Comme un bon marché film porno

Ofrivilligt är jag hemma en fredagkväll pga bacillerna. Uppskattade som yngre fredagsprogrammen på tv för att de var så trivsamt glada, familjevänliga, musikaliska, roliga och ibland spännande. Tänk bara på Fångarna on the fort. Alla barnen åt godis, chips och drack läsk som bulimiker och somnade gott och väl till Våra värsta år. Eller jag vaknade snarare då för Våra värsta år var det bästa jag visste förutom Pang i bygget.

Ikväll försöker jag titta på tv i brist på fantasi och ork. Det är krävande nog att svälja kvällsmaten som det är. Knivarna i halsen tvingar fram tårar och jag måste gråta lite mellan varven för att lugna den svullna stackaren. Jag måste medge att jag tycker synd om mig själv som kvider som ett barn som ätit fimpar från gatan och blivit hård i magen.

Men jag blir rakt upp och ner ett morrande odjur när jag zappar mellan kanalerna. På alla kanaler är det cirkus. Alla dessa JÄVLA lek- och spelprogram gör mig illamående och illa till mods. Jag blir rakt upp och ned förbannad.Vad är det för fel på Sverige?! Förmodligen inget och det är därför vi producerar och visar sånt här jävla trams! Det är en pinsam cirkus utan dess like. Vem fan vill se alla dessa fåniga och avdankade gamla skådisar, "tv-personligheter" och programledare fjanta runt och sjunga 80-talsballader. Och så slänger vi in en komiker som inte alls kan sjunga men som höjer skratten med några skämt á la "Har du hört den förut"? Ja, jävligt många gånger faktiskt.

Jag tänker på barnen i afrika, politiska fångar, bortrövade, mördade, katastrofdrabbade och handikappade och undrar om inte alla dessa är anledning nog att sysselsätta sig med värdigare saker är cirkus-tv. Jag tänker också att jag är ett bortskämt barn som inte kan njuta av svenskarnas problemfria liv, kultur, trygghet. Svenskarnas kulturliv på fredagarna är glättigt, som en billig porrfilm som säljer enbart i egenskap av att vara billig. Billigt, billigt, gratis är gott. Usch, vad äckligt.

Nä, jag står faktiskt inte ut. Det är så jag vill be er alla att skämmas och visa nån jävla hänsyn.

Attendre justice

Nu vet jag hur en slak penis som inte kan få till det känner sig. Jag är den slaka penisen. Vi är inte glada. Jag har provat all Viagra jag råkat på men ingenting hjälper. Gurgelkoncentrat med jod, gurgla med saltvatten, gurgla med tea tree oil, äta vitlök, dricka mängder med te, vilat och hoppats.

Jag är normalt aldrig sjuk, men den här gången tog kroppen raka vägen ner i kloaken. Började med extrem halsont i lördags. Kämpade mig igenom en utmanande och väldigt trevlig GourmetKlubb, men pallade inte Tjockisfesten. När gästerna gått förvandlades min kropp till en skallerorm som inom loppet av två timmar skakat fram 39 graders feber. Under dan natten genomlevde jag tre dygns sjukdom. Demonerna dansade på min grav.

När allt verkar återgå till det normala igen sväller halsmandlarna upp till golfbollar och det känns som att någon skär i dem med kniv varje gång jag sväljer dem. För de var verkligen så svullna att jag kunde känna dem krocka i halsen när jag svalde. Jag fick lite panik när jag inbillar mig att de ska svullna så mycket att jag tillslut inte ska kunna andas. Lämnar sängen för tusende gången mitt i natten och ringer sjukvårdsupplysningen. Sjukvårdsupplysningen: "Finns inget som kan göra nåt åt halsar så här dags. Drick mycket, håll huvudet högt och ring vårdcentralen imorgon klockan åtta".
Vårdecentralen: "Det där är ett virus du har. Det finns inget vi kan göra". Det känns inte betryggande att det till synes finns en massa viktiga nummer man kan ringa, men ingen kan (läs: vill) hjälpa till". Återkom när du kvävts till döds. Då kanske vi slänger ett öga på dig din blekfis.

Nu för tiden går inte förkylningarna över på tre dagar. Det tar två veckor eller mer. Nu har jag gått igenom alla sjukdomsfaser. Halsont, frossa, feber, ont i öronen, näsblod, trötthet, halsont igen. Och så gör vi en loop på det. När ska jag bli frisk?! Jag är oförmögen att orka jobba på skolprojekten. Det är ingen litet skitprojekt som har deadine om tre veckor utan min examen! Det är en del kvar att göra och jag kan bara ligga i soffan som en blek, slak penis och vänta på rättvisa.

Bonheur pour argent

Jag har äntligen fått hem min bäbis. Hon är väldigt ljushyad. Gräddvit och med ett guldigt förgyllande skimmer. Hon är väldigt vacker, målar rörliga bilder och kan sjunga all världens musik för mig. Hon ger mig redan många stunder av lycka. Jag vet att vi snart bara kommer att umgås på ren rutin. Jag kommer att vara mycket krävande emellanåt och förmodligen tappa henne i golvet eller glömma henne på en offentlig plats. Men för det mesta kommer jag bara vara stolt över allt hon kan göra.

Hon heter w660i och ska många år framåt stå vid min sida.

Vous blanc mensonage

En del människor överlever vardagsruset genom att konsumera vita lögner. Det är inga engångsföreteelser. De är satta i system för att slippa tänka, göra, lova, prestera, hålla löften, vara lojal. Det finns många fina gränser ute på hal is mellan att tänja på gränserna för att dra vita lögner för att skydda eller invagga andra i trygghet och att rakt upp och ned ljuga på rutin för att komma undan. Kanske skadar det ingen. Kanske gör det bara någon förbannad. Mest av allt så är det Du som ljuger för dig själv. Drar man tillräckligt många vita lögner blir det svårt i slutändan att hålla reda på ordningen.

Jag höll på att skriva att jag utan inga undantag alltid vill höra sanningen. Oavsett. Men då kommer det alltid någon som ska exemplifiera sanningen med: "Ok, men är det inte bättre att jag säger att jag har andra planer än att jag säger att jag inte vill följa med för att du är dum i huvudet?". De sanningarna existerar självklart här och där och från tid till tid. Det var inte riktigt de sanningarna jag var ute efter. Jag menar vita lögner som man tar till för att man är så jävla bekväm. Som att säga att man är bortbjuden när man inte är det, eller sjuk när man inte vill eller lovat att göra något, men inte har en jävla intention att vara tillmötesgående.

Hur ska jag reagera? Hittills har hanterat det genom att vara min gamla vanliga individualist och bara sett till mina ansvarsområden. Så länge jag sköter mitt så sköter du ditt och det är ditt problem om du måste ljuga hela tiden. Men det är inte att respektera sig själv att låta sig ljugas för. Och det är ännu fulare att ljuga för andra.

Sjömannens blick faller alltid på horisonten och min på nästippen

Jag sitter vid mitt köksfönster framför en skärm som inbillar mina ögon att de börjar åldras. Finns ingen som har så bra ögon som en sjöman sägs det. Deras blick faller alltid på horisonten och min på nästippen. Jag vill gärna tro att jag såg klarare efter veckan i bergen då jag beskådat snötunga grantoppar och Alpernas skyline.

Vid mitt köksfönster är världen väldigt liten. Den sträcker sig bara rakt över gården där ett tegelrött hus tonar upp sig och skymmer rörelsen som jag så desperat behöver. På en av balkongerna i det tegelröda huset bor ett pensionerat par som jag börjat tycka synd om. Deras balkong är som ett fågelbo som de flyger ut och in ifrån för att ge sig själva lite liv. De pendlar mellan lägenheten och balkongen för att röka. För det mesta drar de djupa halsbloss alldeles ensamma. Kort efter att mannen gått in kommer kvinnan ut och så fortsätter det var femtonde minut hela dagen, varje dag. Ibland gör de varandra sällskap. Jag undrar vad de gör därinne i lägenheten när de inte röker. Längtar efter att få gå ut och röka igen kanske.

Anledningen till att de fångat min uppmärksamhet är att de representerar ett tillstånd som jag är i. Den händelselösa vardagen som tycks ha stannat på repeat. Sista året i skolan är som att vara arbetslös, men samtidigt ”på skoj” sysselsätta sig med att skriva en D-uppsats och producera tidning tills drömjobbet dyker upp. Något som förhindrar att jag blir totalt galen. Aldrig tidigare har jag spenderat så många dagar osminkad, i mjukisbyxor med ett ovårdat hår som en mentalpatients. Hemma finns det ingen anledning att ta på sig kläder överhuvudtaget.

Jag har hunnit fylla 26 år och kanske inbillar jag mig att jag börjar förfalla eller så har det här mycket sega skolåret satt sina spår. Jag tycker att mina ögon ser tröttare ut, hängigare, oinspirerade, oglada, utan energi och sprudel. Jag tittar mig i spegeln och grimaserar. Petar på ögonlocken och lyfter högt på ögonbrynen. Det hjälper för sekunden, men sedan är de åter trötta igen. Jag blir orolig.

Min oro handlar också som vanligt om vardag. Det finns inte så mycket alls kvar på ett vardagligt plan som jag kan njuta av. Vad i den här staden finns att göra som jag inte redan gjort tusentals gånger förut? Jag brukar ha saker att se fram emot, som jag kunde leva på. Just nu känns framtiden väldigt oviss och brutal. Jag ska snart slängas ut i verkligheten och bli vuxen, skriva på avtal och jobba heltid. Varför det känns brutalt vet jag inte riktigt för jag längtar ju efter stabilitet och att jobba, verka, förverkliga, påverka. Eller det enda jag vill ha stabilt är min inkomst. Det är hårt att inse att den världen jag slängs ut i inte kan erbjuda mig det. Det finns inget längre som heter fast anställning. Ibland finns det det, men i min kulturvärld jobbar man i projekt och när vart projekt tar slut sitter man med rumpan bar och med tolv snoriga och hungriga ungar att mata. Verkligheten kommer att innebära en ständig jakt på stabilitet, återkommande oro för ens överlevnad. Kommer jag ha jobb nästa dag, månad, år? Jag tvivlar inte på mina förmågor, men hur arbetsmarknaden ser ut.

Eller så skiter jag i att vara pretentiös och leta efter att jobb som jag ska klättra i och bara drar till Portugal några år och servera kaffe eller guida svenska turister. Det är också ett sätt att leva. Det kanske är mer att leva än att sitta i Sverige och leta efter drömjobbet. Livet ska man leva. Jag behöver vara hämningslös, snacka skit med främlingar och dricka drinkar tills solen gått ner trots att det är vardag.

