Hippie i själ och hjärta

Estlands president Toomas Hendrik Ilves äter just nu middag med fasters man på Hiiumaa. Han ska förmodligen även besöka eller sova över på vårt sommarställe där. Hade varit roligt om Lover och jag varit där denna vecka istället för förra. Inte alla kan säga att de har presidenten på besök i stugan ;)

Det mest underhållande är nog ändå att E är en sån oväntad politikerpersonlighet. Han är liksom hippie i själ och hjärta. Bryr sig inte så mycket om formaliteter och gormar spontant "Fuck! My ass" när han cyklat på en allt för hård sadel. Och han pussar mig tröstande på kinden när farliga katter får mig att gråta. Och han kan basta som ingen annan och går gärna omkring i morgonrock eller slitna avklippta jeans. Och han vägrar att riva det gamla sneda dasset för att han sprayat Frank Zappa på det. Eller kanske är det bara naturligt. Liksom sånt man gör på landet.

Post midsommar

Jag vet inte varför, men Lover insisterar på att jag ska blogga om midsommarhelgen. Hmm. Det var ju en evighet sen den var. Misstänker att de är de smickrande bilderna han vill åt. Ok, allt för min Lover.

Midsommarhelgen spenderades tillsammans med mum och österrikaren på österrikarens sommarställe i Stockholm. Trots att vi egentligen bara var 150% svenskhet på plats bestämde vi oss för att kravla efter blommor, löv och kvistar i skogen inför skupterandet av vår alldeles egen midsommarstång i dvärgformat. Det var en allmänt ganska gråtrist helg, men vi åkte en sväng till Dalarö och Årsta havsbad för att om möjligt, studera midsommarspektakel. Ganska dåligt med det faktiskt. Lite fiskdamm här och lite lottförsäljning där och en och en annan blöt dansbana.

Som sagt. De ganska blurriga mobilbilderna är smickrande. Mum och jag ser ut som galna mexikanare på uppåttjack, vilse i de Stockholmska skogarna men ändock så adaptiva av den svenska midsommartraditionen. Och för att inte tala om fleecetröjor, denna vackra skapelse. Realitycheck.

Morbid skönhet

Denna vackra bild pryder nu vår lägenhet i stort format. Jag fick den i 25-års present av min kusin och hennes flickvän Laura som är fotograf. I mina ögon är kvinnan, som förövrigt är berömd estnisk skådespelerska, vacker och utstrålar en energi och styrka som jag smälter för. Den ger mig positiva vibbar och hennes ögon är fantastiska källor till...ja? Kvinnlig makt och insikt.

Andra, till exempel Lover, uttryckte först att han tyckte att den var vidrig. Morbid. Jag ser skönhet.

Köttfärs

Det spelar ingen roll om de är så här söta. Jag har under den senaste mötena med katter upplevt att jag är livrädd för dem. Rädd för mitt liv är kanske en överdrift, men jag klarar inte att vara i deras närhet. Jo, möjligtvis i ett rum med dem där de håller sig på avstånd eller bärs av andra där de inte kan smita.

Jag är egentligen inte rädd för katten som helthet utan deras klor. I mina ögon är de inte klor utan springande köttkrokar. Rädslan ligger i att katten ska springa upp på mig, kroka i sina klor i mina armar, ben, mage eller rygg och köttkroka sig uppåt. Där lämnas jag döende i min egen pöl av blod. Kattungar är värst för de är helgalna. Som köttkrokar på uppåttjack. Rusar runt som värsta orkanvädrena på jakt efter nästa objekt att sätta klorna i. Och jag får nervösa sammandrabbningar i hela kroppen.

På Hiiumaa fanns mosters nya katt Missy. Varken Madis eller Lover förstod den ångest jag känner inför närheten av katter och triggade Missy till bus. Det slutade med att en livrädd Hanna sprang upp på loftet och grät. Väldigt ocoolt för något som egentligen är ganska sött. Katter förstör helt och hållet min stabila image ;)

Ikvällen spenderades på VB i mycket trevliga klasskamraters sällskap. Efter lite mat och span på ett dejtande par gick vi vidare till Linnéa som också har en köttkrok. Söt? Ja mycket på sitt lilla vis, men jag fick nervösa ryckningar i alla porer av denna lilla varelse som de andra försökte skydda mig ifrån. Tack för det :) Känns jättejobbigt att det känns så ansträngt, men jag härdade ut och mitt lag vann det mycket multikompetenskrävande Cranium.

Mot stjärnorna

Man kan aldrig nöja sig med att krypa när ens drift är att flyga/ Helen Keller

Jag är så uppfylld av mina framtida planer med tidningen och mitt designprojekt så jag blir alldeles lycklig. Emellanåt känner jag mig odödlig. Allt är möjligt. Ingen kan stoppa mig. Jag är född att lyckas. Två mycket speciella människor i mitt förre detta liv och mitt nuvarande liv sa att jag kommer att lyckas med allt jag företar mig. Det har skänkt styrka på vägen. Att lyckas handlar inte så mycket om att vinna och gå i mål som att våga och pröva sina förmågor. Och jag är inte rädd för om det inte löser sig som jag vill. Jag kommer alltid veta att jag gjorde mitt bästa. Oavsett./Moonbeam

Osams

I gotta know
you´ll still kiss away my tears
even if they make no sense
even if they put you in defence

I gotta know
through the times when it gets rough
that our love will be enough
and we´ll never let go

Sett och gjort

Jag överträffar aldrig mig själv när det gäller bloggandet. Varje gång jag sätter mig stirrandes på tangentbordet i syftet att blogga får jag lite prestationsångest. Som att jag måste knorra inlägget, skriva smart, roligt, träffsäkert. Ibland känner jag att mina inlägg mer och mer börjar likna krönikan. Jag är skribent, journalist..whatever..och måste leva upp till det även om bloggen egentligen bara ska vara en avslappnad plats att ventilera. Titta här nu. Jag måste till och med förklara mig. Jo, överträffandet alltså. Jag vill alltid skriva så mycket mer, men finns inte smartheten eller det perfekta uppslaget/upplägget så låter jag bli. Kanske för att vardagen egentligen inte intresserar mig. Tragiskt.

Det har ju hänt en del roliga saker den senaste tiden som jag bara hoppat över. Sannas och Jonas fina bröllop till exempel. Lover och jag var uppklädda till tänderna för ovanlighetens skull :) Han i nyinköpt svart, figursydd kostym med vit skjorta och röd/svartrandig slips. Och jag i min röda långa geishaklänning med röda sandaler.
Ceremonin gick snabbt så de femtiotalet gästerna var snart i festlokalenoch väntade på mat. Sanna och Jonas hade gjort bordsplacering och i sammanställt ett häfte med visor, roliga berättelser om giftemål och en kort, fyndig presentation av alla gästerna så att man visste vem ens bordsdamer och herrar var.
Höjdpunkten på dagen var de fina tal som både hennes föräldrar, syskon och vänner höll. I Sannas familj finns så mycket värme och kärlek. Det fanns inte ett tal som inte rörde majoriteten till tårar och skratt.

Förra helgen hade Lover och Mikaela gemensam födelsedagsfest hemma hos oss. Det var knytis och nästan totalt 30 personer hade med sig någonting ätbart. Tanken var ursprungligen att träffas i en park och äta där, men det var dåligt väder så vi fick duka upp i köket. Det blev smockfullt med både en fin buffé och människor. Alla trängde ihop sig på de få sittplatser vi har i vardagsrummet och på golvet. Kändes nästan som ett sektmöte eller matorgie.

Imorgon har jag och Lover varit i Newbridge i en vecka. Eftersom jag inte har mina vänner här, min egen dator eller prylar känns det alltid som att livet står på paus här. Tiden blir påtaglig och trots det mycket lugna tempot och möjlighet till rekreation så blir jag skittrött. Överutvilad. Jag är inte van vid att tänka så få tankar, att göra så få saker, att äta så mycket mat, att ta det så lugnt. Det är samtidigt lyxigt för det känns som att bo på hotell. Lovers mamma lagar all mat och ser till att alla möjliga godsaker finns hemma. Service dygnet runt vilket faktiskt ger mig lite dåligt samvete.

Att ha det så lugnt är nästan avtrubbande trots att jag både sträckläser tidningar och böcker för att få inspiration. Funderar även från tid till tid på tidningen. Allt ifrån design, innehåll, nisch, konkurrens, genomförbarheten. Mitt framtida liv. Allting är hittills bara skisser i mitt huvud, men då jag läser fler tidningar med samma fokus börjar jag få insikten om vilken terräng jag har att brottas med.

Vidare. I fredags åkte jag och Lover till Bäckebo och hälsade på "Daniel i ladan" (haha!) och jag fick se hur hans föräldrahem ser ut. De har ett mycket mysigt och speciellt hus med vacker tomt. Vi åkte även till K-macken (fd mack som nu är kultur/konstnärsbutik) för att köpa present till Camilla och Rasmus. Lite för mycket hemslöjd. Timmar senare firades Lover av släktingar som kom över på mat och tårta.

På lördag var det dags att åka till Tomelilla, till Camillas och Rasmus sammanlagda 50-årsfest. Jag hälsade på Camilla en gång tidigare då hon bodde i T-lilla för många år sedan då hon bodde i lägenhet. Nu bor hon på stor gård, i ett stort hus tillsammans med Rasmus som är bonde. Det hade jag aldrig trott om Camilla miss partybrud :) Jag och djur är ingen bra kombination så jag höll mig lite undan från kor, tjurar, hundar och katter. Jag tittar gärna på dem på avstånd, men inte mer än så egentligen. Jag var jätteglad över att vara på landet, att ha den ljumma vinden rusa genom håret, solen värma kroppen och andas natur.

Till festen kom 45 personer av Camillas och Rasmus vänner och familj. Det märktes att de lagt ned mycket möda och pengar på tillställningen. Maten var väldigt god, men mängden alkohol mer än jag pallar. Verkar som att skåningar eller kanske bönder har en större törst efter alkohol och speciellt ren sprit. Snapsvisorna avlöste varandra och tanken var ju att man skulle dricka ur efter varje visa. Jag smuttade medan magsäcken vred sig. Med tanke på att praktiskt taget alla på festen blev skitfulla hade det varit bäst om jag bara hängt på, för nykter i det sällskapet var ingen hit. Men jag gladdes åt hur bra jag skulle må dagen efter och hängde för trevlighets skull med på två snapsar och sen over and out. Kan bara föreställa mig hur Daniel måste känna på fester som aldrig dricker. På många fester hymlar ju folk med hur mycket de dricker, ungefär som att det är tabu och pinsamt. På deras fest verkade det mer eller mindre sed och vanan trogen att bli skitfull där folk somnar på toaletterna. Inte riktigt min stil, men glatt och festligt var det.

