tills nu letat teori till vår uppsats, men inte hittat någon vettig. Jag tror att jag snart läst fyra böcker för gäves. Eller läsning är aldrig i onödan men i det här fallet har det inneburit att vi inte kan komma igång med analysen och det är vääääääldigt frustrerande eftersom det bara är några få veckor kvar till deadline. Men nu har vi hittat en som vi tror ska funka. Det är verkligen andra bullar att skriva B-uppsats. Ingenting faller på plats på samma sätt som förut.

Ramsten skulle hjälpa oss att kopiera boken så att vi kunde dela upp läsningen, men det skulle dröja till eftermiddagen. Så jag åkte hem några timmar för att skriva ännu en krönika. Denna gång är det till Nöje igen och jag får väl se till att dra ner på groteskheterna så att den blir godkänd ;)
Jag är helt slut i huvudet av allt formulerande och smartskrivande. I måndags gjorde jag en intervju med en fotograf på Moore Magazine. Jag hade haft ångest över den i flera veckor eftersom ingen fotograf ville prata med mig. Sen fick jag en snilleblixt och kom på att Daniel berättat att han hade en kompis som jobbar på Moore. Snart därefter satt jag i intervju med denne kompis som jag också firat nyår med i Tallinn. Snacka om lättnad att ha den ur världen och det blev en bra intervju också. Så den har jag snickrat på och sen ville red. att jag skulle reflektera över hans svar i krönikan som egentligen redan var skriven så den fick jag komplettera/skriva om. Pjuh! Roligt men krävande när man har skolan som maler i bakhuvudet. Jag säger ju att jag vill börja jobba! Skriva på heltid. Jag har inte tid att gå i skolan :)

Vid fyra skulle jag vara tillbaka i skolan igen för att hämta kopiorna. Jag, Sofia och Ramsten slog oss ner i lärarnas konferensgrupp oh pratade om this and that. Ramsten är ju så rolig. Han berättade om när han skulle köpa en cykelbarnstol, men den han ville ha var slut i butiken så han köpte en han egentligen inte ville ha och fick ångest. Vi pratade även lite om inkompetenta försäljare som bara pratar snömodd...eller hur var det nu? :) Det var ett väldigt roligt samtal iaf.

Min älsklingsLover har kommit hem nu och ikväll bjuder han på mat. Fantastiskt!

Jävla snorunge

Med bestämda kliv stegade jag in över Make up stores fejkparkett, greppade en trefärgsconcealer och vände mig mot kassan. Fyra expediter stod och bakom disken och ouppmärksammade mig demonstrativt. Inte ens den mörka expedit som skulle betjäna mig brydde sig om att se mig i ögonen. Jävla snorungar hinner jag tänka ungefär 25 000 gånger och hur många jävla expediter behövs på en gång i den här lilla butiken? Ni jobbar inte på ICA Maxi.

- 238 kr tack. Har du pensel eller svampar till den där?

- Nej, jag brukar ta med fingrarna. Jag vill ha det så enkelt som möjligt.

- Jaha, säger hon och fnyser som att jag inte fattar ett skit av den nya vetenskap som kallas smink.

- Nej, det är verkligen inte att rekomendera, fortsätter hon. Det bildas så mycket bakterier. Vi har svampar i åtta delar som du kan klippa sönder i ännu mindre bitar om du behöver. Kostar bara 38 kr.

- Ehm. Jag tycker att svamparna blir alldeles för stora eftersom jag bara ska använda concealern under ögonen och på röda prickar, svarar jag.

- Tycker du!!? Hennes igenspacklade porer stirrar på mig som att jag vetenskapligt bevisat är från en annan planet. Jag känner för att högtrycksspola hennes ansikte och jag undrar var hennes igenspacklade porer lärt sig att fulförklara folk så snabbt. Allt är ju samhällets fel och det är synd om ungdomen idag så det är väl samhällets fel då.

- Mm. Nej, det blir bra med bara concealern.

- Jaha.

Jag betalar medan mitt inre Tourettes syndrom skriker att Du ska inte säga åt mig vad som är rätt och fel! Du ska inte säga åt mig hur jag ska göra! Jag gör som jag vill. Fattar du!!! Jävla snorunge.

Amen.

Queque!

Jag hade planerat ett riktigt Fuck off-inlägg om gårdagen för det var ingen hejd på all frustration kring folk som beter sig som ynkryggar. Jävla skitbeteende helt enkelt. Jaha...jag skulle ju komma till att det trots allt inte skulle bli nåt sånt inlägg för att det var en bättre dag idag men nu har jag peppat mig själv till att fortsätta.

Det fanns omständigheter som gjorde att saker och ting blev olyckligare än det behövde bli MEN, sånt här beteende tycks ju numera inte vara en engångsförteelse. Det handlar om människor som glömt det mycket viktiga ord som får relationer att fungera. RESPEKT. Jag blir liksom våldsbenägen när folk beter sig som skithögar och tror att de kommer undan med det. Tyärr är det så att de i mitt sällskap också gör det för jag säger ju inte ifrån utan säger att det inte är någon fara. Sen går jag hem och beklagar mig tills saliven sprutar ur munnen på mig.
Jag hoppas ju ändå att de som kallar sig kompisar vet att man inte ljuger för varandra. Om man ljuger så utgår jag ifrån att man inte vill att sanningen ska komma fram. I detta fall fanns inte ens en antydan till att vilja fullfölja lögnen utan man försäger sig rakt upp och ner som att inget har hänt. Queque!

Det handlar även om att folk snackar en massa skit som de inte menar någonting med bara för att det ska låta bra. Det är hur genomskinligt som helst, men det verkar inte besvära någon. Det är ju liksom såna saker man säger och det verkar som att man underförstått ska vara införstådd med det? Jag kan inte umgås med människor som inte menar det de säger. Jag vill veta att jag kan räkna med folk. Jag klarar inte av såna som vänder kappan efter vinden, vill vara alla till lags och därför inte har sina prioriteringar klara.

Det handlar också om hur svårt det är att umgås. Folk måste planera en vecka i förväg för att de inte ska få hjärtstillestånd om man vill göra en spontan grej. Speciellt igår kändes det så fruktansvärt svårt att väcka intresse. Sättet att umgås känns också som att det har blivit så annorlunda och komplicerat. Vi är ju inte ens 25 år men ändå måste man förtidspensionera sig, bli dödsseriösa och måla om garderoberna när det händer nåt. ”Ja, tack jag tar emot vigselringen så att jag har ett förhållande att skylla på så att jag kan tacka nej när någon vill bjuda mig på fest”. Det finns så mycket onödiga måsten som folk helt plötsligt har bara för att man nått 24-års ålder. Sluta dö nu!

Det som egentligen skulle räddat mig och alla er andra från det här inlägget var som sagt att det här har varit en mycket bättre dag. Träffade mamma och Horst som körde Harley genom kortegen, sushi hos Kennet och nu har jag suttit och sytt hela kvällen. Jag glömmer både tid och rum när jag syr. Det börjar bli många kuddar nu i min lilla tvåsits men jag köper med all säkerhet Sandras soffa så att jag får plats med alla. Super dunder mys helt enkelt ;)