Efter det här året kommer jag att behöva börja om. Börja om livet. Inte från början tack och lov, men helt klart en nystart och det vill jag göra utomlands. Jag behöver ny energi och hitta mitt glada, fantastiska jag igen. Lämna den mörka puppan som gör min själ mörk, apatisk och ovillig. Jag behöver oförutsägbarheten. Det är väl så att fantasin tagit slut för det är så många saker som inte känns meningsfulla längre och jag möglar.

E och jag pratade häromdagen om vad det är som gör att man känner sig hemma och i sitt sanna esse. Där man hittat sig själv fullt ut. Där man mår så bra att man blir odödlig. Så har vi båda bara känt när vi spenderat en längre period utomlands. Jag i Tallinn och E i Japan. För mig handlade de om det enorma sociala utbyte jag fick av alla intressanta och drivande människor. Självklart även om att jag lärde känna mina rötter och upptäckte hur mycket gemensamt med dem jag har. Att lära känna sitt ursprung både till själ och hjärta, men även att orientera sig fysiskt i det. För E verkar det handla om hur hon kände sig helt fri att uttrycka sig fysiskt, i kläder, hår. Att smycka sig på ett sätt som var uppseendeväckande på ett positivt sätt. Där hon hade kul varje dag med att experimentera med sitt utseende och människor blev glada av att se henne. Detta i motsats till täckjackslandet Sverige där det sticker i människors ögon om man ser annorlunda ut. Människor blir istället ifrågasättande och oförstående. E menar att det här inte heller finns det utbud av kläder osv som hon behöver för att fullt ut kunna uttrycka sin personlighet och det tar hennes identitet ifrån henne.

Det verkar som att vi båda känner att vi inte hör hemma här. E. skulle säkert säga att hon hör hemma i Japan, men jag skulle inte säga att jag hör hemma i Estland, bara att jag inte hör hemma här. Ibland känns min existens i denna stad som en enda stor charad. Jag tar på mig fröken normal, går ut bland folk men andas syrgas. Jag känner ingenting, ingen gemenskap, ingen glädje, bara fler och fler störningsmoment. Det är som att leva i en illusion att allt är som det ska när mitt pansar egentligen växer sig tjockare varje dag.

Kasta boll på liten sjukgymnast

Det här har varit en skittrevlig dag helt utan anledning. Alltså anledningar som att jag fått värsta jobberbbjudandet, vunnit pengar, uppfyllt drömmar eller nåt. Det här vad som hänt:

1. Solen.

2. Lover gjorde en finfin frukost till mig, men han själv inte äta för att jag sovit för länge. Hm. Vi skulle ätit frukost tillsammans innan han åkte till Stockholm. Förutsättningen var att han väckte mig, men det fattade han inte att han skulle göra och fick rusa istället.

3. Jag drog på mig brillorna och tog en sväng på stan. Jag skulle köpa refill till toalettborsten, tvål, och en glödlampa. (Beat that! ;) Ingen refill men ett linne för en fjärdedel av ursprungspriset och en svart kjol på Åhlens.

4. Konsum. Köpte mjölk, yoghurt och apelsiner. En gubbe som stank riktig gubbe och med skäggstubb längre upp ansiktet än de flesta, prata med mig hela tiden. "Brukar du dricka kan yang när du är förkyld?". "Jag brukar ta de där vännerna av fiskarmannen så blir halsen bra, men förkylningen blir man aldrig av med". "Jaha, där är visst min fru. Hon rymde ifrån mig och ville inte handla med mig".

5. Jag hinner inte se Oprah. Irriterande.

6. Är inte alls inbuden på gymet. Normalt sett vill jag vara ifred. Känns som jag vill prata spontant med folk. (Det är väldigt spontant att tänka att man skulle vilja göra något spontant). Jag kastar istället en tennisboll på min sjukgymnast. Han vet inte hur han ska reagera och skrattar lite nervöst. I Sverige är spontanitet svårt och alla som pratar spontant ses som psykfall. Tycker folk är konstiga som går omkring med mobilen på gymet.
Jag säger alltid hej då till damerna i receptionen och känner mig lite som ett psykfall för att deras reaktion är att de för 100 gången låter så överraskade och förvånade (betyder det samma sak?). Skulle inte de kunna vara lite alerta någongång och ta på sig trevlighandskarna och heja mig hej då.

7. Vid Repslagarbackens rödljus står jag bakom en person på cykel som jag känner. Min hälsning ligger och svävar i luften, men jag bestämmer mig för att inte orka vara social.

8. Det är nästan stopp i avloppet i duschen och har varit ett bra tag. Jag känner mig ledig och ganska snäll och tar på mig de gummistinkande plasthandskarna och börjar rota runt. Det finns ingen liten hårråtta som sitter fast, men rören har slammat igen. Nam nam. Beläggningen går inte att skölja bort med kokhett vatten så jag får plocka isär röret i tre delar, hälla diskmedel i och skaka rören som en jäkla marackas. Jag petar in en ihopknöglad plastpåse som ska rensa ut skiten, men har inget som är tillräckligt långt att peta med för att påsen ska komma ut på andra sidan. Hittar ett gammalt trasigt lysrör som kommer till användning. Röret kräks ut slajmgrå sörja. Det är nu jag vill strypa hyresvärden somsätter in så konstiga rör som inte ens rymmer lite slam.

9. Jaha. Nu sitter jag här ungefär lika glad efter en dag som inte varit speciell på nåt sätt. Lover är på väg hem och jag ska laga mat. Och ikväll ska vi på Lykke Li. Wohoo!

Orden förlorad i dimman

Idag fick jag återuppleva min första migrän. Min första migrän som jag inte visste var en migrän utan något dödligt virus som utan förvarning sakta men säkert tog mitt liv. Först blev synfältet blir mindre och mindre och högra handen domnade bort. Sedan tungan som också började kännas tjock och oreglerlig. Sen käken och resten av kroppen på högra sidan. Det var inte så jag föreställde mig att jag skulle dö. I någon slags tonårsförlamning. Domningarna försvann ganska snart, men avlöstes av en spränghuvudvärk som lämnade en krökt och öm hjärnbalk.

Idag efter lunch och en mininap på soffan satte jag mig sedvanligt vid datorn för att bli seriös med mina böcker. Jag försöker skriva en inbjudan, logga in på banken och formulera kreativa meningar. Inget går. Jag skriver som en stressad dyslektiker, synfältet blir mindre men jag uppfattar att orden är helt felstavade. De betyder ingenting. Jag fortsätter att treva i dimman och hoppas att jag kan träffa rätt bokstavordning. Vad är det som håller på att hända? Det var först när det började pirra och domna i högerhanden igen som jag förstod att jag inte höll på att go mental.

Precis när jag känner mig duktig och ska plocka upp dagens spillror dunkar huvudvärken och jag får inget gjort. Jag beskriver på icq för Lover att min tunga börjat domna bort utan att förklara att det har med migrän att göra. Han ringer genast hem och låter förtvivlad som ett barn som precis ramlat ner från äppelträdet. Jag kan inte låta bli att tycka att han är söt. Jag skrattat. Oroa dig inte. Det går över. Vi skrattar.

Jag lämnar ungdomen med en skalad apelsin

Igår blev det extremt påtagligt att jag är i något slags ungt klimakterie. Mellan två åldrar. Ungdomen och vuxenvärlden. En ny mognare identitet som inte är hälften så svår att acceptera som att jag långsamt börjar lämna ungdomen. Temat för gårdagskvällen var en 25-årsfest. Jag hann inte köpa alkohol som hör till seden. Lögn. Jag hade visst tid att köpa alkohol, men kände en befrielse att inte göra det. Jag har aldrig gillat alkohol så att dricka på fest har alltid varit mer vana och för att "komma igång" mer än något annat. Men igår tvärnitade hela min existens framför tanken att dricka nåt som får strupen att dra ihop sig till en kväljning. Och effekten av att dricka vill jag inte längre ha för effekten är att tappa kontrollen. Tappa kontrollen som jag inte definierat det förut. Det är helt enkelt inte speciellt skönt att känna kroppsdelar domna bort, inte vackert att bli ledlös och tvinga på folk ärliga åsikter. Mest av allt vägrar jag bakfylla. Förut tänkte jag att det var värt att supa till kvällen och natten i ära. En söndag mer eller mindre är skitsamma. Idag känner jag exakt tvärtom att det är inte värt att slösa bort en hel dag på huvudvärk och ångest.

Festen var underbart trevlig ända tills krogen kom på tal. Jag går inte ut längre. Men igår hängde jag på för att jag ville ge mitt cyniska jag ett bett i rumpan. Krogkulturen kanske har förändrats, utvecklats på nåt spännande sätt, kanske kunde det vara roligt att dansa ändå?

Nej. Inte alls. Krogkulturen beter sig exakt på samma vis som när jag insåg att det inte var värt att gå ut längre. Den stora skillnaden är att jag åldrats så mycket på så få år. Jag kände mig tio år äldre än de flesta andra där. Jag ser köttmarknadens strukturer, det sociala spelet, den fysiska uppvisningen och beteenden hos tjejer som jag kunde identifiera mig med för kanske åtta år sedan. Sekvenser ur mitt liv som jag redan agerat ut, som jag lämnat bakom mig och som inte gör mig någon nytta att vilja ta del av igen.

Krogen gör mig otroligt cynisk. Jag tycks programmerad så. Jag sätter mig ner och börjar skilja ut hierarkier, könsskillnader, beteenden, klyschor medan mina kompisar dansar loss. Här skulle lite alkohol hjälpa mig att sluta ta allt på allvar. Situationen blir som ett tv-spel, som en djungelns lag. Survival of the prettiest. Och jag känner bara att jag inte orkar. Jag känner att jag vill gå hem och skala en apelsin istället. Det är inte alltid så roligt att stå så mycket utanför situationer som jag ofta gör. När allting liksom blir ett socialt experiment eller observation. Jag måste lära mig att leva i situationerna också och inte ge mig själv existens genom att analysera dem.

På nåt sätt låter allt det här så banalt. You grow up, so what!? Men jag känner ändå en slags separationsångest av att inte identifiera mig med kidsens språk längre. Ibland är det en känsla av att även känna sig en smula tråkigare. En annan dag ska jag skriva om hur skönt det är att vara vuxen och om hur fullkomligt stabil och trygg jag är i mig själv. Det är ok att rubbas lite ibland.