På söndagsmorgonen när vi vaknade kunde vi tittat ut från sovrumsfönstret över åkrar och kohagar och den romantiska bilden av Österlen levde. Det var en solig dag och korna råmade på avstånd och flugorna väste mot fönsterrutan. Det var vackert och vi åkte till Ystad för att kort besök. En riktig roadtrip i miniformat.

Lovers farfar pratar alltid om sin blåbärsplocking och har under tre år frågat när vi egentligen ska följa med honom ut i skogen. Igår följde vi således med: jag, lover, lovers mamma, farfar och morfar. Hela blåbärsjuntan. Ännu en dag i skogen säger man inte nej till, speciellt inte om det resulterar i blåbärspaj. Vi hade tre riktiga proffsräfsare som ser ut som en skopa fast med "tänder" som man liksom kammar riset med. Då plockar man tio gånger så mycket blåbär åt gången som med de egna händerna. Sammanlagt åkte vi hem med runt tolv liter blåbär. Grrreat.

I eftermiddag kommer "gamlingarna" som de kallas, förbi igen för att Calle fyller 25. Mer mat, mer tårta, mer träningsångest :) Imorgon åker vi hem igen.

Den frostade droppen

När jag och syrran var små och köpt nya kläder fick vi aldrig använda dem samma dag eller ens dagen efter inköpet. Mamma menade att det var onödigt att börja slita på nya kläder på en gång. De skulle sparas till nästa uppkommande festliga tillfälle. Sen var det fritt fram. Ungefär.

Hur frustrande och otålig jag än var då över mammas envishet, kan jag idag se en charm med att "spara" lite på kläderna. Liksom hänga dem i garderoben med prislappen kvar och tittat förtjust på plagget några gånger innan jag använder det. Inte för att jag måste utan för att vill spara dem till fina tillfällen.

Idag var känslan en annan. Lover och jag är i Småland och besökte Pukebergs glasblåseri/galleri/butik etc. Jag förälskade mig i en vit frostad glasbit som är utdragen som en istapp, men som har den runda formen av en vattendroppe. Tappen är inlindad i ett litet stycke svart läderband som hänger runt halsen. Den råkade passa så bra till min nya vita blus med stora svarta knappar och svarta inramning.

Droppen låg redan i en, vad jag anser, enkel och stilrent svenskt designad förpackning. Den låg där och kändes som en diamant. En preset jag fått av Lover, men som inte fick öppnas än på ett tag. Jag packade upp och ner den ur det naturvita skyddspappret flera gånger och suktade efter den. I bilen på vägen hem kunde jag inte hålla mig längre utan band den runt halsen och kände mig lyxig. Samtidigt mindes jag mammas ord om öppnandets återhållsamhet och kände mig fri och lycklig.

Stelopererad service

Vad definitionen på service är vet ingen längre. Inte ens människor i servicebranschen som förmodas utöva detta. Expediterna vet inte hur de man agerar tillmötesgående och kunden har ingen aning om vad som bör förväntas/krävas av en expedit. Det vill säga hur det inte är mer än rätt att bli bemött.

Mitt främsta och närmsta exempel på dålig service utövas av mina favoritkärringar på Åhléns på kosmetikavdelningen. Jag skulle hellre byggas in i kinesiska muren än jobba med skönhetsprodukter. Förstår om hjärnorna over there inte är överaktiva, men sluta för fan att sova i kassan och gäspa inte när en liten tant behöver hjälp att orientera sig i brun-utan-sol-djungeln. En sak till: Titta kunderna i ögonen. Det ska inte kännas som att man stör när man vill fråga om hjälp. När vi vill ha hjälp eller information om en produkt säger vi "Ursäkta". Ursäkta för vadå? För att vi finns? För att expediterna ombeds göra sitt jobb? Lägg av med det.

Mum och jag har startat en rörelse som inte tolererar dålig service. Det är dags att låta cheferna veta hur de anställda sköter sig. Det blir lite som när staten säger åt myndigheterna att skärpa till sig. Folk klagar.

I projektet (mestadels mums) ingår även att pigga upp expediterna lite genom att prata lite spontant med dem, vara lite rolig, skämta och bli lite personlig. Allt utöver ”hej” ”den här tack” ”tack” ”hej då”. Igår var vi och handlade hemligheter och vi stod länge vid informationsdisken och dividerade priser och produkter. Berättade vad vi skulle ha dem till och mum berättade hur rolig hemligheten är. Responsen från expediterna var först ointresse, ansträngt leende på läpparna och kanske tom lite obehag i grimaserna. När vi skrattat lite och blandat in dem i samtalet genom att ställa lätt personliga frågor började maskerna så sakta krackelera, men det var ett svårt arbete för dem.

Jag hade bestämt mig för en hemlighet som jag ville ha inslagen med ultimatumet att de hade snyggt papper. Nyansering: Jag log också. Jag tog mig friheten att välja papper själv och expediten verkade förstå att det var bäst att även fråga mig vilket snöre jag ville ha. Det var egentligen inga problem att få det speciella pappret, men känslan var den att jag var en jobbig kund som ville bestämma själv. Som en Napoleon Dynamite suck. Ungefär att om man som kund gör lite väsen av sig och har en åsikt, då är man en dålig kund.

Under tiden inslagningen av min hemlighet pågick stack en äldre kvinna fram huvudet mot expediten och frågade om de sålde lösa kuvert som hon ”till exempel kunde lägga en hundrakronorssedel i som present”. Nej, det hade inte bokhandeln men informerade att de sålde 10-pack. Inte ska tanten behöva köpa 10 kuvert för dyra pengar om hon bara vill ha ett. Expediten lämnar henne utan alternativ så jag säger till henne att kontorsbutiken bredvid säljer lösa kuvert. Hon tittar oförstående på mig, som att jag inte kunde veta en som sak eftersom jag inte stod på andra sidan disken. Hennes mun bryter upp i ett tacksamt leende och tackar så mycket för hjälpen. Inga problem tanten!
Frågan jag ställer mig då är varför expediten med den vetskapen inte kunde vara lite schysst och hänvisa henne dit istället. Jag är smart nog att förstå att han kanske inte ”får” sälja kunder vidare, men hey come on, en medmänsklig liten handling.

Österrikaren och mamma med vetskapen om expediternas stelhet brukar, för skojs skull och för att de är spontana som personer, snacka lite skit med expediterna och skämta med dem. Österrikaren sa exempelvis en gång då vi köpte glass i Söderköping och han skulle betala att han inte hade pengar med sig och ville jobba av kostnaden. Aldrig i helvete att det gick hem som skämt. Glasstösen ignorerade honom utan ens ett försök att spela med och frågade om det var bra så. Det kostar så himla lite att dela med sig av ett leende eller ett par extra ord.

Designprojekt

Den nya inspirationkällan i mitt liv är färg, form och material. Min första design resulterade i en avskedspresent i form av en taklampa till den fina familjen Klingberg. Jag saknar er redan. Godingar. Sötingar. Finingar. Kram på er!

Bort bort iväg!

Inatt bär det av till Sicilien! Yes!

Jag, en förrymd fånge

Fick en helkroppsmassage av Lover i födelsedagspresent som jag gått på idag. Det var Jenny som rekomenderat mig finnarna på Massageakadem. Minns nåt i stil med att de pucklat på henne så mycket att hon haltade hem. Kändes som ett gott betyg. Och ja, det gjorde satans ont emellanåt men mest ont gjorde det i öronen för att massören snackade så mycket hela tiden. Det är väldigt opedagogisk för de som går dit för att slappna av. Ok, lite ansträngande är det att slappna av när någon river och sliter i dina muskler, ibland så mycket att det nästan svartnar framför ögonen. Men försööka slappna gjorde jag ändå. Eller är det liksom deras taktik att prata så mycket att koncentrationen hamnar på onda öron istället för smärtan?

Det var inte så mycket ett samtal massören och mig emellan eftersom han korsförhörde mig ungefär som att jag var en förrymd fånge och jag inte kunde svara för att han tryckte ner mig i massagebänken så hårt ibland att strupen inte kunde klämma fram något svar. Dessutom känns det helt fel att någon ställer tusen frågor ståendes lutande över en när man själv ligger halvnude på en bänk med bakhuvudet fast i en väldigt oflexibel hålighet. Ja, nu börjar vi snacka tortyr ;)

Istället för att klaga kanske jag nästa gång bara ska be om en tyst timme. Om det blir en nästa gång.

Samma sak är det ju hos frisören som verkat gå en specialkurs i kallprat. Nu klipper jag mig ju hos en tjej som jag lärt känna lite mer så det är ok om hon frågar, men annars vill jag inte att min jäkla frisör ska lägga sig i mitt liv. Jag vill inte ha en relation till min frisör dit jag går för att skvallra någon gång i månaden och prata om...vädret. Jag skulle föredra att vara knäpptyst under en hel klippning istället för att tvingas svara på tråkiga frågor ungefär som om man var på en jobbintervju eller nätverkskväll i minglets tecken.

"Gift med en telefon"

Det är kört för mig och Lover. Jag har en ny kärlek. iPhone.

Jag har velat köpa ny mobil i ett halvår nu, men inte hittat nån som verkar vara min kopp rooibos. Härmodagen slank jag förbi kvasiExpert och hittade en fin touchscreen som LG producerat i samarbeta med Prada. Jag orkar inte förklara hur lite märkesvaror betyder för mig och hur förbannad jag blir när en producent kan lägga på tusentals kronor på en produkt för att den har ett skitigt designernamn på sig. Hur som helst så gillade jag designen och det faktum att det var en touchscreen utan knappar. Såg så fresh ut. Kom hem och visade den lilla specialdesignade broschyren för Lover som menade att bättre än så kunde jag och nämnde Apples nya revolution iPhone. Inget för Lover själv eftersom han vill ha en tiny winy one och iPhonen är större än liten och har en stor skärm för att man ska kunna titta på "tv" samt bläddra i ett mycket snyggt musikarkiv. Den har så mycket.

Sammanfattningvis: Jag vill ha den och jag tänker så här. Jag har letat efter en liten telefon eftersom jag vill att det ska vara smidigt. De absolut värsta mobilerna är giganterna som jag kallar flip flop som man viker isär och så blir den redan stora knappsatsen gigantisk med luren. Blääää. Syfter främst på 3G´s telefoner. Ok, iPhone är inte liten men innehåller så mycket att jag i den har en avancerad kalender, mp3-spelare och självklart telefon plus mycket annat som gör att jag inte behöver bära med mig en extra fysisk kalender, mp3-spelare och tv. Tv brukar jag väl inte bära med mig heller men you get the point. Det är ändå en ganska liten apparat för så mycket innehåll och med touch såklart. 1,1 cm tjock, 11,5 cm hög och 6,1 cm bred. Överkomligt med mina egentliga minimalistplaner.

Det är inte likt mig att vara så nördig kring teknik, men det känns som att jag snart kan allting om den. Läser artiklar på nätet, följer blogginlägg och diskussiontrådar på forum. OSV. Ännu en av mina fix idéer.
Den 26:e juni släpps telefonen i USA och ingen vet egentligen när det kommer till Europa, let alone Sväje. Folk diskuterar även om den kommer att säljas operatörslåst eller inte och om den är låst, vem köper då rättigheterna? Kanske kommer telefonen runt jul. Jag vet vad jag ska önska mig. Man kan välja att köpa iPhone med antingen ett 4 gig minne eller 8 giggles och priset kommer förmodligen att ligga mellan ( för 4 giggles) 3500 och (för 8 giggles) 4200 kr. Andra spår en tusenlapp till.

Hur ska jag orka vänta?

Konstiga reaktioner på spöken

Blogger har under flera dagar insisterat på att jag inte ska kunna logga in på bloggen för att mitt konto inte existerar. Joho att den existerar. Provade på random att använda ett av alla mina andra tusen lösenord och kom otroligt nog in. Hur? Gillar inte att det är så många användarnamn och lösenord som går till ett och samma (googlekontot), men ändock så många olika konton.

Tittade på en talkshow där en kvinna var synsk och talade om spöken och andar. Programmet visade bilder med spökscenarion. Jag vet inte hur det blivit så, men min kropp har utvecklat en alldeles speciell reaktion på spökberättelser och visuella spökscenarion. Det är en kombinerad blandning av att vilja börja gråta, kväljningar, gäspningar och att det känns som att ögonen ska hoppa ur sina hålor. Och jag kan inte förhindra det. Hur normalt är det?

Brun utan hår

Jag var ute och gick med Sandra när jag lyckligt insåg att sommaren i år gör mig glad. Till och med medelhavsvärmen kl tio på morgonen är bra. Kanske inte sett ur ett miljöperspektiv, men jag väljer att ta seden dit jag helt enkelt lever. I år är solen så stark att man blir brun bara av att vänta på spårvagnen. Ur ett cancerperpektiv är det definitivt inte bra, men du kan välja.

Varför jag inte uppskattat sommaren så mycket tidigare år beror just på värmen, att ständigt gå runt och svettas, att dra på sig minimala kläder som gör att vinterkroppen känner sig naken och obekväm. Å, jag är så mogen i år för jag ska inte alls bli brun i sommar. Jag skiter fullständigt i det om det inte bara råkar sig så. Inget jäkla pressande i någon park med svetten pöla ihop sig i knäväcken och på överläppen. Jag väljer lugnt och sansat att sätta mig med en bok under en korkek och titta på nakna människor.

Just kroppsbehåring är en annan intressant sak under sommaren då inte ett enda litet generande hårstrå kan gömmas under jeans eller långärmade tröjor. Under höst och vinter har jag ett ganska avslappnat förhållande till min hårväxt. Har inga problem med att låta naturligheten gro varken på benen eller under armarna. Har inte fått klagomål från Lover heller för den delen, men han kanske lider i smyg ;) Under sommaren kommer jag förmodligen bli näst intill besatt. Det är ingen idé att slinka in i en sexig bikini (osagt om just jag har en sådan) om det växer hår där vi alla låtsas att det inte ska.
En gång för några år sedan då jag badade i en pittoresk liten sjö runt Söderköpingstrakten klev det i vattnet i en blek rödhårig kvinna i såna bästa år. Visst har jag sett många kvinnor ignorera sina armhålor, men inte ha ekorrsvansar sticka ut från bikinilinjen som denna kvinna. Vet inte hur gammal jag var då, men på något sätt kändes hon revolutionerande och fri. Det såg verkligen helgalet ut. Dock ville jag höja en knuten näve i luften och säga "power to you mam".

Förresten undrar jag i år hur killar och män själva ställer sig till sin hårväxt. Killar vaxar både rygg, mage, armhålor, bröst och rumpa nu för tiden. Kanske är det inte ok ens för killar längre att vara håriga. "Nä, helrakat ska det fan vara. Inget jävla monkey face". Jag tycker att det är ok med hår på killar så länge det inte är regnskog. Dock klarar jag inte av håriga ryggar. Nej nej.

Heaven on bubble earth

Den ena böjelsen efter den andra avlöses i harmoniskt tempo. Jag blir tydligen aldrig fri från att bli riktigt fäst vid olika saker. Det har varit allt ifrån färger och material till tecknade figurer. Under förra hösten och vintern samlade jag på vackra ljus och gick på skattjakt på Myrorna för att hitta den ultimata unika ljuset. Skattjakterna resulterade i varierade fynd. Som oftast köpte jag konstiga ljus till Lover som han inte ville ha för att det inte passade hans hem, men som han omtänksamt ställde i något hörn för att jag inte skulle ta illa upp. De var trots allt qirky presenter.

Nu är jag i en ny samlarfas. Eller. Det är inte så mycket samling över det utan mer ett kollektiv av livsnödvändigheter. Jag har mitt alldeles egna lilla himmelrike i badrummet. Det är en hylla med mina absoluta favoritprodukter, främst från Lush som är handgjord vardagslyx med namn som ”Melting marsmallow moment”, ”Sweetie soap stack”, ”Sultana of soap”, ”Karma soap”. Tittar man på hemsidan och läser namnen på alla produkter ser de plötsligt ätbara ut. Bara doften av ”Japanese Magnolia foam bath” och Albas ”Kukui nut. Organic body oil” gör mig yr.

Jag njuter varje gång jag kliver in badrummet som doftar himmelskt av tvål och badgodis. Dessa dofter och tvålar gör mig glad och på nåt sätt ger de mig lite mer energi. Att tvätta händerna med dessa underbara ting handlar inte så mycket om att bli ren som att se fram emot en liten ritual.

Under hela första veckan i nya lägenheten avslutade jag alltid sista badrumsbesöket för kvällen med att dofta på mitt kollektiv och jag somnade lycklig.

Bonden åker till Hufvudstaden

I lördags var jag, Lover och Lina i Stockholm. Det var SIF som bjudit med sina medlemmar på Siemens till Cosmonova, lunchbuffé och välj: Grönalund eller gamla stan för den mycket symboliska summan 20 kr. Redan på busstationen kände jag hur organiserat Sverige är. Organisatörer i SIF-t-shirts, namnlistor att bocka av, platserna vi satt på var vi även tvungna att sitta på på vägen hem så att SIF-t-shirten inte skulle bli förvirrad vilket hon förmodligen redan var från födseln. Oh lordy! Trots detta organiserade sken av namnlistor och helvete fick vi aldrig någon proper information i tid så att vi visste hur dagen skulle se ut. Så att vi åtminstone vågade gå på toaletten utan att riskera att bussen lämnade oss i sticket. Nej då. Fårskocksmetoden har väl aldrig misslyckats. In i bussen, ut ur bussen, gå på toaletten, ät din lunch, snyt dig, klipp dig, skaffa dig ett jobb, glöm inte barnen på Cosmonova, bli inte för mätt, var inte en idiot. Osv. Jag fullständigt HATAR fårskocksmetoden där man blir utlämnad till en enda förvirrad person som sitter på all information. Att inte få tänka själv, att inte få vara självständig utan förväntas trivas i långa köer där någon knuffar dig i ryggen och flåsar dig i nacken och trängs lite lagom mycket. Men bara så mycket att man tar näst sista biffen i buffén.

På resor till storstaden klär människor ofta upp sig och tar på sig finskorna. Kanske för att smälta bättre in bland det imaginärt hippa stockholmarna och sekelskifteshusen. Eller kanske är det bara för att det känns lite festligt att hälsa på Konungens hemstad?
En mamma och pappa med två barn sitter bredvid varsitt barn och säkrar deras trygghet. På utflykt tar de med sig Mariekex, festis och lite lösgodis för att hålla ungarna i schakt.
En annan man har klätt sig i vit-och blårutig skjorta och ser nyklippt ut. Han ser lite barnslig ut för att frisören har rakat bort hans polisonger. Han försöker spela oberörd över att han varit singel länge, men jag kan se att han smygtittar på mamman och barnen bakom Dagens Industri varje gång de måste gå på toaletten. Han ser ut att längta. Hans övre ögonfransar är täta och jag tänker att om han någon gång får barn så kommer de att få vackra ögon.

Grönalund är kriminellt, vilket jag önskar att jag upptäckt redan när jag var barn för att skona mina föräldrar från att slänga pengar i helvetet. Det är liksom inte läge att vara cynisk när man går på nöjesfält. Bara en sån sak som att skjuta bollar i hål på en vägg fick mig att tappa humöret helt. Jag siktade och träffade ett hål och höll kvar samma position några sekunder till för att lyckas igen. Den satans apparaten är programmerad för att man ska misslyckas och skjuter andra gången med flit förbi hålet utan att jag rört mig en millimeter. Eller var det kanske väggen som flyttade på sig!!!? Att vinna pris på Grönalund är ungefär lika sannolikt som att faktiskt lyckas ta livet av sig genom att blogga. För att inte tala om maten som kostar massor jämfört med vad man faktiskt får. Lover och Lina köpte varsin pizzaslice som borde paketerats och etiketterats ”grisfoder”.

Men ANNARS var det såklart en mycket trevlig dag i Lovers och Linas sällskap ;)

Praktiken har bekräftat det vi alla visste ;)

Det känns att det är många i klassen som växt både som personer och yrkeskunniga under praktiken. Under tre dagar har nu alla presenterat sina projekt eller praktikmånader. Ett flertal har fått jobberbjudanden och kommer under sommaren eller kanske i höst arbeta vidare på sin praktikplats. Jag gör det redan. Som KSM:are har vi alltid varit mer eller mindre lost över vad vi egentligen sysslat med och vad i svordom vi lärt oss.