Kulturkrig

"Konflikter mellan diverse kön, klasser, raser och sexualiteter upprättar skillnader inte bara mellan olika kulturer. De skär tvärs igenom varje kultur, ja, genom varje individ. Ord som kultur och identitet betecknar inga stabila storheter. De är tillfälliga abstraktioner upplyfta ur ett flöde av möten, konfrontationer och kriser. Att kulturella ideniteter ändå låter sig stabiliseras och alstra vanor och egenskaper som kan förefalla naturgivna, och som så många finner det så angeläget att försvara, beror på att maktförhållandena mellan olika grupper är relativt stabila."
/Stefan Jonsson i boken De Andra. Amerikanska kulturkrig och Europeisk rasism


Jag tillhör ingen särskild ras. Jag är av mänsklig ras, en människa i stort i människans värld, och jag förebådar en ny ras.
Jag kommer inte från någon särskild trakt. Jag kommer från jorden.
Jag tillhör ingen särskild klass. Jag är av mänsklig klass, och jag förebådar en ny klass.
Jag är varken man eller kvinna eller någonting däremellan. Jag är av kön, med manliga förtecken.
Jag trampar ingen särskild mark. Jag trampar den mark som är att finnas till.
/Poeten Jean Toomer

Jag, utvecklingsingenjör

Jag extraknäcker som modell för Leon reklambyrå. Det innebär att jag när som helst kan bli kontaktad om de behöver kroppsdelar till tryck och web-produktion för olika företag :) Mitt första jobb var som utvecklingsingenjör för Scania. Det syns inte på den där bilden men killen som jag fotades tillsammans med som står i bakgrunden, fick ha på oss vackra Scaniatröjor i grått mjukistyg. Lite lustigt att liksom stå som symbol för något som är så långt ifrån det jag sysslar med i verkligheten på andra sidan universum.

Tack & adjö gott folk

Till på måndag skriver jag min sista tv-krönika för NT. Det känns lite vemodigt. Jag räknade häromdagen och kom fram till att jag jobbat där i olika positioner sen 2001. I sju år! Har jag ens varit...vuxen så länge?
Det har varit en otroligt givande tid och jag har liksom hittat mig själv i skrivandet. Hittat min stil och fått ett skrivande självförtroende.

Men. The show must go on. Har alltid försökt att tillföra det lilla extra till mina texter, men nu har jag inte riktigt motivationen längre. Idéerna börjar ta slut och det är svårt att hitta glädjen. Det känns som helt rätt tid att sluta och jag vet att min efterträdare kan jonglera med ord. Jag lämnar NT bakom mig för att vara öppen för nya möjligheter och utmaningar. 2008 är ett sånt år. Förändringarnas år. Jag startar till och med mitt eget magasin.

Just nu tänker jag bara ta en sak i taget. Det viktigaste just nu är examen. Om några veckor hoppas jag på en annan utmaning. Har svårt att greppa att det är mindre än fem månader till skolan är slut för gott. En epok som släpps ut i rymden likt en ballong. Jag ser så många möjliheter efter examen och hoppas att jag är ärlig när jag tänker det. Och att jag är beredd när dagen är kommen. Världen väntar. Men tills dess..en dag i taget.

Äntligen sanningen!

Vet inte varför men 2008 känns så rätt fast inget rätt har hänt så här långt :) Året har faktiskt börjat grinigt på sina håll. Inga detaljer.

Något som jag tagit tag i är mitt eviga tjat om mina knän. Sa ju att jag på riktigt skulle göra något åt det. Gick på en undersökning för nästan en månad sen. Detta var hos samma läkare som jag träffat 2 gånger förut. Min förhoppning var att jag skulle få träffa en annan för en andra åsikt, men efter många samtal i gryningen på jakt efter jourtider, varav ingen jag fick, blev det samma läkare igen. Han är verkligen helt skruvad. Inte nödvändigtvis dålig i sin profession, men socialt en inbicill.

Jag sitter på sträckbänken och väntar lite smånervöst. Han släntrar in på ett sätt som får hans ben att se blasé ut. Ögonlocken är tunga och jag han ger mig en kisande blick. Hälsar med ett slappt handslag, säger att det är lika bra att jag drar av mig byxorna på en gång och påbörjar sitt konstaterande.

Min bild av att få svar är att ställa frågor. Han ställer inga frågor utan efter 2 minuters vridande på mitt ben konstaterar han hur självklar mitt problem är. Jag tänker att människan är ju inte klok. Vad är det för fel på läkare idag? Vill han inte höra mina symptom? Han vill skicka mig till sjukgymnast och jag tackar såklart ja. Undersöknngen tar fem minuter och efter vi sagt hej då känns det på något märkligt vis som att jag hamnat i ett mindre chocktillstånd. Var det allt? Undersökningen känns som en karuselloop.

Så i onsdags träffade jag sjukgymnasten som jag också träffat förut, men den gången visade han bara några övningar jag kunde göra hemma eller på gym. Det resulterade i ett års tråkig träning med att lyfta skrot och delvis göra helt fel övingar. Det kändes väldigt skönt denna gång att träffa en kunnig som lyssnade ordentligt på hur jag upplevde skadan. Vi pratade i säkert 45 minuter. Och dagen efter var jag på min första rehabträning. Känns riktigt bra att jag äntligen tar mig själv på allvar och att jag nu vet att jag kan reparera skadan. Andra clueless har sagt att jag inte får cykla, inte hoppa, inte springa och kanske att jag måste steloperera om jag inte sköter mig. När jag nämnde alla dessa förbud och steloperationen skrattade sjukgymnasten och menade att cykling är den mest skonsamma formen av träning med mitt problem. Snacka om att jag varit lurad i många år. Känns faktiskt lite som en pånyttfödelse :)

Ska verkligen jobba hårt för att bli bra denna gång! Ser så mycket fram emot skidresan och hoppas att jag tills dess hunnit stärka senorna lite.

Skrubba bort, slänga, rensa.

Det är bra att få ryck. Jag är som mest effektiv när jag får rycket. Som häromdagen som började lite smått kaotiskt. Jag behövde börja ett nytt liv eller åtminstone förändra det. Eller kanske mer än känsla av att känna sig själsligt smutsig och vilja skrubba bort skiten. Slänga bort och börja på nytt. Rensa blockaden och släppa in frisk luft. Fylla lungorna med isblått.

Så det gjorde jag fast inte så poetiskt. Hade stirrat länge och nog på gamla klädhögar som jag aldrig använde, men som tog upp plats och energi i garderoben. Det är ett familjedrag att inte kunna slänga saker. Och jag inbillar min ständigt att allt visst kommer till användning någon gång. Det gör de praktiskt taget aldrig. Sentimentalt värde? Ibland lite.

Men jag kunde inte riktigt motivera varför jag skulle använda kläder som jag köpte på gymnasiet. PÅ GYMNASIET! Jag gick ut för snart 7 år sedan. Kläderna badade i sin egen garderobsstank. Redigt och hämningslöst kastade jag/gav bort 25 plagg, tre par skor och fem bälten. Kunde säkert slängt tio plagg till, men inte helt osentimental är jag. Två av tröjorna titta på mig med hundögon och motiverade sin fortsatta vistelse i garderoben med att de var köpta i London och på en ö någonstans i Spanien. Därav skulle de vara speciella. Hmm. Vet inte det, men låt gå.

En dag i livskris

Orka. Någonting alls.

Igår vaknade jag med en oväntad skräll ur juldvalan. För mycket ledighet och inte tillräckligt mycket stimulans på en vecka, upplevde jag att jag hade en dag i stor kris. Kriser är bra för jag tror att man alltid kommer ut på andra sidan lite mer i blomster och rik på idéer. Krisen är i sig en indiktion på att något är fel och försätter dig i ett tvång av förändring. Tvång funkar utmärkt på mig i dessa fall.

Igår kändes livet meningslös. Jag blir lätt rädd för mig själv i sådana stunder för det hör inte till min karaktär att röra mig i samma kretsar som meningslösheten. Jag älskar att leva och bilden av framtiden är en glimmande guldklimp med havsutsikt.
Jag vet inte riktigt vad som har hänt de senaste dagarna, men jag brukar använda ordet "stagnera". En slags förruttnelse. Andra kallar det "julledig". Hjärnan har inte jobbat tillräckligt hårt. Den känns mer som en degklump. Krisen sa att inget händer. Allt står stilla. Inget inspirerar och därför inte motiverar. Jag vet vad som väntar men ändå stirrar mina ögon tomt ut i intet. Det värsta av allt är likgiltigheten. Normalt sätt översvämmas jag av känslor för alla möjliga saker och både skrattar och gråter lätt. Likgiltigheten är bara en tom blick och ett darrande lillfinger.

Men. Jag accepterar inte mig själv så här. Jag ser mig själv utifrån och ser patetisk. Mitt problem och tillika goda egenskap är att jag ständigt strävar efter att utvecklas och anta utmaningar. Mitt tillstånd beskriver avsaknaden av dessa. Plötsligt blev nyårslöftet väldigt viktigt. Min intention är alltid att hålla löften och det gör det så mycket lättare att till att börja med ha ett. För löften är också ett sätt att tvinga sig själv på något som men egentligen inte är så sugen på. Som sagt. Lite tvång funkar. Men i år lovar jag inget plågsamt. Just nu har jag ett stort sug av att uppäcka andlighet och religion. Jag lovar mig själv att jag ska läsa om alla världen religioner under nästa år. Jag söker meningsfullhet i något annat än projektarbetan och stressiga telefonsamtal. Målet är inte att bli religiös. Målet är bara att dämpa min nyfikenhet och förstå världen.

Dagens Facebook-horoskop lyder:

Pisces Horoscope: Hanna,This is a great time to test new theories or to start new projects. It is time to plant some seeds for the future. You need to redefine your goals and set yourself on the best path to self-fulfillment. There is a lot of activity coming your way, so be ready for it.

I better!

God Jul?

Julgrupper, julstjärnor, pepparkakor, julkort, lussebullar, luciakonsert, paketinslagning, lilljul, gran, glögg, dadlar, ljusstöpning. Mitt i allting så förstår jag inte hur vi har hunnit med allt detta. Förra helgen hade Lover och jag lilljul hemma eftersom jag följer med honom till Nybro och pappa & Co åker till Gotland. Trots att vi skickade inbjudan ca en månad i förväg så kom dagen lite som en olämplig överraskning. Vi såg verkligen fram emot det och hade planerat menyn, men innan jul när verkligen allt ska hända kändes det ändå stressigt.

På lördag morgon gick vi ner på torget och köpte gran. Vi tittade, som av vana, på de stora granarna, men valde sedan en liten en som är hälften så stor som en normalstor gran. Den är jättesöt och tar precis så mycket plats som vardagsrummet klarar av. Med undantag för en kort lunch lagade vi mat nästan tio timmar den dagen. Mot slutet vet jag inte riktigt vart vi fick energin ifrån. Hunger kanske :) Alla var mycket imponerade av vårt alternativa julbort och även mums och österrikaren bidrog med godheter. Och vi spelade Sybarit (mat, dryck och etikett kunskap) till sent på kvällen. Hela tillställningen kändes som en väldigt vuxen grej att göra, men roligt att kunna bjuda tillbaka efter alla år som mina föräldrar och släkt ordnat kring julen.