Praktiken har varit jobbigt för vissa och väldigt roligt för andra. Oavsett så har alla stött på utmaningar och hamnat i situationer som vi lärt oss mycket av. Dessutom har många fått bekräftelse på just detta: vad vi kan och att vi är duktiga på mycket. Många har även fått en aha-upplevelse att allt inte är så organiserat och proffsigt ute i arbetslivet som man inom skolans akademiska väggar kan tro. Just detta att man känner att vi har mycket att tillföra ute i arbetslivet skänker bekräftelse och en tilfredställelse som jag tror att många väntat på.

Allmänt så är spridningen på KSM:are ute i landet stor och givet då vi sysslar med så många saker. Det har varit jättespännane att lyssna och titta på alla presentationer för att de har varit helt unika. Några har arbetat på tidning, andra på radio, produktionsbolag, reklambyråer med mera. En del har gjort egna produktioner i form av dokumentärer och radio. Emma från sin praktik på ShortShort i Tokyo var först ut igår förmiddag via skype och webcam. Hennes produktion var en cool film om Tokyo med schyssta sekvenser och bra klippning med bra musik. Alla kände på ett smått ångestladdat sätt att det var lite jobbigt att gå upp och presentera efter henne. Förmodligen eftersom att bara göra praktik i Tokyo ät häftigt nog :) Andreas med sin dockfilm stod modigt nog på tur. Jag känner mig riktigt stolt över klassen med vissa undantag med några personer som heter Bullshit i efternamn.

Mysbyxan Plyschbyxa

Lover är så rolig. Han frågade precis om han fick låna mina mysbyxor i plysch. Det fick han. De är svarta och lite utsvängda i benen så han ser ut som någon avdankad porrskådis ur Boogie Nights eller varför inte bara hippie :) Nu ligger han som en len liten kattunge i soffan och spinner till Lost.

Blir imorgon äntligen av med min gamla lägenhet. Det är en lättnad att slippa ha något mer med den att göra med tanke på svinen som hyrde den i andrahand. Tyckte så mycketom lägenheten när jag fick den. Älskade den från första stund, men slutet som hyresgäst har inte bidragit med några trevliga minnen. Tänk om jag inte hade sagt upp den. Jag skulle aldrig kunnat flytta tillbaka efter att de bott där.
Tycker så synd om mamma och österrikaren som tagit hand om den här skiten med att jaga hyresgästerna. Mamma och jag är överens om att vi skulle kunna fylla en hel bok av deras outtömliga förråd av lögner. Med skador som de åsamkat mina ägodelar och saker som de snott med sig är de nu skyldiga mig 7000 kr. Pengar som jag inte vet om jag någonsin kommer att se igen. Mamma har dock lyckats skaffa sig en bra relation med hyresgästens föräldrar som ska försöka sig på någon slags avbetalningsplan. Jag håller tummarna så hårt att de vitnar. 7000 kr är mycket pengar.

Knappt påbörjat, men ändock redan avslutat

Ibland ilar saknaden som en intensiv depression genom ryggraden.

Hemmanfruns djävligheter

Och jag som gått och gnällt över att jag varit någon jävla slags hemmafru sedan jag kom hem från Tallinn. Diskat, städat, packat upp lådor, tvättat, handlat och inrett lägenheten medan Lover jobbat dubbelt i övergångsperioden till att han nu blivit en fri man i sitt eget företag. I söndags var jag så less på hela skiten och Lover var så trött så han nästan inte orkade stå upp. Stökigt överallt, tvättid, dammiga golv. Jag ville bara inte gå upp den morgonen.

Jag åkte iväg till farmor en sväng och mad honom på mitt snällaste vis att han kanske kunde diska till jag kom hem så att jag slapp återvända till samma kaos. Han svarade att han inte visste om han skulle hinna fast jag skull vara borta några timmar för att han var tvungen att ta hand om jobb först. Igen. Den besvikna minen var inte sen att uppenbara sig och Lover höjde irriterat rösten och undrade om jag inte kunde fatta att han är trött. Moment 22.

Innan jag åker får jag en varm kram och han säger att han ska diska och resten sköter sig självt. Jag kommer hem efter ett par timmar och hallen ser annorlunda ut. Saker är flyttade, bortplockade och inte lika störande. Diskbänken är skinande ren och jag finner Lover i vardagsrummet med en oförstående, menande min.

- Å du har diskat! Men vad är det? frågar jag.
- Jag har dammsugat också. Du får det att låta som att jag aldrig hjälper till hemma.
- Jag menar inte så. Det är hela hemmafru och jobba dubbelt situationen som jag är trött på.

Att han gjort allt detta fast han var så trött gjorde mig så glad att jag blev tårögd. Underbara människa så fin han är min älskling! Jag trodde aldrig att disk och städ skulle kunna göra mig så förbannad och glad på samma gång. Det är riktigt vuxenkvinnaskrämmande. Usch.

Skumpa

Jag vill att mina bröst ska skumpa upp och ner när jag springer. Det vill inte dom.

Betongortssubstitut för villatomten

Lover och jag har sannerligen en fin lägenhet. Han har aldrig känt sig så hemma i en lägenhet som denna och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Vissa ögonkast kan man känna i magen. Kärleken består i den vackra kakelugnen, grova parketten, de gamla sekelskiftsdörr- och fönsterlister och balkongen. Jag har alltid tyckt att balkonger är överskattade för att de känns som en bekväm ursäkt för att inte lämna lägenheten för vackrare breddgrader och bara ett betongortssubstitut för villatomten. Villatomten med sitt ofta kvadratiska och o-oändliga utseende där grannens eller förbipasserandes nyfikna ögon gör intrång in din privata sfär. Radhustomter är av den värsta sorten. Jag är alldeles för privat för att tycka att snacka med grannen över stängslet eller balkongräcket är ohämmande.

Många balkonger i innerstäder känns ofta krystade då de klämts upp på en vägg vars granne är en enkelriktad gata. Där, i avgaser och toner av lokaltrafik vill jag inte äta min frukostcroissant.

Vår balkong är belägen mot innergården och har eftermiddags/kvällssol på sommaren. Vi har en granne till höger om oss och våra balkonger skiljs av med en hög vägg. Till vänster finns bara vårt kök och därmed är det helt öppet. Eftersom vi bor högst upp har vi heller inget tak som murar in oss. Trots att vi ännu inte köpt några utemöbler invigde vi igår balkongen med hallonsorbet, päron och choklad. Idag åt vi middag i den varma solen. Den här balkongen är inte överskattad, den är uppskattad. Dock tycker jag synd om invånarna till vänster och mitt emot oss vars balkonger nästan aldrig får se solskenet. Är det meningsfullt att ha balkong som ständigt är i skugga?

När det gäller insynen i lägenheten är det stor skillnad mot Lovers lägenhet. Hans lägenhet var helt genomgående och då grannarna befann sig på nästan 20 meters avstånd på båda sidor sprang jag inte helt ogenerat runt naken utan detta i åtanke. Bara jag skulle byta byxor fick jag klämma in mig i väl valt hörn för att inte känna mig iakttagen.

Här har vi så himla många grannar på bekvämt avstånd att vår utsikt är ett dockskåpsliknande myller av balkonger och människor som går ut och in. Som sagt, många av balkongerna är i skugga och därför är det inte så mycket aktivitet förutom en enstaka biffig kille som sitter inklämd på sin öppna lägenhetsveranda på entréplan och grillar. Någon kväll ska vi bjuda in folk, sitta på balkongen och dricka drinkar och slå vad om på vilken balkong det blir aktivitet först.

Trottoaranarki

Jag klarar inte av trottoarer längre. Jag blir nästan klaustrofobisk och känner mig trängd när jag går på dem och tar många chanser jag får att gå på körbanan. Det är inte det att jag inte förstår tanken med trottoarer. De är väldigt praktiska. Men sett högt ifrån ovan måste vägarna se väldigt diktatoriska ut och vi vet ju hur sånt slutar.

Minns när jag brukade gå hem från vattentornet sena nätter och jordens undergång hade sopat bort alla spår av mänsklighet. Staden kändes så tom och sval som rymden, att till och med gatljusens solgula sken värmde mina axlar och hår. Det var bara jag kvar och jag blev inte ens sugen på att plundra en butik.
Dessa nätter gick jag sällan på trottoaren utan mitt i det högra körfältet. Förvisso bara en annan version av avsedd fil för avsedd aktör. Men ändå. Frihetskänslan låg i att jag utsatte mig för fara. Jag kunde faktiskt bli påkörd. Helst av ett disorienterat flygplan.

Det är fånigt att vi är så styrda rakt in i mönster sen vi föddes. Jag vet. Jag vet. Det underlättar für alles zusammen, men lite trottoaranarki skulle inte skada.

Välkommen till Sverige

Jag står i kassakön på Hemköp och ska betala mina blåbärsmuffins. Framför mig i kön står en utländsk kvinna som fridfullt vill betala sina tomater. Kassörskan tittar först strängt på påsen och sedan på kvinnan. Lugnet innan stormen.

Kassörskan: Det här är kvisttomater.
Kvinnan: Ja.
Kassörskan höjer rösten och är mycket irriterad: När du köper kvisttomater MÅSTE du låta kvisten sitta kvar på tomaterna!
Kvinnan förstår inte och rycker på axlarna.
Kassörskan: Kvisten MÅSTE sitta kvar på tomaterna annars vet vi inte hur vi ska ta betalt. En kvist är en grön eller brun pinne som håller ihop tomaterna. Förstår du?!
Kvinnan: Jag vill inte ha kvisten.
Kassörskan: Det går inte att göra så här. Kvisten måste sitta kvar.

Varken Kvinnan eller jag förstår vad fan problemet är. Välkommen till Sverige tänker jag. Kassörskan har uppenbarligen sett att det är kvisttomater utan kvist och kan ta betalt som hon ska så vad skriker hon om? Jag vill bara säga åt Kassörskan att gå vidare i livet och skaffa en annan hobby, men håller svenskt och lydigt käften. Varför håller jag käften? Det är ju pinsamt och småsint att se någon bli så sanslöst upprörd över kvisten på tomaterna att jag borde ha tystat ner eländet. Fy fan. Skulle inte förvåna mig om kassörskan går hem till sin man och klagar över att invandrare inte fattar någonting.

Real Life vs. Internet

http://video.google.com/videoplay?docid=-8841340504849794258

Vem jag är. Vad jag blev.

Jag hade två intressanta möten med ett par personer på redaktionen i fredags som också var min sista dag på Eesti Ekspress. Jag var på gott humör då den sista intervjun tagit så mycket energi att skriva, äntligen var färdig och jag hade bara kvar att översätta den till engelska. Tidningens egna lilla homo, tillika skvaller -och satkärring valsar in på Areen i skinnbrallor och tuppkam och undrar vad jag håller på med. Samtalet lyder:

Jag: Det är min sista dag här nu och jag översätter x intervjun till engelska.

Homot: DU SKA INTE ÖVERSÄTTA TILL ENGELSKA, DU SKA SKRIVA PÅ ESTNISKA! DU ÄR JU EST FÖR FAN!

Jag: Men jag har inte pratat estniska på nästan 20 år. Jag skulle aldrig kunna skriva representabel litterär text på estniska.

Homot: Äh. Du är bara lat och ett mycket dåligt exempel på integration!

Jag: Tack.

Jag vänder mig mot laptopen och fortsätter skriva när jag bara vill slå människan på käften. Hur vågar han säga så till mig? Till att börja med känner han mig inte och för det andra är det inte hans problem om jag kan tala/skriva på estniska. Min kusin som är redaktör för Areen har haft så många konflikter med den människan att han att velat säga upp sig. Det är inte första gången han ger sig på mig med sådana syrliga kommentarer.
En del tror att han är bitter för att han tvingats dölja sin sexuella identitet länge, men att ständigt trycka ner andra för det är inte motiverat. Kanske är han även sur för att det var han och min kusin som konkurrerade om redaktörsplatsen på Areen och min kusin fick den trots att homot varit där längre osv.

Andra mötet var desto trevligare. Jag ville säga hej då till chefredaktören, men visste inte om han var på plats. Tänkte att om han inte var där så skulle jag skriva ett mail till honom och tacka för att jag fått arbeta för dem. Som tur var hittade jag honom där.

Jag: Jag ville bara tacka för att jag fått chansen att arbeta hos er för detta är min sista dag.

Redaktörn: Men varför säger du det först nu? Hade jag vetat det hade vi haft avskedsfest. Det har vi alltid när någon slutar. Vi är mycket glada för att du varit här hos oss för du har visat att vi kan ha en utländsk journalist jobbandes här och att det funkar bra. Det visste vi inte innan.

Vidare berättar han att de nyligen delat ut stipendium för senaste tidens bästa texter och tre av mina fem då publicerade var nominerade varav en vann stipendium. Han säger att från början visste de inte vilken journalistisk nivå jag låg på, men att jag visat att jag är en mycket kvalificerad journalist och är välkommen att arbeta där nu eller i framtiden. Jag blir såklart mycket chockad eftersom ingen knystat ett knyst förut eller knappt kommenterat mina texter och sen får jag stipendium och blir erbjuden jobb som kakan på grädden. Det är en stor komplimang att bli erbjuden jobb på Ekspress. Jag säger till honom att jag är mycket glad för alla fina ord, men att de var helt oväntade eftersom ingen sagt något tidigare. Dessutom har jag haft så svårt att jämföra mina egna texter med andra journalisters på Ekspress på grund av språkbarriären. Just då när jag får höra detta ramlar liksom poletten ner. Jag börjar så smått erkänna mig själv som kvalificerad från att förut bara sett mig som student, ung skribent, krönikör. Jag anses i mångas ögon vara journalist och det känns fantastiskt bra! Jag har äntligen fått använda mina skills till att bevisa vem jag är och vad jag blev. Mötet med chefredaktören var klart ett lyft för självförtroendet i branschen.

I epicentrum av Tallinn riots

Det har förmodligen inte undgått någon att det var upplopp i Tallinn från och med den 26:e april. Detta på grund av bronsstatyn vid Nationalmuseum som representerar helt skilda saker för ester och ryssar. Ryssarna ser bronsstatyn som ett tecken på att de hjälpte estland mfl att bekämpa nazisterna medan den för esterna är/var en symbol för rysk ockupation av Estland. För ryssarna är statyn en identitetsfråga då de är i minoritet i Estland och många anser att det inte finns någon integrationspolitik att tala om. De känner sig utfrysta ur samhället och orättvist behandlade. Statyn är en plats att söka sina rötter och samhörighet. Estland har varit ockuperade så många gånger under hundratals år och min förståelse för esterna att vilja flytta statyn är stor. I det stor hela handlar inte konflikten mellan ryssar och ester så mycket om statyn utan ett samhälls- och politiskt klimat som gör att ester och ryssar lever parallellt med varandra en ändock segregerade. Många ryssar vägrar acceptera att Estland är ett fritt land och lär sig inte språket bla för att de tror att en dag kommer Estland bli en de av Ryssland igen. Ester vill inte ha ryssarna där som inte vill lära sig språket och som inte accepterar att de inte längre är masters in the house.

Det var mycket spännande att befinna sig i Tallinn när detta inträffade. Min berättelse från början till slut:

Jag och Kristi var ute på cykeltur och visste att det var demonstrationer vid statyn och området som de vid den tidpunkten hade byggt upp ett stort vitt tält kring för att kunna plocka bort statyn samt gräva upp gravarna i lugn och ro och utan insyn. Vi var nyfikna och cyklade mot statyn. Var svårt att komma fram då poliser avspärrat Tönismägi och kringliggande gator. Vi kom tillslut fram och massor av människor stod i trapporna vid Nationalbiblioteket och vid entrén. Det var svårt att se vad som hände längst fram vid stängslet för alla människor, men vi kunde höra någon ropa i megafon. Först trodde vi att det var polisen som uppmanade folkmassan att röra på sig, men då folkmassan började skrika varje gång mannen i megafonen ropade så förstod vi att det var en av dem som ville få igång massan. Stämningen var ganska avspänd och inte så hotfull. Mer som en åttondeklass som demonstrerade mot dålig skolmat så Kristi och jag skiljdes åt och cyklade hem.

Jag hade lite bråttom då jag skulle träffa Julien och några av hans kompisar på Shah asap. Sprang bara upp i lägenheten för att byta kläder och äta. Daniel, Dennis, Heiki och hans tjej var hemma och spelade risk. Det började bli mörkt ute och polisen hade jagat ner folkmassan på Pärnu mante där vi bodde för att skydda statyområdet. Plötsligt blir det väldigt liv på gatan. Människor skriker och från taket ser vi en brand och rätt vad det är börjar folkmassan röra sig ner på Pärnu mnt och slår sönder varenda fönsterruta och affär som kommer i deras väg. Just vid denna tidpunkt vågar vi oss inte ut och riskera att få en flaska, gatsten eller annat i huvudet och beskådar allt som händer från Daniels tak och balkong. Den stämning som förut kändes som en skålgårdsdemonstration har nu blivit rå, aggressiv, djurisk och hotfull. De flesta aktörer är fulla, unga människor som plundrar butikerna och stjäl allt de kan komma åt oavsett om det är tuggummi eller sprit. Spritbutiken under oss blir totalt länsad och vår favoritnärbutik Vestmani Äri likaså. Det känns inte längre som att det är konflikten som ligger till grund för våldet utan rent primitiva och idiotiska lustar.

Jag inser ganska snart att jag inte längre är på väg till Shah. Eiki ringer och förbjuder mig vänligt men bestämt att inte gå ut. Jag ringer Julien och ger en snabb rapport om kaoset vi står mitt i. Han blir allt för nyfiken och säger att han ska komma upp till Daniels lägenhet. Då har folkmassan börjat lösas upp och lämnat gatorna fulla av krossat glas, rester från skrovmålet och omkullvälta bilar.
Han ringer mig när han står nedför porten och jag kommer ner. Förbudet att gå ut gäller inte längre. Vi vandrar gatan upp och ner som exalterade turister i resterna av ett krig. För oss är detta något spännande vi kan berätta för våra barnbarn. För oss är det underhållning. Vi plockar fram kamerorna och skickar bilder ut i cyberspace.

Vad som var så förvånande är att det inte finne en enda polis i närheten på Pärnu mnt när upploppet börjar eller pågår. Inte en enda polis. Anarki har utbrutit och det finns ingen där att stoppa vandaliseringen. Förmodligen var de tvungna att mobilisera alla poliser till Tönismägi för att inte riskera att massorna rev stängslet och gav sig in på staty –och gravplatsen.

Daniel skickar ett antal bilder till DN varav en av dem hamnar på nätupplagans förstasida. Julien mfl försvinner i massorna och jag, Graham och hans kompisar går upp i lägenheten för att vara i säkerhet om något ännu mer allvarligt händer.

Nästa morgon är gatorna städade och det ”enda” egentliga tecknet på att det varit upplopp är alla krossade fönsterrutor. Det är en bra dag att vara fönstersättare. Allt är åter till det normala och man kan tro att dagen-efter-glömska drabbat ett helt land.

Fredag. Polisen vaktar och patrullerar på gatorna. Eftersom det är dagen innan Daniel ska flytta tillbaka till Sverige packar jag ihop mina saker och flyttar till mormor. Daniel har bjudit/tillfrågat så gott som alla han känner att joina till Moskva och dansa rumpan av sig hans sista kväll i Tallinn. Planen för kvällen är att förfesta hos Merilin och sen vidare till Moskva eller Von Krahl. Jag hade fått biljett till Plektrumfestivalen på Von Krahl så min, Kristis och Dennis plan var att gå dit. Detta skulle bli en skitbra sista-kvällen-med-gänget sort of kväll. Självklart är vi medvetan om att upploppen förmodligen inte är slut och regeringen skickar sms till alla medborgare och uppmanar dem att stanna hemma. De menar att de som väljer att vara ute på gatorna den kvällen är ute för att provocera.
Daniel sms:ar mig när jag är hos mormor och ställer in hela kvällen på grund av utegångsförbudet. Besvikelsen lägger sig tungt över mig och jag vägrar stanna hemma ”bara” för detta. I vilket fall vill jag inte stanna hemma i mormors lägenhet och packade mig iväg till Daniel där Per, Christoffer, Dennis och Oxsana hängde framför tv:n. Per och Christoffer kom från Sverige för att hjälpa Daniel att flytta. Min rastlöshet i lägenheten tror jag smittade av sig lite och jag fick med alla utom Dennis till Viru för att köpa refill till mobilen. Alla var frustrerade över att behöva sitta inne en sån kväll som skulle bli så bra. Insåg dock inte att klockan var för mycket för att köpa refill så vi vandrade istället runt i stan för att se om det hände något (spännande). Polisen patrullerade fortfarande och hade stängt av store delar av Pärnu mnt. Poliserna med gula västar och batonger har nu fått tillskott av blåuniformklädda styrkor med sköldar, vapen och hjälmar.