Det är lustigt hur man i förväg kan längt så mycket till julen. Morgonen då vi ska köpa gran, handla julklappar i lugn och ro, ha pyssel-och glöggkvällar med kompisar. Det blir ju aldrig så. Det är alltid så mycket annat som ska göras att julen liksom tränger sig på med obekväma måsten. Tillslut har man mer eller mindre stressat sig igenom alla steg och så är julen över.

Vet inte varför men mina julkänslor är starka i år. Kanske är det för att jag firar i så smånga steg med dem jag inte kommer att träffa på julafton i år. Känslorna förstärk lite mer efter varje träff och nu väntar jag på höjdpunkten. Idag och just nu är faktiskt lite klimax. Allting är gjort och de sista julklapparna slogs in ikväll innan Lover tog dem med sig till Nybro. Tror att det är ett tjugotal.

Nu ska jag spendera två dagar ensam innan även jag åker dit på söndag. Det är första av många år som Lover och jag firar julen tillsammans. Det ska bli himla mysigt. Se hur hans familj gör. Och på juldagen ska vi till Blekinge till hans släktingar för mer ståhej. Daniel, Lover och Dennis har fått för sig att de ska leka manliga och sova i ett iskallt skjul någon gång i mellandagarna. De har skämtat om att lämna mobiltelefonerna hemma och titta på film under stjärnorna. Ja, det var nog så grottmänniskorna gjorde. Kanske skjuta nåt djur och låta mig tillaga det. Moderna genustänkare. Är jag kvar i Nybro då kan jag överväga tortyren så länge de skyddar mig från björnar ;) Eller ska jag kanske vara hemma, kvinnlig, klä mig i strumpbyxor och dricka vitt vin med benen i kors? (syftningsfel).

När var dag blir vardag

Har aldrig tyckt om ordet "vardag". Jag är dålig på att hantera vardag. Vardag är vakna, lufsa runt i mysbrallor hela dagen under morgon, middag och kväll. Sittandes. Framför datorn. Hemma hela dagen. Jag blir galen av sånt. Får nästan panik. Panik. Är inget fan av att softa.

Sätter aldrig vardag i perspektiv just för att jag inte behöver reflektera över att jag har tråkigt. Men jag har haft lite tråkigt då och då den senaste tiden och fick för mig att jag kanske annars har för höga krav på vardagen. Hur gör alla andra? Skola, jobb och sen ett maraton av tv-serier? Skola, jobb och sen full hobbyverkstad med kompisar? Skitsamma hur andra gör. Fast jag har haft ett behov av att jämföra. Allt jag vet är att vardagen jag tänker på ger mig panik. Att skriva D-uppsats är kanske vad som ger mig panik. Att cementeras fast i böcker och på kontorsstolen hela dagarna. Stirrandes på disken, rastlöst suktandes efter sötsaker medan illusionen får min mage att växa.

Någonting som dränker vardagen när den känns som mest kvävande är framtiden. Jag har stor framtidstro. Ser många saker hända om lite mer än ett år. Filosoferna skriker lev i nuet, men när nuet är en D-uppsats väljer jag att skylla på den när det är tråkigt.

Utan Österrike hade jag också blivit lite galnare. Och gärna Amsterdam i vår när tulpanerna blommar.

Nerkissad

För några år sedan då jag var kaxigare än jag är idag, gick jag med adrenalinet pumpandet i blodet från vattentornet med övertygelsen att det var min fulla rättighet att vandra på gatorna mitt i natten utan att bli rånad, våldagen eller mördad. Vissa nätter var gatorna helt bilfria och då brukade jag gå hem på körbanans mittlinjemed ett leende på läpparna. Ibland snöade det och jag sträckte ut tungan mot de fjäderlätta flingorna.Tystnaden och den totala ensamheten just då uppfyllde mig av en frihetskänsla. Som att jag trotsat laget och kommit undan.

Jag vet inte vem jag ska tacka, men min överygelse hjälpte kanske på något imaginärt sätt långt. Jag berövades aldrig min frihet. Ingen inkräktade på mitt liv. Jag fick vara fri hela vägen hem. Och sen i tryggt förvar.

Idag beter sig Norrköping som en rädd och nerkissad liten unge. Det finns knappt en människa ute på gatorna efter kl 20. Jag inbillar mig att det beror på den nya våg av våld och brott som härjar. Människor vågar inte gå ut för att hotet är allt för nära. Att alla håller sig inne gör det så mycket jobbigare för de som i fridfull anda rör sig ute. Det finns inga medmänniskor att gömma sig bakom, inga människor att få hjälp av om hotet uppenbarar sig. Jag är inte alls så där kaxig och frihetstörstande längre i ovanstående bemärkelse. Jag går nu för tiden på helspänn när gatorna är tomma och mörkret belägrat staden. Att jag känner mig så hämmad är marginaliserandeoch upprörande. Det gör mig förbannad att jag inte vågar ta mig den friheten.

Fler och fler psykfall och människor i utanförskap hörs och syns. Även om de inte är onda, kan de vara oberäkneliga och en källa till oro. En fredag vid elvatiden går jag hemåt på Kungsgatan och en svart man stannar mig och frågar vad jag heter. Sedan undrar han var jag bor, vart jag ska, om jag har pojkvän. Han säger att han tycker om mig väldigt mycket och att jag borde följa med på efterfest. Jag vill inte bli varken stoppad eller tillfrågad en sån sak i mer eller mindre en gränd sent på kvällen. Idag promenerar jag hem på Generalsgatan kl 20 med en shoppingkasse i handen. En rasslig minibuss med ett fyrtal killar i bilen stannar bredvid mig och undrar om jag vill ha skjuts. Skjuts vart? Till min egen begravning. Är det någon som läst på sin sannolikhetslära? Läs nyheterna och plugga sannolikhetlära innan du ställer en sån fråga. Jag väljer att inte tolka hans fråga som en vänlig gest för att min påse såg tung ut. Jag väljer att tolka det som att jag kommer att bli våldtagen om jag sätter mig i deras minibuss.

Vad är det för fel på folk? Låt mig vara! Låt alla andra vara också. Jag har övervägt att bära nåt slags skydd i jackfickan. Någonting som aldrig skulle kommit på tanken för några år sedan.

Ägnar mina knän en tanke

Inser att det är jävligt dags att ta tag i knäfrågan igen. Mitt högerknä och bubblaren vänsterknä är inte nöjda med hur jag lever mitt aktiva liv. På gymnasiet började träningen slita på knäna trots att jag alltid haft bra skor och valt mina övningar. Eller kanske inte. Då tränade jag ganska hysteriskt, men blånekade mina knän de vård de då behövde. Sen dess eller nu för många år sedan var jag på tre läkarbesök och fick i rond ett inflammationshämmande salva, rond två inflammationshämmande tabletter, rond tre sjukgymnastik. Salvan var så kladdig att jag knappt kunde dra på mig ett par jeans. Tabletterna gjorde ingen skillnad, men sjukgymnasten lyssnade jag faktiskt på. Slutade hoppa runt och köpte gymkort. Hur länge var det roligt? Fick istället en annan besatthet att jag skulle bli muskulös och tyckte samtidigt att jag inte hade kropp för klänning. Vridet.

Någonstans hörde jag en läkare säga ordet kroniskt och då la jag knäna på hyllan. Man vet ju vad kroniskt betyder. Alltid, forever, until you die. Jaja, det var inte så svårt att acceptera. Att vara kroniskt någonting är ju i sig en ursäkt att hålla på som jag alltid gjort. Slita vidare. Tragiskt nog har jag inte fattat förrän vi bokade skidresan att jag borde få mig fixad. Hur ska jag kunna åka skidor om jag har ansträngda knän? Åka pulka från 2000 meter? Någonting säger mig att det kan sluta dåligt. Ok, så skidresan är anledningen till att jag vill ha ett nytt utlåtande, men även blängande ögon från en viss mor. Vill jag inte mitt eget bästa då rå? Jo, det vill jag. Nu. Kan nu för tiden även få en lustig känsla i knäna även om jag inte tränar. De ena låser sig, känns stumt och känns liksom lite löst. Jag misstänker att det kanske inte är så mycket kronisk inflammation som uttöjt korsband.

"Vid sträckning av det främre korsbandet blir knät instabilt, så att skenbenet kan glida framåt i förhållande till lårbenet. Detta sker oftast vid vridningsrörelser i idrott, men det kan även hända vid vardagliga aktiviteter. Skada på det främre korsbandet uppstår oftast i idrottssammanhang , i en situation där underbenet "står fast" i förhållande till lårbenet. Till exempel kan skadan uppstå i handboll om en spelare i hög fart landar på benet och samtidigt får en knuff. Överkroppen fortsätter då framåt, medan underbenet står fast på golvet."

Låter som en del av sanningen för jag har spelat handboll i tre år, men länge sen nu. Men vad hände sen? Biverkningar av handbollen? Eller bara bullshit och ignorans?

Make me famous

Förra veckan i torsdags var jag på SVT och intervjuades för Vetenskapsmagasinet. Ja, jag är högst vetenskapligt bevisad. De ville ha ett antal par som resonerade kring myter om kvinnor och män. Egentligen skulle både Lover och jag gått dit, men han hann inte bli frisk. Förmodligen tur för honom som envisades med att han aldrig har velat vara med på tv. Jag har heller inget behov av att synas på tv, men inget i mitt liv blir sämre för att jag är det och tycker att det är en rolig erfarenhet.

Jag både tänkte för mig själv och sa till producenten att jag kanske inte är den mest objektiva personen att ställa såna frågor till eftersom jag läst ganska mycket feministiskt litteratur. Men vadå objektiv? Inget som bett mig att vara det, men jag kände att jag pratade på ganska hårt om hur präglad mitt tänk är av den litteraturen.

Undrar hur den slutliga klippningen kommer att se ut. Vi var några stycken som svarade på samma frågor så jag antar att de korsklipper svaren mellan oss.

18 december sänds det!

Och i fredags var jag på casting på Leon. De sökte modeller till en variation av sina projekt. Både foto och film, broschyrer, produktkataloger mm. Det är inget modellande á la top model eller liknande utan man ska helt enkelt figurera i företagsreklam, alltifrån att en hand syns på en kaffekopp till att "spela" representat för ett företag.
De behövde omgående 15 personer till ett uppdrag och jag hoppas att jag skulle kunna vara en av dem. Lite extra och lättförtjänta pengar.

Löser Poolia inbördeskrig?

Kan man ringa Poolia även för att bota inbördeskrig?