Vi anser att det är lugnt att vara ute. Folk står mest och tittar på polisen. Inte många restauranger eller caféer är av naturliga skäl öppna, men vi hittar ett Reval Café där vi slår oss ner och tar en drink. Även om detta var bättre än att sitta inlåst i en lägenhet så är det inte ett tillräckligt substitut för kvällen som skulle kunna vara. Mörkret lägger sig över Tallinn, vi inser att det inte blir bättre än så och går hem. Nästan. På Tönismägi stannar vi till för att vi har ett par mycket starka strålkastare riktade rakt i ögonen. Vi går närmare och ser snart att en mängd poliser har mobiliserat sig utanför statyn och även dagens hotfulla folkmassa som kastar gatusten och flaskor mot polisen. Trots att vi står säkert 300 meter från massan så kan man känna den vibrerande hotfulla stämningen. Poliser gör en mindre ”attack” mot massan som börjar springa mot Vabaduse väljak och jag med dem. Jag inser direkt att nu är det allvar och dags att gå hem. Varken Daniel, Per eller Stoffe springer efter mig, men kommer ifatt och säger att fan inte får springa iväg från dem sådär och komma bort i massorna. Vad gör man när man är rädd för att bli ihjältrampad? Man lägger in jaguarväxeln och springer. Vi står kvar en stund till för att se hur det hela utvecklas. Per säger att om folk börjar springa igen så trycker vi bara upp oss mot väggen för att inte bli trampade på och för att visa att vi inte vill bråka. Det känns mycket olustigt att stå där och jag borde bara gått därifrån.

Plötsligt har en rad poliser mobiliserat sig bakom oss så att vi nu är omringade och INGEN släpps varken ut eller in. Vi är helt enkelt jävligt omringade utan någonstans att fly och skydda oss om något händer. En liten kvinna går fram till en av poliserna bakom oss och vill lämna området. Han höjer sin batong och skriker åt henne att backa…annars! Poliserna från statyområdet lägger in dödsstöten och springer, jagar massan ner mot oss. Eftersom vi inte bli utsläppta från området har vi inget annat val än att trycka upp oss mot väggen och hoppas att inget tungt eller vasst kommer flygande i vår riktning. Massan stormar mot oss och poliserna likaså med batongerna i högsta hugg. De slår hårt och mycket på dem de får tag på i förbifarten. Utan att jag hinner reagera får jag plötsligt ett slag över axeln och polisen slår och slår och slår på oss som står upptrycka mot väggen med händerna över huvudet för att skydda oss. Jag står tryckt mot ett antal främmande människor som också får slag i ryggen, på armar och ben. En man bredvid mig blir slagen så hårt mellan skulderbladen att han faller till marken. Jag hör mig själv nästan gråta ”No, please, no…” flera gånger medan poliser står bakom och slår. Som tur är hur dumt det än kan låta så står en mycket modig Per bakom mig och försöker skydda mig från slagen och han får ta ett antal slag som skulle träffat mig.

Efter att polisen gjort sitt, släpps vi ut i det ”fria” igen och kan gå hem. Jag tror att jag blev chockad. Oh, come on. Jag vet att jag blev chockad och börjar gråta. Axeln värker men inte tillräckligt mycket för att gråta över. Per försöker prata med mig, fråga hur jag mår. Jag kan inte svara. Jag är rädd och förbannad. Hur kan polisen ge sig på oskyldiga åskådare? Men jag vet. Vi blev varnade otaliga gånger att inte gå ut denna kväll. Jag vet att jag gjorde fel båda kvällarna, men vad ska man göra när man är thrillseeker?

Bilder från Toby finns HÄR och Daniel HÄR.

Sorg. Melankoli. Sentimental

Ikväll känner jag mig så jävla ledsen över att lämna Tallinn. Så jävla sorgsen. Så jävla många tårar som stockar sig i ögonvrån. Det känns som att lämna alla de bästa vänner jag så länge letat efter. Igår var en av de härligaste kvällarna någonsin och den bilden kommer jag länge ha på näthinnan. Jag och Julien skulle egentligen jobba ihop på Hell Hunt. Båda hade skitmycket att göra, men att ligga på en gräsmatta i solen lockade så mycket mer. Så vi släppte allt vind för våg och gick ut på en fotopromenad i flera timmar och skrattade häcken av oss. Ångesten över att inte ens kommit halvvägs med intervjun var inte i närheten så stark som kärleken till friheten och nuet.

Jag skulle träffa Graham efter promenaden, men vi bestämde att ringa honom och bjuda in till barbeque istället. Medan vi slappar på verandan bredvid den rostiga boben, det rosa ryska kylskåpet och väntar på Graham och Merilin går Michael förbi och han vill också grilla. Vi handlar massor av mat och äter tills ingen utom hunden kan röra sig. Det var kallt ute, men det hindrade inga goda miner. Julien satte på utomhusstereon och plockade ut filtar som alla virade in sig i. Det var svårt att inte dansa. Mörkret börjar lägga sig, vi huttrar ändå in i skelettet och fler människor kommer förbi. En tjej har med sig Vana Tallinn som är sött och starkt men värmer magen inifrån. Vi kurar ihop oss som frusna duvor i utomhussoffan under filtar. Det är bara så härligt och roligt och jag hör mig själv skratta ett av de hjärtligaste skratten någonsin. Ett skratt som börjar i magen och kittlar i lungorna innan ett porlande ljud når mina läppar. Jag hör att här är jag lycklig. Här vill jag leva och här vill jag dö. På Juliens veranda.

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur många nya vänner jag lämnar här. Det finns inget här som heter svårt, omständligt eller omöjligt. Här heter allt glädje, flexibilitet, nyfikenhet, öppenhet, lättsamt. Självklart har människor även här en vardag, men den lyser inte igenom som den gör dit jag ska tillbaka. Man anstränger sig för att lära sig nytt, ha roligt och utvecklas och lära känna nya människor varje dag. Dit jag ska ha var sak sin plats och här ligger allt huller om buller och det är bara så jävligt ok. Inga problem.

Jag är bortskämd med att umgås med världsvana människor. Det är något speciellt med dem som aldrig riktigt söker eller får tryggheten. Som inte vill ha villa, volvo och 1,4 barn. De söker och lever inte för framtiden, de lever för sekunden.

Jag har älskat i princip alla steg jag tagit här. Hur ska jag beskriva? Ta bara en väldigt omärkvärdig sak som att gå hem från gymet på kvällen. Övergångsstället vid Vabaduse Väljak är så stort att det känns som man slukas rakt ner i ett avgrundsdjupt hål när man kliver ner från trottoarkanten. Jag tar sats och det blir grön gubbe. Mina skor lyser i guld, jag sluter mina ögon och kliver rakt ut. Allt går i slow motion. Det har varit kärlek många gånger. Som en I´m singing in the rain fast utan regn.

Eller hur jag inte har behövt ta ansvar för mitt eget liv på något märkligt vis. Jag lämnade den tunga ryggsäcken hemma och började om. Ja,just det. Jag började om. Jag längtade efter att börja om och det är det jag har gjort här. Jag har bytt mitt gamla liv mot ett nytt. Som när en orm byter skinn eller som när en hund skakar vattnet ur pälsen. Och jag känner det. Jag är inte redo att återvända till den tunga ryggsäcken igen. Jag blir så deprimerad av vanligheten. Det är inte meningen att jag ska gå tillbaka nu när jag kommit så långt.

Fortsättning följer.

Skrämmande och ärligt

Jag har känt mig lite uppgiven, oinspirerad och lat de senaste dagarna. Det handlar mest om jobbet. Det blev bara för mycket häromdagen när jag kom på för hundrade gången att jag inte börjat skriva på essän. Sen vaknade jag tidigt en morgon, hjärncellerna åkte karusell och jag fick en snilleblixt om att låta mina texter jag skrivit för tidningen här vara min "essä". Föreslog detta för min handledare som inte använder sin mail helt aktivt. Trodde att jag åtminstone skulle få respons innan helgen så att jag kunde börja skissa på ett förslag, men icke.

Sitter här med ytterligare två eller helt tre uppdrag som ska skrivas plus essän och det tar emot som bara den. Jag älskar ju att skriva, men processen som ligger bakom upplägget, formuerandet och kreativiteten känns tung just nu. Förresten är inte uppgiven rätt ord. Min hjärna är trött och tänker alldeles för ofta på saker jag ska ta tag i hemma. Eftersom jag inte är på plats och praktiskt och fysiskt kan gör någonting går hemskt mycket tankeenergi åt att leva och planera i tanken. Lover och jag sköter alla bestyr genom skype eller via icq och så gott vi kan på varsitt håll. Misstänker att jag plågat honom en del med alla frågor och idéer jag har eftersom han jobbar så mycket och varken har tid eller energi att viga åt det jag säger. Jag borde lägga flyttankarna på hyllan åtminstone tills jag kommer hem. För bådas skull.

Imorgon är det två veckor kvar tills jag är tillbaka i Sverige igen. Jag antar att det är den verkligt påtagliga nedräkningen som gör att jag plågar mig i framtiden. Plågar är inte heller rätt ord. För plågad är jag definitivt inte när jag går och köper en Marockansk inredningbok för att få inspiration till vårt hem. Jag älskar det, men just nu sliter det min hjärna i bitar eftersom mitt fokus måste ligga på tidningen och skolan. Håll ut ett litet tag till. Nedräkningen gör också att jag saknar Lover mycket. En del av mig saknar honom alltid, men livet och vännerna här gör att jag inte har tid över för det. Det här har varit en jättebra tid för oss. Vi vet att vi kan vara ifrån varandra en längre tid och det gör oss ingen skillnad. Vi klarar det och kan samtidigt ta vara på våra önskningar och drömmar.