Det finns stunder då jag tänker att jag har det alldeles för bra för att det ska vara sant. Jobb och saker jag företar mig lyckas väl. Jag får beröm och jobbar mig uppåt i hierarkin. Jag och lover har en fin lägenhet god ekonomi. Vi kan resa ganska ofta och vi är friska. Jag älskar honom så mycket att jag spricker och det känns fantastiskt efter fyra år att vi är lika kära.

Mitt i denna varma känsla dyker ett ångestmoln upp och antyder att allt detta faktiskt är för bra för att vara sant och att det snart kommer hända mig eller någon av mina nära något hemskt för att balansera detta välmående. Varför känner jag så här? Tycker jag inte att jag har förtjänat att må bra? Är det jantelagsmonstret som träder fram?

Men jag har ju förtjänat mitt liv som det är nu. Mitt liv är ingen bananskalshistoria och jag har jobbat hårt för att komma dit jag är idag och är på väg. Jag har även gått igenom en del jobbiga saker, speciellt i min barndom och inbördeskriget utmattar mig fortfarande efter mer än sex år. Inbördeskriget kommer att förfölja mig långt tid framöver och jag kämpar mot det varje samtal och varje träff. Ärligt talat så är jag fed up. Jag väljer alltid att inte låta andra sätta villkoren för hur jag ska leva. Det är bara jag som gör och ingen annan kan det bättre än jag. Men i det här inbördeskriget är det min fiende som sätter villkoren och det gör mig förbannad och maktlös. Jag har fått min del av trasiga människor och vill inte hantera mer av detta. Jag vill inte att det läggs på mina axlar. Igen och igen. Jag går vidare hela tiden, men tvingas tillbaka men jämna mellanrum för att andra inte kan sätta villkoren för hur de vill leva. För att inte de vet sitt bästa. Varför ska det alltid bli mitt problem?

Muskotoxe

Har aldrig förstått mig på muskot. Muskot står där i kryddhyllan med etiketten vänd in mot skåpet. När jag letar efter garam masalan brukar jag av misstag greppa tag i muskot, men släpper genast taget som att jag bränt mig på burken. Jag stirrar misstänksamt på muskot som om den vore min värsta fördom. Lille vän, vad ska du användas till?

Är inte muskot ett djur? Typ Muskotoxe ;)

Har en ny resa inbokad i februari. Att resa ligger på min top 3-lista på livsnödvändiga saker att göra för en i-landstjej. Vi drar till Klagenfurt i Österrike och åker skidor en vecka. Ska bli himla fantastiskt bra och roligt. Är ingen van skidåkare, men de få gånger jag surfat nerför vaniljglassen har det varit toppen.
Hemsidan är i försäljningssyfte under all kritik, men det är dit vi ska iaf :)

iPhone stor som en tomtesäck

Jag går inga omvägar för att undvika mobilförsäljare som 3 i Domino. Jag är inte så påverkbar och kan säga nej, jag vet vad jag vill ha och behöver och jag har koll. Då behöver man inte ta några omvägar. Istället blir jag retsam och låter den stackars tonåringen suga in mig i deras sfär.

- Hej! Hur är det? Vad har du för telefon idag? Har du abonnemang eller kontantkort? Vilken är din favoritfärg? Brukar du lyssna på musik på telefonen? Den här är väl söt, säger han.

Ser jag ut som en person som vill ha en sööööt telefon?!

- Det är ingen idé att du försöker, jag kommer inte köpa nåt ändå. Jag väntar på iPhone, svara jag.

Han rynkar på näsan, suckar och demonstrerar hur hans kompis som har en iPhone måste slänga upp den på ryggen som en tomtesäck när han ska ringa med den.

- iPhone är jättetjock, säger han.

- Nej, det är det inte. Den är 1,1 cm, svarar jag.

- Du var visst påläst, säger han.

När han sedan menar att jag får en gratis telefon för 199 kr i månaden som jag får ringa för, men sedan blir minutavgiften 69 öre i minuten kontrar jag med att jag har ett jättebra abonnemang för hälften av hans månadsavgift och alla mina samtal kostar 1 kr oavsett hur länge jag ringer. Då vill han sälja på mig ett mobilt bredband trots att jag sagt att jag har samlad nota på fast telefon och bredband samt router i lägeheten. Det blir ju liksom inte bättre och ändå ska han tjaaaaaata.

Han avslutar med:

- Nej, men jag kan visst inte hjälpa dig.

Såg det ut som att jag behövde hjälp? Jag blir idiotförbannad över unga killar som tror att alla människor är lättlurade idioter som inte har kolla på någonting och som man skulle kunna sälja en säck hästskit till om priset var tillräckligt lågt. På nåt sätt njuter jag ändå av att låta dem försöka övertala mig med sina bluff och båg-metoder för att själv ställa jobbiga frågor och motbevisa deras lögner. Sen kan jag gå därifrån med ett leende på läpparna.

Om de bara kunde vara lite mer kundvänliga och göra en behovsanalys hos kunden istället för att snacka skit så kanske de skulle få den där åtråvärda provisionen.

Jag kan donera en njure istället

På tv fick folk för en tid sedan frågan om det fanns något eller någon som de skulle kunna offra sitt liv för. Någon svarade demokrati, en annan sin fickvän och en tredje sina barn. Svaren kom mycket spontant. Men om jag tänker och svarar att jag är väldigt nyfiken på mig själv i framtiden och att jag spontant svarar nej på frågan.

Är jag en dålig människa då?

Dimman viskar sövande i mitt öra

Min hy är slät och har en blek men ändock frisk färg. Mitt hår är blankt och mina tänder vita. Min kropp är slank och stark. Jag har ett immunförsvar av stål och ett psyke som en pulserande muskel. För jag har kärlek i mitt liv och jag utvecklas i en trivsam takt. Jag sover mycket, äter nyttigt och har tränat regelbundet i tretton år. Jag har all anledning att må bra och se hälsosam ut.

Men i år ramlade hösten ner i huvudet utan förvarning. Hösten tog med sig mörkret och byggde en mur runt min energi. Mörkret kväver den och dränerar mig. Jag känner mig inlåst i ett vakum och det tycks finnas mindre syre att andas. Tröttheten är värst.

Redan klockan tre på eftermiddagen känner jag en tyngd pressa mig mot jordens inre. Den sveper runt mitt huvud som en dimslöja och viskar sövande i mitt öra. Likt plågad av demoner börjar kroppen skruva på sig i obehag och en stelhet cementerar sig fast i min käke.

Jag lämnar datorn emellanåt för att sträcka på mig och skaka bort demonerna. Men ju mörkare det blir ute, desto mörkare blir mitt sinne. Svårt att koncentrera mig, lite uppgiven och orkeslös.

Singel på låtsas. Mission completed.

Det är åtminstone vad jag önskar för inatt är det 15:e natten i rad som jag går och lägger mig ensam. Det är 15:e morgonen utan sällskap till frukosten och 15:e kvällen det ekar mörk och ihåligt i lägenheten. Jag sover visserligen rysligt bra eftersom jag får smeta ut mig själv över precis hela sängen, men vem ska jag prata med innan jag somnar? Vem ska värma mig emot? Vem ska jag krama 32 gånger om dagen? (internt skämt) Vems hals ska jag sniffa mig lugn på?

Två veckor har passerat förbi som en vindpust genom håret för jag har varit uppbokad varje dag, vardag som helg. Två väldigt roliga och givande veckor. Speciellt Saras besök och vår nystartade Gourmet Club som premiärvistades hos Dennis. Emelie som jag inte träffat sen högstadiet kom till min glädje. Vi råkade springa på varandra på cykelbanan i Ljura i somras och kom överens om att träffas när hon flyttat på plats i Norrköping igen. Det var skittrevligt och ibland är det svårt att greppa att man kan umgås så avslappnat och vant trots att man inte träffats på...ja, det börjar närma sig tio år. Tyvärr han hon bara installera sig här innan hon fick jobb i Sthlm, men vi lär ses. Hon har ju sin familj här och säkert på besök en del.

Nåväl. Jag har faktiskt uppskattat en viss tid ensam. Att bara vara. Själv. Att få sakna igen. Att vänta och längta. Och en annan slags självständighet har infunnit sig. Men nu räcker det liksom. Det är inte roligt längre. Det är en märklig känsla att ha så mycket att göra, som är roligt och känns givande. Men utan Lover på plats i vardagen känns såna saker också meningslösa. Inte meningslösa, men parallellt med lyckan löper en meningslöshet. Som, ja visst, en del av en själv gått förlorad. Någon att dela livet med. Vem eller vad kommer jag hem till? En tyst lägenhet, totalt belägrad av mörker. Lover är mitt ljus i alla stunder.

Meningen med livet ÄR kärlek och tvåsamhet. Tvåsamhet är vackert. Varför ska man vara själv när man kan vara två? Min tvåsamhet får jag tillbaka om sex dagar.

Biologi och klockor

Jag börjar bli rädd för min hjärna och förmodligen borde jag även frukta min kropp. Eftersom jag fortfarande tror att jag består av mer manligt hormon än medelkvinnan så tänkte jag att det biologiska tickandet inte skulle nå mig. Men att jag skulle bestå av mer manligt hormon än andra tjejer är ungefär lika troligt som att jag har en manlig käklinje. So I hear.

Ända sedan jag och Lover flyttade ihop har jag funderat kring våra olikheter och hur vi fungerar och tänker. Främst handlar det ju om den anpassning av två skilda liv som plötsligt ska samsas under samma tak och ska få vardagen att funka. Tråkigt nog handlar det om många saker som tvätt, städning, matlagning med mera. Jag har både känt mig som en bitch som anmärker på Lovers sätt att göra saker samtidigt som jag tycker att han borde förstå och se bättre vad som krävs och vad som behövs göra. Jag tycker ju att mitt sätt att göra saker är rätt oavsett om det är sanningen eller ej. Annars skulle jag ju inte göra på mitt sätt. Men sanningen är ju att vi är olika och har olika prioriteringar. Vi har olika prioriteringar eftersom vår vardag är olika krävande. Han jobbar heltid och jag kan ofta flumma runt på eget bevåg och därmed har jag mer tid att upptäcka sånt jag inte giller ex hemma. Det hjälper inte att jag har höga krav både på mig själv och Lover. Kan tänka mig att han känner sig pressad ibland. Inte min mening, men jag är liksom hemmablind.

Mitt i allt det här vardagsfix återvänder tankar om könsroller osv. Jag blir gnällig över för att jag gör mest hemma fast det är jag som har mest tid och högst krav. Är det inte denna roll ganska normal då? Jo. Men ändå. Jag gillar inte att jag lägger så stor vikt vid hushållsgöra, men det känns inte heller som att jag kan förhindra det. Jag känner mig nu för tiden nästan programmerad att göra det. Lover menar att hur man gör vissa saker är individuellt och självklart är det så, men sammantaget finns det allt för många beteenden som pekar på att det handlar om manligt och kvinnligt.Och när jag pratar med mamma om saker som jag irriterar mig på hos Lover och som verkar vara ett manlig drag säger hon rutinerat och oberört: "Män funkar så".
Funkar så? Jag får inte längre ihop saker och ting. Exempelvis vad som är biologiskt och socialt skapat. Mina tjejkompisar nickar ju instämmande på allt vi diskuterar om mäns och kvinnor olikheter. Vad är vad och varför blev det så?

Min poäng handlar egentligen om den biologiska klockan som jag inte trodde mig beröras av. Jag har inte valt detta, inte umgåtts ovanligt mycket med barn eller liknande men ändå säger min hjärna nu att barn är söta och jag kanske tom tänker det att nån gång vore mysigt att ha egen litet russin att ta hand om. Ibland vill jag gråta när jag ser bäbisar på tv. Va fan liksom. Observera igen att jag INTE valt detta. Jag är liksom inte överens med mig själv. Var kom detta ifrån? Vem har förgiftat mig? Visst har bäbisar alltid varit söta, men jag har aldrig känt på riktigt att jag skulle orka ansvara för en. Ännu en gång så känner jag mig programmera att känna så. För jordens överlevnad är det förmodligen ett bra program, även om det finns tusentals barn att adoptera.

Denna olyckliga kärlek

Dags att bli sentimental igen. Tallinntiden den ljuva plågan. Den bitterljuva förälskelsen. För den tiden känns denna sekund som olycklig kärlek. Ett minne, en känsla, en doft ett gapskratt och en tår som för det mesta går att förtränga. Samtidigt framkallas knuten i magen vid synen på personer och stämningsfyllda, hjärtslitande toner. Mina månder i Tallinn är en klockren tvåa på min top tre av fantastiska ting som hänt. Kanske ska det inte framkalla knutar i magen, men tiden där representerar idag något som glider mig ur händerna.

Det är tom så att jag kan tänka mig att bli slagen av polisen igen för att vara där. Där i tiden och där i tillståndet. Kontrasten, vardagen här är det inget fel på, men känns som ett hjärtstillestånd där inte ens hela mitt liv svischar förbi innan likstelheten tar över. Ingen svischar förbi, förutom tiden, för här är hjärtstillestånd.

Jag snokar runt på internet allt jag bara kan får att desperat sträcka ut händerna efter minnen och fortsättningen på historien. Jag ser bilder från T´s fotoalbum från alla fester, invigningar, fyllor, partyn, modeller, resor. Han står för det mesta i centrum bredvid modeller eller andra vackra flickor. Han ingår i det sk expat community som Julien sakta men säkert började ta avstånd från när jag bodde där. Förlovad som han själv är blev frestelserna för stora när han följde med alla partydjur till kåtbockar på krogen där de såg ill att unga kvinnor flockades kring dem. Att dessa män sedan gick hem med en eller flera av dessa unga kvinnor höjer inga ögonbryn.

Berättelserna om dessa män som åker till länder där de kan tjäna stora pengar och träffa många kvinnor gjorde och gör mig äcklad. Det är ett av de umgängen som jag inte saknar. Jag ser dem på bilder iklädda jeans och uppknäppa skjortor med tjejer i knäna, sexuella poser, ett dreglande över uringningar och alkoholflaskor. Diskreta små lustpartyn. När jag reagerar negativt på detta menar anhängare ett jag är oerfaren, att jag inte rest tillräckligt mycket, att jag inte vet hur livet ska levas, att jag inte ska ta livet så allvarligt. Living la vida loca. Så för att jag har värderingar, principer och idealisar ett visst sätt att leva och behandla andra så betyder det att folk får rätt att klappa mig på huvudet? Jag undrar istället vad det är som gör att män i 30-35-års ålders har så stort behova av att synas, att få kvinnors bekräftelse. Att inte riktigt respektera kvinnor utan objektifiera dem.

Eller känner jag som J. att jag inte hör hemma i dessa kretsar för att frestelsen riskerar att bli för stor och därför meningslös eftersom vi älskar andra? Vi är ju alla sexuella varelser. Och därför väljer jag att förakta den livsstilen? Att leva som de gör kräver en enorm skitsamma-attityd och noll relationella åtaganden.

Tango los irritationes

Jag följde med mamma och österrikaren till Tango BeGeers tangopraktika i tisdags. Bara för att titta. Inte dansa. Första och sista gången jag dansade tango var på ett prova på tillfälle och då blev jag och Lover sjukt osams. Lovers version: För att jag är för dominant och ville föra.
Hannas version: För att mannen ska föra och Lover gjorde det inte tydligt nog så jag visste inte åt vilket håll eller kant vi skulle röra oss åt. Jag ville bara visa hur dansen kunde gå smidgare.

Så min fast överygelse i tisdags var att ingen, verkligen ingen skulle få upp mig på dansgolvet. De flesta är sedan länge redan bekanta med mig genom mamma och småpratar gärna om ingenting. Någon som inte riktigt vågar stanna till och hälsa utan i förbifarten uppmärksammar mig med ett stort leende. "Nämen vad roligt att se dig här. Jag brukar läsa vad du skriver i NT. Kul att se dig så här". Jaja. Hejhej.

Jag känner att jag inte gått dit för att ha min sociala kväll utan sitter helst av allt under bordet för att ingen ska se mig. Jag ska bara se dem. Dit kommer ingen för att kallprata. En 25-åring sittandes uder ett bord? Jag överväger det åtminstone ett par gånger och vaknar sedan upp i vuxenvärlden bland anfådda och svettiga människor som slår sig ned och dricker några klunkar ur sin vattenflaska. Jag sitter tyst bredvid en dam i kort grå page. Hon tar en paus från erfaret dansande. Ur tomma nothing frågar hon vad jag sysslar med och jag berättar allt jag kan om KSM. Hennes son pluggar också media och kanske kunde KSM vara nåt för honom tänker vi. Hon berättar att hon är präst och jag ställer tusen svåra frågor om hur man egentligen pluggar till präst. Jag menar att några slags intagningsprov bör ju finnas. Att man ska tro till exempel.

P. det stoltaste tangohönset av dem alla dundrar ner vid min sida. Jag börjar känna mig som inhyrd sällskapsdam. Han berättar att han varit i Buenos Aires och ser drömsk ut i blicken. Jag säger att mamma och gärna vill åka dit, men han hör fel och tror att det är jag som vill åka. Då undrar han vad i helvete jag ska göra där som inte dansar tango. Han menar att det är meningslöst att åka dit då. Ungefär som jag precis mist min rätt att komma igenom tullarna till Buenos Aires. Landet och dansen är hans. Jag försöker balanser min irritation och menar på att de säkert har vacker natur och arkitektur som även lilla jag får komma och titta på.

Ett fåtal dansar med riktig passion och explosivitet medan de stackars nybörjarna mest ser ut som blinda vandrande pinnar. Ganska söta och säkert lika glada som proffsen.

Slemmet uppenbarar sig med det alltid lika smöriga leendet och hurtigheten. Han verkar känna igen mig och undrar varför jag sitter där som en sjöjungfru. Sjöjungfru liksom? Varför inte flodhäst eller vattenbuffel? Den får jag sova på. Eller var det för att jag hade benen uppdragna på bänken som jag var så lik en sjöjungfru? Vissa har livlig fantasi. Han gnuggar sig mot alla som vanligt.

Tangotimmarna börjar lida mot sitt slut och jag ska precis andas ut för att jag lyckats så bra med att dissa alla som försök bjuda upp mig. Inte för att nån var ful, korkad eller luktade konstigt. Jag kan helt enkelt inte dansa tango. Mr. P ser sin chans och jag hinner inte ens reflektera över att säga nej innan jag stor tryckt mot hans svettiga bröstkorg. Nu ska han minsann lära mig att dansa tango med de oödmukaste insruktioner jag någonsin fått. Jag kan dansa noll tango (as said) och han gnäller på mig och blir irrterad för att jag inte lutar mig på ett visst sätt. Jag ryter till och säger att han inte kan förvänta sig att jag ska kunna nåt efter 4, 5 sekunder. Då softar han till sig lite. Jävla metod alltså.

The End

Ett helt liv har passerat sedan mitten av augusti då arbetet med Flimmer påbörjades. En koncentrerad rusningstrafik för en tio dagars filmorgie. Dagar som påbörjats och avslutats på samma gång. Otaliga timmar med stressade fingertoppar i en inbox. Otaliga samtal för att tålmodigt ta sig igenom regeln om att bekräfta all information fem gånger.

Mot slutet och upptakten lamslogs jag lite. Lugnet efter stormen och lugnet innan den nya nalkande stormen. Festivalen. Visst blåste det lite, men vi har varit en så organiserad och stark personalgrupp att alla fick andrum att emellanåt återhämta sig. Emellanåt fick vi springa benen av oss och öronen glödde av mobiltelefonsprat för att avhjälpa problem som dök upp på vägen. Sena kvällar och ibland nätter där vi räknat dagskassan och lagt Hörsalen i mörker hungriga och trötta, men vid gott mod.

Jag upplever inte att det uppstått några problem som inte brukar dyka upp under festivalen. Nytt folk, samma frågor och initial förvirring. Vi kände från början att vi hade ett riktigt bra gäng volontärer och det har vi med tiden bekräftat om och om igen. Ibland blir folk sjuka och ibland dyker inte någon upp som de ska. Ibland tar någon två eller tre extrapass och räddar dagen och som oftast delas många leenden ut till både besökare och personal. Många nya fina människor har jag lärt känna och stämningen har varit snudd på familjär emellanåt. Vi har lagt extra energi på att vara uppmuntrande och dunka volontärerna i ryggen. Oavsett om alla dagar inte funkat uthärdligt så är det bättre att hoppas på nästa gång än döma. Jag är väldigt stol över alla volontärer, arrangörer och speciellt personalgruppen som jag jobbat närmast med. Jag känner mig previligerad att fått/tagit möjligheten att arbeta med alla unga fina människor med en gemensam glöd.

Festivalen slutade för två dagar sedan och jag trodde att slutet skulle efterlämna ett stort hål efter sig. Ännu känner jag inte så och kommer kanske aldrig göra. För sanningen är den att vi alla var väldigt trötta sista dagarna och liksom önskade att det skulle vara över. Jag ser snarare fram emot att investera all min tid i skolan sista året som det är 7½ månad kvar av. Och fan, sen har jag min examen. Helt sicko :)

Den tomhet som lämnar spår efter sig är snarare Lover som idag åker till L.A tre veckor. Ja, jag är en inbiten jäkla förhållandemänniska nu för tiden och blir lite rädd bara på tanken av att spendera så mycket tid själv. Lover kallar det revansch för de månader jag var i Tallinn :)
Men alla erfarenheter är bra erfarenheter (i grova drag). Just detta att vi under våra tre och ett halvt år tillsammans varit från varandra ganska mycket är liksom hemligheten till att vi har ett så bra förhållande. Att inte ge upp sig själv. Att vi tillsammans har ett fint liv, men även separata liv och önskningar på sidan om. Att inte stagnera.