Jag har också varit så trött i två dagar och det vet jag precis anledningen till. Pirjo kom hit i fredags och lagade mat åt oss. Vi kollade på White Oleander och gick till Von Krahl så sent att det redan var fullpackat. Det var ett band som spelade inledningsvis och de verkade bra, men svårt att höra för en oerhört dåligt ljudanläggning. Det var Mutant Disco och jäklit bra drag i festen, men jag undrar vad de tänkte när de bara hade ett golv öppet. Gick inte och la mig förrän 04.30 den natten.
Följande dag följde jag med Daniel för att inhandla ett bärnstenssmycke till hans mamma. Det tog typ 5 minuter av de 60 beräknade så jag vandrade till Stockman för att leta efter grym tvål. Tallinn har nämligen ett sjukt brett utbud av hudprodukter som luktar guld och gröna skogar. Köpte som vanligt ingenting för att jag konstant får beslutsångest när det handlar om prylar.
Kom hem och satt länge och stirrade tomt på tv-skärmen som visade FashionTV. Daniel undrade vad jag höll på med. Julian och jag skulle träffas över middag på tvällen, men då jag var så insjunken under täcket framför Broken Flowers höll jag på att ställa in träffen. Men det är ju när man är som mest osocial som man behöver träffa folk och bli pigg och kry igen.
Julien såg smått trött och stressad ut. Vi gick till SushiHouse, åt tio dyra bitar sushi och delade på en flaska vitt vin. Det var tredje gången vi träffades och lite oväntat blev vi snabbt väldigt personliga. Jag tänkte inte så mycket på det för jag väljer mina ord ganska väl, men Julien stoppade upp hela samtalet när han plötsligt kom på sig själv med att känna sig blottad. Det var ungefär som att en spärr släppt och meningarna bara vällde ur honom utan att han reflekterade över vad han sa. Han sa att han inte pratat så förtroligt med någon förutom hans flickvän på väldigt länge. "Du är ju journalist det är därför du får mig att prata så mycket. Du ställer de rätta frågorna". Först kändes det som att han menade att jag lurat honom. Liksom manipulerat honom att prata, men sedan förklarade han lättnaden han kände av att änligen ventilera vissa saker. Det tog jag som en komplimang.
Sen bjöd han med mig på en fest och vi skulle egentligen bara gå förbi hans lägenet och plocka upp en flaska alkohol, men vi stannade kvar i lägenheten och delade på en flaska rött. Kände hur alkoholen verkade som en helkroppsmassage och äntligen kunde jag släppa alla tankar kring jobb. Slutligen började jag se tredubbelt och tog det som ett tecken på att det var dags att gå hem. Det där med att gå ett varv kring huset som dörrvakterna säger hjälper verkligen. Fick sällskap hem till dörren.
Det kändes overkligen och minst lika upplyftande att en hel kväll ha haft så intressanta samtal. Okonstlade, okrystat, ömsesidig nyfikenhet och humor. Det är inte ofta man träffar människor som tillåter en att komma en in på livet eller som man själv vill släppa in. Och det var inga samtal om vädret utan om gömda och förtryckta känslor som kommer upp till ytan när man hamnar i olika situationer. Det var en mycket rörande men också skrämmande ärlig kväll.

Pokerface Nation

Skrev för en tid sedan ytterligare en krönika för Eesti Express.

POKER FACE NATION

We know that cultural expression has many faces around the world. Some cultures runs around with a leather strap between their buttocks, some lives in igloos and others actually think that Dubya Bush is sane. Even if the population of the world both in appearance and culturally could originate from different galaxies, we do have two very basic biological expressions in common. Laughter and cry.

But it seems like someone has peed in the Estonian gene pool because in Estonia they don’t do smile. The corners of the mouth don´t seem to move in that typical path called smile. Estonians have the same pokerface that women get who have injected too much botox in to their face. They no longer have the ability to express emotion.

During my first week in Tallinn I thought that it was only me who was paranoid when I passed people on the street who glared suspiciously at me. I probably looked lost and weird. Six weeks later I´m not lost anymore, but people still look at me like I sent their grandmother to Siberia.

In a way it´s like people live their lives like they are not aware of others existence. This becomes very obvious when you go by public transport. The trolly rattles and bounces because of the driver who drives like he suffers from narkolepsia. People hardly ever talk, let alone look at each other. Most stare empty out the window into no mans land and it feels like I accidentally got on a chartered trolly to judgement day. What would happen if someone suddenly started to cry heart-breaking or if someone hurt him or herself badly on the trolly? Would anybody react and do their best to help or would the view outside the dirty windows be a more comfortable place to rest ones eyes?

Why is this? I have asked my mom who grew up in Tallinn during Soviet times. She believes it could be a historical trauma from that period. If I would have been thrown back and fourth like a jojo between occupying countries and freedom for more than seven hundred years, I would probably also feel freaking bitter. So this botox injection seems to be a spiritual one. Actually Estonia hasn´t been a independent country for more than sixteen years. This bitterness will probably not turn to sunshine for generations. Since all Estonians carry the same historical baggage, I´m wondering why there´s is almost no sign of solidarity. You are a free and wonderful country but the Estonians don´t seem to feel the same. On the way to the sunshine it wouldn’t hurt to stop once in a while and smile at a total stranger. What a wonderful name on a nation it would be: The singing and smiling nation.

Fick idag ett mail från en arkitekt i Tallinn.

Tere Hanna,

Du pratar väl svenska. Jag har läst dina artikeln i EE och tycker att dem är bra och slående.
Anledning att jag vill kontakta dig var artikeln om pokkerface. Den är jätte bra. Jag skulle vilja bjuda dig att prata om den ämne i Tallinn Rotary Club där jag är medlem.
Låter det intressant?

Med vänliga hälsningar

E. H
Managing Director/Architect SAR (MSA)

Ok, väldigt trevlig respons men wtf ska jag säga? Ska jag göra en ironisk stand up show? Eller en föreläsning? Ska det vara ett samtal? Gubbarna kommer ju bara sitta där och titta på mig. Hur mycket finns det ytterligare att säga mer än krönikan?

Har mailat honom och frågat vad han förväntar sig och hur ett eventuellt upplägg skulle kunna se ut. Och framför allt, varför är detta ämne intressant för Rotary Club i Tallinn. Mystiskt detta. Men låter det ok så gör jag det.

Låt brösten flaxa i vårvinden!

Igår hade jag funderingar på att följa med Michael och Laura till Ootpäe och se en pjäs, men beslutade att jag behövde ta tag i artikelskrivandet istället. Hade suttit och skrivit nästan fem timmar när Daniel och Kristi kom hem. Kristi och jag hade egentligen planerat att göra en cykelutflykt bara idag, men eftersom vädret var så fint även igår frågade hon mig då också. Ville ju skriva färdigt intervjun, men tänkte att en liten paus skulle vara skönt. Tänkte att jag skulle hänga på max en timma och sen fortsätta skriva. Det slutade med att jag kom hem efter 3,5 timmar! Vi cyklade till Rocca al mare (Klippan vid havet) som är ett friluftsområde vid Tallinns sydvästra kust. Vet inte om det kändes så mycket som ett friluftområde utan mer ett område där man bygger väldigt många lyxiga hus nära havet. Det braiga är att det finns fina sträder vid detta område, och det dåliga att det är svårt att få tillgång till dem om man inte har hus där. Det var så mycket som kände inhägnat och privat.

Vi stannade till vid en privatskola för små barn och tittade på havsutsikten och hade skönt i kvällssolen. Jag känner inte Kristi så bra, men det kändes som vi lärde känna varandra lite bättre.

Det är tydligt att folk i Estland inte har någon vana vid att cykla och man ser sällan cyklar här. Förmodligen beror det på att det inte finns några cykelvänliga vägar i centrum. Man måste liksom trängas med fotgängarna på trottoarerna. Köra på samma väg som bilarna känns uteslutet. Skulle förmodligen inte ta lång tid innan man är en platt pannkaka på marken. Dessutom är majoriteten av alla trottoarkanter så jäkla höga att man i centrum aldrig kan få flyt i cyklingen utan måste kliva av cykeln vid varje trottoar. Men när man väl kommit utanför värsta rusningstrafiken och centrum så finns det tom bra cykelbanor. En annan sak som indikerar avsaknaden av cyklar är att inte en jävel reagerar när man plingar på dem och vill att de ska maka på sig. De är väl inte vana vid det ljudet helt enkelt och bryr sig inte.

Åh! Idag har varit en av de bästa dagarna i Tallinn hittills! Idag cyklade vi till och igenom Pirita vid havsslingan som både har gång, rollerblade och cykelbana. Mycket bra och städat. De ester som väl upptäckt rollerblades åker som värsta proffsen. Både rollerbladare och cyklister har ofta proffsiga och friluftsvänliga kläder.

Pirita är ju så fiiiiint. Jag är havsgalen. I admit it! En Tallinkbåt smög sig in i hamnen och satte havet i gungning. Solen sken varmt på oss och havet luktade kallt och mintigt utan mint, tång och sött. Å jag kände mig så lycklig, så fri och odödlig. Helt fantastiskt.

Vidare cyklade vi mot Viimsi och hamnade på ytterligare en strand. Trodde inte att vi kunde ta oss längre, men Kristi mindes att det fanns en cykelbana i skogen and off we went. Och det var verkligen en cykelbana i den täta skogen, men fortfarande vid strandremsan och vi såg stranden hela vägen innan vi vände tillbaka till centrum. Jag skojar inte, men det var folk som solade i bikini och badbrallor på stränderna och en kvinna lät brösten flaxa fritt i vårvinden.

Sluta vara så tråkiga!

I onsdags kom jag tillbaka till Tallinn efter påskvistelsen i Norrköping och Nybro. Jag hann träffa familjen Pappa och hade köpt ett litet leksaksakvarium till Viktor. Han sa många gånger att det var den bästa present han någonsin fått. Han är söt den lilla krabaten. Några dagar senare hälsade Lina på med en målarbok och några andra saker som hon köpt i Thailand och de var också de bästa sakerna han någonsin fått :) Nu när han kan prata riktigt bra har jag upptäckt att han är riktigt smart och kanske lite gay. En morgon när han kom till dagmamman såg han att hon hade bytt gardiner och sa till henne:
"Har du nya gardiner? Vad trevligt". Han är bara fyra år och ser sånt som en kvinna skulle uppmärksamma :)

Sen spenderade jag och Lover tre dagar i Nybro och hade det så lugnt att jag fick myror i hela kroppen. Har ju redan haft det lugnt i Tallinn så ledighet var egentligen inte riktigt det jag behövde, men det var trevligt att träffa familjen Johansson som inom en snar framtid kanske utökats med en Philklint. Lover har funderat på att byta till Philklint efter sin morfar för att hedra honom och låta hans namn leva vidare i släkten. Men Lovers pappa frågar alltid både på skämt och allvar vem som då ska föra vidare Johansson, ungefär som att Johansson är ett unikt efternamn.
På söndag kväll kom vi hem och på måndag hade jag reserverat för Lina. Vi hade mycket att prata om och dela med oss av våra upplevelser de senaste månderna. Bla känslan av ett vilja fortsätta våra liv utomlands och apatin i Norrköping. Oavsett hur trötta eller bittra vi är på Norrköping så är det bara positiva känslor eftersom det kommer att driva oss iväg vidare. Vi har tex sökt sommarjobb i Norge i år och håller tummarna för att få ett par månader på ett vackert fjordhotell.