Kontrollbehovet som spökar igen?

Det är för andra kvällen i rad som jag känner mig olustigt singel (snigel). Ingen att pussa på pannan när jag kommer hem på kvällen. Ingen att klämma på rumpan. Ingen som frossar i sin mammas frysta pajer. För Lover är i Frankrike och bor i slott med sina före detta arbetskamrater. Konferans kallas det. Får tillbaka det där restörstiga begäret. Även han ska på utflykt till Saint Tropez och Monaco. De ska klä sig flott och gå på casino. Slipstvång. Lover är alldeles för vänster för att uppskatta sådana aktiviteter. Jag får passa min tunga. Politiskt sett gillar han inte att diskuteras. Nåväl. Han är i alla fall för vänster för att fladdra med en sedelbunt i skatteparadiset och kasta pengar i sjön. Det är absolut ok att känna så, men jag försökte övertala honom att bara se lyxjakten som ett socialt experiment. Bara för att man åker på besök behöver det inte betyda att det är en livsstil man vill ha. Se det bara för vad det är. Alla människor gör sina val. Jaja, han kunde tänka sig att se det så.

Faktum är att jag älskar honom mer för att han är en rättskämpe. Att hans och våra gemensamma behov inte handlar om materialism eller en längtan efter lyx och överflöd. Att han spontant och idealistiskt reagerar mot sådana saker. Jag kan se det framför mig. Vissa av hans före detta arbetskamrater som vill leka kungar för en kväll och klär sig i de bästa kläderna de kunde hitta i garderoben för att passa in. Men Lover? Han går vid sidan om och ett påtagligt illamående börjar smyga sig på efter att han bländats av diamantringar och gulddragerade statyer.

Jag mår så bra på väldigt många plan. Nästan en känsla av en miniextas. Det är tack vare jobbet med filmfestivalen som tar så mycket tid, men som ger så mycket tillbaka. Jag får inte bara en grym erfarenhet av att jobba i ett sånt här projekt utan också den sociala biten. Hanteringen av och samarbetat med så många människor dagligen gör mig sprudlande och sjukt positiv. Jag vet inte om det är personalansvaret som gör det men jag vill vara en bra ”förebild” och någon som är roligt och bra att arbeta med. Jag känner att folk har förtroende för mig och lyssnar på det jag säger. Det är viktigt. Och sen har vi så roligt inom personalgruppen också. Det är det bästa! Tillskotten av Emma, Patrice och Alexandra kunde inte funkat bättre. De har alla egenskaper, erfarenheter och personligheter som kompletterar gruppen.

Känner att jag har lärt mig så mycket om mig själv bara den senaste månaden under det här jobbet. Eftersom ens åsikter och sätt att vara konstant speglas i någon annans reaktioner. Det är väl en kombination av bra och dåligt, men jag har lärt mig eller snarare fått bekräftat att jag har ganska stort kontrollbehov, perfektionist, vill organisera och planera i minsta detalj, gillar att styra. Kanske inte riktigt har förmågan att lita fullt ut på folk. Jag vet inte om jag alltid lyssnar så mycket som jag egentligen borde. Arbetsnarkoman. Har svårt att sätta gränser för mig själv för att jag tycker om att jobba. Har väldigt bra hand med folk. Öppensinnad och kan ”få igång” folk. Har mycket lättare att plocka fram humor i situationer än jag trodde. Ser mig själv som en ganska allvarlig person som jag tror att människor ibland tycker är lite svår (?). Har upptäckt mina två lägen. Allvarlig vs. bubblande sprickfärdig och skämtsam. Gillar det andra läget bäst, men kan inte alltid rymma från ryggsäcken. Bekräftat min förmåga att ta initiativ och leda.
Vissa saker ska jag jobba på, andra bara glädjas av. Jag ser fram emot att se mer av mitt nya jag. Haha!

Nu har vi haft två utbildningskvällar för alla volontärer som har gått väldigt bra. Dagens grupp kändes mycket mer mottaglig än gårdagens. Det fanns en indirekt energi och närvaro i rummet som var behaglig.

Måste säga att det känns som en lättnad att lämna det eviga planerandet bakom oss. Nu kan vi luta oss lite tillbaka och invänta festivalen. Lugnet innan stormen. Dessutom får jag och Erik släppa ifrån oss schemat till A. som numera är schemaansvarig. Vi pratade ikväll om den svårplacerade och det lite löjliga lyckoruset som bubblade i oss med denna vetskap. Jag känner också å andra sidan att vi slitit så hårt för att allt ska funka och lämnat hårtussar på golvet över schemaläggningen, att det känns som att lämna ifrån sig ett barn man vårdat och uppfostrat med sin själ. Och nu? Farväl. Jaja. Jag får väl ha separationsångest ett tag. Eller är det bara kontrollbehovet som spökar igen?

Gnistan. Suget. Saknaden.

Rena rama julafton att få träffa speciellt mamma, men även österrikaren efter deras tvåmånaders resa. De har varit i Tyskland, Österrike, Italien, Kroatien, Frankrike - Saint Tropez, Monaco. You freakin name it!
De åkte iväg två dagar efter Lover och jag stack till Tallinn, men det känns ju som evigheter sen. Men ändock. De är redan tillbaka. Mamma lyste som en liten sol när vi träffade dem kväll. Hon skrattade länge med tårarna i ögonen och vi kramades hårt.

De har kört ca 300 mil på Harley´n på serpentinvägar, bland bergen och hon har övervunnit sin höjdskräck som förr nästan tog livet av henne. Och hon har kämpat med att lära sig tyska för att hänga med i alla vänners och bekantas samtal. Hon är en kämpe och min främsta inspirationskälla här i livet. Jag tror inte att det finns en enda människa som ogillar henne. Hon väcker en gnista i människor som beundrar både hennes vackra inre och yttre.

Mitt resesug har redan kommit tillbaka efter sommarens bravados. Känns ungefär som att vara riktigt törstig. Att ha vandrat i öknen i en vecka utan vatten. En horisont långt borta. När jag blundar saknar jag Tallinn. Saknar dynamiken och hur explosivt och förväntansfullt mina fötter rörde sig över asfalten. Hur jag nästan svävade.
Jag saknar inte bara Pirjo, men Pirjo. Vilken energi, vilken varm själ hon är. Jag saknar hur vi förstår varandras galenskap utan att behöva förklara. Hur våra ögon gnistrar i samförstånd och hur ärlig vår närvaro är. Nu ska hon studera i Glasgow och jag vet en som ska hälsa på.

Som toppen på törsten och saknaden så ska Lover till Frankrike på onsdag. Utan mig. Konferera kallas det. Ha semester heter det. Men nu planerar vi skidresa i Österrike i januari. Redan bokat i min almanacka säger jag!

Volontärerna. Mitt guld.

Varje sen kväll framför datorn slutar i stela axlar som strålar upp i nacken och ger mig spänningshuvudvärk. Det är i princip varje dag. Sitter sent och jobbar med filmfestivalen, mailar alla volontärer och lägger schemat samtidigt som jag oroar mig lite för om vi har alla volontärer vi behöver trots att vi har passerat 70 st. Jag är numera personalansvarig för Norrköpings Filmfestival, vilket är väldigt roligt och lärorikt. Det är ett lärande inför min framtid.

Har själv jobbat som volontär tre år innan jag tog denna chans. Kändes som en naturlig övergång. I och med mina tidigare tre år har jag redan en förståelse för vad som behöver göras, en volontärs funderingar, alla steg i planeringen. Jag passar på att samla på mig erfarenheter när jag kan. Jag har mycket att tacka Norrköping och universitetet för som har så många utanför-skolan-projekt att engagera sig i. I alla projekt jag engagerat mig i har jag fått chans att sätta mina kunskaper och praktiska förmågor på prov. Det är fantastiskt kul!

Fram tills för bara någon vecka sedan så bestod personalgruppen bara av mig själv och Erik som gjort allt för att skramla in volontärer. Vi har varit riktigt dukiga, men det känns nu skönt att ha två personer till som kan avlasta oss lite. Jag är dålig på att låta mig avlastas, speciellt eftersom jag tycker om att jobba. Men det är inte hela sanningen. Har upptäckt mitt kontrollbehov och snudd på perfektionism. Jag vill dessutom planera, organisera och diskutera allt i detalj. Hoppas inte mina jobbkompisar lider av det :) När jag väl tillåter mig avlastas känns det så befriande att jag glömt varför jag inte tillåter det hända oftare. Huvudvärken är väl också ett tecken på ett visst mått av arbetsnarkomani.

Även om förarbetet tar mycket tid och egentligen bara består av en massa tid knappandes på datorn och telefonsamtal så är det roligt. Det är under de tio festivaldagarna som det förmodade helvetet brakar loss med försvunna volontärer, trasiga internetuppkopplingar, dubbelbokade biljetter och förbannade gäster. Jenny sa att hon svimmat och kissat blod två dagar under förra festivalen då hon jobbat i personalgruppen för att det var så stressigt. De tom sov på kontoret ibland. Tyvärr var de två man kort. Det tänker jag inte tillåta.
Det kommer att bli fantastiskt roligt när festivalen börjat på riktigt, på invigningen, på festerna med mera. Guld :) Jag har fått en sneak peak på filmprogrammet och det ser verkligen jättespännande ut. Hoppas jag hinner se nåt av det. Realisten i mig betvivlar det.

What a wonderful world it could be

Ofta känns jorden som mitt lilla barn som jag måste vårda och skydda mot otäcka gubbar, föroreningar och exploatering. Det är konstigt att den planet som ger oss människor liv är samma planet som vi som en gentjänst suger ut och dödar. Det är vårt eget långsamma självmord och död vi står inför, men alla är för upptagna med att leva i nuet för att förstå.

Debatten om, och SOS-föreläsningarna om global uppvärmning, barnen i afrika och globaliseringens vinster och förluster är här för att stanna. Den sorgliga responsen på dessa intensiva varningar är att folk slutar lyssna. Precis som jag kände när Fi (feministiskt initiativ) gjorde som mest väsen av sig vid valet. Media översvämmades av mediakåta och radikalfeminister att jag inte längre kunde ta ordet feminism i min mun utan att få allergiutslag. Men förhoppningsvis är det många människor som vaknat och börjat inse att vi lever på lånad tid.