I tisdags åkte jag till Enköping för att träffa pansarvagnstjejen Ernits. Vi gjorde den stora intervjun i Tallinn för en tid sedan, men jag behövde även absorbera lite miljöbilder och beskrivningar och åkte till regementet. Där kom jag i mina civila kläder med kamera på magen och för en gångs skull kände jag mig som en outsider eftersom alla andra var klädda i militärkläder. Hon visade runt på hela anläggingen och jag fick åka pansarvagn. Cool och klaustrofobiskt. Har skrivit på intervjun eller mer reportaget halva dagen och känner så här långt att det blir bra!

Och sen då? Jo, i onsdags kom jag tillbaka hit och hann bara koppla upp mig på nätet och laga lite lunch innan Graham frågade om jag vill följa med och äta på Elevant. Klart jag ville, men det blev bara en dessert. Träffade Grahams kompis Dan som har resebyrå i Tallinn och även Merilin och hennes två svenska kompisar var där. Trodde att jag lugnt skulle vandra hem efter middagen på Elevant, men gick vidare till Deja Vu där vi träffade Julien över en drink. Det var trevligt att träffa honom igen efter han varit i NY. Han är så supertrevlig och glad. Tyckte att det var lite pinsamt att intervju publicerats tidigare än sagt, men det var inget jag kunde styra över. Men eftersom han ska få ett ex av mig så är han glad :)
Ännu en gång var jag mental på väg hem, men vi gick vidare till Kaheksa. Upptäckte snart att det inte fanns några lediga bord och vi var precis på väg därifrån när den beryktade James dyker upp från ingenstans och mer eller mindre ger oss order att sitta vid han och hans miljonärkompis bord. Storlek- och utseendemässigt ser han ut som en full Kendocka och hans mål i livet är att ligga med så många kvinnor han kan. När vi kom fram till bordet beställde han in fler drinkar (hela kvällen var på honom) och medan han gjorde beställningen hos den lilla servitrisen smekte han henne på rumpan. Hon såg väldigt äcklad ut. Jag blev genast rädd för honom och försökte gömma mig bakom Graham, men han skulle som vanligt retas och knuffade mig bara närmare James och det slutade med att jag satt bredvid honom i soffan. Jag tänkte att om han försöker tafsa på mig får han hen fet smäll. Men han pratade mest om sig själv och med sitt självupptagna jag så såg han förmodligen inte ens att jag satt där förrän jag började ställa frågor. Fler drinkar beställdes in medan han sa åt oss att sluta vara så tråkiga som inte ville gå till Hollywood och dansa. "Vet ni hur många onsdagar vi har kvar i livet att festa på?" Han angav något tusental som han sörjde. Inte nog många onsdagar för James. Alla dagar i veckan förutom onsdagar tycker han är värdelösa. Vad ska man göra då liksom? Gå ut med hunden heller? Fuck that, sa han. Han beundrade sin miljonärmäklarvän som precis köpt en fräck bil som James pratade om som om det vore ett barn. Pengar, brudar och sex. Det är livet det. Fuck yeah, sa han.

Traumatisk bussresa

När Lover och jag åkte hem från Kalmar i söndags satt en mycket begåvad ung dam bredvid oss och pratade i mobiltelefon så att hela bussen hörde. I shall say no more.

"Vi var hemma hos x och jag blev sur på honom och lämnade lägenheten, men så blev jag utelåst och kunde inte komma in. Klockan var ganska mycket och jag visste inte hur jag skulle komma in. Jag ville inte ringa hans mamma för jag visste att hon skulle upp tidigt och så sitter hon ju i rullstol. Hon hara bara ett ben.

[...] Så låg vi och kela lite på sängen och han smekte mig. Sen tryckte han kuken i mig två gånger, men sen drog han ut den och sa att han inte orkade mer.

[...] Gick vi på stan och så sa x att vi borde gå och köpa en dildo till mig. Då sa x att det inte behövdes för jag kunde ju få mitt på annat håll.

[...] Du vet att jag har bråkat med pappa. Jag ringde till honom för jag vill ha en ny mobiltelefon, men han sa bara att han inte hade några pengar. Då blev jag förbannad på honom och sa att jag vet att han tjänar tre gånger så mycket som mamma och då undrade han hur jag visste det. Då sa jag att jag och mamma kollat upp honom på internet. Det finns en sida där man kan kolla upp hur mycket folk tjänar. Så sa jag att en mobiltelefon är det minsta du kan köpa till mig. När ber jag dig om nåt?! Den kostade fyra tusen och jag vill verkligen ha en ny för jag har tröttnat på min gamla. Och för sig har jag alltid gått tillbaka till den jag har nu, för först köpte jag en ny och då tröttnade jag på den och sen köpte jag en ny och tröttnade på den och bytte tillbaka till den gamla och... ".

Det här vackra lilla ordet integritet, vem raderade det ur svenska språket?

Författarbesök i Göteborg

Sköna vårbilder från Pirjos och min lunch på taket. Vet inte hur många gånger vi suckade lustfyllt över hur härligt det var. Om vi bara kunnat stoppat tiden.

Har upptäckt hur snygga och fräscha människor i Sverige är. Ingen slump att utlänningar talar om "vackra svenska flicka". Inte bara tjejer som ser ut som modeorakel, även killar ser väldigt medvetna och putsade ut. Inget jag tänkte på innan jag åkte till Estland. I Estland finns det väldigt mycket vackra kvinnor. Docksöta skönheter. När det däremot gäller killarna vet jag vilken gen som gick fel. Inte riktigt min grej att snacka skit om utseenden, men kan ärligt säga att jag bara sett en attraktiv kille i Estland. Han kanske inte ens var est utan business från någon annan del av världen. Jag förstår om en del kvinnor söker sig till välbergade utlänningar. Kanske inte bara för the looks utan också att de får mer valuta för pengarna. Bokstavligt talat.

Igår var jag i Göteborg och träffade författaren. Hon mötte mig på stationen och sen gick vi och åt sushi mitt i stan och drog sedan vidare hem till henne. Hon bodde centralt i en liten tvåa och hade ett förvånansvärt ungdomligt dekorerat hem. Vi drack bulle och vindruvor och åt te (haha) vid köksbordet och hon visade mig alla hennes böcker. Mitt i allt kom hennes pappa förbi och jag gjorde en kort intervju med honom också eftersom det är han som har de ursprungliga estlandsanknytningarna. Allt gick bra förutom att diktafonprylen strejkade mitt i allt utan min vetskap och stora delar av intervjun med pappan försvann.

Lång, men trevlig dag förutom att jag trampade i en stor lös hundskit mitt på Avenyn. Sprang till närmaste vasapark för att kleta bort det värsta utan att kräkas. Ville knappast sitta bredvid någon på tåget och förpesta två timmar av dennes liv.

Lycka och lugnet har tagit över

Sitter på plan två på dubbeldäcktåg på väg mot Norrköping med Morrison i lurarna. Det verkar inte vara så varmt här som i Tallinn, men naturen skiftar nu i grönt och höstbeige. Om en timma och åtta minuter får jag krama Lover igen och jag känner lycka i kroppen, livet, solen, resande och kommande vecka. Känner mig uppfylld av en tillfredställelse som jag inte känt på länge. Jag är så lugn. Har inte stressat kännbart på hur länge som helst. "And I know it´s a wonderful world from the sky down to the sea...", som Morrison skulle sagt.

Skrev för en kort tid sedan att jag inte vill åka hem. Redan. Men det känns helt ok och till och med skönt. I Estland vill jag hinna se och göra så mycket. Kan få lite dåligt samvete och bli stressad om jag sitter inne en dag i Tallinn. Hemma är hemma och vad återstår att se? Så lite att jag kan bara njuta av nuet.

Det är nu vetenskapligt bevisat att jag är beroende av havet. Önskar att jag åtminstone bodde vid en sjö.

Gillar att flyga för att det är så omänskligt. Att flyga är av de få sakerna i livet som bokstavligt och symboliskt talat, tar mig till nya höjder. Kanske är det höjden, perspektivet, att inte veta om man ska överleva eller att inte ha kontroll.

Tillägg i se-fram-emot-listan

1. Flytta till nya lägenheten med Lover. Vår första alldeles egna, fina, gemensamma lägenhet. Känns bra att få en ny start i ny lägenhet. Ser tom fram emot att adressändra, så roligt känns det :)

2. Sanna och Jonas bröllop. Yes, vuxenpoäng. Å vad fantastiskt fint det ska bli. Måste absorbera så mycket jag kan av deras bröllop eftersom jag själv aldrig kommer att bli gift ;) Jag har köpt röda kvinnovårskor med rosett som jag ska ha.

3. Helkroppsmassage. Hoppas de knådar mig sönder och samman så jag blir normal igen.

Ny! 4. Weekend på Toftaholm herrgård. LoverBoy fick en weekend på denna herrgård i julklapp av Impera och vi ska åka dit och snuggla! Förhoppningsvis i slutet på maj. Äta gott, promenera i skogen, cykla, fiska, ro. Längtar redan. Att åka iväg och bo med honom på hotell är bland det finaste som finns.

Ny! 5. Camillas och Rasmus 25-års fest i Tomelilla 14 juli eller var det juni? De bor i ett bamsehus och ska ha festligheter på tomten. Har inte varit där än och hälsat på så det ska bli riktigt roligt.

Ny! 6. X 28-års fest någonstans i skogen. Jo, jag vet vem det är men X i fråga vill att det ska bli en överraskning för övriga inbjudna så jag får inte säga vem han är. Tönt ;)