Naturen som den är i sin ursprungliga form och i sin prakt är det vackraste och mest livsviktiga vi har. Allting är ett enda stort kretslopp som innan vår tid fungerade i harmoni, medan människan nu utrotar delar av dessa kretslopp för det egna kapitalet. Jag förstår ärligt talat inte att nutidsmänniskan har samvete nog att sakta men säkert utplåna den ENDA av alla planeter som faktiskt och kanske mirakulöst nog fick liv. Bushidioten har jag hört tala om att vi snart har kommit på hur vi ska kunna sätta liv på andra planeter och då är den massiva förbrukningsmassan per person i I-länder inget problem längre. Hur kan han?

Alla kan inte aktivera sig i organisationer för en bättre värld, men jag anser att alla måste dra sitt strå. Allt annat är själviskt. Det finns många vardagssaker du kan göra för att bidra med din del och det är inga saker som inkräktar på varken ditt arbets eller privatliv. Köpa kravmärkta produkter, ekologisk mjölk, återvinn förpackningar (det finns tom återvinningsinstruktioner på paktet), lämna batterier och glödlampor i specialbehållare , spola inte giftigt avfall i toaletten och lämna farligt avfall på rätt sortering, stödj små butiker och speciellt sådana som säljer rättvisemärkta produkter så att producenterna, i många fall bönderna, får skälig ersättning för sina produkter, åk kollektivtrafik, skräpa inte ner naturen. Allt detta känner jag mig stolt över att bidra med själv. Det borde vara en naturlig sak för alla. Min absoluta favorit finns på Konsum. När man pantar burkar och flaskor finns det förutom den vanliga kvittoknappen en biståndsknapp, som när du trycker på den skänker dina småslantar till välgörande ändamål. Är det inte fantastiskt?

IQ fiskmås minus

Hur kan hon inte svara på frågan?! Svaret ligger ju så nära till hands. HON är svaret på frågan. Fy fan för vad "skönhet" gör med människor. Vissa fungerar tydligen fortfarande som encelliga varelser. Härmed anmäler jag henne till justitieombudsmannen. Hon borde lagstiftas bort från denna planet eller åtminstone steriliseras. För allas bästa. Jag känner inget annat än sorg när jag hör henne gå vilse i sin egen hjärna.

Galenskap, var är du?

Jag ska på ett par fester i helgen. Definitionen av fest har gradvis förändrats med åren. När Lover hade sin födelsedagsfest satte vi upp en ”Ursäkta för det eventuella kaoset” lapp i trappuppgången för att det skulle komma så mycket folk. Det var precis vad det gjorde också, men trots det väldigt ordnat.

Dagen efter springer jag på ett par i tvättstugan som bor i huset. De undrar om det var jag och Lover som haft festen. Jävlar, tänker jag och förväntar mig en mindre utskällning. Mannen säger: ”Jaha, för vi hörde absolut ingenting så vi tänkte att vi skulle komma och ringa på och visa hur man festar. Haha!”. Jag svarade att de gärna fått komma förbi och just nu känns det som att jag behöver den kursen.

Fest förr mellan åren då jag var 16-23 var galet. Och all den möda man lade i att förbereda sig för festen. Planerade in ett besök på spritbolaget, kanske gick och tittade ut en ny tröja eller byxor, planerade frisyr och kunde springa mellan garderoben och badrumsspegeln i ett par timmar innan det var dags att bege sig till festen. Undertiden mascaran torkade började festpirret göra väsen i kroppen. Jag hade förväntingar på festen.
Morgonen efter vaknade jag bara lätt bakfull trots att jag druckit alltifrån cider till whisky och mindes alla galna dialoger och monologer för den delen. Korkade saker man gjorde som att insistera på att krama någon, leka i en klätterställning eller bada i en fontän på väg till krogen. Jag vaknade med ett skratt nalkandes från magen. Skrattade åt mig själv och andra.

Och så här mysigt fyllelycklig såg jag ut. På den tiden.

Idag festar större delen av min umgängeskrets väldigt spontant. Det är näst intill att man går ner i mysbrallorna till närmst hak. Det är iaf så det känns. Inget galet, inget galej. Knappt ingen klär upp sig. Allt för mycket stillasittande och formgjutna dialoger. Inga förväntningar. Dessutom smakar alkohol pest, sliskigt, för starkt och jag duckar för alkoholen för att jag blir brutalt bakfull. Jag känner inte att jag har råd att låta hela dagar slösas bort på bakfullhet.

Galenskap, var är du?

Barfota

Vilken konstig dag. Jag har gått omkring med sån ilska. Varit rent förbannad. Frustande, gormande, gråtande och fradgande. Det går inte så bra för mig att accpetera det och det och det beteendet. Beteende och dess avsändare som jag borde vara så vad vid gör mig fortfarande djupt upprörd. Mother fuckers. Usch, vilket hemskt ord, men ändå gillar jag att säga det. Det känns som en riktig svordom.

Dagen började inte så bra. Jag drömde länge och intensivt att jag och syrran och ett stort antal mycket unga vuxna blev utskickade för att strida under tredje världskriget. Vi stod uppradade i khakigröna armékläder med vapen över axeln inne i en galleria, där somliga i kön började leka med suddgummin och pennvässare. Helt oberörda. Där, på min plats i ledet började ångesten smyga sig på. Kriget började bli verklighet. Därifrån skickades vi vidare för att äta sista måltiden. Minns inte vad den bestod av, men jag tror att den innehöll mycket grönsaker. Jag grät hjärtslitande, nästan vrålade i min dödsångest. Hur kunde någon skicka ut mig för att slaktas i ett krig. Jag ville inte dö.

Efter frukost fick jag ett argt utbrott på Lover över en jävla översvämning i badrummet. Och han började skrika på mig. Vilket kaos.

Hemma hos farmor blev jag skitsur över allt och alla. Alla jävla klagomål. De som bara fokuserar på det dåliga det svåra i vardagen. Folk gnäller och klagar så förbannat mycket hela tiden. Klagande leder till bitterhet. Bitterhet är en av de mest oattraktiva saker en människa kan yttra. Borde gå att köpa utsläppsrättigheter även på klagomål. Det vill säga rätten till en klagande persons klagomål som man köper och kan kväva.

Att klaga över småsaker i ett i-land är överkurs. Jag såg ett avsnitt av Oprah där pastor Will Bowen var på besök och pratade om sin idé att få männsikor att sluta klaga. Detta ville han göra genom att låta folk bära ett armband som påminner dem om sina klagovanor. Jag har beställt fyra sådana armband, mest för skojs skull. De är gratis. Jag kunde lika gärna ha på mig vilket armband som helst. Men jag tänker även att de är en symbol för något som alla många bör tänka på. Jag ska själv bära ett för jag vill helt enkelt inte klaga och resten ger jag bort. Att inte klaga är något fint.

Ska bara klaga över en sak till som jag hatar. Nä, hata är inte ett starkt ord, det kan man göra precis om allting. Iaf idag. Jag hatar numera all kommunikation som sker via sms. Sms och email eller annan indirekt kommunikation som människor kan gömma sig bakom. Gömma. Gömma. Gömma. Fegt. Som att lämna negativa besked är så jävla lämpligt att lämna via sms. Var håller världen på att ta vägen? Ska vi bara bli en stor hög konflikträdda mähän som inte pratar med varandra längre. Det finns tom folk som gör slut via sms!
Varför känns det som att jag måste starta organiserad brottslighet mot alla otrevligheter? Gah.

Sen gick jag barfota genom hela stan. Jag kanske inbillar mig, men tittade folk lite mer än vanligt? Att gå barfota när man inte måste i detta "civiliserade" samhälle är lite "Se upp för dårarna" varning. Barfota mitt centrum är freaky, men jävligt skönt. Att känna alla möjliga slags underlag tränga sig in i fötterna för dem att smaka på. Jag har riktiga bäbisfötter som aldrig tycks ha rört mark så minsta småsten är som att trampa på nålar. Hur är detta då skönt? Det är som att passera någon och känna att man vet nåt som inte denne vet.

Jag köpte jag en stor baluns foccaciabröd på Peters bageri för alla de gånger Lover slickat skyltfönstret efter detta bröd. Jag kunde inte vara förbannad längre så jag köpte en liten fredspresent. Jag kom hem och närmade mig honom med brödet och svansen nästan lite mellan benen. Vi skrattade lättat och kramades. Hemskt passionerat förhållande detta :)

Sicilien i bilder

Sicilien var mycket vackert. Storslaget på sina håll. Det var nästan 40 grader under hela vårt besök och denna näst intill outhärdliga värme gjorde att vi aldrig tog oss till huvudstaden Palermo. Tågresan skulle tagit närmare sju timmar. Dock besökte vi Catania, Taormina och vulkanen Etna. Att vandra på Etna och kratrarna omkring var min höjdpunkt på hela resan. Dessutom var temperaturen på 2000-3000 meters höjd så mycket mer trivsam.

Linas och min stora frustration var männen/killarna/pojkarna/gubbarna. Detta stirrande och hojtande som om vi var vandrande objekt. Dagligen kände jag mig näst intill sexuellt trakasserad. Det kändes som om de fysiskt kunde ta på oss med sina blickar. Det var obehagligt. Just denna bild som de har av sig själva att vara kungar som man bör dyrka. De äldre männen sa inte så mycket utan stirrade i vanlig ordning, men tonårskillarna betedde sig som idioter utan självinsikt och medvetenhet om kulturella skillnader. Deras sätt att vara skulle kunna jämföras med om någon gör inbrott i ditt hus och rotar runt bland dina privata och kära ägodelar. En kväll går vi på stranden och är på väg att passera ett gäng tonårskillar. De försöker få uppmärksamhet genom att tala om amore och följa oss med blicken. Jag och Lina kör totalignorering för vi orkar och vill helt enkelt inte bry oss. När vi passerat dem får jag en näve blöt sand kastad på mig. Ungefär den mognadsgraden. De kunde helt enkelt inte ta att de inte var intressanta för oss.

Somliga killar i min vänskapskrets skrattar bara åt det faktum att jag blev stött av killarnas sätt att närma sig oss och tycker att vi bara skulle tagit det som en komplimang. Jag är inte så lättköpt. Speciellt inte med den humanistiska (feministiska) medvetenhet om kön, samhälleliga strukturer, maktförhållanden och sexualisering som jag har. Jag har inget behov av att få det slaget av uppmärksamhet. Att vara ett objekt. Ett vandrande köttstycke.

Version av 1700-talets Upplysning

Två killkompisar går framför mig på gatan. Jag tjuvlyssnar.

- Öh du, jag kom på en skitbra idé!
- Vadå?
- Att för varje land jag åker till ska jag tatuera in en ruta på ryggen och skriva land och datum. Bra idé va?

Hört talas om souvenirer?